Sommar med Underbaraclara Lidström

Jag fortsätter mitt lyssnande på Sommar, i dag med Clara Lidström, i bloggosfären känd som Underbaraclara. I den senare är hon en stjärna, med besökssiffror som kan slå vem som helst med häpnad. Hon kan leva på sitt bloggande plus en del journalistiska sidouppdrag.

Hennes musikval i programmet är välavvägt utan att valet av artister och låtar direkt överraskar eller får en att lyssna extra i just det sammanhang de spelas i: Lisa Nilsson, Tomas Andersson Wij, Monica Zetterlund, Jan Johansson, Sophie Zelmani, Aretha Franklin, Diana Ross, John Lennon, Bob Dylan… På samma sätt löper den talade delen av programmet utan att vare sig sätta några djupa spår hos mig eller att få mig att lyssna extra noga. Möjligen kände jag en viss sympati för hennes val att bo ganska isolerat någonstans på den västerbottniska landsbygden. Missförstå mig nu inte: jag känner ingen som helst antipati mot den här unga damen.

Efter programmet går jag vidare till hennes blogg för att få ytterligare ledtrådar om vad det är hos henne som drar. Bloggen innehåller många bilder (foton) och är ganska vardagsinriktad, dess texter är korta och välskrivna utan att gnistra. I ett avseende vill jag ge henne en komplimang: hon ger då och då uttryck för ett feministiskt engagemang som verkar genuint – många andra som vill nå många läsare fegar ju med att uttrycka åsikter, som andra kan finns kontroversiella.

Jag unnar henne gärna alla hennes läsare, men jag förstår ändå inte, varför så många läser hennes blogg.

Det här varför väldigt många läser vissa bloggar och vilka i så fall vore faktiskt värt att diskutera. Någon som har en bra analys av detta?

Lena Sommestad om pragmatism och maktbegär

Lena Sommestad har tagit en rejäl paus i sitt bloggande, men när hon nu är tillbaka, är hon mer läsvärd än någonsin. Hon vämjs över ett politiskt fält som styrs av maktbegär och som har pragmatismen som enda ledstjärna. Själv längtar jag efter politiker som vill något med samhället, som har värderingar och en ideologi som de vägrar vika från ens i motvind, sådana som Lena.

Läs mer här.

Sommar med Mark Levengood och Torgny Lindgren

”Sommar” är ett radioprogram jag gärna lyssnar till. Jag lyssnade på det redan från starten med Pär Rådström. Och nu har jag förstås också hört de två första programmen i årets sommarserie, båda mycket hörvärda.

Den som fick öppna årets serie var Mark Levengood. Inte han nu igen! såg jag någon stöna – men det här var faktiskt ett mycket hörvärt program, bitvis så underhållande att jag skrattade högt.

Musikvalet var kanske inte det yppersta, men jag lyssnade gärna till ”En sofa fra IKEA” med Ole Paus och även till ”Älskade ängel” med Lill-Babs. Fast Marks berättarförmåga var desto mer utstuderad, och jag njöt av berättelserna om hans tillkomsthistoria, om det märkliga hus han fick i gåva (och de märkliga människor som vistades där) och om den förra norska justitieministerns kidnapping i yngre år av Liv Ullmanns hund.

Henne, Anne Holt, har jag för egen del inte bara läst – hon är framgångsrik deckarförfattare – utan också mött på en av Arbeiderpartiets kongresser i Oslo på den tiden då jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare.

Också dagens sommarvärd, författaren Torgny Lindgren, har jag träffat personligen, bland annat vid en eftersits efter en sammankomst hos Svenska akademien, dit jag tillsammans med hustrun, då talman, var medbjudna. Både jag och hustrun är för övrigt stora beundrare av Torgny Lindgren som författare – vad jag tycker om några av hans senare böcker kan du läsa ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik.

Torgny Lindgren skriver en fantastisk, lite skröneaktig prosa, och trots hans lite långsamma och lågmälda sätt att prata, fick vi oss i dag till livs några riktigt hörvärda berättelser, till exempel den om Joseph Roths alltför korta liv.

Men, lite oväntat för mig själv: det jag minst lika mycket charmades av i dagens sommarprogram var den här akademiledamotens musikval. Där fanns förvisso sådant som en del fördomsfullt väntar sig av en akademiledamot – Jussi Björling och ”Ein deutsches Requiem”, för övrigt musik som också jag själv lyssnar på – men annars den sorts blandning som tilltalar även mig: Leonard Cohen, Charlie Parker, Cornelis Vreeswijk (i ”Om jag hade pengar”), Lotte Lenya med en sång ur ”Tolvskillingsoperan”, Fred Åkerström med ”Jag ger dig min morgon”, Carl Jularbo på dragspel i ”Drömmen om Elin” och Rune Holmström med Evert Taubes ”Nocturne” på såg (!).

Akademi som akademi: skulle inte juryn för Polarpriset kunna ha Torgny Lindgren i åtanke nästa gång man ska dela ut en del av Stikkans efterlämnade pengar?

Melodikrysset nummer 25 2011

Efter störtregnet i förrgår klarnade det upp, och vädret på midsommarafton blev riktigt fint här i Öregrund. Som seden här bjuder, gick vi till Hembygdsgården för att se midsommarstången resas och se dansen kring den. Det var roligt att se både barn och äldre hoppa omkring som små grodor – men nog var det väl en groda också när försångaren lockade deltagarna att sjunga ”Jungfru, jungfru, jungfru, jungfru kär” (i stället för ”skär” – men att det ordet kan ha en annan betydelse än beteckningen på en färg vet väl folk inte numera).

Lite kul var det att ett par av midsommarfirarna vänligt hälsade på mig för att tala om att de brukade gästa min blogg för att kolla vad jag skriver om Melodikrysset.

Midsommardag eller inte – Melodikrysset missar jag inte.

Men nog tyckte jag att det fanns knepigheter i dag också.

Amanda Jenssen hör till exempel inte till de sångerskor jag brukar lyssna på, men det var alltså hon som sjöng ”Happyland”.

Som så ofta hade jag problem med den amerikanska TV-serien, den som i det här fallet utspelade sig i ett annat land än USA. Att det måste vara i Korea och således vara fråga om MASH (som jag faktiskt har sett delar av för länge sen) kom jag på först när jag hade löst operafrågan, närmare bestämt att den vi hörde i Giaccomo Puccinis ”Tosca” var tenoren Andrea Bocelli.

Operabalettföreställningen ”Svansjön” har jag sett flera gånger, men jag hade initialt svårigheter med att komma på vad det var som publiken enligt Eldeman såg. Ett slag verkade ordet ”balettskor” gå in, men så kom ett lodrätt svar och förstörde det. Jo, ”ballerinor” skulle det i stället vara!

Jag måste också bekänna att min förtrogenhet med Michael Jackson är bristfällig. Men det var alltså honom vi hörde i ”Billie Jean”.

En oboe känner jag däremot igen. Leonard Arner trakterade en sådan i musik av Poulenc.

Och svaret Just D kom jag faktiskt på redan innan jag hade hört dem i ”Tre gringos”.

Fast själv gillar jag mera Sara Varga. Jag tyckte hon fick en orättvist låg placering i årets melodifestival med sin ”Spring för livet”.

Om hon är ung är Tom Jones slitstark. Det var väl knappast någon som inte kände igen honom i gamla kära ”Delilah”.

Slitstark i melodikryssammanhang är också Pierre Isacsson, så även ”Då går jag ner i min källare” från 1974.

Också Lee Hazelwood har förekommit i ett antal tidigare kryss. Men vem var det han sjöng duett med i ”Vem kan segla förutan vind”? Jo, Nina Lizell.

Barnvisor brukar sitta i mitt musikminne, särskilt om jag själv har sjungit dem under min egen skoltid. Så jag känner genast igen ”Veva, veva positiv”, vet också att det förekommer en apa i den.

Kvar att redovisa är då en sång som finns med i min egen sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”: Olle Adolphsons och Beppe Wolgers’ fina ”Mitt eget land”. Du hittar hela texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Men jag kan ändå inte låta bli att avsluta med ett textavsnitt, som känns särskilt angeläget i dagens Sverige:

…för när mänskorna har varandra,
bor de alla i samma land,
och allting vi vill ge till andra,
kan du få ur min öppna hand.
I min hand finns allt det jag drömmer,
allt jag äger och allt jag har,
och den rädsla, som alla gömmer,
på den är din hand ett svar.

Gemenskap och glädje önskar jag er alla denna midsommar!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Skål!

Till sillen, färskpotatisen och snapsen i dag kanske du behöver en färsk snapsvisa. Ett gäng politiska sådana har jag hittat på Sebastian Stenholms blogg – här. Här är en av de bästa, tillägnad de borgerliga småpartierna:

Jag fångade en röst i dag

Melodi: ”Jag fångade en räv”

Trestämmig sång

(Hägglund
Jag fångade en röst idag, men rösten slant ur lådan
Men lika glad för det är jag, men gladast är nog Maudan
Hå hum, min sång är dum, vad är det här för liv?
Om KD finns om hundra år, så är det i arkiv

(Björklund
Jag fångade en keps idag, och örfilade ungen
Men lika glad för det var han, han var ju faktiskt tvungen
Hå hum, mitt krig mot flum, det börjar spåra ur
Hög tid för ett nytt projekt – nu snor jag ungens lur

(Olofsson
Jag fångade en Saab idag, fick strul med leveransen
Men lika glad för det är han, den holländske chimpansen
Hå hum, han verkar skum, det går väl som det går
Nu skiter jag i Trollhättan, och tar ett sabbatsår

(Alla
Hå hum, vår sång är dum, vi är ju ingenting
Men vad gör det, när Fredrik finns och Anders kommer kring

I juninatten

En av de vackraste dikterna jag vet om de ljusa juninätterna, de vars kulmen vi når just nu, är den här:

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Fast just i dag är det inte så där. Här i Öregrund har det regnat ymningt större delen av dagen. När jag skulle gå till Konsum och handla, satte jag på mig regnrock, men det hjälpte ändå inte: Jag blev våt inte bara i håret utan också upp till knäna; byxbenen klibbade vid underbenen. En liten pojke svischade på hemvägen förbi mig på cykel – cykeln åstadkom svallvågor i den långsträckta pöl han cyklade i – och när hans far hann i kapp mig, frågade jag honom om det inte hade varit bättre med vattencykel.

På Konsum handlade jag färsk böckling från Stora Risten fisk här i Öregrund. Den blev lunchmat tillsammans med kokt färskpotatis. Till middag lagade jag en fisksoppa på torsk, också den från havet här utanför – vi köpte den av en ortsbo som själv hade fiskat den.

Det här hör till den kulinariska lyxen med att bo i ett kustsamhälle. Sen barnsben är jag van vid att äta mycket fisk och färsk fisk – min pappa var yrkesfiskare i min barndom och fortsatte även sedan att fritidsfiska, bland annat dra not.

Han och vår hyresvärd i Juniskär, Kjell Nordin, rökte själva till exempel sik och abborre, det senare kanske den godaste rökta fisk som finns. Gravad sik tycker jag för egen del är vida godare än gravad lax, för att fortsätta på den här linjen.

Efter middagen flyttade vi ut på glasverandan. Birgitta har tvättat gardinerna till midsommar, och i kväll strök hon och satte upp de vita gardinerna i de mörkblåmålade fönstren på glasverandan.

Medan hon strök, lyssnade vi på en CD med Gidon Kremer, violin, och Oleg Maisenberg, piano: ”Duo Recital”. Kremer är en favorit; vi har mängder av skivor med honom och har också hört honom live på Konserthuset i Uppsala. Här hörde vi honom och Maisenberg spela Prokofiev, Schubert, Webern, Beethoven och Kreisler.

För egen del satt jag i min nicaraguanska gungstol, en av tre som Birgitta hade med sig hem från ett besök i Nicaragua – stolarna är köpta av tillverkaren i lösa delar och hoplimmade av mig – och lyssnade på musiken. Blicken svepte då och då genom glasverandafönstren ut i junikvällen, vilade ibland på den nu väldiga hasseln, som vår nu döda vän Inga-Lill hämtade hit från Gräsö, och även på den japanska katsuran, som Birgitta fick som tack för sina insatser för att rädda Göteborgs botaniska trädgård.

Nu hade det slutat regna.

Och se: himlen ljusnade.

Juni natt blir aldrig av. Det blir nog midsommar i år också.

Jack Vreeswijk i Cornelis’ fotspår

Jack Vreeswijk försöker gå i sin fars fotspår. Han är, som bäst, en hygglig sångare och lyckas ibland också få till egna låtar. På CDn ”Jack Vreeswijk sjunger Vreeswijk” (Lionheart LHICD0083, 2009, distribution Universal) är hans ”Morgon” ett inte oävet exempel, och även hans och Love Tholins nya tonsättning av Cornelis Vreeswijks ”Elisabeth” är hygglig. Men andra låtar av sonen Vreeswijk kommer inte i närhet av ens det medelmåttiga som pappa Vreeswijk ibland kunde släppa igenom.

Jack Vreeswijk är förstås medveten om risken att bli jämförd med Cornelis, så när han har valt cornelislåtar till den här skivan, har han, kanske klokt nog, undvikit Cornelis’ stora slagnummer. I de här fallen har han dock inte distanserat sig tillräckligt mycket – han försöker härma cornelisartade tonfall utan att riktigt lyckas. Bäst tycker jag han i det här fallet har lyckats med ”Getinghonung provençale” genom att använda snabbare rytm och häftigare komp.

Mot bakgrunden just av att sonen inte vill bli mätt mot fadern är det en smula förvånande, att han har valt att sjunga några nummer, som är skrivna av andra artister men som Cornelis har gjort oförglömliga egna versioner av: Kris Kristoffersons hit ”Me And Bobby McGee”, i Cornelis svenska version ”Jag och Bosse Lidén”, samt två Evert Taube-låtar, ”Sjuttonde balladen” och ”Morgon efter regn”. Jacks versioner matchar varken Cornelis’ insjungningar eller upphovsmännens.

Roligast på skivan är faktiskt en skriftlig kommentar till ”Grimasch om morgonen”: Jack Vreeswijk hävdar där att farsan skrev den till Alf Hambe och inte till de 359 kvinnor som alla hävdar att den är tillägnad just dem.

Loranga, Masarin och Dartanjang som serie

Den första boken om Loranga, Masarin och Dartanjang kom ut 1969 och innebar, att Barbro Lindgren (född 1937) kom att räknas in bland landets främsta barnboksförfattare. För förlaget, Rabén & Sjögren, blev även denna Lindgren en bekräftelse av ställningen som landets främsta barnboksförlag.

Barbro Lindgrens figurer har vandrat vidare från hennes böcker till TV, grammofonskiva, tecknad film, teaterpjäs och operaföreställning, och nu tar de klivet in också i serievärlden: ”Loranga, Masarin och Dartanjang, del 1” (Positiv förlag, 2011) heter serieversionen, gjord av Sara Olausson, känd bland annat från Galago.

Den som har läst bokförlagan känner genast igen figurerna: Masarin som tillsammans med sin pappa Loranga – han som alltid går omkring i gul-orangerandig (lorangafärgad) badrock och har en blommig tehuva på huvudet – bor ute på den svenska Vischan, och så förstås också Lorangas barnslige farfar Dartanjang, som bor i vedboden. Att vi känner igen dem beror inte bara på att de gör de saker de gjorde i bokförlagan; så vitt jag minns tecknades de i denna av författaren själv, och Sara Olausson har på pricken fångat dem i just det skicket. Skickligt gjort, eftersom serieformen ju rymmer många fler och mycket mer varierade bilder än bokförlagan. Vi får också återknyta bekantskapen med morfar, en riktig knäppgök, som mycket riktigt tror att han är en gök och därför bor i en tall.

Sara Olaussons serieversion ligger mycket nära Barbro Lindgrens bokoriginal, men eftersom hennes seriebilder är både vackra och fantasifulla, tycker jag det är en poäng. Jag har förstått att Sara är Barbros systerdotter, så möjligen bär de ett gemensamt arv.

Att just nu göra en serieversion av Barbro Lindgrens anarkistiska barnbok känns som en spark i skrevet på den sittande borgerliga regeringen och dess deklarerade arbetslinje. Det hjälper inte att Arga gubben försöker kontrollera Loranga & co – de fortsätter sitt anarkistiska liv och lyckas till och med, trots att de saknar all kreditvärdighet, få stora mängder varm korv av Varmkorvgubben utan att betala.

”Ta ett arbete och förstöra mina bästa år?” och ”Men jag måste ju vara hemma och leka med Masarin!”, som ett par av pappa Lorangas centrala repliker lyder.

Alla andra märkliga aktörer i den här historien – giraffen, alla tigrarna, de röda och gula ugglorna i hönshuset – ska vi bara inte tala om. Dem får ni läsa om själva.

I Alice Tegnérs och Elsa Beskows sångvärld

Jag kom till Sverige hösten 1944 och började i småskolan – Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, numera inkorporerad i Sundsvall – hösten 1946. Från min första skoldag minns jag Elsa Beskows (1874-1953) och Herman Siegwalds vackra och lockande läsebok ”Vill du läsa?”, del 1 (de båda delarna publicerade 1935-1937). Jag kunde läsa, hade lärt mig att läsa redan vid tre års ålder, även om min svenska då fortfarande bar spår av brytning. Så jag gick upp på mitt tillfälliga rum hos Halléns i Nyland och läste omedelbart ut den här underbara nya boken. Elsa Beskows färgillustrationer och berättelser, även några sånger som jag då ännu inte kunde melodin till och därför uppfattade som vers, gjorde ett djupt intryck på mig. Snart lärde jag mig även sångerna, tonsatta av Alice Tegnér (1864-1943), visade det sig senare. Många av hennes sånger, ursprungligen publicerade i nio sånghäften med titeln ”Sjung med oss, Mamma!” (1892-1934), ingick i småskolans och folkskolans sångrepertoar på min tid, och jag har sett till att de har förts vidare till mina egna barn, bland annat med hjälp av Alice Babs’ och dottern Titti Sjöbloms fina skiva med samma namn (1963), som innehåller ett urval av de här sångerna.

Så när jag i födelsedagspresent av hustrun får ”Borgmästar Munte” (Bonnier Carlsen, 2010, originalutgåva 1922) med text och musik (inklusive noter) av Alice Tegnér, illustrerad av Elsa Beskow och därför ingående i den ständigt pågående återutgivningen av Elsa Beskows bilderböcker, blir jag lycklig, så lycklig att jag börjar sjunga visor som ”Vart ska du gå, min lilla flicka?”, ”Lillgubben och hans flickor” (ni vet, han på Tallbacka), ”Barnen leka mamma och pappa” (Goddag, min fru) och inte minst titelsången.

Det intressanta är att de här sångtexterna efter alla dessa år fortfarande sitter som berg i sångminnet. Det är också påtagligt hur ofta sångtexten är förknippad med ett synminne, den av Elsa Beskows bild till sången i fråga. Goddag-min-fru-leken är ett utmärkt exempel.

Den bilden är för övrigt ett bra exempel på hur Elsa Beskow förmedlar sin tids könsroller men samtidigt också har ett lekfullt avstånd till dem: betrakta pojken som iförd cylinderhatt och med cigarr i munnen ska föreställa den besökande mannen.

På samma sätt får man lov att se mycket av det skenbart endimensionellt idylliska i Elsa Beskows bilder. Hennes bild av den uppklädda familjen och den pyntade granen till ”Julbocken” är verkligen konventionellt vacker (och i det lägger jag inget avståndstagande), men själva julbocken ter sig faktiskt nästan skrämmande. Och i den folkviseaktiga ”Tula hem och tula vall” ingår text och bild en syntes av det Fattigsverige, som fortfarande existerade under den efterkrigstid, då jag själv som barn kom till Sverige. Så här lyder texten:

Tula hem och tula vall,
tula långt till mossen.
Kål fick jag när jag kom hem,
kål fick jag i påsen.
Mjölken var båd’ gul och blå,
osten såg jag lite å’,
smöret smakte jag aldrig.

Dubbelt födelsedagsfirande

Vår Anna fyller år den 14 juni, jag själv den 19 juni. I år hade Anna 50-årsdag, och den firades i stället lördagen den 18de för att göra det möjligt för många att komma och uppvakta och delta i födelsedagsmiddagen på kvällen. Festligheterna hade förlagts till Bygdegården Anna Wittlock, Eriksbergsgatan 8 i Stockholm; mellan klockan 14.00 och klockan 18.00 var det öppet hus, och sen blev det middag för dem som hade anmält att de ville vara med om det också.

Syskon, barn och andra närstående hade bildat festkommitté och förberett alltihop, och det flöt som en dans. Vädret var nådigt, och mottagningen kunde därför förläggas till en öppen innegård, som snart fylldes av gratulanter. Det dröjde inte länge förrän presentbordet dignade av presenter.

Jag tror inte att någon tycker illa vara, om jag särskilt nämner ett bidrag, som gjorde den här festen till den succé den blev: Annas syster Kerstin anlände från Uppsala med en bil packad med kakburkar, egna samt lånade av oss och andra. Men det var inte burkarna utan innehållet som var så imponerande: Kerstin hade valt att hylla sin syster på hennes 50-årsdag genom att baka 50 olika sorters kakor. Och det var verkligen inte nödtorftigt maskerade varianter av samma kakor det handlade om. Alltsammans, smak, utseende, färg och så vidare, gjorde ett fantastiskt intryck på de församlade – alla talade om de här kakorna. Jag kan åtminstone bjuda er på bilden av dem på Kerstins blogg, här.

Senare blev det buffémiddag också. Många hade bidragit med egna läckerheter.

Det hölls förstås tal till födelsedagsbarnet. Här vore många värda att nämna, men jag vill särskilt nämna två. Mamma Birgitta höll ett långt tal direkt ur hjärtat, och så imponerade en mindre van talare – yngsta dottern Ella – stort på oss allesammans. Sen bör jag nog också nämna mellandottern Amanda, som höll ihop programmet under hela middagen och dessutom spelade Beethoven för oss på piano.

Men vad som var så påfallande – både om man ser till alla uppvaktande och till talen senare på kvällen – var den personliga och ytterst hjärtliga tonen. Anna har haft roller även i det offentliga livet, men till den här födelsedagsfesten var det ingen som kom av ämbetsplikt. Alla kom för att de tyckte om Anna och i olika skeden av hennes liv hade varit hennes vänner.

Själv tyckte jag det var roligt att åter få träffa en av Annas barndomsvänner, Ammis, som bodde ovanför oss på Idrottsgatan i Uppsala, där vi för övrigt fortfarande bor. Henne talade jag länge, länge med, både om forna tider i barndomens Uppsala och om vad livet senare har burit med sig.

Andra stannade kvar ännu längre, men vi gamlingar valde att åka hem när taffeln bröts. Vi fick skjuts av Annas pappa Bengt och hans fru Inger och tog först en sväng förbi Annas hus i Rinkeby för att lämpa av några bougainvilleor Anna hade fått i present. Eftersom det hade hunnit bli så sent, fortsatte vi inte till Öregrund utan stannade över natten i Uppsala.

På söndag morgon – den 19 juni – blev jag själv uppvaktad på sängen av Birgitta. Det var nämligen min 74-årsdag. Jag fick en morgonpresent, en väldigt fin ny marimekkoskjorta, och sen blev det – som seden är i vår familj – smörgåsbakelse till morgonkaffet. Den räckte även till lunch åt mig, när jag hade löst Melodikrysset.

Birgitta hade för sin del åkt före till Öregrund för att kunna ta emot mig med födelsedagsmiddag, blommor och presenter. På köksbordet stod till exempel en praktfull bukett med röda pioner och vita albarosor. Och så öppnade jag, långsamt och njutningsfullt, paketen med böcker och DVD-filmer; vi såg förresten en gammal italiensk film bland dessa senare på kvällen.

Bland böckerna fanns en barnbok med sånger illustrerade av Elsa Beskow, skrivna och tonsatta av Alice Tegnér. Den läste jag i sängen, och jag tror inte att det bara var cognacen och whiskyn jag fick som lockade mig att sjunga några av dem högt.