Sommar med Henke Larsson

Jag har noll intresse för idrott, läser till exempel aldrig någonsin sportsidor. Det här var, på den tiden då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen, känt också bland mina arbetskamrater, och jag minns att en av dessa, Bo Krogvig, vid ett tillfälle testade djupet av min okunskap genom att hävda att Henke Larsson var bror till Åsa Larsson, en blond och blåögd dam på hans avdelning.

Henke Larsson berättade i dagens Sommar-program att hans far kommer från Cap Verde, och har man sett bilder på honom är det svårt att dra slutsatsen att han skulle vara bror till just en blond småländska. I Skåne är han dock född och uppvuxen, vilket hörs på idiomet. Han berättade också i sitt Sommar om hur han med knytnävarna resolut försvarade sig, när han i unga år utsattes för mobbing.

När det gäller Sommar-programmen har jag föresatt mig att lyssna på dem utan förutfattade meningar, vilket i det här fallet alltså ledde till att jag fick mig till livs mer fotboll än jag sammanlagt har fått under årtionden. Jag förstår, och respekterar, att det här temat intresserar en massa andra människor, men mig, kallsinnige, lyckades Henke inte omvända.

Det som i stället gjorde intryck på mig var hans berättelse om den döde, yngste brodern, ett levnadsöde som uppenbarligen har lämnat ett djupt sår inom honom. Medan Henke skördade segrar på fotbollsplaner runt om i Europa, knarkade lillbrorsan ihjäl sig, trots hjälp med pengar och stöd på andra sätt, inklusive försök att sätta gränser. Och inte heller i dag tycks Henke ha hittat någon nyckel till varför det gick som det gick.

I de här styckena var programmet känslostarkt och mycket hörvärt, också för personer som likt mig inte är ett skvatt intresserade av fotboll. Fast ibland hade jag även här en känsla av att inte komma tillräckligt långt ”Under ytan”, för att citera titeln till en Uno Svenningsson-låt han spelade.

Bland det som Larsson spelade fanns sins emellan ganska olika artister som Peter Lemarc, Veronica Maggio och Bob Marley, och jag funderade, åtminstone till att börja med, över om det här helt och hållet var hans egna val. Men bland låtarna fanns också sådana som hade en personlig anknytning till honom: i fallet Cesaria Evora med ”Cabo Verde manda mantenha” är samabandet ju uppenbart. Och med Timbuktu, en annan skåning, delar han erfarenhet av den här landsändans mindre generösa sidor.

Melodikrysset nummer 26 2011

Dagens melodikryss hörde väl inte till de svårare.

Vem kände till exempel inte igen barnvisan ”Imse Vimse spindel”?

Och så vet man ju erfarenhetsmässigt, att när Eldeman spelar någon filmmelodi, kommer den väldigt ofta ur en James Bond-film. I den här rullen, där Spectre har stulit två atombomber, sjunger Tom Jones titelmelodin ”Thunderball”, på svenska ”Åskbollen”.

Mer film: ”En fattig trubadur” skrevs av Alvar Kraft och sjöngs av Edvard Persson i filmen ”Vart hjärta har sin saga” (1948). Senare har den här sången, med refrängraden ”Du kan ingenting ta med dig dit du går”, blivit känd också i Cornelis Vreeswijks version.

Den enda fråga som i dag beredde mig visst huvudbry var låten med Shakira. Men ledtråden att sångerskan ursprungligen kommer från Colombia ledde mig in på rätt spår. Hennes fullständiga namn är, har jag inhämtat på Google, Shakira Isabel Mebarak Ripoll.

Lady Gaga är däremot, trots sitt namn, Stefani Joanna Angelina Germanotta, född i New York, som ju rymmer många med italienskt påbrå. Henne hör man i dag nästan överallt, så det var inte särskilt svårt att lista ut vem som sjöng ”Born This Way”.

En annan artist, Dame Edna, är inte born this way, det vill säga som dam. Bakom kjolarna döljer sig en man, Barry Humphries. I dag hörde vi henom i ”Wanna Dance With Somebody”.

Men Bryan Ferry, här i ”When Somebody Says You’re Wonderful”, slår, om ni frågar mig, alla de tre senast nämnda. Här var han soloartist – annars är han också känd från Roxy Music.

Som övergång till de återstående, svenska bidragen kan vi ta ”Barndomshemmet”, vars rad ”Där som sädesfälten böja sig för vinden” skulle ge det sökta ordet, säd. Den slog igenom stort på svenska i Ernst Rolfs insjungning 1929 och i bröderna Björlings 1930, men Karl-Ewerts text är en svensk version av ”On the Banks of the Wabash, Far Away”.

Andra till ursprunget svenska låtar fick vi i dag i stället höra på engelska.

Britt Lindeborgs och Roger Wallis’ ”Judy min vän”, som Tommy Körberg vann Melodifestivalen med 1969, fick i den engelska version som spelades i dag titeln ”Dear Mr. Jones”.

Också Per Gessles ”Gå och fiska”, som här skulle ge ordet rensa, fick vi i dag höra i engelsk version.

Så då kan det ju vara lämplig att fortsätta på den engelska linjen: ”Engelska flottan har siktats vid Vinga” heter det i en känd Lasse Dahlquist-melodi, vars titel är ”Oh boy, oh boy, oh boy”.

Musikalen med ABBAs alla hits har jag sett på Broadway, så det är klart att jag känner igen ”The Winner Takes It All”. Såg ni förresten Benny Andersson i ”Allsång på Skansen” här om kvällen? Tillfrågad där om någon person som hade gjort ett djupt intryck på honom, nämnde han Olof Palme.

Sen är det då något av det svenskaste av det svenska kvar att redovisa, Evert Taube. Men som så många riktigt stora svenska pesonligheter hade han förlorat sitt hjärta även till andra delar av jorden, gjorde bland annat många och långa resor i Italien. Många av intrycken därifrån blev till visor som är en del av den svenska sångskatten. Ett fint exempel spelades i dag, ”Natt i Ligurien”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar med Thomas Johansson

Thomas Johansson har numera en ny roll i samband med utdelningen av Polarpriset, men viktigare för hans Sommar-program var nog hans halvsekellånga roll i EMA Telstar. Thomas Johansson har nämligen haft ett finger med i flertalet internationellt stora gruppers och soloartisters framträdanden och turnéer i vårt land.

Jag har tidigare ibland klagat på att den musik sommarpratarna har spelat inte har haft något märkbart samband med det de har pratat om. Dagens program saknade sådana ljudkulisser, och musiken där vittnade om att vi hade att göra med en man som visste vad han talade om. Vad sägs om en radda artister och grupper, som omfattar Patti Smith, Jimi Hendrix, Cream, Janis Joplin, Roxy Music, Thin Lizzy, Duke Ellington, The Rolling Stones, ABBA, AC/DC, Roxette, Sex Pistols, Bob Marley, Bruce Springsteen och Bob Dylan, och om att den som spelade dem hade träffat dem alla och pratat med dem?

Thomas Johansson började roligt med hur han på kort tid kickades från sina värv både i det militära och på Musikerförbundet. Resten var väl inte i alla stycken lika avslöjande men ändå högst hörvärt – jag kan som exempel nämna historierna kring Janis Joplin, Sex Pistols och Bob Marley. Och så måste man ju nämna det faktum att Bob Dylan uppenbart blev så tagen av Värmlands skönhet att han ett slag övervägde att köpa ett hus där.

Säkert har Thomas Johansson bland sina minnen också mer tragiska sådana, som han här inte valde att återberätta, kanske på grund av personliga hänsyn, kanske på grund av den lojalitet som fordras av managers. Att bli så mäktig som han har blivit i svensk nöjesindustri har väl också det sitt pris.

Tack, Daniel Suhonen, för att du gjorde Tvärdrag till arbetarrörelsens bästa tidskrift!

Efter fyra år avgår nu Daniel Suhonen från posten som chefredaktör för SSUs Tvärdrag, som han har gjort till arbetarrörelsens mest spännande och läsvärda tidskrift. När han tog över, hade Tvärdrag 900 prenumeranter; nu är upplagan uppe i 3.800, och den ökar hela tiden. Den borde lätt kunna komma upp i det tredubbla – prenumerationspriset, 100 kronor för sex fullmatade nummer, bankgiro 5676-4822, borde inte avskräcka någon – men kanske drar några av anknytningen till SSU den felaktiga slutsatsen, att Tvärdrag är något slags tidskrift för ungdomar i ordets mer begränsade mening. Före egen del kan jag intyga att jag vid 74 års ålder har mycket större glädje av Tvärdrag än av tidskrifter, avsedda för min åldersgrupp. Inte heller för den formella bindningen till SSU något begränsande med sig: Tvärdrag skrivs av fria andar med demokrati och socialism som ledstjärnor.

Det här, som är min egen iakttagelse som läsare, bekräftas också i Stina Oscarsons avskedsintervju med Daniel Suhonen. Suhonen sammanfattar i intervjun sina egna och Tvärdrags ledstjärnor som ”att rädda oss från den tomma konsumtionen, ojämlikheten och klimatkrisen”. Det är också en hugsvalelse att läsa om hans kärlek till kultur, det senare ett ämne som även det har kommit att prägla Tvärdrag under hans redaktörskap.

Att det nu, av åldersskäl, är dags för Daniel Suhonen att lämna en tidskrift som utges av SSU är begripligt – det är bara att hoppas att man hittar en efterträdare som förmår göra en lika spännande tidskrift.

Daniel Suhonen kan man fortsätta att läsa på ett par av landets fortfarande socialdemokratiska ledarsidor, och vi som inte bor i dessa tidningars utgivningsområden hittar då och då artiklar av honom på Aftonbladets kultursidor. Men han är en publicistisk begåvning som rörelsen, också centralt, borde ta till vara.

Nästa gång det är dags att byta chefredaktör och ansvarig utgivare för tidskriften Tiden finns det en given kandidat.

Sommar med Maria Wetterstrand

Som många andra finner jag Maria Wetterstrand sympatisk, för min del utan att jag för den skull delar hennes politiska uppfattning. Hon är redig och klar, är utan tvekan personligt engagerad när hon talar för eller mot något.

Engagemanget för miljön fanns givetvis även i hennes Sommar-program, men personligen slogs jag egentligen mer av hur liberal hon är. I vissa fall, som när hon berättade om sin ungdoms kamp för personligt åsiktsutrymme och för rätten att sätta i fråga i skolan, likaså om sitt engagemang för sexuella minoriteters rätt, väckte hon min – socialdemokratens – sympati; i andra mer klassrelaterade frågor som friskolorna anade jag hennes blinda fläck. Hennes hyllning ur hjärtat av Mona Sahlin var därför av båda skälen mycket logisk.

Som avslutning på avsnittet om Mona Sahlin spelade hon, med en personlig referens, Leonard Cohens fina ”First We Take Manhattan”. Cohen, Anna Ternheim, Kent och även Ebba Grön hör till det jag själv lyssnar på, medan annat i hennes musikval inte hör till mitt naturliga. Ett minus med låtvalet var kanske att det, bortsett alltså från Cohen-låten med sin adress till Mona Sahlin, inte relaterade till det hon pratade om, inte heller riktigt hade den bredd man väntar sig i ett Sommar-program. Men hellre då ett personligt val än ett insmickrande, mest valt för att stryka en så bred skara lyssnare som möjligt medhårs.

Mats Larsson har tagit till sig kritiken

Allt sedan Mats Larsson tog över Svåra krysset i Aftonbladet Kryss & Quiz, har jag allt mer saknat dess förra konstruktör, Anna Hagberg. På hennes tid startade jag alltid med det här krysset, eftersom det var en intellektuell utmaning.

Sen förvandlades dess lösande av Mats Larsson till ett hopplöst traggel, där även den aldrig så allmänbildade måste ta hjälp av Google och uppslagsböcker; nu handlade det om knappologi i stället för ordkunskap och kreativ fantasi. Det har lett till att jag allt mer motvilligt över huvud taget har gett mig i kast med att lösa Svåra krysset.

Jag inbillar mig inte att det är just min återkommande och bistra kritik som har fått konstruktören på bättre tankar – men kanske har det varit mycket få som har haft min envishet och sega förmåga att ändå lösa det här krysset, vilket bör ha lett till genant få rätt ifyllda och insända svar. (Själv skickar jag aldrig någonsin in några svar.)

Hur det nu än är med den saken, har något fått Mars Larsson att ändra konceptet för Svåra krysset: De knappologiska kunskapsfrågorna har i veckans nummer ersatts av sådana som förutsätter mer normal allmänbildning och så ett antal mycket långa men för den skull inte olösbara svarsord.

Jag är inte sämre karl än att jag bockar för att Aftonbladet Kryss & Quiz och konstruktören har lyssnat på kritiken, som jag säkert inte har varit ensam om.

Fast jag vill tillägga att kritiken mot Gudrun Petterssons Kryptiskt kvarstår: det är fortfarande enfaldigt enkelt. Varför kan inte Anna Hagberg som förr få göra kryptot?

Sommar med Timbuktu

Som artist kallar sig Jason Diakité för Timbuktu; han berättade själv i sitt Sommar-program om att han valde detta namn på grund av att han, via USA, på fädernet har rötter i denna västafrikanska stad, belägen i Mali. En av flera mycket hörvärda delar av hans sommarprogram handlade för övrigt om hans smått besatta och mycket strapatsrika färd till den stad han har knutit sitt hip hop-alter ego till. Den här unge mannen föddes 1975 i Lund och talar med påtaglig skånsk accent. Lika fullt är han en av många i det här landet som på grund av sin hudfärg har fått uppleva att livet inte är lika enkelt som när man, liksom jag (som för övrigt är född i Estland) är blond och blåögd.

Hans sommarprogram var fullt av starka upplevelser och också framfört med stark känsla.

Timbuktu är med i mitt parti, det socialdemokratiska, men det är inte därför jag har en del av honom på skiva. Hip hop-musiken, här liksom i USA, drar sig inte för att kommentera samhället och dess avarter, och till exempel hans medverkan på CDn med artister mot nazister har rent politiska förtecken.

Hans musikval var selektivt men i många avseenden skönt att lyssna på, västafrikansk musik (som jag själv gärna också lyssnar på), så väl som både amerikansk och annan hip hop.

Jag ska nog skaffa ännu mer med honom på skiva.

TV-kväll i junihettan

Även varma junikvällar måste man ibland bänka sig framför TVn: I går var det säsongspremiär för två måste-program, ”Allsång på Skansen” och ”Morden i Midsomer”.

När det gällde säsongspremiären för ”Allsång på Skansen”, knöt sig förstås intresset främst till Måns Zelmerlöw. Han hör inte till mina favoriter inom populärmusikbranschen, men han visade i gårdagens program att han förvisso kan fungera bra både som som progamledare och som allsångsledare. Bra grepp av honom att i det inledande programmet lägga en viss tonvikt på sitt skånska ursprung och kul att detta yttrade sig i att han sjöng både Peps Persson och Mikael Wiehe. Men de som framför allt – även om det mesta var bra – gjorde det här programmet hör- och sevärt var förstås Benny Anderssons Orkester, BAO, med Helen Sjöholm, Tommy Körberg och Kalle Moraeus. Extra roligt var det att höra Benny bekänna det bestående intryck Olof Palme hade gjort på honom.

Men TV-kvällens riktigt stora överraskning var nog ändå den nya upplagan av ”Morden i Midsomer”.

I sin gamla utformning hann den här evighetsserien tappa nerv och tempo; mordfallen blev allt mer krystade.

Huvudpersonen och hjälten, krimininalkomissarie Tom Barnaby, spelades tidigare av John Nettles, som dock med ålderns rätt har valt att lägga av. För att få kontinuitet i den popuära serien har han nu som efterträdare fått sin kusin John Barnaby, spelad av Neil Dudgeon. Kvar finns fortfarande Barnabys evige medhjälpare, den lite mer trögtänkte kriminalassistenten Ben Jones, spelad av Jason Hughes.

Den nye kriminalkomissarie Barnaby har väl ännu inte fått hela sin karaktär utmejslad, men redan i första egna avsnittet vann han poäng bland annat genom replikväxlingen på puben.

Och själva historien gick verkligen inte, för första gången på länge, på rutin. Både miljön, till stor del en gammaldags internatskola för flickor, och intrigen var intressanta, och extra pluspoäng vill jag ge för handlingens och rollkaraktärernas spel på de delvis arroganta klasskillnader som fortfarande lever i det brittiska samhället.

Det ska bli spännande att se om man lyckas hålla sig kvar på den här höga nivån även i fortsättningen.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 8 2011:

”Lägenheten fylldes av rök. Mannen som bor där drog i sig en del rök så ambulanspersonalen tog med honom till lasarettet för obduktion.”

DT.SE

”Efter två sekler säger Ingvar Oldsberg ’hej då’ till SVT. Nu får tv-profilen ett eget program hos konkurrenten TV 4.”

Bohusläningen

Sommar med Göran Gudmundsson

Jag ska villigt erkänna att det tog ett tag innan Göran Gudmundsson lyckades fånga mig med sitt Sommar-program. Nej, jag tänker nu inte på hans plädering för skolavslutningar i kyrkor – och trots min egen irreligiositet gillade jag att han spelade ”Den blomstertid nu kommer” som illustration.

Men jag tyckte att det tog lite väl lång tid innan han kom ”Under ytan”, för att citera titeln på en Uno Svenningsson-låt som han också spelade. Till att börja med skildrade han nämligen sin vurm för gamla byggnader, för renoveringsobjekt, med den ironiska blick alla omkrng honom, inklusive hustrun och sonen, såg hans lidelse med. Programmet hade lite för länge den raljanta ton som präglar Peter Dalles komedi med Björn Skifs, ”Drömkåken”.

Men det här programmet tog sig i takt med att Göran Gudmundssons lidelse för gamla hus och byggnadsmaterial tog över, när lidelsen blev mer framträdande än kåserandet. Från och med ungdomshistorien med den franska polisen blev han mer direkt och alltså mindre distanserad, vilket absolut var till programmets fördel.

Och musikvalet var definitivt inte slentrianmässigt. Jacques Brel, Lill Lindfors och Jacques Werup och så Monica Zetterlund i ”Ska nya röster sjunga” var till exempel fina val. Att spela Elvis Presleys ”In he Ghetto” var möjligen att ta i, men jag uppskattade verkligen att Gudmundsson ofta valde musik som knöt an till det han talade om.