Melodikrysset nummer 24 2011

Jag var alltså i Stockholm i går, på kalas för vår Anna som fyllde 50 år här om dan.

Vi kom till lägenheten i Uppsala först sent på kvällen, så det fanns ingen möjlighet att då ge sig i kast med veckans melodikryss. I stället har jag, på en lite konstrande dator, i dag lyssnat mig igenom webbsändningen.

Det här krysset innehöll verkligen lustiga kast.

Näst sist spelade Anders Eldeman Evert Taubes ”Knalle Juls vals” från 1953, som dessutom skulle ge något för årstiden mycket atypiskt, gran.

Men vi fick också höra Carl Anton (Axelsson) sjunga sin fina ”En tango i Ladängsviken”, med en text som doftar midsommarnatt. Carl Anton har jag för övrigt hört live på socialdemokratiskt valmöte i Stockholm, också sett honom på partiexpeditionen när han var uppe och träffade Mona Sahlin.

Somrigt och samhällsengagerat passar också in på den brittiska gruppen Coldplay, som vi i dag hörde i ”Strawberry Swing”. Den här gruppen har bland annat engagerat sig i Band Aid och för Amnesty.

Jag såg att många hade varit inne på min blogg i går, uppenbart för att se vad jag hade kommit fram till i fråga om det här krysset, och jag kan förstå det: det var bitvis rejält svårt.

Vad man för egen del tycker är svårt beror ju av vad man lyssnar på, men i det här krysset spelades en låt som – trots att den svenska versionen har gjorts av en gammal schlagerräv, Gunnar Wiklund – beredde mig en del besvär. Bill Furys original hette ”I Will”, men vad hette Wiklunds svenska cover? Jo, ”Tyvärr”. Den gjordes 1962 men har inte avsatt några märkbara spår hos mig.

Gamla filmer brukar också vara mitt bord, inte minst om Fred Astaire dansar i dem. Och en av hans partners, Ginger Rogers, beundrade jag gränslöst redan som mycket ung – jag hade ett foto av henne i ett ärvt filmstjärnealbum, ”Filmens stjärnor”. Men det tog sin tid för mig att komma på att de här båda tillsammans gjorde ”Change Partners” – byta partner – i filmen ”Carefree” från 1938.

Peter Settman har jag regelbundet sett i ”Så ska det låta”, men jag har faktiskt aldrig sett hans och Peter Granbergs TV-serie om Ronny och Ragge. Här underlättades dock lösandet av att de här båda rollfigurerna förekom i sångtexten.

Ena halvan av det här kryssets enda dubbelfråga beredde mig också visst huvudbry. Den andra delfrågan illustrerades av Kai Gullmars (Gurli Maria Bergströms) och Gus Morris (Gustaf Wallenius) ”Uti Rio, Rio de Janeiro”, som ursprungligen fanns med i filmen ”Adolf i eld och lågor” från 1939. Men vad var det vi hörde på spanska? Jo, det måste ha varit ”Sweet Home Alabama”, en låt som Lynyrd Skynyrd gjorde i original 1974.

Veronica Maggio har jag förstått har fått ett rejält genombrott med sin nya platta ”Satan i gatan”, för övrigt ett uttryck som min dotter Kerstin ibland använder på sin blogg. ”Nöjd”, som nu spelades, är äldre – men det var ju inte särskilt svårt att knäcka hennes efternamn, när det till slut fattades bara ett G i det.

Riverdance var också lätt som en plätt – dem har Eldeman spelat tidigare.

Cat Stevens (även känd som Yusuf Islam) såg jag som gäst hos Skavlan. Här fick han sjunga ”Another Saturday Night”. Hans insjungning är från 1974, men låten är äldre än så, från 1963.

Sen är det bara svenska schlager kvar.

Det vill säga, ”Leva livet”, som Lill-Babs låg på Svensktoppen med 1963, är inte från början en svensk låt: Stikkan Andersson satte svensk text till Lesley Gores ”It’s My Party”.

Däremot är ”Tusen och en natt” svensk, den svenska vinnarlåten i Melodifestivalen 1999, framförd av Charlotte Nilsson, senare Perrelli. Svarsårtalet skulle här skrivas med bokstäver, nittionio.

Och så går vi då i mål på Arlanda, ett något oegentligt flygplatsmål, eftersom det flygfältet inte fanns 1943, när Jules Sylvain och Waldemar Dahlquist skrev sin ”Flygarevalsen” (”Hemåt på stolta vingar”).

Nu ska jag bege mig till Öregrund, dock inte per flyg utan med buss 811.

Birgitta har åkt i förväg för att förbereda födelsedagsmiddag; jag fyller 74 i dag.

I morse uppvaktade hon mig här i Uppsala med smörgåstårta och en ny, fin marimekkoskjorta.

Men jag anar att det kommer mera, när också jag har hunnit ut till Öregrund.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Inget melodikryss i dag – jag firar Anna, 50

Ibland måste Melodikrysset vika för viktiga familjeangelägenheter – jag ska till Stockholm på födelsedagsfirande och har inte tid nog för att lyssna, lösa och sen skriva.

Men i morgon är det min egen födelsedag, så då ska jag väl kunna stjäla mig till lite tid – jag löser det då på webben och ber att få återkomma.

På kryss med Eva Ohlin Särman

Jag har tidigare klagat på att Aftonbladet Kryss & Quiz lyfter fram alldeles fel konstruktörer.

Men den här krysstidningen har fortfarande kvar ett antal konstruktörer som man kan glädja sig åt. En sådan är Eva Ohlin Särman som bland annat behärskar konsten att konstruera kryss av olika svårighetsgrad. I veckans nummer bidrar hon till exempel med Resekrysset, som ligger på utlovad trepoängssvårighetsnivå.

Älgen på bilden ska således uttydas som BYTESOBJEKT.

Ett upprepat lösande av hennes kryss har fått mig att dra slutsatsen att hon på somrarna sysslar med segling. I det aktuella krysset ska AVTA bli BEDARRA och SITTER APA PÅ bli MAST.

Så när jag mot slutet av krysset får ledordet BAK, tror jag först att det ska bli AKTER.

Men tji, det skulle i stället bli ARSEL. Mycket följdriktigt hittar man överst i krysset också BARA I NATUREN, vilket ska ge NUDISTER.

En morfars glädjeämnen

Ibland trasslar det till sig för Bo och Kerstin, föräldrar till Viggo, snart 9, och Klara, 6 i våras. Hjälp behövs med att hämta barnen från dagis och fritids, och det är klart att morfar och mormor ställer upp, även om det betyder att vi måste åka in till Uppsala från Öregrund.

Birgitta handlar ingredienser till en våffelmiddag, och sen går vi för att hämta var sitt barn: Birgitta till Domarringens skola, där Viggo finns även efter skolavslutningen, och jag till Klaras dagis, som ligger bakom högstadieskolan Tunaberg.

Klara avbryter leken ute på gården och kommer rusande till morfar, full av entusiasm hela lilla hon. Ryggsäcken, jackan och cykelhjälmen ligger redan klara. Vi går och hämtar cykeln, men Klara leder den snällt bredvid morfar, fast hon ju nu kan cykla, på riktigt. Det visar sig, när vi sen kollar med Kerstin, att hon har instruerat barnen: morfar och mormor går, och numera orkar de inte heller gå särskilt fort.

Klara har ju tidigare gått från dagis hem till morfar och mormor, så hon hittar vägen bra – tvekar bara lite om vilket av de fyra vita sockertoppshusen på Idrottsgatgan vi bor i. När vi kommer innanför dörren, viker hon snyggt ihop sina ytterkläder och lägger dem tillsammans med ryggsäcken på pallen bredvid dörren. Fast efter en stund kommer hon på att hon ju har med sig en teckning från dagis åt morfar och mormor, så hon hämtar den i ryggsäcken.

Morfar och Klara sätter sig i en av sofforna och pratar en stund i avvaktan på att också mormor och Viggo ska anlända. När de hörs i ytterdörren, störtar hon i väg för att hälsa på mormor, och morfar går också dit och hälsar på Viggo.

Mormor tar fram den nya tröja hon egentligen stickade redan till Klaras födelsedag, givetvis i Klaras favoritfärg rosa. Klara fick se den på födelsedagen, men då var den inte färdig. Men nu är den klar, och den passar perfekt!

Mormor har förberett våffelmiddag, och snart sitter vi runt köksbordet alla fyra. Morfar och mormor gör våfflorna matigare genom att äta dem med burkkaviar, rödlök och gräddfil, och även Klara prövar det, men också drottningsylt och socker. Viggo håller sig till socker. Båda äter ordentligt, och mjölken till hinner faktiskt ta slut.

Senare, när de ser tecknad film i TV, får de också Coops Prima cantuccini-skorpor och var sitt glas läsk. Det finns två sorter, kanel och vanilj, och särskilt kanelskorporna gillar barnen mycket.

När de roliga tecknade filmerna tar slut, är det inte lika roligt längre – alla barnbarnens leksaker och böcker och filmer har vi ju tagit med till sommarhuset i Öregrund. Klara ber morfar om papper att rita på, och Viggo vill gärna att han ska gå med honom ut på gården.

Morfar är beredd att sätta på sig skorna och göra så – men genom fönstret i vardagsrummet kan han och Viggo plötsligt se mamma Kerstin svänga in på gården på sin cykel.

Kerstin kommer in och sitter och pratar en stund, men snart är det dags att cykla hem med barnen: det är läggdags, särskilt för Klara som gäspar stort.

Men Klara har berättat för morfar att hon vet att vi ska träffas snart igen: först på Annas 50-årskalas på lördag, sen i hela två veckor på morfars och mormors land i Öregrund.

Det tycker också morfar ska bli härligt!

I augusti förenklas lämnings- och hämtningspusslet för Bo och Kerstin. Då börjar nämligen Klara i sexårsverksamhet i Domarringens skola, där storebror Viggo redan finns. Som hon längtade efter honom när han började där och inte längre gick kvar på dagis tillsammans med Klara. Hon grät floder och sa:

– Jag vill också gå i Viggos skola!

Nu ska det alltså bli av snart. Klara har redan haft ett slags sommaravslutning på sitt dagis, och både mamma och Viggo var med. Mamma tog förstås bilder, och dem kan ni ta del av på Kerstins blogg, här.

En kvinna under utveckling

Jag har lyssnat på Kajsa Grytt allt sedan hon började göra skivor, från Tant Strul och framåt. Hennes skivor har kommit i ojämna takt, också till innehållet varit ojämna. Nu återkommer hon med ”En kvinna under påverkan” (Playground PGMCD 65, 2011, distribution Border) samtidigt som hon ger ut sin självbiografi, och man kan förstå att många av låttexterna på CDn också är självbiografiska eller i alla fall speglar upplevelser i hennes eget liv.

Musikaliskt är det här en stark skiva, men jag blir inte riktigt klok på om detta ska tillskrivas Grytt eller möjligen har att göra med en stark insats från musikernas, främst bland dem producenten Jari Haapalainen, sida. Man kan kontrastera Grytts egen ”Den finländska dimman”, där hon pratsjunger och musiken känns klistrad på en oregelbunden text, mot hennes och Haapalainens suveräna ”Färgexplosion”, som har bra musik och textrytm, till och med ett slags rim. Men olika låtar indikerar olika svar på frågan vem som står för det som är riktigt bra. ”Femton” lever mycket på bandets rockkomp, men jag undrar om inte Grytts ”Min pojke och Manhattan” lever på just hennes dubbla kompetens som textskrivare och låtmakare.

Ofta är det hur som helst uppenbart att den här skivan har två olika bärande pelare, Grytt och Haapalainen.

I den avslutande, balladartade ”Därför” är det Grytts text – ett underifrånperspektiv parat med motstånd – som är låtens styrka. I ”Men ge upp”, som Grytt har skrivit tillsammans med Haapalainen, hör man åter igen Haapalainens kvaliteter som låtmakare.

Till Anna på 50-årsdagen

I dag – den 14 juni 2011 – finns det på Dagens Nyheter, Familj, en helsidesartikel om Anna Kettner på hennes 50-årsdag, ”Ett driv utöver det vanliga”. Tyvärr finns det ingen länk utlagd till artikeln, skriven av Jan Falk.

Den här damen var från början inte min dotter men blev det på sätt och vis ändå – hon följde så att säga med när hennes då nyskilda mor, Birgitta Dahl, och jag blev ett par. Vi – och jag talar nu om Anna – kände varann förstås redan tidigare; jag tror det var på hennes treårsdag jag hade uppvaktat henne med två böcker, dels den av mig själv i ett jättelikt ritblock målade och skrivna boken om Ulla-Kajsa, dels Karl Marx’ ”Kommunistiska manifestet”. Ulla-Kajsa har hon fortfarande kvar. Manifestet vet jag inte om hon någonsin har läst.

En skilsmässa förändrar livet drastiskt för ett litet barn. Ändå tror jag att det just i det här fallet under andra förutsättningar kunde ha blivit mycket värre. För Anna var jag en god vän till båda hennes föräldrar och förstås henne själv. När hennes mamma under skilsmässoprocessen hade flyttat till Konsumvägen i Uppsala, hittad hon till sin stora överraskning – och jag försäkrar, på heder och samvete, att det aldrig hade förekommit före föräldrarnas separation – en morgon mig i sin mammas säng och utbrast häpet men inte alls ovänligt:

– Men Enn, sover du i mammas säng!

Jag hade före skilsmässan umgåtts ganska mycket i det kettnerska hemmet på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem, där det för övrigt bodde många aktiva medlemmar i Laboremus, den socialdemokratiska studentföreningen i Uppsala som vi tillhörde. Jag kände alltså Annas pappa, Bengt Kettner, väl, och om vi bortser från en naturlig men ganska kort övergångsperiod efter skilsmässan och mitt inträde i Birgittas liv, har mitt förhållande till Bengt varit oproblematiskt. Detta underlättades väl också av att han ganska snart hittade Inger Grandell, en annan arkabo, att dela sitt liv med.

Anna kom att i huvudsak bo hos Birgitta och mig, men Bengt och Inger hittade en lägenhet i kvarteret intill, vilket underlättade för Anna att ambulera mellan sina föräldrar. Därmed är vi inne på huvudspåret igen, Anna: Hon har allt sedan dess betraktat också mig och Inger som sina föräldrar; också i DN-artikeln sägs att hon har fyra föräldrar. Detta har hon sen följt upp genom att lära sina egna flickor att de har två morfar och två mormor.

Av födelsedagsporträttet i DN framgår att Anna, trots de positioner hon har haft – trafiklandstingsråd (S) i Stockholm, ordförande i Broderskapsrörelsen med flera – har haft några svåra handikapp: det upptäcktes, fast ganska sent i hennes liv, att hon hade adhd; hon lider också av grav dyslexi. I det senare ligger förklaringen till att hon, annars ett briljant begåvat barn, hade så svårt för att stava. Jag ska villigt erkänna att jag, själv tidigt ett monster när det gäller läs- och skrivfärdigheter, länge hade oerhört svårt att ta till mig att ett helt uppenbart så begåvat barn inte skulle kunna göra något så enkelt som att hålla ordning på bokstäverna.

Samtidigt var hon briljant, så briljant att hon fick stryk av en jämnårig tjejkompis för att hon använde så svåra ord att kompisen inte förstod dem.

Det här att, på olika sätt, avvika från andra jämnåriga barn gjorde inte livet enkelt för Anna. Hon bar mycket inom sig, alltför länge, men jag minns ett tillfälle då allt brast för henne: Hon grät och grät i min famn på en soffa i vardagsrummet, och så bubblade allt ur henne, hur svårt livet var. Den gången gjorde jag, tror jag, en viktig insats genom att vara både den rationella analytiker jag alltid har varit och den extrapappa jag vid det laget hade blivit. Anna har själv, långt efteråt och helt oombett, återkommit till det här tillfället som ett av de förlösande i hennes liv.

Men jag ska inte heroisera mig själv. Jag har haft mina duster med Anna, jag också, några för att vi faktiskt är väldigt olika i en del avseenden, några för att hon – helt naturligt, tycker jag så här i efterhand, men avsiktligt provocerande – betonade sitt släktskap (i meningen beteende) med sin biologiske far.

I ett avseende har Anna gjort en helt personlig avvikelse från alla sina fyra föräldrar: i relativt unga år blev hon religiös. I hennes fall ledde det här till teologistudier och en tids arbete som pastor i Missionsförbundet. Sin man, Kaj Berger, far till hennes tre flickor och också han missionspastor, träffade hon för övrigt under den utbildningen, men de är numera frånskilda. Efter en utflykt över i den politiska sfären är hon nu tillbaka i den religiösa igen: hon arbetar som projektledare för en ny kvinnoorganisation, gemensam för Missionförbundet, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan.

För mig är det här en oerhört främmande värld. Inte så att jag är aggressivt fientlig till den, men min egen syn på livet och världen är ateistisk, rationalistisk och materialistisk. Lite motvilligt har jag tvingats acceptera att man – även i samma familj – kan tycka och vara olika.

Annas syskon, Birgittas och mina gemensamma barn, Kerstin och Matti, är säkert bättre på det där än sin far. Kerstin har förresten på sin blogg publicerat barndomsbilder på Anna, som jag gärna vill leda mina egna läsare vidare till.

Och grattis på riktiga 50-årsdagen, Anna!

Personligen kommer jag och många andra att gratta Anna även på lördag (18 juni), vid ett kalas på Bygdegården Anna Wittrock.

Irländarna som stödde Mexico i kriget mot USA om Californien

Ry Cooder är en amerikansk sångare, gitarrist och kompositör men också något av en politisk dissident, till exempel i fråga om bojkotten av Kuba. Men kanske är det snarare det faktum att han hör hemma i Californien som har bidragit till att han har valt att medverka på CDn The Chieftains featuring Ry Cooder: ”San Patricio” (Blackrock Records 0888072313217, 2010, distribution Universal).

Bakgrunden till den här plattan finns nämligen i kriget mellan USA och Mexico 1846-1848, en kamp om det av främst spanjorer koloniserade Californien. Det här kriget vann som bekant USA, men åtminstone för människor i Californien kan det ju vara intressant att minnas att det inte bara var spanskspråkiga som slogs på den mexikanska sidan. Ett antal irländare deserterade från den amerikanska armén och bildade San Patricio-bataljonen, alltså uppkallad efter Irlands skyddshelgon S:t Patrick, på den mexikanska sidan. Det fanns säkert blandade motiv bakom detta, men åtminstone en stor del av irländarna ställde nog upp för sina katolska trosbröder på den mexikanska sidan.

Nå, det gick åt helvete: Mexico förlorade Californien och de flesta av de amerikansk-irländska desertörerna fick plikta med livet.

Ry Cooders medverkan på det här albumet ska inte överdrivas, men det finns där och är utmärkt, till exempel i ”The Sands of Mexico” och ”Canción mexteca”. Men han är inte ensam om att göra gästspel på den här skivan. Till exempel Linda Ronstadt hörs i ”A la orilla de un palmar”.

Det musikaliskt mest intressanta med den här skivan är dock samarbetet mellan irländska The Chieftains och en hel rad mexikanska band. Ibland, som i ”Lullaby for the Dead”, kan musiken låt mycket irländsk, ibland, som i ”Persecución de Villa”, mycket mexikansk. Men ofta leder det här samarbetet till musikalisk korsbefruktning à la världsmusik. Några ytterligare spår värda att särskilt nämna: ”La iguana” med Lila Downs, ”Danza de concheros” med Los Folkloristas, ”El chivo” med Los Cenzontles, ”Luz de luna” med Chavela Vargas (särskilt gitarrspelet är bra) och så ”El ramalpago”, också med Lila Downs.

Ett problem med den här skivan är att texterna inte återges. Jag skulle gärna ha velat åtminstone stava mig igenom dem med hjälp av mitt spanska lexikon. Jag har aldrig pluggat spanska, men min erfarenhet är att spanskan är relativt lätt att begripa redan med en smula lexikonhjälp. Att jag tar upp språkfrågan har förstås att göra med att temat för sångerna på den här skivan är så intressant.

Vilken liveskiva, Stefan Sundström!

Stefan Sundströms ”Johnny Dunders Elektriska Cirkus Live” (National NATCD 110, 2011, distribution Border) är en fantastisk skiva – jag önskar jag hade varit på Debaser Medis i Stockholm, när den spelades in i december 2010. Men jag har kompenserat så mycket jag har kunnat – spelat den på mycket hög volym på glasverandan här i vårt hus i Öregrund.

Den här skivan är en orgie i dundrande rockmusik. Sundströms sång backas upp av Ola Nyström och Robert Dahlqvist på gitarr, Nicke Andersson på piano, Stefan Björk på bas, Christer Romin på trummor, Emma Essinger på tenorsax, Stefan Lilja på barytonsax och Cezary Tomaszewski på trombon. Körar gör Karin Renberg, Lotta Nilsson, Amanda Roman och Johan Johansson; dessutom förekommer gästsång av Little Marbles.

Den här skivan är också mycket politisk, och jag skulle kunna belägga det med citat ur flera av Sundströms texter, men dess allmänt uppkäftiga och punkiga budskap fångas också väl av en gammal Ebba Grön-titel som ingår: ”Slicka uppåt, sparka neråt”.

Annars slås jag, när jag lyssnar på Stefan Sundströms texter, åter igen av hans fascination för Olof Palme. Det här är ett gammalt fenomen; ovan under Kulturspegeln, Sångtexter, hittar ni hans ”Nån har slagit upp ett hål”, som var hans bidrag till en socialdemokratisk valantologi med dikter.

Den här sången finns med här också men nu i en ny textvariant utan Olof Palme, ”Nån har slagit upp ett hål 2011”.

Men att detta inte ska tolkas som att han därmed har distanserat sig från Palme framgår av att denne förekommer i två andra sundströmlåtar på den här CDn. Redan i den inledande låten ”Här kommer Johnny Dunder” ”dansar borgarna på Palmes grav och vaskar champagne och har segerfest”. Och i Gunnar Anderssons ”Gula Blend” har han gjort en egen ändring i texten och sjunger där om palmemordet: ingen fälld / ordningen återställd.

Avslutningsvis vill jag citera avslutningen i ”Hej, hej idiot”:

Plötsligt tar dom nån från Iran
sen folk som tigger på stan
Sen en trädkramartant
Sen en husockupant
Sen är det bara du kvar

Hej hej då Idiot
Som aldrig sa emot
Som gjorde som dom sa
Tills dom tog dej en dag
Sen blev det fred på vårt klot

Melodikrysset nummer 23 2011

Jo, jag har knäckt Melodikrysset i dag också, detta trots att där fanns åtminstone något som jag inte brukar lyssna på.

Annie Lennox och Eurythmics finns inte i mina skivhyllor, men det var i alla fall dem vi i dag hörde i ”There Must Be an Angel”.

Madonna har jag heller inte på skiva, men hennes röst – i dag i ”Celebration” – är ganska lätt att känna igen.

Ännu lättare hade jag att känna igen Axl Rose och Guns and Roses i ”Paradise”. Alla de här rosorna skulle dock i krysset reduceras till en ros.

Resten var lugna gatan, även om det tog en stund för mig att komma på att Jules Sylvains och Gösta Stevens’ låt, som både har sjungits in av Tutta Rolf och av Helen Sjöholm, heter ”När tvenne hjärtan slå samma slag”.

Lasse Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta” hör vi varje sommar som signaturmelodi till ”Allsång på Skansen”.

Mer Stockholm bjöd Lennart Palm, eller egentligen Orup, på. Här skulle man också lista ut namnet på en känd stadsdel, Söder.

Mycket sommar blev det i dagens kryss, även om vi hörde Per Gessles och Gyllene Tiders ”Sommartider” i förklädd form, som Bamses ”Dunderhonung”.

Och hur många sommarkvällar har jag inte tillbringat framför TVn med att se ”Morden i Midsomer”. Från början en bra serie men så småningom med ett allt mer krystat innehåll. Men nu är visst samtliga invånare i Midsomer tagna av daga.

Tidigare i morse var jag ner till brevlådan och hämtade tidningarna. Solen sken över blomrabatterna. Med Jill Johnson samt Ted och Kenneth Gärdestad var jag beredd att utbrista i ”Oh, vilken härlig da'”.

Men ännu äldre schlager är inte dumma de heller.

Ett exempel är ”Nel blu disponto di blu”, oftast benämnd ”Volare”.

Jag vistas i ett sommarparadis, där det lyckligtvis inte finns någon orm, långt mindre någon anaconda med namnet Anna.

I rabatterna och landen ses däremot mor i huset krypa omkring. I det stycket gäller för övrigt budskapet i den gamla Siw Malmkvist-slagdänga vi i dag hörde på tyska, ”Mamma är lik sin mamma”.

Återstår att se om jag under dagens lopp orkar åla mig ut bland ogräsen jag också.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommartrivialiteter

Högsommarvärme i början av juni. Termometern i skuggan på baksidan av huset visar + 25 C. Vi har båda hjärtproblem, och vi längtar efter kvällens svalka.

Ett tag på förmiddagen satte jag mig vid utebordet i den halvskugga äppelträden ger: läste den sista morgontidningen, drack ytterligare en kopp av det kaffe jag hade kokat, löste ytterligare några kryss i veckans Aftonbladet Kryss & Quiz. Jo, jag har knäckt Svåra krysset också, tidigare i veckan. Med städer i Mali och Peru och Italien plus en plats i Sudan. Men snart tror jag att jag struntar i det här krysset – det lär mig inget av värde, skärper inte min associationsförmåga, gör mig bara förbannad.

Eftersom jag, i motsats till förr, inte mår riktigt bra i den häftiga värmen, går jag in igen, och en stund efter lunch och disk dåsar jag till på min säng, tills det blir för varmt där också – på eftermiddagen lyser solen in genom fönstret, rakt på min säng.

Jag går ut i trädgården igen för att få luft, och Birgitta ber mig plocka in fräscha blommor till fredagskvällen. Det blir fyra stora buketter att ställas i olika rum: en med vita doftande bondrosor, en med rosa och vita pioner och mörklila trädgårdssyrener, en med röda pioner och vita syrener och så en med lupiner, trädgårdsklint, akleja, oxtunga och jätterams.

Birgitta förbereder middag. När det svalnar lite, går vi ut till trädgårdsstolarna under plommonträden med var sin kall drink.

Må helgens frid omfamna också er del av världen!