Melodikrysset nummer 31 2011

”Morning Has Broken” hörde vi idag på klarinett med Acker Bilk – en vanlig sångversion finns med Cat Stevens, men då hade det förstås blivit för lätt.

När det blev morgon, gick jag som vanligt ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna och fann då grinden öppen och soptunnan vält med alla soppåsarna liggande på marken. Det är racerbåttävlingshelg här i Öregrund, och det drar alltid hit ungdomar av typen drägg som super skallen av sig och ställer till det både för sig själv och andra.

Någon glad änka tror jag nämligen det knappast var som välte vår soptunna. Detta apropå att nästa låt Anders Eldeman spelade var ”Viljasången” ur Franz Lehárs ”Glada änkan” (”Die lustige Witwe”).

Och apropå fest och starka drycker: det är ju också dags för kräftor. Kräftpremiären firade Eldeman med att spela följande:

Grön kväll i Margretelund

Text och musik: Olle Adolphson

Uti Ulvsundastan
klockan nitton på dan
allt uti Margretelund,
vem stod framför en grind
under lönnar och lind
en svalkande, ljuvlig aftonstund.

Vem kom gående på en gång
allt uppå frasande grus
i en trädgård med fågelsång
och ett vitmålat, gammalt hus.

Och en flicka som stod
framför huset och log
och flickan var god och rund.
Ja, den flickan var skön
och kvällen var grön,
den aftonen i Margretelund.

Vem fick sitta vid dukat bord
och vem fick skåda ett tråg
där en lukt utav krondill stod,
och där kräftor i drivor låg.

Vem fick porter och rostat bröd
och kall genever därtill.
Medan kvällen brann ner till glöd
och när luften blev tyst och mild.

Vem satt mätter och trind
med en mun mot sin kind
en skymmande aftonstund.
Vem tog flickan så skön
under lönnen så grön,
den aftonen i Margretelund.

Vem gick en mil till stan
när det var nästa dan
med en sprucken cigarr i mun!
Ja, den flickan var skön
och kvällen var grön,
den aftonen i Margretelund.

Nå, den som inte gillar eller anser sig ha råd med kräftor får väl då nöja sig med ”En fattig falukorv”. Själv gillar jag för övrigt falukorv och då inte bara i Povel Ramels version.

Det är ju Pride-festival också, och möjligen kan det vara anledningen till att vi i dag åter igen fick höra ”La dolce vita”, som After Dark gjorde i Melodifestivalen 2004. Uttrycket ”after dark” finns förresten i texten.

Lika lätt, fast som svar på en krokig fråga, var det att komma fram till svaret ABBA. I ABBA ingick ju bland andra Benny Andersson och Björn Ulvaeus, men den här gången fick vi inte höra ABBA utan Helen Sjöholm och BAO i deras ”Sommaren du fick”.

Jag bor i Uppsala och känner Owe Thörnqvist – vi brukar ses vid landshövdingens middagar för hedersupplänningar: både Owe och min hustru är sådana – men jag tror att inte bara vi som av naturliga skäl kan de uppsalamiljöer som ofta finns i Owes sånger klarade både ”Gun från Dragarbrunn” och ”Rumba i Engelska parken”, den senare en park bakom universitetsbiblioteket Carolina Rediviva.

Georg Riedel hörde jag senast live på vår gemensamme vän Rolf Theorins begravning. Georg skrev titelmelodin till filmatiseringen av Astrid Lindgrens ”Karlsson på taket”. Som jag tidigare har skrivit finns det också politiska trådar mellan dem och mig.

Björk såg och hörde jag live i rådhuset i København i samband med att hon fick kulturpris av Nordiska rådet; jag satt alldeles nedanför scenen och har alltså upplevt henne på mycket nära håll. På den tiden var jag de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och följde bland annat Nordiska rådets sessioner och olika sidoaktiviteter. Och självfallet vet jag som gammal nordist att Björk är isländska. Jag har för övrigt också besökt hennes hemland ganska många gånger.

Däremot har jag aldrig varit på Malö, den plats som Anders Eldeman ville få oss att lokalisera med hjälp av en instrumentalversion av Evert Taubes ”Maj på Malö”.

Men för att fortsätta på den här linjen: i Los Angeles har jag däremot varit. För ovanlighetens skull har jag också sett den TV-serie som skulle ge oss förkortningen LA, ”LA Law”.

Ett lätt kryss det här, möjligen bortsett från en enda fråga. För min del är jag inte särskilt bekant med årets manlige artist 2007, Timo Räisänen. Inte heller hade jag tidigare hört hans ”Outcast”.

* * *

Hamnat här i jakten på något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar med Patrik Sjöberg

Även jag, annars komplett ointresserad av idrott, kände förstås till höjdhopparen Patrik Sjöberg, långt innan han kom ut med att han hade utnyttjats sexuellt av sin tränare, till lika styvpappa Viljo Nuosiainen.

Jag har stor medkänsla med honom och med andra i hans situation, tycker verkligen att han genom att gå ut i offentligheten har gjort en viktig opinionsbildande insats. Samtidigt har jag förundrats lite över att han inte satte sig till motvärn – riktigt så aningslös var jag nog inte i motsvarande ålder.

När jag i dagens Sommar-program hör honom berätta sin droghistoria, anar jag ett mentalt samband: Om man tror att den sortens toppidrott som han har ägnat sig åt ska gå att förena med drogbruk, är man nog faktiskt naiv.

Med tanke på att Patrik Sjöbergs Sommar-program innehöll så pass intressanta ingredienser, fann jag det ändå förvånansvärt lite engagerande. Kanske var det röstläget eller sättet att berätta som åstadkom detta, men jag hade – trots hörvärda enskildheter som historien med Totta Näslund i New York – ofta svårt att riktigt engagera mig i programmet.

Om pratet var lite malande, var musiken, ofta med drag av party music, desto piggare. För egen del uppskattade jag särskilt att få höra Tottas bluesband, J J Cale och så ”Lust For Life” med Iggy Pop.

Sommar med Owe Wikström

Owe Wikström är professor i religionspsykologi i Uppsala, också författare. Det senare bör ha bidragit till att hans Sommar-program var så välformulerat.

Innehållsligt var det, framför allt i den inledande delen som startade med en hjärtinfarkt, också mycket tänkvärt: hur det här att ha fått livet till skänks en gång till får en att se och glädjas också åt dess många och till synes betydelselösa detaljer. Med honom besjunger jag gärna långsamhetens lov, för att citera titeln på en av hans böcker.

Den här religionspsykologen har också skrivit boken ”Att älska livet mer än dess mening”, även det en slutsats jag delar med honom. Han sa till och med att frågan om Guds existens åtminstone i vetenskaplig mening är och förblir obesvarad också för honom, men i motsats till mig dras han uppenbarligen ändå till frågeställningar av det slaget. Också jag ser, inte minst sommardagar som denna, mig själv som en del av den märkliga natur som omger mig. Men jag inser också att mitt liv liksom allt annat har en ände.

Nå, jag har flera gånger när jag har skrivit om årets Sommar-program markerat, att jag inte måste dela sommarpratarnas alla värderingar och slutsatser för att ha utbyte av att lyssna på deras program.

Till min uppskattning av just det här programmet bidrog också Owe Wikströms val av musik. Bra klassisk musik – verk av Bach med flera – blandades med Sting, Koop, Bo Kaspers orkester och Lillebjørn Nilsen. Jag ber särskilt att få tacka för John Coltrane med ”My Favorite Things” och Paris Combo med ”Fibre de Verre”.

Sommar med Alice Bah Kuhnke

Alice Bah Kuhnke är en av de sommarpratare, som många lyssnare säkert ryggmärgsreflexmässigt stämplar som vänster. Och visst finns det i hennes meritlista sådant som man kan tolka åt det hållet, till exempel det faktum att hon har arbetat för Fairtrade/Rättvisemärkt. Men numera jobbar hon med klimatfrågor i det privata näringslivet, och bland dem till vilka hon mot slutet av programmet skickade särskilda (och vänliga) hälsningar fanns både Socialdemokraterna och Moderaterna samt både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna – det allra sista är särskilt anmärkningsvärt mot bakgrund av den hudfärg hon har ärvt efter sin far.

För egen del gillar jag självtänkande och komplicerade människor, sådana som Alice Bah Kuhnke. Det var intressant att få lära känna henne och hennes uppväxtmiljö närmare, och till programmets plussidor bidrog också att hon också vågade visa upp egna tillkortakommanden och mindre lyckade sidor hos sig själv. Och eftersom vi människor är olika, hittade jag förstås sidor hos henne där vi inte tycker lika: Jag är inte religiös, och jag tror inte heller att vår syn på föräldraskap är identisk.

Hennes musikval rymde ganska mycket som jag själv av och till lyssnar på – Säkert, Olle Ljungström, Lisa Ekdahl, Håkan Hellström, Ebba Grön, Bob Hund och, inte minst, Marie Bergman med ”Ingen kommer undan politiken” – men den här musiken bildade mer en fond till än var en integrerad del av programmet.

Sommar med Leif Mannerström

Leif Mannerström är mästerkock, alltså primärt inte mediamänniska. Hans Sommar-program tror jag, av flera skäl, tilltalade en stor publik.

Dels tror jag att hans perspektiv på det egna livet och på samhället innehöll element som många kunde identifiera sig med: det här att ha egna erfarenheter av att ha det knapert, också av att på egna meriter kämpa sig upp i livet. De flesta med hans sociala bakgrund kommer förstås aldrig lika långt som han, men också dessa övriga förstår nog att om man har en speciell talang, i Leif Mannerströms fall för att laga god mat, kan man även i ett klassamhälle komma längre än man från början anade.

Nu är ju alla inte så raka och fördomsfria som Leif Mannerström. Han berättade i sitt Sommar-program en mycket rolig historia om sin farmor, en kvinna som inbitet röstade på högern och därför vägrade att handla på Konsum – så för att för egen del komma i åtnjutande av några av konsumentkooperationens delikatesser, tvingades hon handla genom bud för att inte hamna i politiskt vanrykte.

Det fanns en del sådana här småputtrigt roliga partier i Mannerströms Sommar-program, men när det gällde helheten, tyckte jag att han kanske försökte pressa in för mycket av sitt livs historia inom ramen för den trots allt begränsade programtiden, och det lätt forcerade tempot lockade honom ibland också till innantilläsning ur manuskriptet. Men jag lyssnade gärna till det han hade att berätta, om mötet med Sophia Loren, om New York och Cuba och om mycket annat.

Musikvalet var däremot nästan perfekt, om man ser till programmets syfte, att roa en mycket bred publik. Ett extra plus får Mannerström för att det han spelade – med Carl Jularbo, Julia Caesar, Bill Haley, Count Basie, Öbarna, Elvis Presley, Povel Ramel, Bruce Springsteen, Benny Andersson och Orsa spelmän, Galenskaparna & After Shave, Lasse Dahlquist – dessutom hade valts för att det hade en anknytning till det han berättade om.

Igelkottens elegans

Muriel Barbery skrev 2006 en roman, ”L’élégance du hérisson”, som blev en fantastisk succé i Frankrike och förstås sen översattes till en rad andra språk. Den svenska översättningen, ”Igelkottens elegans”, kom 2009 (Sekwa förlag, översättning Helén Enqvist och Marianne Öjerskog).

Samma år, alltså 2009, kom också Mona Achaches filmatisering med titeln ”L’hérisson”, på svenska ”Igelkotten”.

Filmrecensenterna, några av dem mycket rutinerade och omdömesgilla, har gett den ganska varierande betyg, men för egen del är jag benägen att ansluta mig till de filmskribenter som har gett den ett högt betyg. Dess handling rör sig i huvudsak kring tre personer, bosatta i samma hus – så skönt att få se en film som mer är ett psykologiskt kammarspel än en actionrulle!

Till att börja med är ”Igelkotten” något av en metafilm: elvaåriga Paloma Josse (Garance Le Guillermic) fångar med en filmkamera allt som rör sig kring henne: hennes pappa med tankarna någon annanstans, hennes neurotiska mamma och hennes på sig själv fixerade storasyster. Men den filmade kretsen vidgas till att omfatta också en guldfisk, katter – och så två personer som gradvis träder fram i lika skarp profil som Paloma.

Till att börja med – och så långt är filmberättelsen lite trevande – har Paloma, som inte ser någon mening eller något mål med sitt liv, för avsikt att ta sitt liv på tolvårsdagen, och som ett led i den planen stjäl hon, ett i taget, mängder av sömnpiller ur sin neurotiska mors förråd.

Men bekantskapen, snart vänskapen, med två vuxna, var och en på sitt sätt mycket olik de vuxna som i vanliga fall förmörkar hennes unga liv, vidgar hennes perspektiv från det tidigare självcentrerade och självdestruktiva.

Portvakten, Renée Michel (Josiane Balasko), tillbakadragen i sin portvaktsskrubb och med sitt evigt sorgsna ansiktsuttryck, blir hennes vän och visar sig ha sidor som hon har lyckats dölja väl. Och högst upp i huset flyttar också en japan, Kakuro Ozu (Togo Igawa), som visar öppenhet och nyfikenhet parad med iakttagelseförmåga mot unga Paloma.

Samtidigt flyttas filmens fokus över på de båda vuxna. Japanen börjar uppvakta portvakten – bakom denna igelkotts grå och taggiga fasad ser han en bildad människa, intresserad av både musik och avancerad litteratur; bakom sin portvaktsskrubb gömmer hon i själva verket ett intressant bibliotek. Kakuro hjälper Renée att krypa ur det skal hon har gömt sig i. De äter japansk mat tillsammans, ser videofilm tillsammans, och när det gäller det yttre skalet hos henne, förlöser han fjärilen ur puppan; han har sett igelkottens elegans.

Men så ställer en fullständigt oförutsedd och meningslös olycka allt på ända: Renée blir utanför huset påkörd av en bil och dör. Man mer anar än får åskådliggjort att detta krossar Kakuros förhoppningar.

Men för vårt kameraöga, den unga och tidigare helt illusionslösa Paloma, innebär det hon med hjälp av de båda vuxna har fått uppleva, att hon ser livet i ett bredare perspektiv än det hon tidigare har haft. Och hon beslutar sig för att leva vidare.

Det här är kanske en saga, men en berörande saga.

Sommar med Birgitta Ohlsson

Det skulle inte falla mig in att skåpa ut ett Sommar-program bara för att den som talar inte delar mina egna politiska åsikter. I fallet EU-minister Birgitta Ohlsson är saken dessutom enklare: Visserligen sitter hon i en regering mot vilken jag hyser starka tvivel och visserligen har hon i några frågor åsikter som starkt skiljer sig från mina, men i andra frågor är hon regeringens vänsterytter, och det håller jag henne räkning för. I min ungdom blev många tjejer, som liksom hon slogs för jämställdhet och internationell solidaritet, för övrigt i stor utsträckning socialdemokrater. Fast när det gäller den delen av internationalismen, som rör EU, skiljer sig våra åsikter åt i mycket stor utsträckning, och när det gäller feminism, begriper jag inte vad det är som lockar just i dagens folkparti.

Det är lätt att känna sympati för Birgitta Ohlsson, vare sig hon talar om tragedin i Oslo eller om folkmord i ännu mer extensiv omfattning: den som drabbade judarna före och under andra världskriget och den som för inte så lång tid sedan ägde rum i Rwanda.

Ska jag vara lite kritisk, tyckte jag att Ohlsson här bitvis blev lite för rapsodisk, bockade av ämne efter ämne. Men i de mer personliga avsnitten av hennes Sommar-program blev hon också mer personlig i tonen.

Hennes musikval gjorde, trots inslag med Billie Holiday, Katie Melua och Judy Garland, inte ett lika starkt intryck på mig som delar av pratet.

Sjukhusbesök och helkväll med Anna

Jag fortsatte att göra dagliga besök hos Birgitta, som har varit inlagd på Akademiska. På hjärtkliniken – hennes tidigare i år efter lång väntan konverterade hjärta har nu under lång tid fungerat allt sämre. Jag har haft med frukt och choklad och tidningar, och hon har också haft besök av barnen.

I förrgår hade Anna bilat dit från Rinkeby, där hon bor.

Hon hade ringt till mig i förväg och frågat, om vi inte kunde göra något tillsammans på kvällen, när hon nu ändå var i Uppsala, till exempel gå på bio och/eller gå ut och äta middag. Hon lovade bjuda.

Jag valde att göra bådadera. Jag hade också sonderat terrängen och hittat lämpliga besöksmål på gångavstånd från sjukhuset.

Vi startade med middag på Koh Pangan på Övre Slottsgatan 12 och valde att sitta utomhus, eftersom det fortfarande var varmt och soligt. Den mat vi gemensamt valde och delade på var vällagad, riklig och framför allt smakrik.

Sen promenerade vi runt hörnet till Uppsalas anrika kvalitetsbiograf Fyris. Där hade jag valt Mona Achaches ”Igelkotten”. Jag tror att inte bara jag tyckte att det var ett bra val, men jag ska inte skriva mer om filmen just nu; jag återkommer med en regelrätt recension.

Medan vi tidigare satt på Koh Pangans trottoarservering, kom ett par gamla vänner promenerande: Sven-Olov Larsson och Irma Ridbäck, ett par redan under min aktiva tid i Laboremus; Irma har också en gång i världen varit dagmamma åt våra barn. Så jag och Anna blev genast inviterade till en kopp kaffe hemma hos dem, ett stenkast från Fyrisbiograften, när filmen var slut. Det blev ett kärt återseende, ett samtal om allt och alla.

I Slottsbacken skildes Anna och jag åt: Hon gick till sin bil, som stod på Akademiskas parkering, och jag gick till busshållplatsen nere vid Centralstationen.

* * *

När jag nästa förmiddag skrev ovanstående och i stort sett var klar, bröts plötsligt internetförbindelsen till datorerna hemma – jag och Birgitta har tillsammans ett trådlöst nätverk. Jag fick inte i gång fanskapet hur jag än bar mig åt och har därför inte kunnat skriva på ett par dar. Jag får be Bo eller Matti om hjälp, så att våra datorer funkar igen nästa gång vi är i stan.

Att jag nu kan skriva beror på att jag är i Öregrund igen. Jag var på Akademiska i dag och hämtade Birgitta, nu utskriven med nya mediciner – men hon ska tas in på hjärtkliniken igen om ett par veckor för en ny konvertering plus efterkontroll.

Närmast ska jag skriva om gårdagens Sommar-program och om filmen Anna och jag såg i förrgår kväll. Och sent i kväll ska jag höra reprisen av dagens Sommar.

Sommar med Barbro Lindgren

När våra barn var små, fanns förstås Barbro Lindgrens barnböcker här hemma – nyligen skrev jag om den serieversion av Loranga, Masarin och Dartanjang hennes systerdotter Sara Olausson har gjort. Men vår bokhylla rymmer också en bunt böcker för vuxna, både lyrik och prosa, av Barbro Lindgren.

Till det kommer att hon också är en skicklig tecknare. I dagens Sommar-program berättade hon att hon startade sin konstnärliga bana med att gå på Konstfack.

Jag har, kanske för att jag är en besläktad ande, alltid hyst kärlek till människor som spränger förväntade ramar. Men jag anar att den här strävan hos henne kan ha lett till konflikter med hennes ursprungliga förlag, Rabén & Sjögren, och i sanningens namn har hennes stora triumfer ju alla legat inom barnboksgenren.

Hennes sommarprat i dag sträckte sig över hela det vida fält som är Barbro Lindgren. Men hon gjorde också gränsmarkeringar, åt två håll. Dels mot dålig smak, med trädgårdstomtar som främsta exempel. Dels mot det slutna och mycket inåtvända draget i dagens poesi.

Av det senare ska man inte dra slutsatsen att Barbro Lindgren själv är något slags traditionalist – redan hennes egna mycket innovativa barnböcker bevisar motsatsen. Men hon spelade i dagens Sommar-program också Åke Hodells ”General Bussig”, som nog kan ha både förbryllat och retat en del av lyssnarna. Själv älskar jag Åke Hodell; jag har på 1960-talet hört och sett honom live i orangeriet i Linnéträdgården här i Uppsala, och det var vansinningt roligt.

Också Barbro Lindgren var rolig att lyssna på, och desto roligare blev programmet av hennes okonventionella och omväxlande musikval: klassisk musik och sång, Monica Zetterlund, Södra bergens balalajkor, Cornelis Vreeswijk och, inte minst, Erik Frank i ”Novelty Accordion”.

Sommar med Helena Bergström

Helena Bergström berättade i sitt Sommar-program, att hon som barn fick följa med föräldrarna i vietnamdemonstrationer. Jag vet också att hon allt sedan starten har tillhört styrelsen för Anna Lindhs minnesfond. Det finns helt uppenbart ett engagemang hos henne, men om man bortser från den korta och lätt anekdotiska glimten av hur det var att rida på vuxnas axlar och skandera ”USA ut ur Indokina”, var hennes sommarprat knappast politiskt, snarare mycket självcentrerat i mer privat bemärkelse.

Och här firade Helena Bergström triumfer, nyttjade hela sin stora rutin från scen och film till att dramatisera och levandegöra. Här var hon också mycket frispråkig, allt ifrån barndomens nojor och konkurrensstrider i samband med att hon hade en lten statistroll i ”Klas Klättermus” till hur det egentligen gick till när hon (i en hiss) förklarade sin kärlek till den då gifte Colin Nutley.

Var hennes prat personligt och bitvis självutlämnande, blev musiken i hennes program desto mer av en besvikelse. Det började i och för sig lovande, med Rolf Wikström & co i ”Solidaritet”. Annat kändes mer pliktskyldigt, men det stora problemet var att man bara fick höra snuttar av musiken – nästan allt tonades av, förmodligen för att man skulle få plats med Helena Bergströms myckna prat.

Och själva idén med programmet Sommar är ju att man som lyssnare ska få sig till livs både ett personligt, gärna självutlämnande prat och personligt vald musik, sådan som antingen har betytt mycket för sommarprataren eller har ett direkt samband med det han/hon pratar om.