Anna på återbesök i sitt gamla sommarland

Anna, född 1961, var åtta år när vi köpte vårt sommarhus i Öregrund. Naturligtvis tillbringde hon också en del av somrarna med sin pappa, men i hög grad är Öregrund även hennes – inte bara Kerstins och Mattis – sommarland. Här byggde vi tillsammans kojor, gjorde cykelutflykter och badade, på den tiden ofta i Sunnanö-badet. När hon blev lite äldre, lyckades hon få sommarjobb på Storms, ett varuhus för allting: järn, färg, porslin, kuriosa.

Nu har Anna varit på besök här några dar – hon kom ensam i bil från sitt eget sommarhus i Ekolsund. Liksom Kerstin och Matti, som tidigare har varit här på sommarbesök, tror jag att hon i grunden mest var här för att kolla hur det går med morsans som bekant skraltiga hälsa. Men vi passade också på att utnyttja det faktum att hon kom i bil: Anna och jag fraktade tillsammans i väg 14 stora konsumkassar fulla med tidningar till pappersåtervinningen.

Jag är inte säker på att Anna egentligen hade tid till det här besöket; i vart fall var hon konstant uppkopplad: micklade med sin bärbara dator också när vi såg Woody Allen-film tillsammans, för att ta ett modest exempel. I går kväll blev det inget gemensamt, eftersom hon var fullt upptagen med att skriva och redigera text.

Men hon tog löprundor på förmiddagarna, gjorde också tillsammans med Birgitta en (till resultatet misslyckad) svamputflykt till skogen nära Sunnanö. Innan hon lämnade oss, plockade hon körsbär, delvis för att ha med till syster Kerstin på hemvägen. Själv fick hon av Birgitta sex stora fina tomatplantor.

Barnen har i princip egna rum här i sommarhuset, men så var det inte i början. Anna bodde till att börja med ensam i den dåvarande lillstugan, den som sedan länge är hopbyggd med huvudbyggnaden, mycket liten även den. Hon bor där också nu när hon är här på sommarbesök, men eftersom där finns dubbelsäng, bor numera också hennes yngre syskon där tillsammans med sina respektive, när de är på besök.

Kerstin och Matti sov i början skavfötters i kökssoffan, men fick när vi byggde om och till och samman de båda husen var sitt eget sovrum, som dock numera har tagits över av Viggo (Mattis gamla rum) och Klara (Kerstins gamla rum, det nuvarande datorrummet).

Anna har förstås även den här gången tagit ”sitt” rum, den före detta lillstugan som numera är TV-rum, i besittning.

Som seden är i vår familj, har jag och Birgitta även under Annas besök turats om att laga mat. Jag har bjudit på mustig estnisk soppa, kokad på nöt- och fläskkött plus potatis, gul lök, morot, selleri och korngryn och Birgitta på råbiff med goda tillbehör, för att ta några exempel.

Nu är vi ensamma igen.

Till i kväll har jag köpt årets första kräftor.

Sommar med Johan Wester

Jag har sett Johan Wester, mycket framgångrikt, tävla i ”På spåret”, ett TV-program jag älskar. Jag har även, med uppskattning, sett ett annat TV-program han var inblandad i, ”Snacka om nyhter”. Han var också en av de hemliga gästerna vid ODs Caprice 2009, och i det fallet var jag inte lika förtjust; som jag skrev här på bloggen: ”För muntligt (och i någon mån sångligt) spex hade OD lånat in lundensaren Johan Wester. Ett och annat av det han gjorde var bra, men jag tror att uppsalapubliken nog hade problem både med hans skånska och hans väl långa inslag. Det här framstod som desto tydligare, när man hade tagit del av ODs egna och dessutom skickligt koreograferade och mycket roliga spexinslag. Ni kan inte ana vad man kan göra i gränslandet mellan nutida dans och kameler.”

I sitt Sommar-program i dag berörde han en del andra produktioner han har varit inblandad i, och kanske spelade det en roll för min relativt svala reaktion, att jag inte har tagit del av dem. Likväl kvarstår då ett problem: den här mannen är ju komiker och borde alltså få mig att dra på smilbanden oavsett mitt förhållande till det han talade om.

Annars föreföll han ju, när han till exempel talade om kultur och till exempel om tragedin i Norge, sympatisk, så min svala reaktion beror verkligen inte på några dolda politiska eller andra aversioner.

Inte heller den musik han spelade grep mig, åtminstone inte i det här sammanhanget. Ändå innehöll låtlistan ganska mycket som också jag av och till lyssnar på: Earth, Wind and Fire, Sven-Bertil Taube, Esbjörn Svensson, Tommy Körberg, Timbuktu (åter igen!), Al Jarreau, Jan Lundgren.

På mig fungerade inte det här programmet. Sorry!

Sommar med Barbro Osher

Barbro Osher har sina rötter i och håller fortfarande tät kontakt med Sverige, det senare inte bara i egenskap av Sveriges generalkonsul i San Francisco. Under sin studietid fick hon möjlighet att studera i USA och träffade där den man – amerikansk jude – hon senare, fast först efter ett annat äktenskap i Sverige, gifte sig med. Det här att byta land är verkligen inte bara en enkel språkfråga. I hennes fall betydde flytten till USA dessutom att hennes dotter från första äktenskapet vägrade följa med; hon valde att stanna kvar ensam i Sverige. Det gick i och för sig bra för dottern, men hos henne själv skapade den här skilsmässan svårläkta sår, berättade Barbro Osher. Det här och en del annat återgav dock dagens Sommar-pratare på ett med hänsyn till ämnet ganska återhållet sätt.

Barbro Osher och hennes man ägnar sig åt ganska storstilad kultursponsring, något berömvärt särskilt mot bakgrund av att det amerikanska kulturlivet – alltså det som inte är kommersiellt och självbärande – är hänvisat till bidrag från privata sponsorer. Med all önskvärd tydlighet framhöll hon i en jämförelse det svenska, offentligt finansierade kulturlivet som en vida överlägsen grundmodell, även om hon inte heller här avvisade alla privata bidrag, dock uttalade sig mot skatteavdrag.

Också i andra avseenden hade hon fortfarande ”svenska” värderingar. Hon var anhängare av skattefinansierad välfärdsstat, och hon bar fortfarande med sig de jämställdhetsvärderingar hon hade tillägnat sig genom egna erfarenheter på 1950-talet.

Möjligen tyckte jag att hennes både-och i jämförelserna mellan Sverige och USA en smula utgick från tveksamma förutsättningar – väljer man en skattefinansierad kultur- och välfärdspolitik av svensk modell, minskar rimligen därmed utrymmet för privatfinansierade alternativ.

Särskilt inledningsvis spelade Barbro Osher musik som kanske fick inte så musikkunniga slölyssnare att stänga av radion, och även senare förekom det konsertmusik av den typ inte alla lyssnar på. Märk att jag med detta inte redovisar mina personliga preferenser – jag är en sån där som har sett ”Lucia di Lammermoor” på scen och som tyckte att Nina Stemme var magnifik i avsnittet ur Wagners ”Tristan och Isolde”. Placido Domingo, för att ta ett annat exempel, figurerade personligen i en av hennes berättelser.

Barbro Osher valde för övrigt i flera fall musik med hänsyn till det hon berättade om. Den gryende kärleken illustrerade hon genom att låta Frank Sinatra sjunga ”Night and day, you are the one”, och också ”Que sera, sera” med Doris Day fungerade i det sammanhang den spelades.

Hon hann faktiskt spela mycket, och ganska omväxlande musik, sådant som Karl Gerhards ”En katt bland hermelinerna”, Fred Åkerströms tolkning av Fredmans epistel numero 72 (”Glimmande nymf”), Povel Ramels ”Birth of the Gammeldans” och ”La mer” med Charles Trenet.

Woody Allen-film med Hollywood-slut

Stjärnor blir till föredettingar även i Hollywood.

Woody Allen är väl inte direkt hotad, men han kan den amerikanska filmmiljön, och även han mötte svårigheter under 1990-talet.

I sin ”Hollywood Ending” (2002) spelar han Val Waxman, en regissör på dekis. I filmens början ses Waxman, förr en mycket framstående och eftersökt filmregissör, spela in en reklamfilm för deodorant i ett Alaska, insvept i snöstorm.

Inte är det mycket bevänt med kärleken heller. Hans ex från ett havererat förhållande, Ellie (Téa Leoni), lyckas dock övertala sin nuvarande sambo Hal (Treat Williams) att välja Val Waxman som regissör för en planerad film, och Val väljer, trots att han av naturliga skäl har ett komplicerat förhållande både till Ellie och Hal, att tacka ja till uppdraget.

Filmningen blir något av en fars, med inslag både av slapstick och av tragedi. Waxman förlorar nämligen, på något märkligt psykosomatiskt sätt, synen – men hans agent Al Hack (Mark Rydell) ber honom hålla skenet uppe och förser honom med viskande och ledande medhjälpare, först en japansk tolk, sen hans före detta hustru Ellie. Som man kan ana leder detta till en rad mycket märkliga situationer och, när det gäller filmningen, även beslut. De mer snubbel- och felsägningsartade situationerna mixas med sådant som mer belyser den karriärististiskt präglade hollywoodmiljön (en aktris i filmen försöker locka regissören genom att frikostigt exponera sin yppiga lekamen – men den kan förstås den blinde Allen inte se).

Bitvis är det här vansinnigt roligt, bitvis faktiskt också lite segt, och spåret med den förlorade sonen känns lite udda, även om man kan förstå att Woody Allen med sina trassliga familjerelationer har frestats att ta med det.

Och hur gick det med filmen? Som väntat blir den, med en blind regissör (som dock mot slutet återfår synen och kan fullborda projektet), en kaotiskt helhet, hopklippt av slumpmässigt filmade vinklar och detaljer. De amerikanska kritikerna gör samfällt tummen ned.

Filmen har kostat 60 miljoner dollar att producera, så fiaskot är totalt.

Men det är det ändå inte, visar det sig: I Frankrike blir filmen en pyramidal succé.

Så dit flyttar Val tillsammans med exfrun Ellie, vars hjärta han under deras gemensamma kamp med filmen har vunnit tillbaka.

Hollywood Ending!

Sommar med Cecilia Forss

Cecilia Forss har jag sett på Uppsala stadsteater, som den ständigt kåta Rubinljus i Nikolaj Cederholms märkliga ”Män som blir en smula irriterade på kvinnor”.

Det hon startade sitt Sommar-program med, berättelsen om hur en mycket äldre skådespelare sexuellt gav sig på henne när hon, blott tretton år gammal men utrustad med en betydligt kvinnligare kropp, gjorde en av sitt livs första teaterföreställningar, utgjorde en hårtslående kontrast till just detta och bidrog till att programmet bitvis – avsnittet om fadern och om dennes död var ett annat exempel – blev mycket känslostarkt.

Annat i hennes program, till exempel hennes fascination för fenomenet pormaskar, väckte även det mina känslor som lyssnare, fast i helt annan riktning. Ganska bisarr fann jag också hennes berättelse om döda människor som (enligt henne) har en benägenhet att slå följe med henne.

Ska jag vara uppriktig – och det bör man ju vara – tyckte jag att hennes program var ganska spretigt, alltför spretigt.

Hennes musikval gjorde, med ett undantag, inget våldsamt intryck på mig. Undantaget var Olof Palmes radioinlägg om fördomar mot invandrare, det som Latin Kings’ satte lätt rap-artad men stillsam bakgrundsmusik till. Den här musiken använde hon för att, vad jag förstår berättigat, hyvla av sin farmors fördomsfulla åsiker i ämnet.

Olof Palmes anförande om fördomar mot invandrare finns förresten på en CD med Palme-tal jag producerade till tioårsminnet av hans död. Det slår mig i sammanhanget att ett ganska stort gäng från Uppsala stadsteater var hemma hos mig och Birgitta inför teaterns uppsättning av en pjäs om Olof Palme och då fick ett exemplar av den här CDn av mig. ”Fördomar” förekom sedan i föreställningen.

Sommar med Daniel Adams-Ray

Daniel Adams-Rays Sommar-program producerades av hans faster Kerstin Adams-Ray, under årtionden en känd radioröst – själv har jag träffat henne en gång, på radion, när jag och Ingvar Söderström runt decennieskiftet 1960-tal/1970-tal gjorde ett program om Joe Hill.

Hon är ett superproffs, och kanske spelade det en roll för att Daniel Adams-Rays program flöt så bra. Att programmet ändå blev en smula kaotiskt i uppläggningen – det pendlade mellan Kenya, där han tillbringade sina yngsta år, och Stockholm och tog upp så vitt skilda ämnen som musikskapande och skivproduktion, skolkaos och T-banevåld, grafitti och hiphop samt östafrikanska och amerikanska erfarenheter – tror jag har att göra med en livshållning som drar många unga just till grafitti och hiphop.

Åtminstone en sida hos honom – jag känner honom inte men han berättade själv om den i programmet – känner jag mig befryndad med. Han ingrep i en misshandel i tunnelbanan där ett gäng hade gett sig på en ensam kille. Sånt har jag själv gjort flera gånger utan att ens först riktigt ha tänkt mig för.

Jag kände också stor sympati för hans envishet och tro på sig själv, när han efter att ha refuserats av tre skivbolag själv gav ut sin skiva och ”Gubben i lådan” blev 2010 års mest sålda singel.

Jag är 74 år och Daniel Adams-Ray 27, men trots nästan 50 års åldersskillnad lyssnade jag också gärna på hans muskival, och då tänker jag alls inte bara på Monica Zetterlund och Rolling Stones eller ens afrikansk musik. Jag lyssnade också gärna på det som mer var hans musik och inskränker mig då inte bara till Latin Kings.

Sommar med Vicky von der Lancken

Dagens Sommar-pratare, Vicky von der Lancken, har jag mött inte bara i form av hennes teaterproduktioner – jag har till exempel sett ”Singin’ In the Rain” på Oscarsteatern i Stockholm; kolla gärna under Kulturspegeln, Teater. Jag har faktiskt också träffat henne. Birgitta och jag var bjudna på middag hos dåvarande landshövdingen i Stockholm, Ulf Adelsohn, och jag fick då Vicky (som egentligen heter Birgitta även hon) till bordet.

Nå, det betyder ju inte att jag känner henne. Genom hennes Sommar-program fick jag veta oändligt mycket mer om hennes liv.

Programmet började mycket starkt, med berättelsen om hur hon i mycket unga år fick styvföräldrar som hon älskade och trodde var hennes biologiska föräldrar. Vicky von der Lancken visade sig dessutom vara en mycket god berättare med både gestaltningsförmåga à la teater och dramatiskt talang. I programmet fick vi också veta hur det sen gick: hur den styvmor som, efter det att den hon trodde var hennes mor hade dött i cancer, slängde i ansiktet på henne att hon var adopterad. Senare i programmet berättade hon också om hur hon kontaktade först sin biologiske pappa, en besvikelse, sen även sin biologiska mor med vilken hon fick bra kontakt. Hon upptäckte då att hon till och med hade syskon som hon inte hade känt till.

Starkast i hennes berättelse var de partier som hade att göra med den här familjehistorien, också bushistorierna från skoltiden.

I övrigt var programmet spretigare. Jag fick inte riktigt grepp om hennes livspussel som omfattar så vitt skilda ting som YTF och Tältprojektet samt kommersiella produktioner på olika scener och teatrar. Mycket av det senare har säkert varit pekuniärt givande, annat troligen mer riskabelt. Av programmet framgick att hon ibland har kastat sig huvudstupa in i nya och svårbedömda projekt, och kanske finns där den förklaring som uteblev även här, när hon berättade om den ganska långa fängelsedom hon fick efter att ur det egna bolaget ha tagit ut en stor summa pengar med hjälp av en falsk faktura.

Jag tyckte faktiskt också att det fanns något ganska lättvindigt över hennes sätt att – utan närmare förklaringar – berätta om hur hennes före detta man, han som har gett henne efternamnet von der Lancken, gick under i spritmissbruk.

Med tanke på Vicky von der Lanckens mångåriga jobb i musikbranschen tyckte jag hennes musikval i Sommar-programmet var ganska konventionellt, ofta på ett nästan lite spekulativt sätt känslosamt och känslomässigt knutet till händelser hon pratade om. Men för all del: visst hörde jag gärna en stump ur hennes uppsättning av ”Singin’ In the Rain”.

Dagar i augusti

Nu är nätterna mörkare, men ännu är det sensommar. Karten växer i fruktträden. Mitt stenparti längs gången upp mot huset blommar i olika färger, men några andra av mina blomrabatter är i starkt behov av att rensas. Kroppen är skröplig och det tar emot. Några av de tyngsta trädgårdssysslorna, till exempel gräsklippningen, har vi tvingats ta hjälp med.

I förra veckan var Matti och Karin här på besök. De har redan bott ihop under lång tid, och under en resa till New York för ganska kort tid sedan förlovade de sig. Birgitta och jag har aldrig lagt oss i barnens val av partner, men naturligtvis gläds vi åt att Matti i Karin har hittat en också i våra ögon fin livskamrat.

Matti har blick för sina föräldrars tilltagande skröplighet och gjorde som vanligt en del insatser, som fordrar den fysiska styrka man har i hans ålder. Han rensade rabatten under klädstrecket från alltför vildvuxna rosor, skar också bort långa torra grenar – en effekt av vinterns stränga kyla – från min Hurdalsros. Och så skar han bort döda grenar i några utsatta äppelträd.

Vädret var varmt och vackert medan Matti och Karin var här, och de gjorde badutflykter till Tallparken och angränsande strandområden. Öregrund är ju också Mattis sommarparadis, välbekant för honom allt sedan barndomen.

Birgitta och jag turades om att laga god mat. Birgittas tjälknul på lamm stod en hel och lång natt i ugnen och blev mycket god, och till efterrätt fick vi hennes egenodlade hallon med vispgrädde. Själv satsade jag på lokal fisk: kokade en fisksoppa på torsk och lax, serverade pepparlax, rökt lax, rökta laxfenor och rökt ål till Birgittas hemodlade färskpotatis, och så blev det konsumköpta jordgubbar med SIA-glass.

På kvällarna blev det en hel del musik. Av Matti och Karin fick jag i försenad födelsedagspresent en CD med Jimmie Vaughan. Matti hade också en av sina många gitarrer med sig, den han har ärvt efter min döde bror Matti, i familjen alltid kallad Stor-Matti. Karin, som fyllde år i dagarna, fick av oss två böcker av Sofi Oksanen.

Ganska snart efter Mattis och Karins besök kom regnet, men tyvärr inte redan natten mot lördagen. Vi har haft årets racerbåtsfestival här, och den brukar alltid vara lika med stök och bus. Fulla ungdomar var inne på vår tomt och välte soptunnan – som tur är emballerar vi alltid soporna i hopknutna plastpåsar. Inte heller är det roligt att ha parkerade bilar längs hela staketet och på varenda inte inhägnad grönyta.

Men sen kom som sagt regnet och spolade, bokstavligen, stan ren igen.

Bra för trädgården var det också att få så mycket vatten.

Välsignade regn!

Sommar med Håkan Juholt

I dag debuterade Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt som Sommar-värd, med den äran. Inte så att det här programmet som helhet hörde till de yppersta i serien – jag saknade en genomgående röd tråd – men många av de enskilda avsnitten i hans berättesle var mycket hörvärda. Några av dem var dessutom roliga; historien om mötet med Kenny Rogers, på scen, i Las Vegas är ett exempel.

Det är närmast självklart att en ledande politiker i sitt sommarprogram måste komma in på politik och värderingar, men jag noterade med gillande att Håkan Juholt inte nyttjade sin programtid till partipropaganda. I det inledande avsnittet om massakern på Utøya försökte han i stället blottlägga mekanismerna bakom det oerhörda som hände. För många kom säkert hans långa engagemang för människorna i förtryckets Vitryssland som en överraskning. Många blev säkert också överraskade över att denne mångårige försvarspolitiker talade så engagerat om samförstånd i försvarspolitiken, inklusive så väl om flera namngivna borgerliga och miljöpartistiska försvarspolitiker.

Långt innan han hade bekänt att han är en känslomänniska – så väl lättrörd som lättroad – hade jag för egen del dragit just den slutsatsen. När jag hade hört honom berätta om sina reaktioner ögonblicken före framträdandet i Visby i somras, kände jag stark frändskap med honom.

Hans musikval var också det känslostarkt, ibland känslosamt. En del, men inte allt, hör till det jag själv gärna lyssnar på: Monica Zetterlund i ”Gröna små äpplen”, Ella Fitzgerald och Louis Armstrong i ”Summertime”, Cornelis Vreeswijk i ”Bruna bönor complet”, Bruce Springsteen i ”Back In Your Arms”, Ulf Lundell i ”Två gamla hundar”. Och så fick jag, genom ”I Won’t Back” med Johnny Cash och Tom Petty, en nyckel till ett uttryck som återkom i hans installationstal på den socialdemokratiska partikongressen.

Dem som inte är lika Elvis- eller Ray Charles-frälsta som Håkan Juholt vill jag påminna om att den här mannen på ett annat område, konst, i sitt sommarprogram visade upp både bredd och djup. När Juholt talade om skulpturerna i Västertorp, var det helt uppenbart ett ämne han var djupt engagerad i och också visste mycket om.

Sommar med Yukiko Duke

Tvåspråkig och med rötter i två inte identiska kulturer är jag fascinerad av möten mellan människor och kulturer. Dagens Sommar-pratare, Yukiko Duke, har svensk pappa och japansk mamma men startade sitt liv med att envist hålla fast vid det svenska. Men den här söderbönan lärde sig, kanske mest på grund av mammans envishet, även japanska och blev sedan en kulturell brygga mellan Japan och Sverige: Hon har arbetat i både japanska och svenska media och översatt japansk skönlitteratur, bland annat av nobelpristagaren Kenzaburo Oe, till svenska.

Det var intressant att höra henne karaktärisera japanska värderingar och kulturella beteendemönster utan att hon för den skull ens för ett ögonblick hemföll åt kåserande eller karikatyrer. Och hennes program var fullt av dramatiska händelser, som flertalet sommarpratare inte kommer i närheten av, eftersom sådant som atombombningen av Nagasaki, väpnat rånövefall i Kambodjas då fortfarande farliga gränstrakter mot Thailand och den nyligen timade tsunamikatastrofen, inte ingår i deras, deras familjs eller vänners erfarenheter.

Musiken i programmet kändes väl avvägd mot det Yukiko Duke pratade om. Jag tänker då både på att hon spelade en del japansk musik men också på att musiken tematiskt passade det hon talade om, sådant som Neil Young’s ”Living With War” och Bob Dylan’s ”Shelter From the Storm”. Och så var hon okonventionell: spelade till exempel ”My Way” inte med Frank Sinatra utan med Nina Hagen.