Sommar med Petra ”September” Marklund

När jag först hörde talas om Petra Marklund – med artistnamnet September – trodde jag att hon kom någonstans från Norrland – Marklund är ju inte helt ovanligt där uppe. Men det visade sig att hon är uppvuxen i stockholmsregionen, i Älta närmare bestämt. Dessutom framgick det av hennes Sommar-program, att hennes mor kommer från Slovenien, tror jag det var. Jag hörde henne också nämna ett ungerskklingande namn. Det här är dagens Europa.

Det här fördjupade hon sig inte i. Däremot berättade hon om sina resor, som artist, till England respektive USA, utan djup i de fallen också.

Över huvud taget tyckte jag att ganska lite av det hon berättade kändes berörande. Hon hade problem i skolan, men det är det ju många som har haft. Hon hade problem med rösten, men inte ens det kändes livsavgörande. Hennes liv skvalade liksom förbi i radion.

Det gjorde också musiken hon spelade, Dinah Washington, Madonna, Beyoncé Knowles, till och med Sarah Brightman och Andrea Bocelli och så Monica Zetterlund.

Sommar med Gina Dirawi

Jag var på Baltikum-seminarium i går på ABF-huset i Stockholm, så jag missade direktsändningen av Sommar – hörde programmet i lägenheten i Uppsala sent i går kväll men skriver först nu när jag är tillbaka i Öregrund, faktiskt först efter att ha hört dagens sommarprogram.

Gårdagens sommarpratare var Gina Dirawi, blott 20 år gammal men redan ett stort namn i bloggosfären och på Youtube. Hon är palestinier men född i min gamla hemstad Sundsvall, och trots att hon i dag bor i Stockholm slogs jag först allra mest av hur sundsvallspräglat hennes snack är. Och snacka kan hon, till och med rappa.

Vi lever i en värld där kulturer, religioner och språk korsas och jag tror att hennes sommarprogram bidrog både till mänsklig förståelse och till att avdemonisera muslimer, det senare alltså bland normalsvenska radiolyssnare. Hon tog själv tjuren vid hornen genom att redan i programmets start berätta om självmordsbombaren i Stockholm i december i fjol – det enda psykologiskt lite ovanliga i det fallet var den egna reaktionen; hon råkade nämligen befinna sig på plats. Men sedan, när hon berättade mer om sig själv, bland annat om mardrömsfärden över Medelhavet, föll bitarna på plats.

Mycket intressant var hennes skildring av hur det är att vara ung och växa upp i skarven mellan två kulturer med delvis olika levnadsmönster, när det gäller normala människor i båda grupperna dock olika mest i fråga om yttre åthävor som klädedräkt och inställning till alkohol. Sin farfar, imamen, framställde hon som en klok gammal man utan det slags extrema åsikter som präglar till exempel självmordsbombare (eller, nyligen, en massmörare som anser sig vara kristen).

När jag själv var i 20-årsåldern och därunder, hade jag ungefär samma inställning som hon till alkohol och grupptryck, även om jag för min del inte motiverade detta med religiösa skäl – så vi ska inte överdriva just religionens betydelse. Det finns för all del inslag i muslimska seder, sådant som rör till exempel klädedräkt och fasta, som jag inte kan se några förnuftiga skäl för, men det finns ju trosföreställningar i kristendomen som jag finner lika oförnuftiga.

Och sist men inte minst är Gina Dirawi ett exempel på att de flesta människor som växer upp i ett sekulariserat och tolerant samhälle i själva verket inte kommer att avvika särskilt mycket från flertalet i detta samhälle, i vart fall inte på något extremt sätt.

Musiken i hennes sommarprogram, med stort inslag av rap, kunde tjäna som exempel på detta. Liksom väldigt många i hennes ålder gör, spelade hon artister som Daniel Adams-Ray, Ken och Eminem.

Sommar med Bengt Palmers

Bengt Palmers, producent, kompositör med mera, är ett ankare i kommersiellt svenskt musikliv. Hans samarbete med framför allt Björn Skifs men också många andra artister vore svårt att gå förbi, om man vill skildra det senaste halvseklet i svenskt musikliv. Han har säker känsla för det som slår, är ett veritabelt proffs.

Mot den här bakgrunden vore det närmast obegripligt om Palmers inte hade spelat en del av den musik han har varit inblandad i, till exempel USA-hiten ”Hooked On a Feeling” med Björn Skifs och Blåblus. Till annat han spelade la han nya dimensioner – ett exempel är hur ”Let’s Start Again” med Lotta Engberg egentligen kom till.

Ändå blev det kanske väl mycket som blev lite väl tekniskt för att roa vanliga Sommar-lyssnare, om syntar, pålägg och annat sådant. Många av lyssnarna – bland dem jag – hade nog väntat mig fler historier om personer i branschen, som den om Jimi Hendrix som inte ens visste var han var.

Brände till – man kände hur Palmers’ adrenalin steg – gjorde det egentligen bara i avsnittet om den svenska proggen – den tyckte Palmers inte om. Jag kan hålla med honom om att det under det tidiga sjuttiotalet fanns ett onödigt skyttegravskrig mellan den kommersiella musiken och proggen. Men även om jag håller med Palmers om att det görs en hel del bra kommersiell musik och att listor av typen Svensktoppen har sin funktion, tycker jag att han gick mycket för långt i att skåpa ut den proggrörelse, som bland annat åstadkom nedläggning av radions listprogram. Allt som gjordes inom ramen för proggrörelsen var verkligen inte så amatörmässigt som han i sin fortfarande kokande ilska ville göra gällande. Proggen rymde många bra musikskapare, sångartister och band, och proggarna var inte överlag så politiskt korkade som han framställde det som – det var väl knappast några som stod på barrikaderna för just Östtyskland, som Palmers använde som ett av sina argument.

Därmed inte sagt att jag skulle ha något till övers för DDR.

Sommar med Ann Olivecrona

Ann Olivecronas far, TV-journalisten Gustaf Olivecrona, hade jag att göra en del med under min tid som pressekreterare på Socialdemokratiska partistyrelsen. Dottern har jag däremot aldrig haft något att göra med; hon gav sig tidigt – i början av 1970-talet – i väg till Afrika. Då var hon bara 22 år, och av hennes Sommar-program i dag blev jag faktiskt inte riktigt klok på vad det då var som fick henne att ge sig i väg till Uganda. Så småningom har hon blivit lidelsefullt engagerad i att bevara Afrikas vilda djur, speciellt apor, men kanske fanns det till att börja med också en portion äventyrslystnad bakom vad hon gjorde.

Framför allt tiden i Uganda – hon flyttade senare till Kenya – blev ganska äventyrlig, och hon berättade livfullt bland annat om sina konfrontationer med militärer, starkt benägna att försöka få ut mutor. Ann Olivecrona har också deltagit i ett antal filminspelningar – jag lyssnade särskilt intresserat på hennes berättelse om inspelningen av den Karen Blixen-baserade långfilmen ”Mitt Afrika”, som jag helt nyligen såg i TV; jag ska försöka skriva mer om den.

Ann Olivecronas sommarprat var intressant i enskildheter, men hörde som helhet inte till de mest genomarbetade och bästa.

När det gäller musiken, gillade jag särskilt att den rymde mycket afrikansk musik, också att hon spelade till exempel Fleetwood Mac, som jag har det mesta av i mina skivhyllor. Och så var det kul att hon, när hon för att komma in vid universitetet i Nairobi var tvungen att uppge ”stam” skrev ”viking”. Till det spelade hon ”Viking” med Ted Gärdestad.

Det där perfekta livet som man nästan aldrig lyckas leva

Richard Yeates skrev 1961 romanen ”Revolutionary Road”. Även boken fick en ny skjuts, när Sam Mendes 2008 gjorde film – en film med samma namn, ”Revolutionary Road” – av den 2008. Den blev en kritiker- och publiksuccé, verkligen inte bara för att stjärnorna från ”Titanic”, Leonardo diCaprio och Kate Winslet, har huvudrollerna i den.

Den här historien har verkligen inte ”Titanics” yttre dramatik, även om den slutar nog så sorgligt, men också den handlar om överlevnad. Frank Wheeler (diCaprio) träffar April (Winslet), och utan att det från början alls är något självklart gifter de sig, flyttar in på Revolutionary Road 115 och får två barn. Frank har ett mördande tråkigt jobb på en stor firma och försörjer på sin hyggliga lön fru och barn – det här är Connecticut, USA, tidigt femtiotal.

Jag skulle kunna ge en lång och detaljerad beskrivning av hur de här två nöter ner varandra, lever i var sin vardag och umgås med grannar; han hittar, i pur leda antar jag, på jobbet en sekreterare som han ligger med för att få omväxling. Innan filmen är slut hinner hon också ha en liten historia med en granne. Men mycket av det här rör sig främst om samtal och gräl som understryker det hopplösa i Franks och Aprils inbördes relation.

April gör ändå ett tappert försök att byta det här skyttegravskriget till något nytt och positivt: Hon föreslår att de ska flytta till Paris, där hon kan få ett sekreterarjobb som betalas så bra att hon med sin lön kan försörja familjen. Frank är motsträvig men ser sedan ut att ge med sig, trots att det visar sig att April nu väntar deras tredje barn.

Men när Frank berättar för sin chef att han tänker säga upp sig och flytta till Europa, blir han utsatt för en offensiv i syfte att få honom att stanna i företaget; bland annat erbjuds han avsevärt högre lön.

När April får reda på vad han i praktiken redan har gått med på, brister allt för henne. Hon lämnar huset springande och får till slut Frank, som har hunnit i kapp, att vända om. Frank sover ensam, men när han vaknar nästa morgon är April tillbaka, glad och vid gott humör verkar det som – hon bjuder honom på hans önskefrukost. Så han åker, glad i hågen, till jobbet.

April som är ensam hemma – barnen är tillfälligt bortlämnade – skrider då till verket: framkallar en abort. Man besparas detaljerna men ser henne ett ögonblick i motljus med en stor mörk blodfläck på baksidan av kjolen. Hon förs senare till sjukhus, men man förstår mer av sammanhanget än av detaljerna att hon avlider. I en senare sekvens ser man Frank, dyster, sitta på en bänk vid en lekplats där barnen leker.

Nya människor flyttar in på Revolutionary Road 115, och grannfrun berättar för dem om Wheelers som bodde där.

Hur språk utvecklas, växer respektive går under

Tore Jansons ”Språkens historia” (Norstedts, 2010) med underrubriken ”En upptäcktsresa i tid och rum” är en lärd och dessutom lättläst – en bravad i sammanhanget redan det – bok. Janson skriver om så vitt skilda språkgrupper som kinesiska, bantuspråk och indoeuropeiska språk, naturligtvis ändå med viss tyngdpunkt på europeiska språk som grekiska, latin (med dess olika romanska avläggare), engelska och svenska.

Han har god blick för varför språk, talade över ganska stora områden, ändå tenderar att bli mer enhetliga (och samtidigt förenklas), och när det gäller tendensen att mycket små språk, särskilt sådana som inte har stöd av skolundervisning och egen litteratur, tenderar att försvinna, är det heller inte svårt att följa honom.

Janson spekulerar ogärna, och jag antar att det är därför han undviker att spekulera om de språk som till exempel de indoeuropeiska språken slukade – vi saknar ju också skriftliga vittnesbörd om deras mer exakta karaktär. Likväl finns det i Europa språk som i väsentliga avseenden är annorlunda än de dominerande indoeuropeiska språken – kanske har baskiskans och de finsk-ugriska språkens avvikande karaktär i själva verket bidragit till att dessa språk fortfarande talas och tycks relativt ohotade i de områden där de är officiella nationalspråk.

En invändning jag har mot den i och för sig intressanta utveckling Janson målar upp är att den är så mainstream. Det finns ju exempel på att relativt små språk mycket väl lyckas hävda sig och fortleva, förutsatt att detta underbyggs av en medveten språkpolitik. Isländskan, ett ganska litet språk, har ju bevarats, till och med i en i vissa avseenden ålderdomlig form, genom att man jämfört med övriga Norden har slagit vakt om forntida böjningsformer och dessutom har nyskapat ord ur gamla isländska ordstammar i stället för att använda (ibland språkligt lätt förvanskade) låneord. Mitt ursprungliga modersmål, estniskan, har i och för sig förändrats mer än isländskan, men när det gäller lånord, tillämpas en språkpolitik som liknar den isländska. Under sovjettiden lånade esterna ofta in ord för nya saker och fenomen ur den närbesläktade finskan i stället för från ryskan, imperiespråket i den stat som hade slukat lilla Estland. Och vad jag vet gör esterna i betydande utsträckning som islänningarna när det gäller nya ord: man skapar nya ord vars rötter går tillbaka till estniskan. Ibland ersätts till och med lånord av sådana här nykonstruktioner.

Jag känner stor sympati för det här förhållningssättet.

Jag tror nämligen att språk, bland mycket annat, också bär med sig erfarenheter, förhållningssätt och annat liknande. Och jag tycker att det här är olikheter som berikar världen.

Sommar med Ubah Musse

När jag lyssnar på Sommar med somaliskan Ubah Musse, får jag först skärpa öronen för att uppfatta allt – mer än när jag i går lyssnade på Karl Ove Knausgård, som talade på norska. Hennes språk är mycket vårdat och hennes manus minutiöst genomarbetat, men hennes intonation avviker från den nordiska. Jag hör förvisso inte till de där stollarna som anser att hon därför borde förbjudas att tala i radio – det är verkligen utmärkt att människor som Ubah Musse får komma till tals även i Sommar-programmen – men jag förstår samtidigt hur de där stollarna, av vilka ett par under den senaste tiden har skrivit inlägg på min blogg, reagerar.

Jag är någorlunda bekant med det Rinkeby där Ubah Musse sedan länge bor: Där bor också sedan årtionden vår Anna, och hennes tre döttrar har bott där allt sedan de föddes. Koncentrationen av invandrare i just Rinkeby har naturligtvis dubbla sidor. Ubah Musse berättade i sitt sommarprogram om den glädje hon kände när hon kom till Rinkeby och där träffade och blev hjälpt av andra somalier. Men naturligtvis hade hennes svenska intonation blivit helt annan om hon, likt mig, som flykting hade hamnat i en liten by utanför Sundsvall, där det inte bodde några andra landsmän än de i den egna familjen.

Ubah Masse är student och skådespelare, har fått en egen pjäs uppförd av Riksteatern. Hon har således kommit långt i sin inväxt i det svenska samhället.

Jag har inte sett hennes pjäs, men av det jag har läst om den förstår jag att den liksom hennes sommarprogram är självbiografisk och har många likheter med det hon i dag hade att berätta. Kriget i Somalia gjorde att hon, ensam i sin kärnfamilj, kom att följa med en faster till Sverige, och hon berättade utan dramatiska överdrifter om hur det var att hamna i ett nytt land med en helt främmande kultur och ett helt främmande språk. Några av de svenskar som tog hand om henne skildrade hon med värme, medan den brutalt agande fastern, som hon därför skildes från, inte omfattades av samma varma känslor; man förstod också, utan att hon fördjupade sig i det, att det kaos och den förstörelse som drabbade det ungdomsflyktinghärbärge, där hon placerades, berodde på några andra intagna.

Som en röd tråd och ett ständigt trauma i programmet löpte moderns frånvaro: programmet var i långa stycken uppbyggt som repliker riktade till den saknade och älskade mamman. Programmets klimax, eller kanske snarare känslomässiga antiklimax, blev sedan hennes resa, så småningom, tillbaka till Somalia. Modern, som hon då hade varit skild från i 14 år, valde då att stanna kvar i krigens och klanernas Somalia, och det här mötets riktigt stora tragedi var uppenbart att det inte längre fanns någon tillräckligt djup känslomässig relation kvar mellan dem. I det här stycket skälvde Ubah Musses berättelse av sorg.

Som sig bör innehöll Ubah Masses program en del musik från den del av Afrika hon ursprungligen kommer från men också rap, Nina Simone, Bob Marley, Eric Clapton – och svenska Orup med ”Regn hos mig”.

Sommar med Karl Ove Knausgård

Karl Ove Knausgårds självbiografiska romanserie ”Min kamp” finns fortfarande på min läsväntelista, men efter att ha hört honom i dagens Sommar kommer jag att knuffa fram de två första hittills utkomna delarna i läskön. Kombinationen av å ena sidan formellt behärskad och lågmäld analys och å andra sidan en känslostyrka som slår det mesta i årets sommarprogramserie lockar mig vidare till hans skrivande.

Hans röda tråd var sprängningen av regeringskvarteret i Oslo och, framför allt, massakern på AUF-ungdomarna på Utøya. Allt det här skildrar han i ett personligt perspektiv, men jag märker att han har fastnat vid exakt samma detaljer som också för evigt har fastnat i mitt minne: Jens Stoltenbergs ansikte, fyllt av svärta och smärta när han kramar en av AUFarna, också det ensamma skri som stiger ur ett sårat hjärta, när Stoltenberg i Domkyrkan nämnet namnet på en av de mördade.

Jag håller också Knausgård räkning för att han anstränger sig för att analysera mördaren och hans gärningar utan att bara hata.

Och så märktes det att Knausgård har författarens förmåga att sammanfatta komplicerade sammanhang i koncisa iakttagelser. Det här, till exempel, är inte en banalitet: ”Hemma är det som är så nära att vi inte ser det.”

Hans program rymde musik i norsk folkton och ett och annat jag har lyssnat på och uppskattar: ”One By One” med Wilco, ”I Think It’s Gonna Rain Today” i en för mig ny vesion med Sidsel Endersen och inte minst ”Ich bin ja Herr in deiner Macht” med den vidunderliga pianisten Anders Widmark – när jag fortfarande var med i Kulturnämnden i Uppsala var jag med om att tilldela honom ett mycket välförtjänt stipendium på 100.000 kronor.

Men som några av de allra bästa Sommar-programmen brukar göra, innehöll också Karl Ove Knausgårds musik som jag tidigare inte har hört men som gjorde ett mycket starkt intryck på mig: ”Bring Down” med Midlake, ”Loud As Hope” med Iron Wine och så Fever Ray med ”If I Had a Heart”, det sista något för mördaren på Utøya att begrunda.

Sommar med Cecilia Uddén

Jag gillar Cecilia Uddén som utlandskorre, och jag gillade också hennes Sommar-program. Som korre har hon den stora fördelen att både vara kunnig – till faktakunskaperna i hennes rapportering från arabvärlden kommer att hon talar flytande arabiska – och engagerad, dessutom djärv. Berättelsen om hur hon tog sig in i Syrien, som jag i och för sig har hört förut, är ett exempel på det senare. Min enda invändning mot hennes program – men den är inte menad som grav kritik – är att det här Sommar-programmet i långa stycken låg ganska nära det hon i närtid yrkesmässigt har rapporterat om från Mellanöstern och Nordafrika. De personliga utvikningarna blev därmed inte så många; berättelsen om rapkonsertbesöket tillsammans med sönerna under USA-vistelsen var ett trevligt undantag. Men hela Cecilia Uddén är ju annars ett lysande exempel på att en reporter visst kan tillåta sig att vara även personlig.

Jag gillar intellektuell rörlighet hos journalistkolleger och kunde nu till övriga positiva egenskaper hos just den här journalisten lägga också breda kunskaper om musik – dessutom var hennes musikval mycket bra. Med tanke på inriktningen i hennes Sommar-program på arabvärlden var det inte minst kul att få så många smakprov på musik från olika arabisktalande länder. Jag kan själv inte särskilt mycket om regionens musik, men det faktum att det hon spelade inte heller i mina av europeisk och amerikansk musik präglade öron lät konstigt eller monotont tyder på att hon hade valt musiken med både kunskap och omsorg.

Inte heller det övriga gick av för hackor: Evert Taube, Charlie Chaplins underbara manschettvisa (ni hittar den märkliga texten ovan under Kulturspegeln, Film, Moderna tider), Povel Ramel, Monica Zetterlund, Malena Ernman, Daniel Barenboim, Billie Holiday – Uddén visade sig ha en berömvärd faibless för fin jazz – Charlie Parker, Chet Baker, Dizzy Gillespie och John Coltrane.

Och så visade hon sig trots sin ålder ha öra för rap. Där var Eminem som hon hörde tillsammans med sönerna inte enda exemplet. I den här genren spelade hon också sina båda söner, Arthur och Edgar Mannheimer.

Ni la väl märke till titeln på deras låt: ”We Spit On SD”?

Melodikrysset nummer 32 2011

Här i Öregrund pågår badortsdagarna med mängder av aktiviteter: skötbåtstävling, veteranbilsuppvisning, båtparad med veteranbåtar, Totte Wallin och mycket annat. Det är lite av sommarens clou; efter det här evenemanget går livet i vår lilla stad obönhörligt mot höst.

Själv hade jag i går kväll en stillsam kräftpremiär tillsammans med hustrun. Starka drycker i måttlig mängd blev det också, dock inte champagne som ju inte är något lämpligt tillbehör till just kräftor. Detta apropå att att dagens melodikryss inleddes med Hans Christian Lumbyes ”Champagnegaloppen”.

Senare på kvällen såg vi film, dock ingen av de två som förekom i dagens kryss.

”Juninatten” från 1940 har jag över huvud taget aldrig sett. I den förekom hur som helst en melodi, som jag har hört många gånger i radio: Jules Sylvains ”Jag vet ett litet hotell”.

Josef Fares’ ”Jalla, Jalla” från 2000 har jag däremot sett, men som så ofta kommer jag inte i håg musiken i den. Lite nätforskning visade dock att ”If I Used To Love You” med Daniel Lemma förekom i den här filmen.

Den frågan och ytterligare en var de enda i dag, som vållade mig lite huvudbry. Svaret på den andra frågan skulle bli Eva, förstod jag när bara den mellersta bokstaven av tre fattades – men vilken Eva? Jo, Eva Eastwood, som jag faktiskt har sett och hört i ”Allsång på Skansen”.

För mig var det mycket lättare att identifiera ”Öckerövalsen”, som i dag skulle leda oss till Öckerö. Den skrevs av Fritz Gustaf Sundelöf, signaturen Fritz Gustaf, som jag faktiskt har kommit i kontakt med. Denne gamle schlagermakare hade nämligen också en annan passion: han samlade på arbetarsånger. Till bokförlaget Prisma, som hade gett ut mina sångböcker ”Joe Hills sånger” och ”Upp till kamp!”, lämnade han in tre knökfulla pärmar med klipp och avskrifter av texter till sådana och föreslog utgivning. Jag kom in i bilden genom att folk i Prismas förlagsledning som jag kände bad mig sovra materialet och bedöma vad som bäst skulle passa i en sångbok, och det gjorde jag.

Med Öckerö är vi inne på de skärgårdsmiljöer också Evert Taube ofta rörde sig i i sina visor – som ljudillustration fick vi i dag höra ett potpurri. Många av Taubes visor har poetiska kvaliteter, och vad alla kanske inte vet är att Taube också gav ut skönlitterära böcker och själv gärna titulerade sig poet.

Till en mycket större ö, Gotland, där det finns en och annan rauk, leder oss Ainbusk Singers, som vi i dag hörde i ”Lassie”. Den här sången förvanskade jag en gång något och kallade den för ”Lasse” – en kär kollega på den socialdemokratiska partiexpeditionen, Lasse Eriksson, fick den vid en jämn födelsedag sjungen för sig av mig plus en stor uppbackande kör av kvinnor, bland dem några statsråd.

Monica Törnell har jag varit med om att ge ut på det arbetarrörelseägda a disc, saligt i åminnelse. I dag fick vi höra henne tillsammans med Lasse Holm i den mycket fartiga och välljudande låt som vann Melodifestivalen 1986, ”E’ de’ de’ här du kallar kärlek”.

Ytterligare en svensk melodifestivalvinnare fanns med i dagens kryss, dock i engelsk version ”Take Me To Your Heaven”. I original hette 1999 års vinnare ”Tusen och en natt” och sjöngs av Charlotte Nilsson, senare känd som Perrelli.

Den är inte alls tokig, men själv tycker jag ännu bättre om Åsa Jinders ”Av längtan till dig”, som vi minns i CaisaStina Åkerströms insjungning. Henne har jag aldrig träffat, däremot hennes far. Fred Åkerström deltog i introduktionskonserten för min ovan nämnda sångbok ”Upp till kamp!” i en välfylld kongresshall i Stockholms Folkets hus 1970.

Fred finns förstås komplett i mina skivhyllor, som också rymmer det mesta av Ola Magnell. Han kan vara ojämn, men på det hela taget är han en mycket bra låtskrivare och sångartist. I dag hörde vi honom i ”Kliff”.

Då går vi i mål i dag med Sten-Åke Cederhök och ”Ni får ta mig precis som jag är”.

Det senare kunde vara en devis också för mina melodikrysskåserier.

Som bekant försöker jag, där det lämpar sig, relatera till personliga upplevelser och värderingar. Som sagt, ni får ta mig precis som jag är.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.