Melodikrysset nummer 34 2011

Jag fick kämpa lite med att lösa dagens melodikryss.

Först mot slutet kom jag på att den låt med Trio me’ Bumba som handlade om en pojkrumsleksak hette ”Min gamla gula flygmaskin” – det var de hjälpbokstäver jag så småningom fick ihop som ledde mig rätt.

Sen undrar jag om det var Anders Eldeman som vilseledde oss eller jag som skrev ned svarsnyckeln fel, när det gällde ”Michelangelo”, som Björn Skifs tävlade med i Melodifestivalen 1975. Som jag uppfattade det, efterlyste Eldeman femte ordet i refrängen. Den börjar: ”Michelangelo, kan du svara på” – men P som begynnelse på det sista svarsordet förvirrade mig ytterligare. Nå, den här frasen återkommer sen som tredje rad i refrängen, och då lyder den ”Michelangelo, kan du svara då”.

Och då kom också svaret på den avslutande frågan, V 12: Valsen vi hörde var ju ”Där näckrosen blommar”, skriven av Sven-Olof Sandberg och Sven du Rietz och lanserad av Adolf Jahr redan 1928.

Sådana här gamla slagdängor har en tendens att finnas kvar i musikminnet hur länge som helst, vilket väl har att göra med att de ofta spelades i radio när jag var yngre. Det gäller också i hög grad ”Kycklingpolka”, som inledde dagens kryss; här skulle den ge svaret kyckling.

Till god hjälp vid lösandet av dagens kryss var det också att ha hört till exempel Povel Ramel, även om det vi i dag fick lyssna till var imitationer.

Mer gamla musikgudar: Evert Taubes (ET) ”Den glade bagaren i San Remo” var med den här gången också, men vad hette egentligen den där bagaren? Jo, Florindo.

Fast i dag är väl kanske fler förtrogna med Dogge Doggelito – men jag har faktiskt honom på skiva jag också. Dock inte med hans bidrag i Melodifestivalen 2010, ”Hippare hoppare”.

Om ni tror att jag, vad gäller musikval, är en knarrig gammal gubbe, tar ni fel. Det finns mycket nytt jag tar till mig och gärna lyssnar på. Ett exempel är ”Big Big World” med Emilia.

Jag struntar faktiskt i om den musik jag lyssnar på är ny eller gammal – det har gjorts både bra och dålig musik i alla tider. Och så tillkommer det ju alltid dessutom ett rent personligt bedömningsmoment, som det ibland kan vara svårt att sätta fingret på. Army of Lovers har till exempel ofta ett utstuderat sound, men det de gör – som i dag ”Crucified” – har oftast svårt att slå an någon sträng åtminstone hos mig.

Och omvänt: Visst var Cornelis Vreeswijk ojämn, men honom kan jag nästan aldrig låta bli att ta till mitt hjärta. Som i dag, när vi hörde en låt som besjöng en stad också jag älskar, Oslo. ”Turistens klagan” heter låten.

Det finns helt enkelt sångmakare med en säregen magi, som verkar tvärs genom tid och rum. Birger Sjöberg fick vi traggla redan under realskoletiden, då vi nog inte var riktigt mogna för honom, men under gymnasietiden – i mitt fall under sent 1950-tal – tog jag honom till mitt hjärta, både hans lyrik och den musik han satte till en del av sina texter. ”Längtan till Italien”, som vi fick höra i dag, är ett exempel. I den besjunger Sjöberg bland annat detta lands ”små citroner gula”. Jag har senare sett dem på plats, men det är inte därför jag älskar Sjöberg.

Men Öregrund är verkligen inte dumt det heller. Oftast har det väl inte blivit just ”te för två” här, för att återge den efterlysta svenska översättningen av Vincent Youmans’ och Irving Caesars ”Tea For Two” ur musikalen ”No, No, Nanette” från 1925. Däremot tror jag våra barn fortfarande minns de kyliga höstkvällar då vi åkte ut till sommarhuset i Öregrund och jag, för att snabbt få upp värmen, serverade rykande hett te med oftast tre olika färska bröd från Saluhallen i Stockholm, bland dem estniska bröd, och till det rikligt med goda och mättande pålägg.

Jag vet inte om hus kan tänkas bära med sig minnen, men jag gör det definitivt, och jag tror att barnen också minns det så länge de lever.

Oj, jag höll ju på att glömma att redovisa svaret på en fråga – kalla det gärna republikansk förträngning. Björn Skifs var ju med en gång till, den här gånge tillsammans med Agnes. Tillsammans sjöng de för kronprinsessan och hennes man, Daniel från Ockelbo, när de gifte sig.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

In under borgerlighetens polerade yta

Louis Malle var en motsträvig del av den franska nya filmvågen. Några av hans filmer brukar räknas in i den, och han bidrog till att lansera en av dess stora stjärnor, Jeanne Moureau, men han försökte på olika sätt distansera sig från denna grupptillhörighet. I slutet av 1950-talet bidrog han hur som helst till den franska filmens – och filmens över huvud taget – förnyelse.

Ett exempel är hans ”De älskande” (”Les amants”) från 1958.

Också i ”De älskande” spelar Jeanne Moureau den kvinnliga huvudrollen, Jeanne Tournier. Hon lever i ett själlöst äktenskap med Henri (Alain Cuny) på en gård i närheten av Dijon. De har ett barn tillsammans men sover i skilda sovrum. Henri, som är tidningsman, ägnar sitt mesta intresse åt jobbet.

Hustrun, Jeanne, fördriver tiden på olika sätt, ofta i sällskap med väninnan Maggy (Judit Magre) och den hästpolospelande Raoul (José Villalonga). Jeannes ständiga referenser till de här två får Henri att bjuda in dem på middag med övernattning. De kommer, men när de anländer är Jeanne ännu inte hemma – hon har råkat ut för ett missöde med bilen. Hon plockas upp av och får lift hem med Bernard (Jean-Marc Bory). När det visar sig att Bernard är son till en vän till Henri, övertalas även han att stanna kvar på middag.

Och för att göra en lång historia kort: Jeanne och Bernhard tillbringar natten tillsammans i en roddbåt på floden, och nästa morgon ger de sig tillsammans i väg i hans bil.

Denna historia utspelas i en elegant borgerlig miljö, som kanske ska ses som en förklaring till att emotionerna syns så lite under den polerade ytan. Det som händer under ytan får man mer gissa sig till genom symboliska inslag, som när en fladdermus under middagen flyger in i en fönsterruta.

Günther Grass och Blecktrumman

Günther Grass (född 1927 i Danzig) fick sitt genombrott som författare, även här i Sverige, med debutromanen ”Die Blecktrommel” (1959, i svensk översättning av Nils Holmberg ”Blecktrumman”, 1961). Redan med den grundlade han en nivå för sitt författarskap, som 1999 belönades med Nobelpriset i litteratur. Jag hade nöjet att, om än kort, möta honom i samband med prisutdelningen, bland annat efter hans framträdande i Svenska akademiens lokaler i Gamla stan.

Till det som, vid tiden för utgivningen av ”Blecktrumman”, utöver romanens kvaliteter bidrog till att attrahera unga svenska radikaler som jag var förstås hans engagemang för den tyska socialdemokratin och Willy Brandt personligen. Hans förhållande till SPD har senare växlat i intensitet, dock utan att han någonsin helt har brutit med partiet.

Grass visade sig ha haft erfarenheter från trettiotalet och krigsåren som han har underlåtit att redovisa. Bland annat visade han sig under kriget ha tjänstgjort inom Waffen-SS, och naturligtvis hade det varit till gagn för hans trovärdighet, om han från början hade redovisat hela sin personhistoria – märk att han bara var 17 år, när han lät sig värvas.

Annars är mitt intryck av hans författarskap, att han strävar efter att skildra verkligheten med alla dess komplicerade sidor.

Dock måste man tillägga att ”Blecktrumman” inte är en realistisk roman i traditionell mening, snarare då ett tydligt exempel på det som går under benämningen ”magisk realism”, där verkligheten skruvas upp med surrealistiska, magiska, absurda och/eller övernaturliga inslag.

Detta speglas också i filmatiseringen 1979 av ”Blecktrumman” (”Die Blecktrommel”), en fransk-tysk produktion med manus av Günther Grass och Jean-Claude Carrière och med Volker Schlöndorff som regissör. Romanens drag av att spränga realismens gränser understryks både av filmens färgsättning och av element, hämtade från Grass’ roman, framför allt dess märkliga startpunkt: Blott treårig får Oskar Metzerath (David Bennet) en trumma och stannar samtidigt i växten (i realismens värld efter ett fall i källartrappan); han vägrar helt enkelt att växa – men är samtidigt i den här ringa åldern utrustad med en fullvuxen och intelligent människas fulla kapacitet.

Genom Oskars ögon ser vi sedan Danzig, människorna, kriget. I det stycket är ”Blecktrumman” en fascinerande resa tillbaka i tiden. Oskar och hans smattrande trumpinnar fungerar här som protester mot det han ser och ogillar. Han äger också den märkliga förmågan att frambringa ljud som gör att allt av glas i hans omgivning flyger i bitar.

I ”Blecktrumman” finns ingenting tilldragande med nazisterna – Oskar ser den förljugenhet som präglar deras världsbild. Han ser också den förljugenhet som präglar de vuxnas förhållande till sex.

Sin magiska förmåga att påverka omgivningen med hjälp av sin trumma använder Oskar bland annat till att tvinga en nazistisk parad att marschera i valstakt.

Handlingen i övrigt, lång och med många olikartade inslag, avstår jag från att försöka återge.

Min läsning av romanförlagan ligger för långt tillbaka i tiden för att jag med någon framgång skulle kunna göra mer detaljerade jämförelser med filmen.

Men den senare står hur som helst stadigt på egna ben. 1979 fick den Guldpalmen i Cannes och 1980 en Oscar för bästa utländska film.

…och i dag var det plommonens tur

Jag fortsätter rensa trädgården från fallfrukt. Sen i går hade det trillat ner ytterligare äpplen och augustipäron, men framför allt låg det drivor av plommon i slänten ner mot vägen. De här tidiga plommonen, gula och små, är söta men inte i klass med några av de senare och mycket finare plommonsorterna vi odlar. Så de har fått ligga. Allt för länge. Jag har tagit in några oskadade och sen sköljt dem, men det mesta har jag slängt, balja efter balja. Är de inte mer eller mindre ruttna, är de fågelhackade.

Jag skymtar en större fågel i plommonträdet, men nere på marken har jag sällskap – bokstavligen – av en fågelunge som skuttar omkring helt obekymrad om min närvaro. Plötsligt hör jag ett bekant ljud, och i samma ögonblick faller ett halvätet plommon ner i gräset. Där uppe sitter en ekorre. Äter ekorrar plommon?

Lite senare ser jag ekorren i ett annat träd, som jag mer associerar med ekorrar. På baksidan av huset växer en stor hassel.

Vi fick för ett antal år sen två små hasselbuskar av vår vän Inga-Lill, nu död men då innehavare av en trädgårdsbutik – nedlag den också – här i Öregrund. Hasselbuskarna kom från Gräsö, som Inga-Lill kom ifrån. Nu lever de och frodas på vår tomt.

Äppel- och päronskörd

I dag har vädret varit behagligt igen, lockat mig ut i den lätt försummade trädgården.

Den första fallfrukten har lagt sig i lager under några av träden, och jag har länge känt att jag borde gå ut och ta vara på de bästa av de här nerfallna frukterna. I dag har jag gjort slag i saken, rensat halva trädgården: Mycket av fallfrukten måste jag kasta, men jag fick också ihop många fina ätäpplen, mest Transparenete Blanche, ett antal Gyllenkroks Astrakan och faktiskt också några röda små Ingrid Marie som redan kändes ätmogna.

Nära den syrenhäck som skiljer inre gårdsplan från resten av trädgården finns ett päronträd, som fäller söta goda ätmogna Augustipäron.

I morgon ska jag – om vädret tillåter – fortsätta med resten av trädgården, bland annat skörda plommon.

Men många fruktsorter är inte skördemogna än. Några träd blir det just ingen frukt på. Det var väl för kallt för humlorna just vid deras blomningstid.

Karen Blixens Afrika

Karen Blixens ”Den afrikanske farm” utkom i original, alltså på danska, år 1937. Den översattes till svenska av Artur Lundkvist och gavs ut på Bonniers 1938 med den något idylliserande titeln ”Afrikansk pastoral”. Lundkvists översättning gavs ut på nytt 1986, nu av Trevi och med den mer korrekta titeln ”Den afrikanska farmen”.

Boken är till stora delar självbiografisk och skildrar Karen Dinesens – märk att hon i början av sitt författarskap skrev under pseudonymen Isak Dinesen – giftermål med Bror Blixen och deras liv i Afrika: de gifte sig 1914 i Mombasa, Kenya, och drev i Kenya, då en brittisk koloni, en kaffefarm. Äktenskapet upplöstes 1928, men Karen bodde kvar i Kenya fram till 1931, då hon återvände hem till Danmark.

Jag har nyligen sett filmatiseringen ”Mitt Afrika” (i amerikanskt original ”Out of Africa”, 1985) för andra gången. Eftersom bokförlagan finns i lägenheten i Uppsala och jag själv i sommarhuset i Öregrund, har jag svårt att göra exakta jämförelser mellan bok och film, men vad jag minns fanns det i boken inslag, till exempel gräshoppsinvasion, som inte finns med i filmen. Annars finns det i filmen en del mer romantiska och spännande bilder av natur och djur (bland annat lejonjakt) – filmen, i regi av Sidney Pollack, ger en ganska stark närvarokänsla. Till det senare bidrar också inslagen med kikuyuer. Karen Blixens (i filmen spelad av Meryl Streep) ömmande för dessa, även på slutet när hon av ekonomiska skäl måste överge sin farm, balanserar också den koloniala sidan av detta afrikanska äventyr.

I centrum för filmens mänskliga drama står ändå tre europeer, och då tänker jag inte bara på Karins och maken Bror Blixens (spelad av Klaus Maria Brandauer) övertagande av afrikansk jord. Mellan de här två och sedan en tredje europé, Denys Finch Hatton (spelad av Robert Redford) utspelar sig det triangeldrama, som är kärnan i filmens story.

Bror Blixen är den som, utan att riktigt beakta förutsättningarna för att odla kaffe just där de slår sig ner, sätter i gång kaffeplantageprojektet, men själv ägnar han sig inte åt det utan är ständigt på safari, har dessutom affärer med andra kvinnor. Ändå hinner han ge Karen syfilis, som hon dock lyckas göra sig kvitt under en behandlingsvistelse i Danmark.

När hon har återvänt till Kenya utvecklar hon en relation till en annan man, Denys, som dock även han dras till livet som fritt strövande jägare. Det senare förhindrar det hon önskar, att han ska stanna hos henne på farmen.

Den lovar till slut en bra kaffeskörd – men så drabbas farmen av en förödande brand, som slutgiltigt omöjliggör en fortsättning på Karen Blixens afrikanska äventyr. Och innan hon måste ge sig i väg hem till Danmark, omkommer Denys i en flygolycka. I slutet av filmen deltar Karen i Denys’ begravning.

Jag märker att jag, när jag återger handlingen så här pass förkortad, gör den orättvisa. Med alla sina nyanser är den mycket mindre melodramatisk, och trots att det rör sig om en kommersiell filmatisering, är filmen ”Mitt Afrika” en sevärd version av Karen Blixens helt naturligt mer komplicerade roman.

Alf Kjellins filmregidebut

Alf Kjellin gjorde 1955 – då redan etablerad som skådespelare – debut som filmregissör. Och inte nog med det: han skrev dessutom tillsammans med Volodja Semitjov manus till ”Flickan i regnet” och spelade själv den manliga huvudrollen i den, läraren Martin Andréasson.

Omdömena om filmen var mycket delade, med viss övervikt för de kritiska omdömena, och jag ger de svala filmkritikerna rätt: filmen är ofokuserad; handlingen vindlar och är otydlig, är faktiskt svår att ibland uppfatta.

Jag har sett den i TV, främst av två skäl.

1955 hade jag själv börjat i gymnasiet, och även om den här filmen utspelar sig på ett flickskoleinternat, blir jag fascinerad av att påminnas om hur den tidens skolflickor klädde sig som (den tidens) vuxna damer, särskilt till fest – flertalet av dem föreföll dessutom ha överklassbakgrund, vilket förstärkte den här effekten. Och eftersom Bibi Andersson (Taje), Lena Söderblom (Burret) och Monica Nielsen (Pingpong) i realiteten var lite äldre än de roller de spelade, var det ibland svårt att skilja eleverna och lärarkåren åt.

Den skolmiljö som skildrades föreföll, åtminstone till att börja med, friare än min egen läroverksmiljö, men detta kan ju ha haft att göra med att 1950-talets moralövervakare inte behövde hålla ett enkönat elevkollektiv lika hårt som ett tvåkönat. Men detta byggde i så fall, visade det sig, på en illusion. Ett par bärande inslag i filmens intrig är förbjudna relationer mellan lärare och elev: dels fysikläraren Klas’ (Ingvar Kjellsons) hemliga möten med eleven Taje (Birgitta Andersson), dels den attraktion filmens kvinnliga huvudperson, eleven Anna Rydell (Marianne Bengtsson) grips av inför läraren Martin Andreasson (Alf Kjellin). Men förbjudna relationer mellan elever och lärare förekom faktiskt också i den verkliga skolan på 1950-talet, även i den mer tvåkönade jag själv vistades i.

Den föräldralösa och tillbakadragna eleven Anna har problem också med sina kvinnliga klasskamrater. Och värre blir det när hon snubblar på ett av Klas’ och Tajes hemliga möten och genom en blandning av press och missförstånd blir utfryst av de kvinnliga skolkamraterna.

Rent melodramatisk är den del av filmhandlingen som kretsar kring Martin och hans hustru Gerds (Annika Tretow) äktenskap som går på kryckor (mittåt: hon är rullstolsbunden) – bland annat misstänker Gerd att Martin har en historia med Anna, som han stödundervisar i franska. Den här delen av historien, där det tänkta hotet (lite à la Hitchcock) är att Martin låter rullstolen med hustrun rulla utför en backe ner mot ett framrusande tåg, liksom upplösningen, där Anna försöker rädda Gerd genom att försöka hejda (en tom) rullstol i full karriär på väg ner mot tåget och Gerd därvid genom något slags psykosomatiskt under återfår förmågan att gå, slås bara av avslutningen:

Anna, nu upptagen som ett slags dotter i familjen, får följa med Martin och Gerd på ferieresa till Paris, och inte nog med det – hon ger bort sin barndoms älskade nalle, som dittills har fungerat som ett föräldrasubstitut.

Sommar med Leif GW Persson

I dag satte Sommar i P1 punkt med författaren och kriminologen Leif GW Persson, och inte heller vädret jävar antagandet att sommaren nu är slut.

Det är lite speciellt att få uppdraget att avsluta den här radioserien, och flera av dem som har fått göra det har ju återkommit ett stort antal somrar, också gjort minnesvärda program. En sådan var Lars Ulvenstam (som för övrigt inför sitt allra första sommarprogram vände sig till mig för att få tips om skivor att spela – vi kände varann från Motståndsrörelsen mot borgerlig regering och Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF). Så jag hade förstås höga förväntningar på dagens avslutande program med Leif GW.

När han introducerade sitt program, stämde jag – felaktigt, visade det sig – ner mina förväntningar: Han skulle, sa han, spela dansband, andlig musik och opera.

Opera gillar jag, men dansband är inte min bag, och religiös är jag inte heller. Men Leif GW fick faktiskt mina farhågor att komma på skam.

Visserligen avskyr jag Lasse Stefanz, men ”De sista ljuva åren” visade sig, liksom all annan musik Persson spelade, ha ett tydligt och redovisat samband med det han talade om – programmet var faktiskt mönstergillt, efterföljansvärt i det avseendet. Och den tillägnan han gjorde en kvinnlig poliskollega med Sven-Ingvars och ”Byns enda blondin” fick mitt hjärta att smälta.

Uppenbarligen var valet av andliga sånger inte någon ploj frän Leif GWs sida – utan att han fördjupade sig i ämnet var det helt uppenbart att han har en religiös sida. Jag är för egen del inte troende, men jag är ju uppvuxen med psalmer i skolan, med frälsningssånger i kapellet hemma i Juniskär och andliga sånger i radion, och det Persson spelade – ”Jag har hört om en stad ovan molnen” med Rolf Wikström, ”Han har öppnat pärleporten” med Totta Näslund och ”Blott en dag” med Freddie Walding – hör alltsammans till det svenska musikaliska kulturarvet.

Jag tyckte det var mycket charmerande att i samma program få höra både Snoddas med ”Flottarkärlek” och två olika sånger med Jussi Björling.

Leif GW gillar alltså opera, och det enda anmärkningsvärda i hans program var mot den bakgrunden att han, när han nämnde några andra svenska deckarförfattare han läste och uppskattade, inte hade med Henning Mankell och hans operaälskande hjälte Kurt Wallander.

Över huvud taget präglades hans musikval, oavsett genre (och genrerna var förvisso olika), av hög känslostyrka. Jag kan ju som ytterligare exempel nämna ett par sånger av högst olika karaktär: ”Me And Bobby McGee” med Janis Joplin och Lille Bror Söderlundhs tonsättning av Nils Ferlins ”En liten konstnär”.

Snacket mellan låtarna var lågmält och hade en eftertänksam form men saknade inte udd – det märktes att det var en rutinerad författare och TV-programmakare som talade. Polisarbete, uppklarade så väl som ouppklarade mord, drivkrafter, karriär, de oönskade utsikterna att behöva gå i pension avhandlades, allt utan att det uppstod konstlade skarvar, det senare alltså kanske just för att musikvalet hade ett samband med det han nyss hade berättat och samtidigt gav en andhämtningspaus inför nästa ämne.

Så jag hoppas att det blir som Vera Lynn sjöng i den avslutande låten i programmet: ”We’ll Meet Again”.

Sommar med Ghita Nørby

Ghita Nørby må vara en mycket skicklig skådespelerska, men hennes Sommar-program i dag kom inte alls upp till den nivån. Hon gjorde nog sitt allra bästa för att möta den svenska radiopubliken, till exempel genom att prata svenska, men innehållsligt blev det här – trots att programmet skulle innehålla ett antal ”kryss” i hennes liv – inte alls något av de bättre programmen i serien, tvärt om. Sommar-pratet vindlade hit och dit utan att någonsin bränna till.

Musikaliskt började hon, kanske för att visa sina varma känslor även för Sverige, med att spela den dansk-svenska gruppen Swe-Danes, där ju, utöver Svend Asmussen ocb Ulrik Neumann, också Alice Babs ingick, och de lät ju inte oävet. Själv fick jag mig – i samband med att hon berättade om sitt samarbete med Ingmar Bergman – till livs ett pianostycke med min mycket skickliga landsmaninna, pianisten Käbi Laretei, som ju en tid var gift med Bergman.

Men, för att återvända till mitt intryck av Nørbys sommarprat: det blev just bara prat. Tänk om hon i stället hade kunnat säga något intressant om till exempel Ingmar Bergman!

Melodikrysset nummer 33 2011

Dagens melodikryss var bitvis svårt.

”Ain’t Givin’ Up” sjöngs uppenbarligen av någon som heter Lisa, sa mig ledbokstäverna. Men vilken Lisa? Lisa Lovbrand (egentligen Lövbrand) har jag googlat mig fram till. Men henne har jag veterligen aldrig hört förut.

Märkligt nog hade jag problem också med en Elvis-låt, vars svenska titel Eldeman sökte. Svarsordet borde av det jag hade klarat att döma bli ”igen”, vilket styrktes av att jag kom i håg den amerikanska titeln som ”When My Blue Moon Turns To Gold Again”. Jag fick googla ganska länge för att få mitt svarsförslag att passa med en svensk titel: ”Du har gjort min gråa värld till guld igen”. Min okunskap på den här punkten har alldeles säkert att göra med att jag ogärna lyssnar på dansbandsmusik, till exempel Vikingarna, som – visade min googlesökning – har spelat in den.

Då är jag mycket mer förtrogen med OD, Orphei Drängar, i Uppsala. Birgitta och jag går regelbundet på deras konserter; Birgitta är förresten så kallad moster i OD. I dag hörde vi dem i ”I bröllopsgården”, den med ”stampa takten, pojkar”.

För egen del är jag förtrogen också med andra typer av ”Noice”. I dag hörde vi dem i sjuttiotalshiten ”En kväll i tunnelbanan”.

Och för att fortsätta på linjen höga ljud: ”Avestaforsens brus” med Olle Johnny skulle i dag ge oss svaret Avestaforsen.

Därmed är vi samtidigt inne på avdelningen geografifrågor.

Evert Taubes glade bagare fanns till exempel i San Remo.

Och i Värmland utspelar sig som bekant ”Det var dans bort i vägen” med text av Gustaf Fröding. Musiken skrevs redan 1899 av Helfrid Lambert.

Riktigt så gammal är ju inte ”Vi har så mycket att säga varandra” med text av Åke Söderblom och musik av Jules Sylvain. Men den inspelning Annalisa Ericson gjorde av den känns ungefär lika avlägsen när man i dag lyssnar på radio.

Detsamma gäller den gamla Ernst Rolf-revyslagdängan ”Ju mer vi är tillsammans”.

Jag önskar verkligen att äldre schlager inte bara spelades oftare utan också i mixade musikprogram i stället för att vara förvisade till särskilda musikaliska radioreservat.

De borde alltså spelas tillsammans med färskt material som den alldeles utmärkta melodifestivallåten ”Oh My God” med The Moniker, egentligen Daniel Karlsson.

Eller varför inte ”Två mörka ögon”, som Sven-Ingvars låg på Svensktoppen med i 71 veckor 1991-1993, den som vi i dag hörde på spanska med Sven-Erik Magnusson, ”Tus ojos lindos”.

Över huvud taget gillar jag inte musikaliska reservat; dansmusik kan mycket väl, som i dagens melodikryss, spelas i samma program som till exempel musikalmusik. Antas den publik som gärna hör på Sven-Ingvars bli störd av att höra Mikael Samuelssons skolade röst i ”Fantomen på Operan” och vara för obildad för att ha snappat att fantomen bar mask?

I dag går vi i mål, dubbelt, med Walt Disney. Mot honom finns det förvisso berättigad kritik att rikta – en del av det hans studios har gjort genom åren är för glättat och utslätat – men flera av hans tecknade filmer med klassiska sagomotiv är faktiskt suveräna filmskapelser i sin egen rätt. Det gäller absolut ”Snövit och de sju dvärgarna” och det gäller också ”Askungen”. De här filmerna innehåller utstuderat skickligt gjorda partier.