Femtitalsrock från dagens Texas

På 74-årsdagen fick jag av sonen, Matti, en CD som plötsligt förde mig tillbaka till mitt 1950-tal, ”Jimmie Vaughan Plays More Blues, Ballads & Favorites” (Proper PRPCD062, 2011). Jag kände inte till Jimmie Vaughan, och när jag hade hört de två inledande spåren ”I Ain’t Never” och ”No Use Knocking”, skulle jag nästan ha kunnat svära på att det handlade om en måhända ljudputsad återutgivning från min ungdom.

För den som är uppvuxen med det sena 1950-talets och det tidiga 1960-talets rock ’n roll och rythm and blues kändes det som en resa tillbaka i tiden. Enstaka låtar som ”Teardrop Blues” är, trots sin genrebeteckning, mycket dansanta, och i en låt som ”Cried Like a Baby” skönjer man rockens rötter i rythm and blues, men det mesta har tycke av den nämnda epokens (således tidiga) rockmusik. Texterna i de här låtarna är (som så ofta i blues eller för den delen dansbandsmusik) banala, men den här musiken lockar mycket mer än dansbandsmusiken till dans. Variationen är inte våldsam, men visst varierar tempot, till exempel mellan den balladartade ”The Rain Came” och ”Bad Bad Whiskey” som är rena explosionen.

Sättningen är nästan genomgående densamma: Jimmie Vaughan sjunger och spelar solo-(el)gitarr och backas upp av ytterligare en gitarr, trummor, bas och så två saxar, en tenorsax och en barytonsax – man får associationer till de gamla jazzsaxofonister som av rockvågen drevs att spela ett nytt slags musik. Värd att nämnas särskilt är sångerskan Lou Ann Barton, som tillsammans med Vaughan sjunger i ”No Use Knocking”, ”Breaking Up Is Hard To Do” och ”I’m In the Mood For You”.

Men ännu bättre är den inför publik inspelade ”Shake a Hand”, där hon sjunger solo. Den träffar som ett slag i solar plexus eller möjligen ännu längre ner.

Lite forskning säger mig att jag borde ha lagt märke till Jimmie Vaughan långt tidigare, inte bara för att jag gillar den bluesbaserade rock han spelar. Det visar sig nämligen att han har spelat med sådana som B B King, Eric Clapton, Willie Nelson och Bob Dylan, också lärt sig en del av till exempel Freddie King.

Skivan är inspelad i Austin, Texas. Tänk att det görs sån musik där, i dag!

Så här kunde det vara i den gamla skolan

När jag åter ser filmen ”Hets” (1944), nu som eftermiddagsbio i TV, slås jag av hur mycket den ändå påminner mig om min egen gymnasietid under det sena 1950-talet. Fortfarande var läroverket då en pluggskola där bara ett fåtal kom in, och där rådde betygshets fram till studenten. Självfallet fanns det hyggliga och inspirerande lärare som liknade filmens klassföreståndare Pippi (Gösta Cederlund), men någon hygglig rektor hade jag inte – jag jämför där med filmens rektor, spelad av Olof Winnerstrand – och även om jag inte drabbades av någon direkt motsvarighet till filmens Caligula (Stig Järrel), fanns det lärare som de mer religiösa eleverna tackade Gud för om de slapp. Skillnaden mellan min gymnasieklass – också jag var för övrigt latinare – och filmens bestod nog mest i att min klass var könsblandad, medan filmens bara bestod av pojkar.

Jag var bland mycket annat elevrådsordförande under min tid i Högre allmänna läroverket i Sundsvall och bildade tillsammans med min vän Anders Thunberg under slutet av min gymnasietid Mellannorrlands elevorganisation (MEO), en kretsorganisation inom SECO. I samband med ett MEO-möte fixade Anders specialvisning av ”Hets” på Saga-biografen för delegaterna.

Trots att den här filmen hade gjorts för då ett femtontal år sedan, kändes den fortfarande mycket aktuell och angelägen. Skulle jag rikta någon liten anmärkning mot den här i nästan alla avseenden lysande filmen, skulle det möjligen vara att de som spelade sistaringarna såg aningen för gamla ut. Jan-Erik Widgren, en av filmens huvudgestalter, som går i L IV, spelas till exempel av Alf Kjellin, vid inspelningstillfället 24 år. Dock förvillas man som åskådare också av något som inte är någon förfalskning: den tidens gymnasister klädde sig på ett mycket mer herraktigt sätt.

Det som fick oss att visa den här filmen på MEO-mötet var dock dess huvudtema, dess sadistiske – på gränsen till galenskap – latinlektor, kallad Caligula, vars högsta nöje det är att plåga, ibland krossa, elever som till exempel uppvisade en lucka i grammatiken (för att citera min egen, mycket trevligare latinlektor). Den skräck han sprider under sina lektioner är nästan fysiskt påtaglig även i biosalongen – Stig Järrels Caligula är en av de riktigt stora prestationerna i svensk filmhistoria.

Skådespelarna är över huvud taget väl valda. Det gäller även den redan nämnde Alf Kjellin, som skickligt pendlar mellan butter tystnad och vågat uppkäftiga motrepliker till Caligulas stick. Den del av hans spel som rör förhållandet till filmens tredje huvudperson Bertha Olsson (Mai Zetterling), expedit i en cigarraffär, känns också äkta: den sexuella debuten har senare krupit längre ner i åldrarna, men 1944 var nog många gymnasister, oavsett deras munväder, lika oerfarna som han. Fast naturligtvis hände det, då som nu, att gymnasister inledde en sexuell relation.

Under latinlektionerna hänger redan tidigare Caligulas hotfulla skugga över Jan-Erik, och vi som är filmens åskådare förstår nog tidigare än Jan-Erik själv, att latinläraren är skälet också till cigarrflickans obalans, rädsla och plötsliga fyllor. Och man kan ju sedan väl förstå den vämjelse det väcker hos Jan-Erik, att hans vedervärdige plågoande i skolan också har lyckats etablera en sexuell relation till den tjej han själv dras till.

När han senare, efter ett eget sammanbrott med vila och vård hemma och efter att därefter på gatan ha avvisat Bertha, beslutar sig för att ändå uppsöka henne i hennes lägenhet, hittar han henne livlös i sängen. I en vrå i tamburen hittar han Caligula, som försöker gömma sig och därefter maniskt upprepar: ”Jag har inte gjort det.” Jan-Erik ger sig i väg, och Caligula tillkallar polis och ambulans. Han får också visst stöd av obducenten, som kommer fram till att Bertha har supit ihjäl sig.

I skolan kallas Jan-Erik till rektor, som redan har fått höra Caligulas version. Konfronterad med Caligula tappar Jan-Erik besinningen och anklagar honom för att ha dödat Bertha och slår, när denne smilar, ner honom. Och blir själv relegerad.

Han är med vid Berthas begravning och flyr hemmet, framför allt sin oförstående far, och söker sig i stället till Berthas tomma bostad. Dit kommer först rektorn, som visar sig vara en mer genomskådande och rättvis person än han kunde vara med Caligula närvarande. Han pratar allvar med Jan-Erik och ber honom återvända hem till föräldrarna, ger honom också pengar till ett tillfälligt hotellrum för den närmaste natten.

Senare följer Jan-Erik rektorns råd – men i trappen möter han Caligula, som verkar söka något slags försoning. När Jan-Erik avvisar detta, bryter Caligula samman – om hans mentala sammanbrott är något bestående får man inte veta.

Jan-Erik själv vandrar mot en oviss men ändå solig horisont med Berthas katt innanför kavajen.

Alf Sjöbergs regi är lysande redan den, men till filmens styrka bidrog även manusförfattaren Ingmar Bergman – ”Hets” brukar därför också räknas in bland de viktigaste tidiga milstolparna i Bergmans filmkarriär.

Bortsett kanske från själva slutet är det här en film med nerv, tempo och plötsliga utbrott, som när en av Jan-Eriks klasskamrater, när de som har lyckats ta studentexamen går runt och tackar lärarkollegiet, i stället väser ”Svin!” i örat på Caligula. Som en skildring av den dåtida skolans avigsidor saknar den här filmen motstycke.

Sovjetestland inifrån

Jaan Kaplinski föddes 1941 i Tartu, Estland. Som man kan ana av efternamnet är han på fädernet inte est. Fadern, Jerzy Kaplinski (1901-1944?) var polack av judiskt ursprung – frågetecknet bakom dödsåret är satt på grund av osäkerhet: Jerzy Kaplinski var en av dessa otaliga som försvann i de sovjetiska fånglägren i Gulagarkipelagen.

Jaan Kaplinski – jag har personligen mött honom – är inte bara en mycket betydande författare, först främst poet, numera också prosaist, utan också en politiskt engagerad vänsterintellektuell och en mycket lärd person. Han är språkvetare med enorm bredd – han har bland annat gjort litterära översättningar från franska, engelska, spanska, svenska (Tomas Tranströmer) och kinesiska, men jag vet att han, utöver den närmast självklara ryskan, behärskar ytterligare ett antal mycket udda språk, både döda och levande. Han har studerat både sociologi och teologi – när det gäller religion är han starkt influerad av taoism och buddhism. Och så är han mycket engagerad i ekologiska frågor, vilket också speglas i hans poesi.

Politiskt hör han ändå inte till Estlands gröna utan är i stället en av de estniska socialdemokraternas mest lysande intellektuella. Han blev tidigt politiskt engagerad och fronderade offentligt tillsammans med sammanlagt 40 intellektuella med ett öppet brev, ”Avalik kiri Eesti NSV-st”, den 28 oktober 1980. När sedan den estniska Folkfronten (Rahvarinne) bildades mot slutet av decenniet, fanns han självklart med, satt också i riksdagen (Riigikogu) 1992-1995 för en liten, intellektuellt orienterad fraktion. Men redan 1994 blev han medlem i Eesti sotsiaaldemokratlik erakond (Estlands socialdemokratiska parti), och 2005 lät han sig ställas upp som förstanamn på den socialdemokratiska fullmäktigevalsedeln i hemstaden Tartu och blev med mängder av personröster invald.

Jag minns en tågresa mellan Stockholm och Uppsala, där Kaplinski och jag fann varann i flera viktiga frågor. En sådan var bådas vår skepsis gentemot politisk enögdhet, synsätt som florerade både i den estniska folkfronten och bland alltför många exilester i Sverige. Om jag håller mig till Kaplinski och hans över 400 sidor långa roman ”Samma flod” (översättning Enel Melberg, Natur och Kultur, 2009, i estniskt original ”Seesama jõgi”, 2007), hittar man där, trots hans kamp för Estlands självständighet, inga spår av rysshat – han har till och med i den här romanen som till stora delar är självbiografisk gjort sin far inte till polack utan till ryss, och man hittar i den här boken ständigt kärleksfulla referenser till rysk skönlitteratur.

Den här romanen har alltså mycket gemensamt med Jaan Kaplinskis egen personhistoria så långt jag känner den, och då tänker jag inte bara på sådant som den unge huvudpersonens starka intresse för filologi och religion. I vart fall en estnisk läsare förstår snart att en av de viktigaste personerna i boken, Läromästaren Alo K, är ett bara lätt förklätt porträtt av en av Estlands verkligt stora intellektuella gestalter, Uku Masing (1909-1985), filosof, teolog, översättare, poet. Språkkunnigheten, teologin, poesin – alltsammans bidrog naturligtvis till att bokens namnlöse huvudperson (Kaplinski) drogs till den här Läromästaren.

Bokens upptakt är Uku Masings begravning 1985, men huvuddelen av handlingen ligger tidigare, när Chrustjovs tövädersperiod med sedvanlig fördröjning hade nått även Estland. Deporterade har återvänt från Sibirien och det politiska klimatet i Tartu, där vår fortfarande mycket unge huvudperson bor (med mamma, mormor och morfar) och studerar, är inte alls så slutet och repressivt som under stalintiden. Att han fortfarande är mycket ung förstår man bland annat av att han så länge har så svårt att finna sin väg (sexuellt) till ena pigo. Hans resultatlösa försök med studentskan Malle, länge tänkt att bli hans tillkommande, är ganska rara, men det finns också i de här delarna av romanen en långsamhet och en detaljrikedom som kanske har att göra med att Kaplinski först relativt sent debuterade som romanförfattare – det tog honom för övrigt tolv år att bli klar med den här boken. Detaljrikedomen har å andra sidan förtjänsten att man får veta ganska mycket om sovjetestniskt student- och vardagsliv, också om den på den tiden för utlänningar stängda staden Tartu. (Där fanns bland annat ett viktigt militärt flygfält.)

I bokens ganska långsamma vandring mot dess crescendo finns också en lång sommarutflykt i trakterna söder om staden, en vandring som beskriver miljöer, natur, växter och inte minst Estlands hjärtflod, Emajõgi, fritt översatt Moderfloden. Simturer i dess vatten, förenade med upplevelser av närmast mytologisk/religiös art, ligger för övrigt bakom valet av boktitel.

Vår unge romanhjälte blir, trots sin relation till Malle, också förälskad i den vackra och intelligenta Ester, som ingår i personkretsen kring Läromästaren. Henne får han inte ur sitt huvud, och han försöker också – utan att riktigt våga göra slag i saken – göra slut med Malle. När han till slut förklarar sin kärlek för Ester, förstår han att hon redan har ett förhållande. I det dramatiska slutpartiet i boken, när han går till Läromästaren i det ärende vi strax ska återvända till, råkar han också, av bara farten, få ur sig en bekännelse av sin kärlek till Ester – vilket leder till en egendomlig, vredgad reaktion hos Läromästaren. Ett brev från denne, som han i ett obevakat ögonblick läser hemma hos Ester, öppnar hans ögon: Hans beundrade Läromästare har, trots att han lever samman med en annan kvinna, ett förhållande med den betydligt yngre Ester.

Hans värld rasar samman, vilket dock har det (sexuellt) goda med sig, att han äntligen kommer i säng med en kvinna, lettiskan Aija. Hon visade sig vara mer erfaren än han, med den lyckade påföljden att det gick tre gånger för honom.

Den här personligt omtumlande händelseräckan är invävd i en nog så omskakande politisk dramatik.

Av Läromästaren har han fått låna en i svensk exil utgiven diktsamling av en av Estlands största kvinnliga lyriker, Marie Under, som dog här i Sverige 1980. Under var inte totalförbjuden i Sovjetestland, men man fick naturligtvis inte sprida vissa av hennes dikter, de som kunde uppfattas som sovjetfientliga. Han skriver av dikterna i den – några av dem med förbjuden politisk tendens – och lånar också ut dem, varpå någon skvallrar för universitetets säkerhetstjänst. Trots att det inte längre är stalintid, hotas han nu av avstängning eller deportation till en säkrare, rysk universitetsmiljö.

Det intressanta med Kaplinskis skildring av dessa säkerhetstjänstmänniskor är att det inte finns något karikerat eller överdrivet i den. De framställs som, utifrån sina speciella uppgifter och utgångspunkter, resonabla människor, som rent av försöker hitta för båda parter godtagbara åtgärder. Bokens unge man (= Jaan Kaplinski) är, förstår också de här säkerhetsmännen och folk på universitetet, en begåvad människa, vars gåvor Sovjetunionen borde utnyttja, vare sig nu den unge mannen, vilket de helst vill, ska göra staten lämpliga gentjänster, eller blott och bart få en utbildning till nytta för staten.

Så boken ändar i att vår unge vän per tåg åker i väg mot Leningrad, bort från Läromästaren och de tre damerna, på väg mot avancerade filologiska studier.

Melodikrysset nummer 35 2011

Karl Gerhard förekom två gånger i dagens kryss.

De flesta kände väl igen hans ”Jazzgossen”, skriven 1922 till en dansk musikförlaga av Edvard Brink.

Inte lika vanlig är ”Hurra vad jag är bra” – den fick jag själv grubbla över innan jag kom på. Men den finns på nätet, så jag har kontrollyssnat.

Karl Gerhard har jag faktiskt till och med sett och hört live, detta sagt som motsats till dagens främsta kontrast, Justin Bieber. Honom hade jag inte ens hört talas om, men melodititeln, ”One Time”, och hemlandet, Canada, ledde mig till svaret.

Och för att ta något annat (för mig) svårt: Izabella Scorupcos ”I write you a lovesong if you say that you love me” tror jag heller aldrig att jag har hört, men jag klarade så småningom hennes förnamn med hjälp av ledbokstäverna.

Det var för övrigt mycket Z i dag. Men ”Zorbas dans” ur filmen ”Zorba” (”Zorba the Greek”, 1964) med Anthony Quinn var ju inte så svår att klara.

Och Monica Zetterlund har jag till och med träffat personligen, på socialdemokratisk valturné. I dag hörde vi henne i rollen som Billie Holiday.

Marie Serneholt är det synd om har jag förstått av kvällspressen. När det gäller hennes sång kan jag tyvärr inte säga något tröstande – hennes ”Disconnect Me” från Melodifestivalen 2009 hade jag till exempel redan hunnit förtränga.

Ola Salo & The Ark tyckte jag däremot – trots deras totala genomklappning i Eurovision Song Contest – var bra i ”The Worrying Kind”.

Annat i populärmusikbranschen kan nå oanade framgångar, till exempel för att texten är komiskt dålig. I dag tänker jag särskilt på ”Rosen” – jag minns fortfarande hur elaka studenter i Uppsala i mina yngre år brukade spela den på fester för att ha roligt på Arne Qvicks bekostnad.

Anders Eldeman beredde mig ett mysterium i dagens kryss. Han spelade ”Kom og syng en enkel sang om frihed” med dansken Eddie Skoller, också känd som ”En enkel sång om frihet” med Lasse Berghagen. Så långt var det inga problem. Men mot slutet hävdade han att originalet skulle ha gjorts av Tom Paxton. Mig veterligt är det dock Bobby Darin som har gjort det här originalet.

När Eldeman spelar klassisk musik, opera och operett, håller han sig nästan alltid till kända namn och nummer. Så även i dag.

Vi hörde Jan Malmsjö, i rollen som greve Danilo Danilowitsch, sjunga ”Så går jag till Maxim” ur ”Glada änkan”.

Och så hörde vi ett stycke ur Verdis ”Aida”, som ju utspelar sig i trakten av Nilen.

Det för oss vidare till det afrikanska djurlivet.

Sir Elton John har skrivit musiken till Walt Disneys ”Lejonkungen”, ur vilken vi fick höra ”Circle of Life”, på svenska ”En värld full av liv”.

Och därifrån är det inte alltför osökt att gå över till alligatorerna – dessa finns dock inte i Afrika. Vi hörde en av de första stora rockkungarna, Bill Haley, i ”See You Later Alligator”.

Den minns jag från ett tält på Sågplan i min barndoms och ungdoms Juniskär. På Sågplan var det på den tiden alltid midsommar- och fiskarfest. En gång, det måste ha varit sent femtiotal, förevisades där en så kallad nakendansös. Dansa fick hon dock inte – det var för djärvt på den tiden. Så hon satt på scenen och vickade på brösten i takt med musiken.

Det är enda gången i livet jag har varit på nakenshow.

Wallenberg ny ordförande i LKAB. Vad blir nästa steg?

Marcus Wallenberg blir ny ordförande i den statliga gruvjätten LKAB. Ingen ifrågasätter väl i och för sig hans kompetens för uppgiften, men vilken är den borgerliga regeringens avsikt med den här utnämningen?

Finansmarknadsminister Peter Norman (M) får från Dagens Nyheter Ekonomi (2 september 2011) frågan ”Hur viktigt är det att staten är fortsatt ägare till företaget?”.

– Det finns inga ändringar på den punkten i dag, särskilt inte med tanke på de stora samhällsomvandlingarna som Kiruna och Malmberget står inför, säger Peter Norman.

Betyder det att när de omvandlingarna är fullföljda kan staten komma att ompröva sitt ägande?

– Ja, så kan man sammanfatta situationen.

Staten ska således bädda genom att ha kvar sitt ägarskap i LKAB under den jättelika och kostsamma förflyttningen av gruvbrytningen, som bland annat innebär en förflyttning (rivning plus nybyggnad) av Kirunas nuvarande stadskärna. Men när detta är gjort, är det dags att överlåta åt det privata kapitalet att skörda vinsterna från de nya gruvdelarna.

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt
staten och kapitalet, dom sitter i samma båt
fast det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar,
och piskan som kittlar, kittlar inte heller deras feta nackar.

Den som vill läsa hela texten till Leif Nyléns och Blå tågets klassiker ”Staten och kapitalet” kan gå vidare till Kulturspegeln, Sångtexter.

En del andra i det här fallet relevanta och direkt Wallenberg-relaterade sångtexter hittar du på Tommy Rådbergs blogg – här.

Antonionis första färgfilm

Efter den neorealistiska epoken var Michelangelo Antonioni (1912-2007) den som förde in italiensk film på nya spår. I hans berättarteknik finns originella drag: en relativ långsamhet och enskildheter som tycks bilda ett till synes osammanhängande mönster.

Sitt internationella genombrott fick han med ”Äventyret” (”L’avventura”, 1960). Tillsammans med den brukar man nämna ytterligare två filmer, likaledes gjorda i svart-vitt, ”Natten” (”La notte”, 1961) och ”Feber” (”L’eclisse”, 1962). Både vissa temata och Monica Vitti som huvudrollsinnehavare förenar de här tre filmerna med Antonionis allra första färgfilm, ”Den röda öknen”, (”Il deserto rosso”, 1964).

Jag har aldrig sett ”Den röda öknen” på bio, och när jag nu har sett den för första gången, som DVD, slås jag – van som jag är att se filmer, fyllda av action – av just dess långsamhet och rader av scener, som inte för handlingen vidare påtagligt snabbt. Överraskande känns däremot filmens färgskala: Antonioni och hans fotograf Carlo di Palma använder sig ofta av kontrasterande, ibland bjärta färger, när de skildrar industrilandskapet med sina maskiner och rör, alltsammans dock mot en fond av en giftig och rökig industrimiljö.

Det dominerande intrycket av filmen är dels fonden, det ovan beskrivna, symboliskt laddade landskapet, dels, mot bakgrund av denna industriella miljö, en långsamt berättad historia om tre människor: Giuliana (Monica Vitti), som nyss har lämnat sjukhuset efter ett självmordsförsök, hennes man Ugo (Carlo Chioretti), direktör för en statlig fabrik vars arbetare strejkar, och så Zeller (Richard Harris), som har kommit till Ravenna i affärer. Zeller känner sedan gammalt Ugo och dras nu också emotionellt till Giuliana, vars äktenskap med Ugo redan tidigare knakar i fogarna. Den förgiftade mänskliga atmosfären understryks av den giftiga fabriksmiljö som finns som fond.

Det här är knappast någon film för actionälskare, däremot en historia för dem som gillar att reflektera över tiden, människorna och den av människorna formade miljön.

Socialdemokratin stärks i Estland

För ett par veckor sen – den 18 augusti – var jag i Stockholm på ett seminarium i ABF-huset, ”Baltiska staternas självständighet 20 år”. Seminariet arrangerades utöver av ABF av Olof Palmes internationella center och Socialdemokraterna och var väl lite av en påminnelse om att den svenska socialdemokratin också gjorde viktiga insatser för de baltiska staternas frigörelse. Jag vet ganska mycket om det här, eftersom jag på den tiden – formellt i egenskap av socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare – höll i många av trådarna, både de synliga och de osynliga. Den sittande svenska regeringen har gjort sitt bästa för att ”glömma bort” socialdemokratins insatser, men jag tror att det här seminariet på olika sätt bidrog till att öppna ögonen på helt andra än de från början inblandade. Jag söktes själv upp av en person verksam inom utrikesförvaltningen, som hade fått tips av en forskare att gå på vårt seminarium och som nu hade slagits av hur lite av det som där kom fram som vederbörande visste. Och jag hade i samband med den måltid som efter seminariet serverades på min gamla arbetsplats Socialdemokratiska aprtistyrelsen, 68an tvärs över gatan, ett långt samtal med den enda av inledarna jag inte tidigare kände, Argita Daudze, chef för säkerhetspolitiska avdelningen i Lettlands utrikesdepartement. Så vitt jag vet är hon inte socialdemokrat, men eftersom hon, trots att hon inte är exillett, talar och läser svenska, hade hon bland annat varit på Södertörns högskola och där läst mina där deponerade baltiska rapporter, ursprungligen skrivna för socialdemokratiska partiets VU. Och utan att gå till överdrift: hon var klart imponerad av vad jag där hade skrivit.

De båda övriga baltiska deltagarna var Vytenis Andriukaitis och Marju Lauristin, båda tidigare ordförande i var sitt socialdemokratiskt parti i Litauen respektive Estland. Med Lauristin talade jag länge under lunchen som föregick seminariet, bland annat om det hoppfulla läget för hennes parti, som jag strax ska återkomma till. Under seminariet nämnde hon tre ester i Sverige, bland dem mig, som hade betytt mycket för den estniska socialdemokratins återfödelse, och i kaffepausen därefter kramade hon om mig och sa: ”Du, den estniska socialdemokratins dopfadder!”. Den kristna liknelsen är ju inte min, men erkännandet värmde.

Seminariet hölls ihop av Pierre Schori, och de svenska inledarna var Björn von Sydow (som jag reste med i Estland under självständighetskampen), Urban Ahlin och Birgitta Dahl.

Jag antar att det kommer mer om socialdemokratin och Baltikums frigörelse i de memoarer Birgitta håller på att skriva – alla de här borgarna, som i dag tycka ha förträngt socialdemokratins insatser i Baltikum, kommer då att få en motbild som det inte kommer att bli lätt att förtränga. Hon berättade om våra gemensamma resor – jag var med – från 1985 och framåt, förstås med tonvikt på våra besök, också på de allra första socialdemokratiska kongresserna, i Estland, Lettland och Litauen.

Som jag tidigare har nämnt, går det nu stadigt uppåt för de estniska socialdemokraterna. I valet i början av mars fick Eesti sotsiaaldemokraatlik erakond 17,1 procent. I TNS Emors augustimätning är partiet uppe i 24 procent, vilket ger partiet andraplatsen i mätningen.

Det ledande regeringspartiet, nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), har fortsatt nedåt och får nu 29 procent, medan dess koalitionspartner, det nationalkonservativa Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), som i valet var lite större än ESDE, trots en liten uppgång i gallup nu får 18 procent.

En gång i världen tävlade det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) med Reformierakond om att vara Estlands största parti, men i valet i början av mars var partiet på grund av upprepade skandaler och inre splittring nere i 23,3 procent. I augustimätningen är partiet nere i 21 procent.

Keskerakond har just haft kongress och har, trots något så ovanligt som en seriös motkandidat till den tämligen enväldige partiledaren Edgar Savisaar, valt om Savisaar som partiordförande. Men den här gången samlade motkandidaten Jüri Ratas en så stor andel av kongressombudens röster, att man kan tala om splittring – röstsiffrorna blev 925-643.

Savisaar styr alltså fortfarande skeppet, men det är ett skepp som tar in vatten och som har fullt av myterister ombord. Socialdemokraternas partiledare Sven Mikser har gjort ett mycket försiktigt formulerat uttalande, vars kontenta dock är att socialdemokraterna är beredda att pröva inträde i sitt parti av centerpartister som överger Savisaar.

I opinionsmätningarna kan man redan se en sådan överströmning. Men det skulle inte förvåna om också medlemmar samt förtroendevalda i kommuner och kanske rent av i riksdagen (Riigikogu) tar det här steget.

Romanen och filmen om Olof

Eyvind Johnson skrev 1934-1937 sin självbiogrfiska romanserie ”Romanen om Olof”: ”Nu var det 1914” (1934), ”Här har du ditt liv!” (1935), ”Se dig inte om!” (1936) och ”Slutspel i ungdomen” (1937). Under min gymnasietid i Sundsvall på 1950-talet fick vi läsa de två första delarna som ett led i att ta del av och kunna analysera ett antal av de bästa skönlitterära ungdomsskildringarna i svensk litteratur, men jag minns att jag, gripen och fascinerad, läste hela Eyvind Johnsons fyrabandsverk i ett svep. Jag läste mycket proletärlitteratur under den här perioden – jag var boksäljande FiB-ombud och hade samtidigt vaknat till insikten att jag var socialist – och fann Eyvind Johnsons böcker om Olof höra till de yppersta i den här genren. Samtidigt skärpte gymnasieläsningen min förmåga att kritiskt analysera litteratur. Bland annat minns jag hur vi med vår svensklärares hjälp tränade vår förmåga att analysera text, bland dem de drömartade insprängda ”sagorna” – till exempel den om lungsoten – i Johnsons annars realistiska text. Jag minns också fortfarande de sånger som återfinns i den här prosaberättelsen.

Johnson utvidgade sitt litterära register till helt andra ämnen än hans egen norrbottniska proletära ungdom och fick så småningom ett mycket välförtjänt – ja, även på grund av ”Romanen om Olof” – nobelpris i litteratur, delat med Harry Martinson. Johnson hör, liksom för övrigt Martinson, till de svenska författare jag verkligen har läst mycket av genom åren, och hans självbiografiska romanserie hör fortfarande till de böcker jag uppskattar allra mest.

När Jan Troell 1966 filmatiserade den här bokserien med Eddie Axberg som huvudpersonen Olof, fick filmen sin titel efter den andra delen, ”Här har du ditt liv”. ”Romanen om Olof” är sammantaget ett långt litterärt verk, och man kunde kanske ha befarat att det skulle bli svårt att ge det här verket full rättvisa, men Troell kom alla sådana farhågor på skam: Hans film är ett mästerverk, i sin genre fullt i klass med dess litterära underlag.

Jag har stor respekt för Troell som filmskapare, men jag har faktiskt ändå funderat över hur det kommer sig att han har lyckats så väl i just det här fallet. I grunden tror jag att det, utöver att även han har en stor professionell skicklighet, kan ha att göra med att han och Johnson är besläktade själar: Landskapet, både dess natur och de människor som befolkar denna natur, är besjälade av det slags magi som Troell har visat sig så bra på att fånga med kamerans hjälp, och hos båda – det kan i Troells fall räcka med en kort referens till ”Maria Larssons eviga ögonblick” – finns en dragning till en frihetlig socialism – till ungsocialism, anarkism, syndikalism.

Den första av boktitlarna i Johnsons självbiografiska serie, ”Nu var det 1914″, ger en nyckel till den tid han skildrar. Olof bor i fosterhem i Norrbotten; hans far har lungsot och är arbetsoförmögen, dör också. Olof är själv jämngammal med seklet, har fyllt 14 år, men senast i den åldern måste fattiga pojkar börja förvärvsarbeta för att inte ligga någon till last. Man förstår snart att Olof har en intellektuell kapacitet långt utöver det man väntar sig av en 14-åring med ringa skolgång, men för en som han gäller det att ta i rent fysiskt, ofta klara ett kroppsarbete som är så tungt att det överstiger ens fysiska förmåga.

Hans första jobb blir som timmerflottare. I det här avsnittet ser vi bland annat Allan Edwall i en minnesvärd roll som flottare och en ödesdiger olycka i samband med sprängningen av en timmerbröt i älven.

En dödsolycka – hans unge kamrat Oskar krossas under en trave timmer – sker också på det sågverk där han därnäst får jobb. Både det och hans gradvisa politiska uppvaknande – han hittar socialistisk litteratur att läsa och så småningom också att sprida – gör att han ger sig av.

Nu hamnar han i Boden och får jobb som affischör, karamellförsäljare med mera hos en biografdirektör (Gunnar Björnsrand). Här blir filmerna en del av hans livs universitet, och dessutom fortsätter han att umgås med och läsa, även sprida skrifter av ungsocialisterna och deras läromästare, vilket förstås till slut leder till en kollision och brytning med biografägaren. Han har under den här perioden också sitt livs första, tafatta romans – oerhört rart skildrad – med den likaledes unga och oerfarna Maria (Signe Stade).

Den som sedan lär honom åtskilligt mer om kärlekens mysterier är skjutbanedrottningen Olivia, suveränt spelad av Ulla Sjöblom, både äldre och mer bevandrad än Olof.

Han får nu också anställning vid järnvägen, där han är med om att organisera en strejk. Den blir dock ett stort misslyckande, och han får sparken.

Historien slutar 1918, med freden i första världskriget. Freden får också Olof att vilja se mer av den ännu vidare världen. Det är dags att ta avsked både av fostermodern och av den tidiga ungdomen. Europa väntar Olof, liksom en gång i världen också Eyvind Johnson.

Återgiven så här ter sig historien om Olof alltför torftig. Filmen lever, liksom boken, på mängder av ögonblicksbilder, detaljer och nyanser, som mättar den yttre handlingen med magi – Troell är en mästare på att åstadkomma detta. Till det kommer sång av Allan Edwall och Ulla Sjöblom, ”Internationalen” och ”Marseljäsen” och annan väl vald musik.

Göran O Erikssons omdöme i DN, att filmen präglas av intensitet och skönhet, är inga överord.

Chaplin mellan romantik och komik

Charlie Chaplins ”Stadens ljus” (”City Lights”, 1931) är gjord i slutet av stumfilmsperioden och har således en handling som förs framåt med hjälp av filmad men ljudlös action, uttrycksfull mimik och däremellan förklarande textskyltar, ibland med repliker. Den här filmen innehåller också musik, delvis skriven av Chaplin själv.

I centrum för handlingen finns som så ofta Chaplins karaktäristiska luffargestalt med mustasch, svart kubb och promenadkäpp. På sin väg genom staden korsas hans väg av två personer som båda, på olika sätt, kommer att påverka hans fortsatta liv.

På gatan möter han en blomsterförsäljerska (Virginia Cherrill), vars skönhet han blir tagen av. Trots att han knappt har några pengar, köper han en blomma av henne. När hon ska ge honom växel tillbaka, startar en bil ute på gatan, och av hennes beteende förstår luffaren, att hon tror att han har åkt sin väg – hon är blind. Han låtsas som ingenting och låter henne behålla växeln.

Nästa person som luffaren snubblar över är en miljonär (Harry Myers), svårt begiven på sprit och därför med svåra minnesluckor, övergiven av hustrun, så olycklig över tillvarons meningslöshet att han vill dränka sig. Här förnekar sig Chaplin inte: hans utdragna räddningsaktion är full av slapstickinslag. Miljonären bjuder hem sin nyvunne vän och de tas där emot av en inte fullt så entusiastisk betjänt.

Luffaren får av miljonären rent av en slant så stor att han han nu kan köpa den blinda blomsterflickans hela blomsterlager, och han kör henne också hem i den bil miljonären, även då på fyllan, generöst har skänkt till sin nyvunne vän. Hemma hos blomsterflickan finns hennes mormor (Florence Lee).

Vad mormor inte berättar för dotterdottern är att de har fått meddelande om att de kommer att vräkas från våningen, om inte hyran snarast betalas. Detta får luffaren reda på, och när blomsterflickan dessutom blir sjuk och inte kan sälja några blommor, bestämmer han sig för att försöka tjäna ihop pengar både för att klara hyran och hjälpa henne med en ögonoperation.

Hans försök att tjäna pengar blir, på sedvanligt chaplinskt sätt, katastrofala misslyckanden. En höjdare där är hans inhopp i proffsboxningsbranschen.

Kvar finns då att tillgå luffarens vän miljonären, som den här gången – också nu på fyllan – ger honom 1.000 dollar att användas för operationen och övriga kostnader.

Problemet är bara att två inbrottstjuvar samtidigt befinner sig i miljonärens våning. Miljonären blir nedslagen, och när polisen anländer, minns han ingenting av vad som har hänt – han känner inte ens igen sin luffarvän (vilket, mellan fyllorna, för övrigt har hänt tidigare). Så luffaren/Chaplin anklagas för att ha rånat miljonären på de 1.000 dollarna.

Luffaren/Chaplin lyckas dock undkomma poliserna, med pengar och allt, och ta sig hem till den blinda blomsterförsäljerskan, som alltså på så sätt får chans att klara både hyran och en kommande ögonoperation.

Luffaren själv åker dock ganska snart fast, dock utan att han yppar vad han har gjort av pengarna. Alltsammans med påföljd att han döms till ett längre fängelsestraff för stöld.

När han är ute igen, får han en dag syn på blomsterförsäljerskan. Hon har, tack vare den operation han har bekostat, fått tillbaka sin syn – och känner förstås då inte igen honom, vill till och med ge honom en blomma och en slant. Men just då, när deras händer möts, känner hon igen honom.

Där slutar filmen, med ett leende men lite abrupt. Fast det där leendet och gesten där hon för hans hand mot sitt hjärta lovar en ljus fortsättning.

Aftonbladet Kryss & Quiz innehåller fel

Som mina läsare vet, är jag en hängiven krysslösare, inte bara av Melodikrysset på lördagarna. Vecka efter vecka löser jag samtliga kryss utom Sportkrysset i Aftonbladet Kryss & Quiz, dock utan att någonsin skicka in svaren.

Roligast att lösa är i dag Sarah Kinmans Tvetydigt och P O Carlzéns Kluriga korsordet. Anna Hagbergs Stjärnkrysset är också OK men inte tillräckligt svårt. Jag vet ju att hon kan mycket bättre – jag saknar fortfarande hennes Svåra krysset och Kryptiskt.

Kryptiskt görs nu – sedan alltför länge – av Gudrun Pettersson på en svårighetsnivå som är generande låg. Mats Larsson gör numera, efter den kritik han fick i början, Svåra krysset på ett annorlunda sätt – de knappologiska kunskapsfrågorna, omöjliga att lösa utan lexikon och kartböcker – har ersatts av lättare kunskapsfrågor, så lätta att jag numera löser Svåra krysset i ett svep och utan hjälp; Larsson kan uppenbarligen inte konstruera kryss som fordrar intelligens och associationsförmåga. I själva verket är Sarah Kinmans Tvetydigt, som sägs vara på fyrapoängsnivå, i dag ett klurigare kryss än Mats Larssons Svåra krysset, som inte alls är på angiven fempoängsnivå.

Fast det här har jag ju gett uttryck för förut, så anledningen till att jag skriver den här texten är en annan: Veckans Aftonbladet Kryss & Quiz innehåller nämligen två grova fel, det ena så grovt att man häpnar över att det har släppts igenom.

Det riktigt grova felet finns i Eine Malmbergs Kändiskrysset med skådespelaren Jonas Karlsson som tema. Karlsson fick, enligt det här krysset, Prix Europa för sin roll som Gusatv III (!). Detta åstadkommer konstruktören genom att lägga TA LÄNGRE = TAGA ovanför KONTRAKT = AVTAL. Att en konstruktör ibland kan göra fel i sommarvärmen har jag faktiskt en viss förståelse för, men korrekturläses inte de här kryssen?

Jag tillåter mig tvivla, eftersom samma nummer av den här krysstidningen innehåller ytterligare ett fel, närmare bestämt i Anita Lingestads Namnsdagskrysset. Under bilden – som föreställer Östen med resten – allra längst till höger i krysset finns, när man har löst färdigt, ett icke-ord bestående av tom ruta+ERAT+tom ruta. Ingen nyckel finns för att lösa det mysteriet.

Ett mysterium är det också varför en av de trevligare konstruktörerna i den här krysstidningen, Bertil ”Blues” Johansson, numera inte alls förekommer som konstruktör. Han gjorde till för helt nyligen Årtalskrysset och skötte det på ett både underhållande och lärorikt sätt. För ett par nummer sen försvann han helt och ersattes av Björn Lundkvist. Vad hade Bertil ”Blues” gjort för ont?