Norskt val med både väntade och överraskande resultat

Bombdådet i Oslo och massakern på Utøya såg i de tidiga opinionsmätningarna ut att leda till stor sympatiröstning på Arbeiderpartiet, men mot slutet av valkampanjen kunde man börja skönja ett annat och mer överraskande resultat: Arbeiderpartiet ökar visserligen, men inte alls så kraftigt som många kanske väntade sig. Det betyder i och för sig, att Arbeiderpartiet befäster sin ställning som Norges största parti, men det parti som gör de riktigt stora framgångarna är i stället Høyre, som nu blir det obestritt största oppositionspartiet. Det sker till mycket stor del på bekostnad av det högerpopulistiska Fremskrittspartiet, som får betala för att attentatsmannen har varit medlem i partiet genom att förlora 465 mandat – partiets förlust är -6,7 procent, och det ligger nu med sina 11,8 procent mycket långt efter Høyres 27,6 procent.

Det val vi talar om är inte ett stortingsval (riksdagsval), som med det här utfallet skulle ha inneburit att den rödgröna regeringskoalitionen hamnade i minoritet. Huruvida ett sånt hypotetiskt utfall också skulle ha inneburit regeringsskifte är inte alldeles självklart – i regeringen ingår Senterpartiet, och man kan inte veta hur de två övriga mittenpartierna, Kristelig Folkeparti och liberala Venstre, skulle ha agerat i en sån hypotetisk situation.

Regeringspartierna fick, när valet i det närmaste var sluträknat, i landsgenomsnitt följande resultat i fylketingsvalet:

Arbeiderpartiet 33,2 procent (+2,4)
Sosialistisk Venstreparti 4,3 procent (-2,2)
Senterpartiet 6,3 procent (-1,5)
Dessutom fick Rød Valgallianse 1,7 procent (-0,4)

Resultatet för övriga partier var följande:
Kristelig Folkeparti 5,9 procent (-0,9)
Venstre 5,6 procent (+-0)
Høyre 27,6 procent (+8,9)
Fremskrittspartiet 11,8 procent (-6,7)
Övriga partier fick 3,6 procent (+0,9) – bland dem finns Miljøpartiet De Grønne, som fick 1,3 procent (+0,9); i Oslo fick partiet 2,2 procent.

Valdeltagandet hade förutspåtts öka, men det stannade vid 58,1 procent (+0,6).

Arbeiderpartiet hade framgångar: behöll makten i Trondheim och vann i Fredriksstad. Men mot vad partiet hade hoppats, är det bäddat för fortsatt borgerligt styre i Oslo, där Høyre blev största parti.

Det finns anledning att analysera valresultatet närmare: kolla olika trender och försöka se orsaken till lokala variationer. Men redan nu kan man konstatera, att Oslo trots sprängningen i regeringskansliet och trots Utøya – och den sympati detta gav Arbeiderpartiet – behåller sitt borgerliga styre.

Hade jag varit kvar i mitt gamla värv som de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare, hade jag snarast försökt anordna ett valanalysseminarium i SAMAKs regi med de nordiska socialdemokratiska partiernas ordförande, partisekreterare och viktigaste valfunktionärer plus valforskare från framför allt Norge (Bernt Aardal med flera) plus Danmark, där ju också val stundar.

En film som andas sextiotal

När jag ser Alf Kjellins film ”Siska” (1962) i eftermiddags-TV, är det främst två saker jag slås av, dels att dess båda manusförfattare, Vilgot Sjöman och Ulla Isaksson, båda författare, Sjöman själv filmregissör och Isaksson manusförfattare till några av Ingmar Bergmans mest kända filmer, i dag verkar så lite kända, dels att filmen ger en så exakt skildring av stämningar och miljöer som fanns i det tidiga sextiotalet, starkt fångade genom Gunnar Fischers och Lasse Björnes foto.

Några av Sjömans filmer har i och för sig åter visats med anledning av Lena Nymans död, men vet yngre människor i dagens Sverige ens att han också var romanförfattare? Jag har själv recenserat böcker av honom i Aktuellt i politiken (s), i ett av tidskriftens julnummer också publicerat ett resereportage signerat Sjöman. Men jag mötte honom redan 1962, när den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus, där jag då var mycket aktiv, anordnade en filmkväll med eftersittning med regissören i samband med att hans ”Älskarinnan” hade gått upp på bio.

Ulla Isaksson, en mycket intressant och skicklig författare, lästes av en stor publik och gavs ut i både pocket och några av tidens populära folkbokserier med inbundna böcker. Hennes förlag var KF-ägda Rabén & Sjögren, men likaledes KF-ägda Norstedts, dit R&S’ vuxenutgivning fördes över, har aldrig visat något intresse för att återutge hennes böcker. (Samma förhållande har Norstedts till Sjöman, vars böcker förlaget på sin tid gav ut.)

Om ni av detta drar slutsatsen att ”Siska” är en stor film, ett måste från 1960-talet, tar ni fel. ”Siska” är intressant i flera avseenden, men som helhet är det inte någon riktigt lyckad film.

Jag har under de senaste åren sett om en del filmer ur den franska filmens nya våg under sent femtiotal och tidigt sextiotal, och jag slås nu, när jag ser ”Siska”, av att den har drag som påminner om den franska nya vågens. Den här filmen är också mycket bra som tidsdokument, till exempel i sättet att diskutera könsroller och att exponera sex och förhållanden på ett mycket mer amoralistiskt sätt än det som tidigare präglade spelfilmen; i ett både tidstypiskt och mycket belysande avsnitt i filmen, gör Tor Isedal en obehagligt bra rollprestation som läkaren Roland, kallad ”Jägaren”. Också diskussionen om könsroller, så starkt utmärkande för den tid då filmen kom till, finns med. Mycket tidstypisk är också att den manlige huvudrollsinnehavaren, Bo (Lars Ekborg), vill göra en insats i något u-land.

Men filmens story är med förlov sagt svår att följa, inte bara för att den gör hopp i tid och rum. Den gapar över lite för många delar, som sins emellan stretar åt olika håll: huvudpersonernas yrkeskarriärer (den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Siska, spelad av Harriet Andersson, som gör en mycket fin rollprestation, praktiserar i sin läkarutbildning till gynekolog på ett BB, men kan inte få in man och barn i sitt eget livspussel), en mors – modern spelas utmärkt av Gertrud Fridh – krampaktiga försök att styra sin sons liv och val av partner, epokens kaotiska försök att hitta hållbara relationsmönster i en tid av uppluckrad syn på tillfälligt sex och känslomässigt mer stabila former av samlevnad. På den senare frågan lämnar filmen egentligen inget svar; den slutar med ett ubrott, vars bakgrund är att Siska till slut väljer friheten – läs: ensamheten – framför tvåsamheten.

Två gamla vänsterförlag förenar sina krafter

En gång i världen var kulturkamp en viktig del av den politiska kampen. Arbetarepartierna – både det stora och de mindre – ägde egna bokförlag, som gav ut allt från politisk litteratur till skönlitteratur. När den nya revolutionära vänstern i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet förökade sig, mestadels genom delning, var det alldeles självklart för de här nya grupperingarna att de också skulle äga och driva bokförlag.

Allt det här är i dag ett minne blott.

Socialdemokratiska partiet ägde en gång en medelstor och ganska framgångsrik förlagsgrupp, vars kärna var Tidens förlag. Tiden tog också över det av kilbomskommunsiterna startade Folket i Bilds förlag med veckotidningen Folket i Bild samt köpte senare Prisma, i begynnelsen ett pocketförlag, sedan ett allmänförlag. Efter A-pressens haveri fick partiledningen kalla fötter och sålde sina förlag till KF-ägda Norstedts. FIBs lyrikklubb och Lyrikvännen hamnade dock, efter en mellanlandning hos Ordfront, som jag strax ska återkomma till, men överläts sedan under en av Ordfronts otaliga kriser till Ellerströms. Tidens förlag och Prisma finns numera inte kvar ens som imprints inom Norstedts. All barnboksutgivning inom KFs bokförlag har samtidigt koncentrerats till Rabén & Sjögren.

Det svenska kommunistpartiet, så småningom omdöpt till VPK, ägde också ett eget bokförlag, Arbetarkultur, som ekonomiskt hölls under armarna av sovjetiska bidrag, nödtorftigt kamouflerade som tryckbidrag till sådant som Lenins skrifter.

När så maoisterna bildade ett nytt SKP, Sveriges kommunistiska parti, i början KFML, var det ganska självklart för dem att också starta ett bokförlag och egna bokhandlar, till och med ett skivbolag, alla med namnet Oktober.

Konkurrenterna i vänstersektbranschen ville inte vara sämre, så KFMLr, en utbrytning ur KFML, startade bokförlaget Proletärkultur.

Vänsterns ungdomsförbund, VUF, sprack i två revolutionära delar. Ett av dem, Förbundet Kommunist, startade det egna förlaget Barrikaden.

Formellt fristående men med ideologisk anknytning till KFML/SKP var Ordfront, förlag och tidskrift.

Både Barrikaden och Ordfront rymde redan under sina mer revolutionära dagar åtskilligt med talang och lyckades, efter att ha gjort upp med sitt sekteristiska förflutna, bli intressanta och delvis framgångsrika aktörer på bokmarknaden.

Dag Hernrid, med redan på Barrikaden-tiden, tog över förlaget och döpte om det till Alfabeta. Alfabeta är ett allmänförlag med både skönlitteratur och barnböcker på programmet. Förlaget har intressanta namn bland sina författare, till exempel Tahar Ben Jalloun, Witold Gombrowich, Katarina Mazetti och, inte minst, deckarförfattarna Val McDermid, Helen Tursten och Emma Vall (Eva Swedenmark med flera). Riktigt imponerande är förlagets lista över barn- och ungdomsboksförfattare samt dito illustratörer: Lena Andersson, Gunna Grähs, Lennart Hellsing, Bo R Holmberg, Anna Höglund, Håkan Jaensson, Tove Jansson, Mati Lepp, Arne Norlin, Charlotte Ramel, Eva Swedenmark, Anna-Clara Tidholm och Thomas Tidholm.

Helt utan problem kan det här förlaget dock inte ha varit, även om det har haft muskler nog att ta över det konkursade förlaget Anamma. Finlandssvenska Schildts fick nämligen 1996 köpa 40 procent av Alfabeta. Den största poängen med detta är väl ett samarbete på barnbokssidan. Schildts delägarskap gav till exempel Alfabeta rätten att ge ut Tove Janssons Mumin-böcker i Sverige.

Ordfront har, åtminstone sedan Henning Mankell övergav förlaget och tillsammans med Dan Israel startade det egna förlaget Leopard, levt under ständiga ekonomiska kriser. Leopard ger numera ut mycket av den vänsterlitteratur i vid mening, som tidigare var just Ordfronts särmärke.

Förre medarbetaren på Ordfront magasin, Björn Eklund, drevs i väg, delvis på grund av ett mediadrev mot honom och Ordfront om ex-Jugoslavien, och startade det egna förlaget Karneval, som också det – till exempel genom utgivningen av ”Jämlikhetsanden” – har tagit över sådant som tidigare var naturliga godbitar för ett förlag av Ordfronts karaktär. Karneval har för övrigt mycket annat intressant på sin utgivningslista, till exempel återutgivningen av Barbro Lindgrens barnböcker (tidigare på Rabén & Sjögren).

Ordfront var ändå under sina glansdagar ett stolt skepp – cirka 10.000 medlemmar i dess bokklubb Bokfront är en rest av fornstora dagar. Men den här bokklubben drivs inte längre som förr – distributionen sköts av Bonniers nätbokhandel. Och trots byte av förlagschef – Pelle Andersson, tidigare på Aftonbladets kulturredaktion, är nu förlagschef – har man inte kunnat bli kvitt skulderna. Detta trots att man i författarlistan hittar namn som Tariq Ali, Noam Chomsky, Naomi Klein, Anna Politskovskaja, Edward Said, Marijane Baktiari, John Ajvide Lindqvist, Lasse Berg, Yvonne Hirdman och Kjell Eriksson.

I Ordfront ingår också originalseriemagasinet och serieförlaget Galago med namn som Joakim Pirinen, Mats Jonsson, Sara Granér och Marjane Satrapi.

Ordfront äger också En bok för alla, vars utgivning numera är reducerad till barnböcker.

Nu försöker Ordfront lösa sina ekonomiska problem genom att gå samman med Alfabeta. Dag Hernrid tar över 53,5 procent av aktierna i Ordfront förlag (med Galago och En bok för alla). Ordfronts chef Pelle Andersson köper även han en stor del av aktierna, medan Föreningen Ordfront bara behåller en närmast symbolisk aktiepost. Båda parter försäkrar att det inte blir någon sammanslagning av Alfabeta och Ordfront förlag, men naturligtvis återstår det att se hur det blir med det lite på sikt.

Om vi ändå ser de båda förlagen som ett slags samverkande enheter, kan man se både fördelar och nackdelar. Jag antar att Ordfronts bokklubb Bokfront kommer att erbjuda medlemmarna böcker även från Alfabeta, kanske också från Alfabetas omfattande barn- och ungdomsbokutgivning. De båda bokförlagen har sin styrka på lite olika områden och kan således komplettera varandra. Kanske kunde man också samla Alfabetas och Ordfronts pocketutgivning under etiketten En bok för alla.

Med Alfabeta, ett förlag med en omfattande egen barn- och ungdomsbokutgivning, som ny ägare till En bok för alla, kan kanske större förlags, framför allt Bonniers, intresse för att överlåta utgivningsrättigheter av sådan litteratur till En bok för alla minska. Men det finns ju fortfarande fristående mindre barnbokförlag som Berghs och Opal att samarbeta med, så barnboksutgivningen är knappast körd.

Den som lever får se.

Melodikrysset nummer 36 2011

Anders Eldeman berättade inledningsvis, att förra veckans melodikryss tydligen ansågs mycket svårt – i vart fall var det anmärkningsvärt få som sände in svar.

Själv tyckte jag att dagens kryss var svårare. Men allt sådant beror ju av vad man lyssnar på och kan.

”Sweet Caroline” med Neil Diamond har tydligen tidigare gått mig förbi.

Och Kevin Borg hör inte till de artister jag brukar lyssna på. Men jag fick ut hans efternamn med hjälp av ledbokstäverna, och så uppfattade jag titeln, ”Street Light” i texten. Sen fick jag bekräftelse via Google.

Jag hade också problem med att komma på vem som i dag sjöng Anita Lindblom-klassikern ”Sånt är livet”. Jo, Lotta Engberg.

Men också i flera andra fall tog det en stund, innan jag kom på svaret, till exempel innan titeln på låten i fråga trillade ner. Ett exempel är den för mig välkända raden ”Bye, bye love, bye, bye happiness” som en gång i världen sjöngs av Everly Brothers.

I andra fall försökte Eldeman förvilla oss genom att spela mindre vanliga låtar, till exempel med BAO. Men jag kände igen Helen Sjöholm och BAO, och sen fick vi ju också titeln, ”De ljuva drömmarnas orkester”.

Andra kan ju ha haft problem med helt andra frågor. En av dagens melodier av det äldre slaget, som yngre lyssnare kan ha haft problem med, har dock förekommit tidigare i krysset: Jules Sylvains och Karl Ewerts ”Räkna de lyckliga stunderna blott” med inledningsraden ”Ett gammalt solur jag har”. Den förekom i en film från 1949 med samma titel som melodins; filmen byggde på Guy de Maupassant-novellen ”Une veuve”.

Dessa andra kanske i stället identifierade Sting hur lätt som helst. Fast det gjorde jag också – Sting finns i mina skivhyllor. Men just den här nya låten, vars titel jag inte snappade, har jag inte.

Gamla svensktoppslåtar och vissa melodifestivallåtar minns jag också.

Ett exempel är Cecilia Vennerstens (till upphovet Nanne Grönwalls med fleras) ”Det vackraste”, som kom tvåa i den svenska Melodifestivalen 1995.

Ett annat exempel är ”När stormen river öppet hav”. Den hörde vi i dag på danska, men de flesta minns nog det svenska originalet med Susanne Alfvengren och Mikael Rickfors.

”Mors lilla Olle” var det väl knappast någon som inte kände igen; alla vet ju också att Olle var ute och plockade bär och då mötte en björn.

Nå, det gick ju inte illa, så mor behövde aldrig fundera över om man skulle spela Chopins sorgmarsch eller något annat på hans begravning.

Vad man spelade på Cornelis’ begravning vet jag inte, men jag tycker det är sorgligt att han inte fick leva längre och skriva fler mästerliga sånger som den vi hörde i dag – i dag besjöng mäster Vreeswijk en dam vid namn Veronica, hon som hade blå hatt.

Och så går vi sen i mål med en annan av den svenska visans mästare, Evert Taube. Hans ”Sjösala vals” börjar med ”Rönnerdal han skuttar med ett skratt ur sin säng”.

Så munter var kanske inte jag i morse, men ett par koppar kokkaffe hjälper – sen var jag redo för dagens kryss.

PS: En läsare påpekar att jag glömt att redovisa ett svar. Slarvigt av mig – men så är det med gamla mäns minne. Vi hörde alltså ”Memory” – på svenska minne – ur ”Cats”.

När nöden får oss att hjälpa varandra

Reinhard Michls (text) och Tilde Michls (bild) ”Vem bultar på min dörr” (översättning Britt G Hallqvist, ursprungligen utgiven av Opal, 1986, ny upplaga En bok för alla, 2011, i original ”Es klopft bei Wanja in der Nacht”, 1985, är en mycket vacker och originell barnbok.

I den här bokens för övrigt fina översättning, på vers, heter huvudpesonen, som bor ensam i en stuga i skogen, Ivo. Det ligger djup snö på fälten och i skogen runt Ivos stuga; snön ligger också tung över taket, och från taket hänger långa, spetsiga istappar. Ivo eldar och kryper ner i sin sköna säng.

Men han väcks av att det knackar på dörren: en frusen hare vill in i stugvärmen. Ivo släpper in haren och bäddar åt honom med en kudde i fåtöljen bredvid kaminen.

Men snart störs Ivo åter i sin ro. Den här gången är det en räv som skallrar tänder under istapparna. Haren blir förstås rädd, men räven lovar att inte röra honom och får så en sovplats bredvid kaminen även han.

Ännu en gång bultar det på dörren, den här gången ännu kraftigare. Den här gången är det en björn med frusna öron och frusna tassar. Nu blir förstås även räven rädd. Men björnen lovar fred också han och blir så den tredje gästen i stugvärmen.

Alla sover. Där ute rasar snöstormen.

Nästa morgon har stormen bedarrat, och då vaknar allra rädslorna till liv igen. Haren smiter i väg först, sen räven. Sist ger sig också björnen i väg, för han har sett Ivos gevär på väggen.

När Ivo sen vaknar, förstår han först ingenting. Vart har alla tagit vägen? Men drömt har han inte: utanför dörren leder tre par spår ut mot skogen.

Då ler och nickar Ivo glatt.
”Ja, faktiskt sov de här i natt!
Snöstormen drev dem hit. Sån tur
att de höll fred som snälla djur!”

Dags för inskolning på dagis

Jag är numera i morfarsåldern, men jag har både varit med om att skola in egna barn på dagis och om att se barnbarn på det här sättet vidga sin verklighet.

Kajsa Gordans (text) och Mia Maria Güettlers (bild) ”Kjelle börjar på hunddagis” (ursprungligen utgiven på Berghs förlag 2010, ny utgåva på En bok för alla, 2011) handlar om det här ur barnets perspektiv, även om dess huvudperson, Kjelle, är en hund och ska skolas in på ett hunddagis.

Berättelsen om Kjelles inskolning på hunddagis tar upp det mesta ett barn upplever, när det ska placeras i en ny miljö: ångestdrömmarna, tårarna när man skiljs åt, misstron mot de nya – och större – kamraterna, trasslet under promenaderna, triumfen att kunna göra något som imponerar på kamraterna. Och Mia Maria Güettlers illustrationer av detta är både vackra och belysande.

Skulle jag göra någon invändning är det, att min liksom – antar jag – de flesta andras erfarenhet är att så där enkelt och konfliktfritt är det sällan – det hinner bli fler tårar än vid allra första avsekedet från mamma och/eller pappa.

Men jag förstår och respekterar bokens pedagogiska avsikt.

Passa småsyskon

Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild) hör till Sveriges allra skickligaste barnboksskapare. Tillsammans gjorde de 1983 ”Lilla syster Kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen” (Bonnier Carlsen, 2011 återutgiven av En bok för alla).

Den är, både textmässigt och bildmässigt, en historia lite i den engelska barnbokstraditionen.

Kaninerna lever, tillsammans med andra djur, till exempel de farliga rävarna, i sin egen lantliga värld med kullar, lummiga träd och underjordiska kaninhålor. Fast i dag är inte pappa och mamma kanin hemma; de är ute och provianterar. Så deras son, bokens kaninjag, har fått i uppdrag att passa sin lillasyster, på grund av sin kroppshydda och sitt sätt att låta kallad Den Feta Näktergalen: mata henne, läsa för henne, hålla henne undan rävarna.

Det är en rar berättelse, vars snällhet ytterligare understryks av Eva Erikssons bilder. Egentligen händer inget mer dramatiskt än att lillasyster kanin tappar skorna när storebror räddar henne undan rävarna.

Storeror kanin klarar sin barnvaktssyssla med glans ända fram till dess att pappa och mamma kanin kommer hem med en stor säck morötter och tar över. En riktig myssaga!

Korta meningar

TV-Aktuellt lanserar kalsongförsäljning som konjunkturmätare: vid lågkonjunktur minskar kalsongförsäljningen. Intervjuad:

– Kalsonger? Nä, det är ingenting att dra ner.

* * *

Efter nästa val får Centern kratta Lööf.

* * *

Alexander Bard, tidigare bland annat piratpartist, har nu blivit änterpartist – mittåt: centerpartist.

* * *

Svensk filosof: Rune Descartes.

Synvillan som riktmärke – vi styrs av illusionister

Jag är en sån där hopplös bakåtsträvare (S), som gillar statliga apotek, offentligt driven vård och kommunala skolor. Då och då kommer det rapporter och avslöjanden som indikerar att det är jag, ståndaktige, som trots tidens politiska modetrender har rätt.

Det förekommer faktiskt att det dyker upp själsfränder, till och med i Dagens Nyheter. På kulturavdelningen i DN i dag (8 september 2011) har Lars G Linder skrivit ett inlägg – ”Den fria världen? Nä, allt var visst bara ett enda stort illusionstrick” – där jag instämmer i vartenda ord:

”Mitt emot vår port ligger ett apotek. Det har legat där så länge jag kan minnas, men härom året bytte det regim och logga. Den gamla gröna medicinsymbolen blev ett grönt hjärta.

Det var ett led i den stora, pågående valfrihetsrevolutionen. Det gamla förtryckande apoteks­monopolet hade äntligen slopats. Var jag inte nöjd med mitt apotek kunde jag från och med nu gå någon annanstans och skaffa bättre och billigare mediciner.

Fast det gör jag ju aldrig. Jag har ingen aning om vilka mediciner som vore bättre eller sämre för mig, och skulle jag på allvar börja ta reda på var hydroxylsalva, klorhexidin eller plåster är några kronor billigare skulle jag snart inte ha tid med annat än att kolla priser.

Någon gång på 1990-talet skulle vi lära oss att välja husläkare. Jag fick hem en lista med några för mig helt okända namn. Jag blundade och valde ett av dem, men när jag väl fick anledning att uppsöka min utvalda doktor hade hon slutat. Jag har flyttat några gånger sedan dess, och för varje gång har ungefär samma sak upprepats: nya namn, och nya val i blindo.

Med åren har det blivit uppenbart att hela den moderna valfrihets­reformen varit ett stort illusionstrick. Vita kaniner ur hatten. För ska ett val medföra frihet måste man ju veta vad det är man väljer, och väljer bort, och det gör vi ju i realiteten aldrig om sådant som läkarkompetens, sjukhus och mediciner.

De pensionsfonder och förvaltare vi skulle få välja visste vi inte heller någonting om. Resultatet blev att sparare har lurats i grandios skala och fastnat i skyhöga avgifter som givit bankchefer osannolika bonusar.

Om det där med assymetrisk kunskap handlar en hel gren i nationalekonomin. Marknadens vinnare är ju nästan alltid de som har den större kunskapen, förlorare de som inte har det. Och det är en sak i rena affärer, en helt annan när det gäller vård, skola och pensioner.

I går kunde man på DN Debatt läsa en närmast sensationell forskningsgenomgång där SNS – knappast ett fäste för vänsternostalgiska statskramare – analyserat 20 års systemskifte inom välfärden. Den lämnar inte sten på sten kvar av hela det här ideologiska valfrihetsbygget. Inget tyder på att medborgarna vunnit något alls på hela den långa, mödosamma förändringen.

Jag börjar misstänka att det vi utsatts för i två decennier i själva verkat varit en samordnad folkuppfostringskampanj i stalinistisk skala. Ett folk av sossar och välfärdsälskare skulle en gång för alla lära sig tänka bort staten.

Och nu är vi äntligen fria.

Lars Linder
lars.linder@dn.se”

(Jag har – förgäves – försökt lägga en länk, vilket inte går, trots att jag har angett den nätadress som anges för artikeln i DNs nätupplaga, också upprepade gånger har kontrolläst. Därav den egentligen otillåtna kopieringen av hela texten.)

Chaplin i dubbelroll som jude och Hitler

Jag har sett om en film som jag tidigare har sett många gånger, Charlie Chaplins ”Diktatorn” (”The Great Dictator”, 1940). I Sverige kunde den för övrigt, efter nazityska påtryckningar, visas först 1945 – men Chaplin hade faktiskt problem med den också i USA, där han producerade den 1939-1940; den innehåller element som var nog så känsliga, åtminstone före USAs inträde i andra världskriget.

Filmen tar sin startpunkt i första världskriget, där Chaplin deltar som soldat med de märkliga uttryck detta tar sig. De här gagsen förtar faktiskt inte intrycket av inferno och galenskap. Mitt i detta helvete hjälper Chaplins soldat en flygare, som ska förmedla viktiga dokument, att undkomma, manövrerar också själv – trots att han inte behärskar flygning – delvis planet upp och ner – tills det störtar. De båda i planet överlever med knapp nöd, men Chaplins soldat förlorar minnet och blir intagen på sjukhus i 20 år.

Han vaknar till liv igen och återvänder till sin vid det här laget ganska dammiga frisersalong, där han bland annat på äkta chaplinskt maner utför rakning till tonerna av Brahms’ ungerska dans nummer 5. Ganska snart inser han att livet har förändrats mycket för såna som han – han är nämligen jude och bor i Tomanien, ett lätt förklätt Nazityskland. Men när han försöker tvätta bort det ditmålade ordet JUDE från frisersalongens skyltfönster, blir han snart varse vad som då kan tänkas hända.

Judeförföljelserna i Nazityskland (filmens Tomania) skildras med en blandning av råhet (stormtrupper som slår och hänger judar) och av Chaplins speciella svarta humor. Den judiska enklav han bor i tillsammans med bland andra den unga och vackra Hannah (Paulette Goddard) och paret Jaeckel skildras med värme och ömhet. Det hot, i vågor, stormtruppernas framfart utgör mot den här idyllen dämpas ibland av det milda vansinne regissören och manusförfattaren Chaplin skildrar det med, och också det läger barberaren och hans skyddsling – jag återkommer strax till honom – hamnar i är, ska det visa sig, inte rymningssäkert. Men Chaplin måste också, på detta relativt tidiga stadium, ha hört rykten om sådant som var mycket värre. Om det finns det en kort sidoreplik med innebörden att de alla riskerar att hamna ”i rökrummet”.

Några av judarna, bland dem Hannah med hjälp av en gjutjärnsstekpanna, försvarar sig så gott de kan mot stormtruppernas övergrepp, men den som räddar judarna, åtminstone i det aktuella huset, är den tomanske officeren Schultz (Reginald Gardiner), som i den lille judiske barberaren (Chaplin) känner igen den meninge soldat som under det förra kriget räddade hans liv. Så stormtrupperna får order att backa och inte röra invånarna i huset.

Men det finns förstås andra, och mäktigare, män i Tomanien, med en helt annan mening om judarna. I det här stycket firar Chaplins – regissörens och manusförfattarens – fantasi triumfer.

Diktatorn, Adenoid (vilket betyder Polyp) Hynkel, gestaltas av Charlie Chaplin själv, till utseendet, om man bortser från uniformen, en kopia av den lille judiske barberaren. Diktatorn växlar mellan att diktera brev (som ständigt måste rivas eller kastas), sitta modell för ett porträtt respektive en byst (cirka 30 sekunder varje gång, innan det måste avbrytas för något viktigare), klinka på ett piano, ta emot uppfinnare som alla har uppfunnit genialiska skyddsdräkter och stridshjälpmedel (som i samtliga fall tar livet av dem själva) och så vidare. Däremellan rådgör han med sina främsta adjutanter, Garbitsch (= Sopor, med Goebbels som förebild, porträttlikt gestaltad av Henry Daniell) och Herring (Billy Gilbert), en sillskvader bestående av Himmler och Göring). En av höjdpunkterna i den här skildringen av nazismens galenskap är när Hynkel i sitt rum leker kast- och studslekar med en stor gasfylld ballong i form av en jordglob – tills den spricker med en smäll.

Ett av Hynkels predikament är att han har fått konkurrens med Bakteria (Italien) om det mellanliggande landet Osterlich (Österrike), dit för övrigt Hannah och paret Jaeckel har lyckats fly. Bakterias ledare Benzino Napaloni (Jack Oakie) och hans hustru (Grace Hayle) kommer därför på besök, Napaloni för att förhandla. Efter en ganska våldsam förhandling med inslag av pajkastning (bokstavligen) låtsas Hynkel gå med på att dra tillbaka sina trupper, men tanksen göms i stället i höstackar nära gränsen.

Där, i en roddbåt, kajkar också Hynkel omkring, tills han trillar i sjön och blir uppfiskad ur sjön av ett par soldater, som tror att de har fångat den från koncentrationslägret förrymde judiske barberaren.

Denne och Schultz har nämligen rymt från koncentrationslägret, och nu är de, iförda stulna uniformer, på väg mot den osterlichiska gränsen. Strax före den blir de upptäckta av de gömda tomanska trupperna, som tror att de nu leds av Hynkel i en invasion av grannlandet. Och så tågar den tomanska armén, anförd av den lille juden och Schultz, in i Osterlich, som de intar utan motstånd.

Judens och Schultz’ bluff håller så långt, att de får leda den stora segerparaden med åtföljande massmöte. Schultz uppmuntrar den ganska skraje lille juden att gå upp i talarstolen, vilket han gör på darrande ben. Och så håller han sitt livs tal, i början trevande, i avslutningen en flammande appell för fred, försoning och förståelse mellan olika grupper av människor.

Vilket ändar i att soldaterna och de församlade massorna jublar!

I en slutscen ser vi Hannah, som efter en räd in i hennes nya tillflyktsort trött och uppgiven ligger i gräset, resa sig och blicka mot solen.

Ett chaplinskt slut med för mycket idyll.

Men som helhet är ”Diktatorn” ett av de mest hårt slående slagen som har riktats mot trettitalets bruna diktaturer, detta kanske just på grund av sin mänsklighet och humor.