När den åldrande kroppen börjar svika en

Jag har tidigare flera gånger skrivit om Birgittas hjärtproblem, läckage från båda klaffarna, och om hur operationen gång på gång har skjutits upp, nu senast över sommaren, eftersom hon har en liten blödning i huvudet och den måste läka först.

Själv har jag redan en liten hjälpmotor inopererad för att få hjärtat att gå regelbundet, dessutom – efter att ha fått smärtor i bröster – stent. Numera går jag alltid med dundermedicin i kavajfickan, och det är klart att jag också är försiktig med arbete, som påtagligt anstränger hjärtat. Det här leder förstås också till att den fysiska konditionen gradvis blir sämre. Att bära hem en kasse varor från Konsum tar numera på krafterna.

Jag har en konstant domning ytterst i vänster pek- och långfinger och hade också redan tidigare en svagare domning i båda fötterna. Jag har varit hos min husläkare och av henne fått remiss till Akademiska, detta utan att få någon riktig förklaring, ej heller någon bot. Och vad värre är: benmusklerna orkar inte som förr, så jag måste använda armkraft och stöd för att komma upp från sittande eller knäböjande ställning på golvet eller på marken.

Att kräla omkring i en rabatt och rensa går bra, men när man sen ska resa sig upp med rensbyttan för att bära bort renset blir det svårigheter.

Till det jag brukar göra varje vecka är att städa badrummet i sommarhuset i Öregrund. Det är litet, har ett lite felvinklat golv och har utanpåliggande rör, så trots att där finns ventil skulle det lätt kunna bli kvar smuts och även bildas mögel i det här lilla badutrymmet. Det senare gör att jag, i enlighet med ett gammalt husmorsknep, skurar fogarna i kaklet med 24-procentig ättika och i övrigt använder bland annat Änglamark WC-rent, avloppsrenare samt, oftast, grönsåpa.

Jag brukar göra det här innan jag har duschat, eftersom jag av fysiska skäl är tvungen att göra en stor del av det här arbetet på knä och följaktligen, även om badrummet nu är skinande rent, själv behöver rengöras. Inför det måste jag dock ta mig upp från golvet: Eftersom knäna och benmusklerna inte riktigt bär, häver jag mig upp med hjälp av de fortfarande starkare armarna och använder då först toalettstolen och sen tvättstället som hävstänger.

Att bli gammal är verkligen ingen fröjd. Tack och lov funkar hjärnan fortfarande som den ska.

En salig röra

Ella, Annas yngsta dotter, konfirmerades i går. Varken Birgitta eller jag är ju religiösa, men eftersom Ella är Birgittas barnbarn och eftersom vi försöker leva i en anda av tolerans, beslöt vi oss för att delta. Så i lördags kväll åkte vi in till Uppsala, dels för att dela upp den långa resan till Rinkeby-Tensta i två etapper, dels för att Annas pappa Bengt, således Ellas morfar, och hans fru Inger erbjöd oss bilskjuts inte bara till kyrkan utan också från Öregrund till Uppsala – sosseföreningen i Svartbäcken hade nämligen utflykt till Jimmy och Margareta Mattsson på Gräsö i lördags. Desto bättre för oss – vädret i lördags var så jävligt att man hann bli blöt redan av att gå ner till bilen utanför grinden. Det var för övrigt inte bättre i går, söndag, heller.

Vi började med att leverera Annas hund Sudden hem till henne i Rinkeby och fick då i stället Anna som medpassagerare.

Kyrkan i Tensta har vi besökt förr. Den tillhör det som förr hette Missionförbundet, därefter Missionskyrkan – just nu är den inne i en fusionsprocess med andra frikyrkor, som tillsammans kallar sig Gemensam Framtid.

Anna, uppvuxen i en påtagligt religionsskeptisk miljö, hittade ändå en tro och lät till och med utbilda sig till missionspastor, ett yrke som hon också har praktiserat. Numera arbetar hon för en ekumenisk kristen kvinnoorganisation, Kristen och kvinna. Hennes förutvarande man – de är frånskilda – och pappan till deras tre barn Cai Berger, som hon träffade under pastorsutbildningen, arbetar som pastor i kyrkan i Tensta, och det är faktiskt han som nu har huvudansvaret för konfirmationen och som tidigare har konfirmationsundervisat Ella och hennes medkonfirmander, flera av dem – föga oväntat i områden som Tensta och Rinkeby – mycket mörkhyade.

Den här konfirmationshögtiden väcker förstås egna minnen till liv. När jag själv var i konfirmationsåldern och trycket mycket större att man skulle konfirmera sig, funkade konfirmationsundervisningen så på mig – jag hörde faktsikt på – att tvivlet började gro. Jag fick min första mörka kostym och konfirmerades i Njurunda kyrka, men strax därefter var jag den ateist jag sen livet igenom har förblivit. Mot just den här bakgrunden var det rätt intressant att vid fikasamlingen efter konfirmationen inför de församlade höra Ella berätta, att hon åren närmast före konfirmationsåret hade varit agnostiker, på gränsen till ateist.

Men tillbaka till konfirmationen och den gudstjänst den var en del av.

Rent intellektuellt har jag stora svårigheter att ta till mig innebörden och budskapet, men jag känner heller ingen lust att polemisera, långt mindre såra, människor som Cai, Anna och Ella. Och jag känner också en tolerans från deras och de andra troendes sida. När det blev dags för nattvard, hörde jag och Birgitta samt Bengt och Inger till de mycket få som inte deltog. Men tro nu inte att detta ledde till några barriärer, till exempel vid kaffet efteråt.

Ofta har jag vid såna här tillfällen lättare att ta till mig musiken än budskapet. Bland psalmerna fanns också två sommarpsalmer som har element som talar även till oss som saknar den tro de uttrycker, ”I denna ljuva sommartid” och ”En vänlig grönskas rika dräkt”. En del av det andra som sjöngs har jag ingen relation till, sannolikt för att de här sångerna inte ingick i den psalmtradition från Svenska kyrkan vi fostrades i, när jag en gång i världen gick i skolan. Ett par trevliga sång- och musikinslag stod gruppen Espérance för: bland annat fick vi höra den fina karibiska sången ”Kumbaya”, som jag har på skiva med bland andra Pete Seeger.

När vi var klara med kyrkkaffet hade vi bestämt oss för att familjen i vid mening – utöver de redan nämnda även Ellas syster Amanda och Kajs mamma Erna – skulle äta lunch tillsammans. Så i två bilar åkte vi vidare till Sundbyberg och Winner House, en alldeles utmärkt kineskrog. Där beställdes det in en hel rad kinarätter, flera av dem mycket goda, visade det sig, och så fick man ta för sig av det man gillade och kom åt.

Både det här och det som hade ägt rum tidigare skulle man kunna sammanfatta i begreppet en salig röra.

Korta meningar

Kronans (!) droghandel hotar att lägga ner apoteket i Ockelbo. Vad säger kronprinsessan och inte minst hennes make?

* * *

Det går ett rykte om att den ungerska tidningen Népzabadzág ska börja ge ut weekendbilagan Pu stan.

Melodikrysset nummer 22 2012

Povel Ramel har jag troget följt allt sedan unga år. Kusin Kreete, på semesterbesök hos oss i Juniskär, hade kraschat några stenkakor för bröderna Nordin som vi hyrde av och kompenserade detta genom att köpa några nya. Mest jubel väckte några låtar med Povel Ramel, bland dem ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt”, som han sjöng tillsammans med Martin Ljung.

En annan sån där tidig hit för Povel Ramel var ”Johanssons Boogie Woogie Vals”, som börjar med ”Från Harlem i New York till Tranås i Småland…”. Fast i dag fick vi höra den i en instrumental version med Charlie Norman.

I dagens kryss förekom inte bara Martin Ljung av Povels många följeslagare genom åren.

Givetvis måste då också Brita Borg vara med. Här använde Anders Eldeman som ljudillustration en ganska sällan hörd inspelning, ”I vår lilla vrå”, där hon sjöng tillsammans med Bertil Boo.

WM – Wenche Myhre – hörde vi i ”Du passar inte in i bilden”.

Och Lars Ekborg och Sune Mangs medverkade båda i ramelrevyn ”På avigan” 1966-1967.

Men ofta fick Eldeman i dag använda sig av instrumentala versioner av ramelmelodier för att frågor om text och/eller titel inte skulle bli för lätta.

Alltså fick vi höra ”En strut karameller” med Lennart Palm.

Vi gamla ramelfans känner dock igen ”Bladbergeri hurra” i vilken version vi än hör den och vet att den som hyllas heter Bladberg och att det njutningsmedel som nämns är cigarr.

Och Arne Domnerus’ fina version av ”Ta av dig skorna” skulle ge oss det sökta ordet, apa – det talas nämligen om ”apan i dig” i texten.

Ta av dig skorna

Text: Povel Ramel och Beppe Wolgers, 1964
Musik: Povel Ramel, 1964

Varje gång du tar av dig skorna
så medge att det känns skönt.
Det betyder att apan i dig har än en framgång rönt.
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning, när jag plötsligt förstod.
Dröm om min förvåning, den bananen var god.

När du finner din rätta partner,
det gäller kvinna som karl,
märker du hur det rycker lätt i den lilla svans du har
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning när det hela stod klart!
Allting, allting, allting blev så underbart.

Underbart är att bara sitta still i ett träd och glo.
Underbart är att lägga sig och sussa på maten.
Underbart är att gifta sig och bilda ett eget bo,
följande de ursprungligaste prejudikaten.
Ja, dröm om min förvåning det är den dröm som är bäst.
Tänk på det när du tar skorna av härnäst.

Ta av dig skorna, ta av dig skorna, ta av dig skorna,
o-o-o-o-o-o-o-o-o-o.

Sköna kvinnor tar av sig skorna
i dunklet under ett bord.
Tog soldaterna av sig skorna så blev det inga mord.
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning, den är fruktansvärt stor.
Jag såg hela FN – alla saknade skor!

Äpplen faller med sorgsna dunsar
och bladen singlar från trän.
Själv jag lever så sorglöst sko-lös fast timmen verkar sen.
Uh! Fantastiskt!
Dröm om min förvåning – ljuv och lätt som en sky.
Varje lycklig morgon glimrar världen ny.

Underbart att ha hustru för hon finns hos mig varje dag.
Vi kan älska när helst vi vill, så ljuvligt och praktiskt.
Den hon bara vill leva för är lyckliga, glada jag.
Jag är din och kan ge dig barn, det är väl fantastiskt!
Så dröm om min förvåning. det är den dröm som är bäst.
Utan skor så blir ditt liv en häpen fest.

Ljuvliga, barfotadagar leker mänskorna med varann,
dricker, skrattar och dansar till en strumplästorkester.
Rolös man är en trolös man men bäst är en skolös man.
Lycklig, fri och ursprunglig tar han kärlekssemester.
Så dröm om min förvåning. det är den dröm som är bäst.
Tänk på det när du tar skorna av härnäst.

Ta av dig skorna…

Där Povel Ramel själv stod för framförandet, hade Eldeman valt att spela sådant som inte är alltför vanligt.

Vi hörde honom live vid pianot 1971 i Fats Waller-låten ”On the Bumpy Road to Love”.

Och förklädd till Bunny Blom exekverade han den gamla ädelschlagern (Eldemans beteckning) ”Den gula paviljongen”.

Två andra Ramel, Mikael och Lotta, förekom också i dagens kryss; de sjöng ”Den dagen då visorna dör”.

Och så fick vi höra ramelhyllningen ”Konditori Förgätmigej” med The Real Group.

Som gammal ramelian hade jag inga större svårigheter med det här krysset. Det skulle vara intressant att höra om till exempel dagens yngre krysslyssnare också lyssnar på och kan sin Ramel.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Ett drömspel

Jag blev mycket positivt överraskad över Ola F Nilssons novellsamling ”Artur under kepsen” (2007) – du hittar min recension ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik. Och jag var inte ensam om detta: bland dem som också uppskattade den här boken fanns till exempel Annina Rabe i Svenska Dagbladet och Jan Arnald i Dagens Nyheter.

2008 återkom Nilsson med romanen ”Fader vår” (Författarhuset), och när vi i våras flyttade ut till Öregrund för sommarhalvåret, träffade jag på Konsum författaren, som genast lovade mig ett exemplar av boken. Den kom också, med dedikation och allt.

Jag har googlat för att kolla vad den här boken har fått för recensioner, och så vitt jag kan se, har den negligerats av de stora stockholmstidningarna och kritiker av den dignitet ovan nämnda recensenter har. Recensionerna i UNT – Nilsson bor alltså i Öregrund – och i de norrländska tidningarna – han har sin bakgrund i övre Norrland – är genomgående svala. Ett genomgående drag i de här recensionerna är att boken, även om det finns sådant som fascinerar i den, är oerhört svår att tolka. Närmast en fruktbar tolkning av den här romanen kommer Erik Yvell – honom brukade jag publicera i Aktuellt i politiken (s) på den tiden jag var chefredaktör – i sin recension i Dala-Demokraten, där han etiketterar Nilssons roman som ”ett drömspel – på prosa”.

Det gör han inte bara för att August Strindberg och Siri von Essen faktiskt förekommer i den – det vimlar formligen av mer eller mindre kända figurer, både ur fiktionen och verkligheten, i den. Men hela dess gestaltning – dess pendling mellan tanke och handling, dess vaga anknytning till den linjära tiden, dess personer som uppträder i olika roller och med olika namn – är drömlik. Också jag söker gång på gång, men förgäves, en rätlinjig och rationell utvecklingshistoria i den här romanen, som trots vad det står på omslaget därmed kanske över huvud taget inte är en roman. Att läsa den är hur som helst ett intellektuellt äventyr.

Därmed inte sagt att inte även jag har invändningar mot den. Det jag för egen del har svårast för är bokens förhållande till kön och sexualitet. Jag tänker då inte främst på dess homoerotiska och lätt incestuösa element. Det jag har betydligt svårare för är att mans- och kvinnovärlden, trots förekomsten av också heterosexuella möten, skildras så hårt åtskilda från varann.

Här är det som att det som är bokens styrka – att identiteter får glida in i varann – inte har bäring på kön.

Rent, utan att bli ett rent helvete

Ålder och vacklande krafter på grund av hjärtproblem hos både mig och Birgitta har gjort att vi helt enkelt inte orkar med allt det där vi gjorde själva, också under våra mest jobbintensiva år, dessutom med små barn i dagis- och skolåldrarna.

Jag tycker fortfarande att rutavdraget är felkonstruerat, men det är det som står till buds för två 75-åringar, som ogärna vill sälja det älskade sommarhuset med jättestor trädgård, vilka båda fordrar fysiska insatser som ingendera av dem längre orkar med. Alltså lejer vi hjälp med det tyngsta trädgårdsarbetet: grävning av land, gräsklippning (vår kuperade tomt med träd och buskar är på drygt 2.000 kvadratmeter) och liknande – just nu har Birgitta fått hjälp med att rensa och luckra sin stora kryddgård.

Och i morse kom en städpatrull, fyra kvinnor från Tierp – det handlar om ett litet familjeföretag i städbranschen. Tre av dem har varit här förr, så de vet vad som ska göras, och det går undan och blir fint och rent. Alla fönstren är putsade, golven torkade, möblerna dammtorkade, mattorna har varit ute på vädring.

Det här betyder naturligtvis inte att vi har slutat att göra saker själva. Vi går till Konsum och handlar och vi lagar mat och diskar, och Eva-Lotta från Eds trädgård i Östhammar var här här om dagen med en massa plantor som Birgitta hade beställt per telefon, så de senaste dagarna har hon – Birgitta alltså – steg för steg, i den takt hon orkar, planterat de här växterna runt om i trädgården.

Men den här inhyrda hjälpen med det allra tyngsta i trädgården och i huset gör, att vi ännu några år kan fortsätta att njuta av att under sommarhalvåret bo i den lustgård vi med vår egen möda och svett skapade under de år då vi fortfarande var unga och starka.

Estniska Centerpartiet läcker medlemmar

Den estniska nyhetsbyrån Delfi rapporterar att det krisande Keskerakonds (Centerpartiets) länsorganisation i Võrumaa i sydöstra Estland vid sitt senaste styrelsemöte hade att ta ställning till utträdesanmälningar från 51 av sammanlagt cirka 700 medlemmar. Det handlar om medlemmar som är missnöjda med Edgar Savisaars toppstyrning av partiet.

Märkligt nog är det bara en handfull av dessa som har fått sin utträdesansökan beviljad. En representant för partiorganisationen förklarar detta med att det ska ha funnits tveksamhet om huruvida en av utträdesanmälningarna var äkta, men det handlar nog mest om att fördröja ett medlemsras.

I Võrumaa, liksom på annat håll, samlas nu excenterpartister i den lösa, utanför partiet stående oppositionsgruppering som har bildats av avhopparna i Riigikogu, Riksdagen. Uppenbarligen vill de oppositionella inte ge upp hoppet om sitt gamla parti och bekräfta detta med att gå över till något annat.

Samtidigt bekräftas ändå att Sotsiaaldemokraatlik erakond, Socialdemokraterna, nu går framåt i de rysstäta områdena i Tallinn och nordöstra Estland, tidigare Centerpartiets kärnområden. På Socialdemokraternas hemsida finns ett färskt pressmeddelande om att partiet har lyckats bilda en avdelning också i Sillamäe. Den här organisationen återfinns, liksom de också relativt nyligen bildade avdelningarna i Varvara, Kiviõli och Kohtla-Järve, alla i nordöstra Estland.

En hitchcocksk agenthisoria

I den DVD-utgåva jag har av Alfred Hitchcocks ”Secret Agent” (1936) kallas den på svenska för ”Hemlig agent”, men den är tidigare känd här i Sverige som ”Spioner i hälarna”.

Dess manus bygger på två olika verk av W Somerset Maugham, en roman och en pjäs, och möjligen är det det som avspeglas i filmens, för att vara en skapelse av Hitchcock, aningen röriga handling.

Upptakten känns hur som helst hitchcockskt lovande. John Gielgud spelar rollen av en brittisk officer (också författare), Richard Ashenden, som återvänder hem under första världskriget, bara för att finna att han är dödförklarad. Ungefär som en modernare James Bond möts han av en chef, R (Charles Carson), som ger honom ett nytt uppdrag: Försedd med en ny identitet, som ska dölja hans uppdrag och vem han är, ska han bege sig till Schweiz för att identifiera och oskadliggöra en för England farlig men för britterna okänd tysk agent.

När han kommer fram till sitt mål, ett schweiziskt skidhotell, händer det helt oväntade saker av den typ som Hitchcock älskade att roa och kittla oss med: I receptionen meddelar portieren att hans hustru redan befinner sig i deras svit. Ashenden som inte har någon fru tappar för den skull inte koncepterna utan går upp och hittar där ”hustrun”, den givetvis attraktiva Elsa, spelad av Madeleine Carroll – så småningom visar det sig att även hon faktiskt är brittisk agent, av R utsänd att bistå honom och funka som camouflage.

Och inte nog med det: Ashenden har också av R försetts med ytterligare en medhjälpare, den smått galne (även i damer) general Pompillo Montezuma de la Pilla de Conde de Lobo (Peter Lorre), även kallad Den hårlöse mexikanen. Den här mexikanen får visserligen en roll i den fortsatta handlingen, men figuren med alla sina överdrivet komiska sidor stör faktsikt den dramatiska balansen i filmen.

Sen gäller det alltså för det här gänget att identifiera den farlige tyske agenten och identifiera honom. Misstankarna faller först på en engelsman, gift med en tyska, och Ashenden och mexikanen lockar ut honom på en utflykt för att få möjlighet att ta honom av daga. Ashenden faller dock – helt korrekt – i tvivel om att de har hittat rätt man, och till de mycket hitchcockska chockeffekterna hör sen hur han – men inte vi – genom en kikare ser hur mexikanen dödar den oskyldige.

Den verklige tyske agenten är i stället amerikanen Robert Marvin, i själva verket tysken baron Stecker (Robert Young). Han har hela tiden funnits nära de brittiska agenterna, också lagt an på den blonda sköna Elsa.

Filmen innehåller ytterligare handlingsturer men slutar på ett tåg medelst vilket den tyske agenten är på väg mot Turkiet för att där smida nya ränker mot britterna. De brittiska agenterna är dock med på samma tåg, och för att göra en alltför snårig historia kort: Tåget bombas av brittiskt stridsflyg, Stecker såras men hinner innan han dör sjuta mexikanen som också dör. Ashenden och Elsa klarar sig och får möjligen så småningom varann.

En helt underbar barnbok

Två av mina favoriter, Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild), har tillsammans gjort den helt underbara bilderboken ”Älskade lilla gris” (på nytt utgiven av En bok för alla 2012 – En bok för alla har tidigare gett ut den 2004; i original kom den på Bonniers 1982). Det här är en bok, värd att i generation efter generation hitta nya läsare.

Boken börjar med att en sugga får inte mindre än tretton griskultingar. Men hon har ju bara tolv spenar – så det blir en kulting över! Bonden, en föga ömsint fläskproducent, konstaterar kallt, att då får man väl slå ihjäl honom.

Men det tycker pojken och flickan som tillsammans med sin pappa är på besök i ”grisfabriken” är hemskt, så de ropar samhfällt ”STOPP!” och ”Kan inte vi få ta hand om honom?”.

Det går grisuppfödaren genast med på och efter lite betänketid också barnens pappa. Så de får med sig lilla Pellen hem.

Av det här blir det en både rar och besvärlig historia, med matning och blöja och pyjamas på den lilla grisen. Men grisar växer ju, särskilt om de blir så ompysslade som den här. Ett slag är man inne på att lämna tillbaka honom till grisbonden – men då blir han ju slaktad. Så grisen får fortsätta att bo kvar hemma hos sin värdfamilj tills han till slut knappt längre ryms i badkaret.

När pappan i familjen ett slag har övervägt att döda grisen med en hammare men hejdat sig i sista minuten, bestämmer sig grisen för att rymma.

Så vår vän Pellen tar sig ut ur stan och hamnar ute på landet, en för honom vild och till att börja med ganska skrämmande miljö. Men i en ödeträdgård hittar han äpplen att äta, och det han hittar i ett potatisland är heller inte att förakta. Han vadar i bäckar och simmar i sjöar. Så här kan livet alltså också vara för en gris.

När han till slut hittas av de två barnen och deras pappa och de vill ha honom tillbaka, vill han inte längre återbördas till människornas värld. Barnen försöker locka honom tillbaka med en nysydd och större luva à la nattmössa, men iförd den vandrar han i väg bort mot sin potatisåker och sin härliga sjö.

Sånt här händer väl inte så många grisar i verkligheten, men det här är ju en saga.

För barn om djuren och deras barn

Siv Widerbergs antologi för En bok för alla ”Barnens lilla djurbok” (2012) ger fin orientering om vår egen fauna för mindre barn. Widerberg har alltså valt bort djur som främst finns i andra länder, likaså sagodjur som drakar och förmänskligade djur à la Walt Disney. Dock finns här bilder av renar och renkalvar, som väl flertalet svenska barn aldrig kommer i kontakt med, men det ska verkligen inte ses som en anmärkning.

De mycket korta texterna – en del av dem klassiker, andra hämtade ur nutida barnböcker, ytterligare andra skrivna för den här boken – är inte främst lagda på information. Det är främst bilderna som talar. Och de har ambitionen att visa hur djuren och deras ungar ser ut.

Det främsta exemplet här på klassiska djurbilder är Elsa Beskows läseboksbild av den lille pojken som med skrajsen min inför en daggmask på gången tar sin mor i kjolarna och utropar ”Mor. Orm!”. Beskows ”Sagan om den lilla gumman” med sin katt och sin ko har också tagit med, men jag begriper inte varför den här har illustrerats inte av Beskow utan av Kaj Beckman – jag gillar annars Kaj Beckman, så det är inte det.

Den här reaktionen handlar inte om traditionalism. Jag tycker till exempel att Susanne Hassellöfs illustration, som jag aldrig tidigare har sett, till Astrid Lindgrens och Georg Riedels sommarsång ”Sommaren är min”, med sina fåglar och fjärilar är fantastiskt vacker och finner Lars Rudebjers dubbelteckning med texterna ”Fladdermusen kan sova upp och ned” och ”Det kan inte jag” busrolig. Ytterligare en mycket fascinerande bild har Mati Lepp åstadkommit till Halfdan Rasmussens ”Maskarna har inga ögon”.

Allt är väl inte guld i den här antologin, men den innehåller verkligen mycket som små nyfikna ögon kan titta på och få förklarat med pappas eller mammas hjälp.