Sommar i P1 med Daniel Espinosa

Den fortfarande mycket unge Daniel Espinosa har, allt ifrån ”Jalla! Jalla!” (2000), där han var regiassistent, till egna filmer (regi) som den svenska biosuccén ”Snabba cash” (2009) och ”Safe House” (2012), tvåa på den amerikanska biotoppen, haft en formidabel karriär inom filmen.

När jag lyssnar på hans Sommar-program, slås jag av att han även där använde sig av filmens teknik: situationsdramatik, hopp i tid och rum, återblickar som kastar nytt ljus över det han tidigare har talat om. En del av det här, som bilderna från polisattacken på Christiania, skildrades med stor dramatik – det är väl inget av årets sommarprogram i övrigt som har rymt så här mycket action.

Den andra och mer negativa sidan av det här filmiska sättet att berätta är att man saknar en sammanhängande analys av utanförskapet och våldet som ett ibland nödvändigt men inte alltid optimalt sätt att värja sig. Inte heller tycker jag att man fick tillräcklig information om hans väg mot ett annat liv via Sigtunaskolan och filmen – märk att de dramatiska händelserna i Christiania ägde rum efter det att han redan hade etablerat sig inom filmen.

Inte allt han spelade men ganska mycket av det är musik som även jag har en (positiv) relation till: Stephen Stills, Bruce Springsteen, Silvio Rodriguez, Paul Simon, Burt Bacharach, Bob Marley.

Melodikrysset nummer 29 2012

Dagens kryss var bitvis riktigt knepigt.

Ganska mycket låg utanför ramen för det jag brukar lyssna på, men det är faktikt inte främst dagens dansbandsfråga jag tänker på: Det var inte våldsamt svårt att med hjälp av hjälpbosktäverna lista ut, att bandet som gjorde ”När kärleken slår till” var Matz Bladhs.

Däremot tyckte jag att dagens barnvisa var svår. Redan innan Anders Eldeman avslöjade att fågeln i titeln var en gök, dök emellertid orden ”Göken ropar” upp i huvudet, och sen har jag på nätet hittat hela titeln, ”Göken ropar högt uti skogen”. Jag måste rimligen ha hört den någon gång.

Trots att jag har sett programmen i TV med Kalle Moraeus, har jag inget minne av just Erik Hassle, vars ”Stay Away” vi hörde i dag.

Jan Malmsjös svenska version av ”The Rose” – vad heter den egentligen på svenska? – har jag i alla fall hört tidigare, men vem var det som gjorde originalet? Ledbokstäverna pekade mot ”Amanda”, men jag fick faktiskt googla innan jag fick det bekräftat: hon heter Amanda McBroom.

Eurythmics, det vill säga Annie Lennox och Dave Stewart, är jag då lite mer bekant med. Vi hörde dem i ”Miracle of Love”.

”Take My Breath Away” ur filmen ”Top Gun” har vi väl hört förut i krysset? De som spelade i dag var The Shadows.

Mera film: ”Let’s Face the Music And Dance” sjöngs av Fred Astaire i ”Follow the Fleet”, 1936, med musik signerad Irving Berlin.

Och vem minns inte den fina filmen ”Kan du vissla, Johanna?”, som brukar visas på julaftnarna. Titelmelodin, signerad Sten Axelsson och Åke Söderblom, skrevs redan 1932.

Svenska artister är av naturliga skäl ofta ganska lätta att känna igen, detta även om de inte ingår i ens egen skivsamling.

Det senare gäller till exempel Markoolio, som inledde dagens kryss med ”Svensk sommar, extra allt”.

Och Orup, som vi i dag hörde i ”Inte mycket jag behöver”, har jag egentligen bara i några andras inspelningar.

Dagens melodifestivalare – etta 1982, åtta i europafinalen – ”Dag efter dag” är en sån där låt som fastnar i örat. Den sjöngs, när det begav sig, av Chips, det vill säga Elisabeth Andréassen och Kikki Danielsson.

Därifrån är steget ganska långt till Carl Michael Bellmans ”Så lunka vi så småningom”. Det händer att man får höra den på ODs tillställningar, men jag har faktiskt allt signerat Bellman både på skiva och i olika sångböcker.

Men allra närmast mitt hjärta av det som spelades i dag står ”Den vackraste visan om kärleken”, Ture Nermans fredsdikt, skriven 1916 mitt under första världskriget. Tonsättningen, gjord av Lille Bror Söderlundh, kom senare, 1939, då ju nästa världskrig startade. Vill du läsa texten och mer om visan, kan du gå upp under Kulturspegeln, Sångtexter.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på BLOG ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar i P1 med Elsa Billgren

Bortsett från Neil Sedaka (”Oh Carol”), The Velvet Underground, Neil Young och Lykke Li är de artister och grupper som Elsa Billgren spelade i sitt Sommar-program mer eller mindre obekanta för mig, vilket åtminstone delvis kan ha att göra med att hon är född 1986, jag själv 1937.

Inte heller har jag sett de TV-program hon har gjort för olika kanaler.

Men eftersom hon, liksom för övrigt min dotter (född 1969), är insnöad på stil, i Billgrens fall saker som härstammar från 1940-, 1950- och 1960-talen – jag minns dem väl – hör jag gärna på, även om vintage, i synnerhet gamla klänningar, inte är mitt gebit.

Jag antar att det faktum att hon kommer från ett konstnärshem har spelat roll för hennes intresse för form, stil och färg, men jag slås också av att hon under sina formbara tonår bytte inriktning och åsikter så pass många gånger – starkt av henne att berätta om att byte av kille ofta också betydde byte av identitet. Ett inpass från mitt eget förflutna: I samband med att jag tog studentexamen, berättade en av mina trägna Folket i Bild-köpare, en syndikalistisk sömmerska, att hon hade haft en av mina kvinnliga klasskamrater som kund, sytt hennes studentklänning, och när hon hade fört mig på tal av min kvinnliga klasskompis fått svaret ”Enn, han är inte som andra killar; han är mer som en vuxen”.

Programmet var i teknisk mening mycket välgjort – det märktes att den här unga damen redan har rutin att arbeta i och för etermedia – och minnesbilderna pregnanta. Samtidigt hade jag nästan hela tiden grundkänslan, att hennes program var gjort som en föreställning, som en rad poser inför publik.

Därför var det skönt när det här mönstret någon gång bröts, som när hon berättade att hennes far, konstnären Ernst Billgren, hade lämnat hennes mamma, Helene, för en mycket yngre kvinna.

Sommar i P1 med Jan Lööf

Jag är en stor beundrare av Jan Lööf som serieskapare. När jag blev chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) och gjorde om den till socialdemokratiskt familjemagasin, innebar detta bland annat att jag införde tre teckande serier i tidningen. Ett av de för mig självklara valen var Jan Lööfs fantasifulla äventyrsserie ”Felix”. När han för Vi tecknade originalserien ”Ville” och där lät Olof Palme spela vad som faktiskt var en hjälteroll, missförstod den uppenbarligen serieovana familjen Palme nog Jan Lööfs avsikter och sa upp prenumerationen på Vi – men jag för min del ändrade inte uppfattning utan försvarade i min personliga spalt på ledarsidan i AiP Lööf och ”Ville”.

Lööf har för övrigt i en senare kommentar förklarat att han är socialdemokrat.

Det här ligger egentligen utanför ramen för Jan Lööfs Sommar-program i dag, men att han är politiskt engagerad kom fram även där, när han kritiserade både regeringen och den socialdemokratiska delen av oppositionen för Sveriges ibland alltför yviga vapenexport. Bra rutet, tycker jag,

Lite gåtfullt förblev hans förhållande till barn även efter det här programmet. Uppenbarligen har han och hans fru inte kunnat få barn, men medan han i början av programmet drog en rad fördelar med att inte ha barn, betygade han i slutet av samma program sina goda relationer till en rad namngivna barn både i Sverige och i Grekland där han sen åratal bor på en ö största delen av året. Och fattas bara: hans huvudsakliga försörjning kommer från egenhändigt skrivna och illustrerade barnböcker, många av dem mycket prisvärda.

Under programmets gång hann han för övrigt ge glimtar av sitt liv både i barndomens Trollhättan och på sin grekiska ö med dess halvvilda vakthundar.

Fast egentligen låg nog tonvikten i hans Sommar-program på musiken, och jag är inte förvånad: Jan Lööf är nämligen också jazzmusiker. Själv äger jag en LP med Sumpens Swingsters, där han spelar saxofon och flöjt. Många minns honom säkert också från den smått geniala barn-TV-serien ”Tårtan”, där han förekom tillsammans med flera andra som också var jazzmusiker. En del av hans personliga jazzvänner förekom också i bandade inslag i programmet.

Alltså fick vi höra mycket jazz i hans Sommar-program: Tony Bennett och Count Basies orkester, Richard Rogers’ ”Manhattan” med Jon Hendricks, George Russell, Bill Evans, John Coltrane och Art Farmer, mer Basie i Lester Young’s ”Lester Leaps In” och annat som hör hemma i det både fria och mycket melodiösa och rytmiska jazzfacket. Lite i samma anda var hans val av musik av Fritz Kreisler, zigenarmusik och Johannes Brahms’ ”Ungersk dans nummer 5” med virtuosen Sandor Lakatos.

Last chorus: Leif Palmgren

Jag läser i tidningen att Leif Palmgen har dött, i en ålder av 72 år. För nu ganska länge sen var han en av mina arbetskamrater på Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad efter sitt gatnummer på Sveavägen. Men vi har genom åren mötts då och då i många olika sammanhang, vilket väl har att göra med att han även därefter jobbade inom olika grenar av det en gång så stolta och stora Folkrörelsesverige. Riksbyggen, ABF, Brevskolan, Litteraturfrämjndet, Arbetarnas kulturhistoriska sällskap och PRO hör till de organisationer där han har verkat. Och så har vi förstås stött på varann på partikongresser.

Leif var en långvägare med sju års folkskola och arbete som bilelektriker som första arbetslivserfarenhet. Men ett engagemang i SSU förde honom vidare till de här andra folkrörelsevärven.

När jag kom till partiexpeditionen i början av 1968, dominerades den av långvägare av Leifs typ, medan det fortfarande var ganska sällsynt att anställa personer som likt mig kom direkt från studentvärlden.

Nu var också jag ganska atypisk för den: första generationen student i familjen och fortfarande med rötter i en kroppsarbetarvärld, så jag hade inga större problem med att smälta in i den sociala miljön på 68an. Men sammantaget tror jag det var nyttigt för den politiska analys och de slutsatser partiexpeditionens anställda gjorde respektive drog, att så många av de anställda hade med sig erfarenheter av arbetsliv, rent av ett liv som kroppsarbetare, och inte bara från olika studieanstalter.

Det här betydde ingalunda att ombudsmännen med arbetarbakgrund uteslutande skulle ha varit intresserade av materiella aspekter på livet och politiken. Man behöver bara titta på förteckningen över de rörelseorganisationer, där Leif har varit anställd, för att förstå att hans intressen var vidare än så.

Sommar i P1 med Björn Lindeblad

Jag har förståelse för Björn Lindeblads livskris, den som ändade i att han sa upp sig från jobbet som biträdande ekonomichef för AGA i Spanien – inte för att det handlade om just AGA utan snarare för att många av oss ibland kommer till vägs ände och inser att det vi håller på med, till exempel försörjer oss på, känns utan djupare mening.

Däremot begriper jag för egen del inte att svaret på en sådan livskris skulle kunna vara religiös tro. Ändå måste jag respektera hans slutsatser mot bakgrund av att han för sin del själv valde att kliva av ett välavlönat jobb för att i 17 år i materiell fattigdom verka som buddhistmunk, först i Thailand, sedan i Schweiz och England.

Mitt problem med hans Sommar-program om detta – för jag hade problem med det – hade med något annat att göra. Jag hör inte till den kategori lyssnare, som vägrar att höra på, när det som sägs handlar om erfarenheter och övertygelser som man inte delar, men i det här fallet hade jag svårt att förstå vad det egentligen var som fångade honom i det buddhistiska alternativet och varför, inte heller varför meditation egentligen skulle kunna vara svaret på något.

Kanske beror det här på att jag inte riktigt tyckte att Björn Lindeblad förmådde att på ett begripligt sätt dela med sig av den erfarenhet som var hans. Det här intrycket förstärktes av den lite rosenskimrande berättelse om den kärlek till en kvinna, som en tid efter hemkomsten till Sverige hade drabbat honom.

Bortsett från Mark Knopflers ”Sailing To Philadelphia” talade inte heller musiken i programmet – till stor del knuten till hans religiösa erfarenhet – till mig.

Sommar i P1 med Katrin Sundberg

Katrin Sundberg är bland annat känd som Häxan Surtant i TV. Som Sommar-pratare bjöd hon dock på musik som var gladlynt, ibland nästan glättig; mycket hade discorytm. Allt det här var väl kanske inte just min musik, men låtarna var ofta vältajmade med det hon pratade om, allt från inledningens proklamation ”Don’t Stop Me Now” till ”Ring Them Bells” med Liza Minnelli (som spelades apropå att den då mycket unga Katrin gärna ville bli som Minnelli), från Love Antells ”Allt dom bygger upp ska vi meja ner” i ett avsntt om generationsskillnader till ”Show Some Emotions” med Joan Armatrading om att ibland gå över gränsen. The Kinks och Talking Heads förekom också.

Katrin Sundbergs prat var säkert mycket genomtänkt, och hon talade mycket distinkt, men jag stördes lite av att hon hoppade från ämne till ämne och nästan hela tiden höll garden uppe. Somligt, till exempel historien om mamman och datorn, var i alla fall roligt, och i ett avsnitt brände det till: Avsnittet om alla styvbarnen och hur svårt det kan vara att vinna deras fulla förtroende var utlämnande i ordets bästa bemärkelse, och delavsnittet om hur man i en matinésalong ändå kan få en av dessa små händer i sin rörande.

I den lilla världen, i och utanför Öregrund

Matti och Karin har tillsammans med lilla Ella, senaste barnbarnet fött i våras, åter varit på besök hos oss i Öregrund – vi kan alltså numera kalla oss farfar och farmor också. Ella är en mycket harmonisk liten tjej: ler soligt också mot farföräldrarna och har inget emot att sitta – och stå; hon vill gärna pröva sina små ben – i vår famn. Och så gillar hon att ”prata”. Även om ”pratet” är obegripligt vill hon gärna stå i centrum för allas intresse.

Birgitta missade tyvärr en del av det här besöket. Hon hade tid på Akademiska i Uppsala för en ny kontroll inför den planerade hjärtoperationen, och den här gången utföll kontrollen väl: Den blödning röntgen har visat i hjärnan hade nu nästan helt läkt ut, så operationen skulle i princip kunna genomföras ganska snart, men den specialist hon talade med föreslog senare delen av augusti, då hela gänget av specialister åter finns på plats. (Hon har i dag fått telefonbesked om att det blir ett par veckor in i september.) Det här är en stor och komplicerad operation, där redan ingreppen tar sammanlagt fyra timmar, och sen följer en lång konvalescens, till att börja med på sjukhus. Birgitta är förstås lättad över att ha fått besked, också över att vårt gemensamma 75-årskalas för släkten kan genomföras dess förinnan här i Öregrund. I fråga om planeringen och genomförandet av kalaset har våra tre barn tagit kommandot – vi ska tydligen hålla oss så långt borta från köket som möjligt. Hoppas bara det blir fint väder – ett gäng fällstolar för utomhusbruk är under införskaffande.

Kalas var det förresten redan i går, fast då för Annas Sara och Amanda, som med en dags mellanrum fyller år, den här gången 19 respektive 18. Amanda blev således myndig, och hon ska tillsammans med sin mamma få göra en långresa till Kina, vilket föranledde Birgitta att ge henne litteratur, både skönlitteratur och politisk litteratur om, även en karta över Kina. Av mig fick båda tjejerna pengar, Amanda dessutom av Birgitta i myndighetspresent ett Kalevala-smycke i silver. Det fick Sara också när hon blev myndig, men eftersom hon ännu inte hade valt ut något smycke, valde nu båda tjejerna på nätet ut var sitt hängsmycke.

Sara strålade, eftersom hon, på romanmanusprov, rekordung har tagits in på en skrivarlinje på Jakobsbergs folkhögskola, och Amanda är på väg mot ett slags ämnesmässigt dubbel studentexamen, som både rymmer matematik och musik – ämnen som Amanda är mycket skicklig i. Under födelsedagsmiddagen – flickornas pappa Kaj, frånskild från Anna, hade grillat flintasteken – hade Birgitta ett långt samtal med Amanda om klassisk musik. Amanda är redan konsertmästare i en av de två ensembler hon spelar i.

Med på kalaset var också lillasyster Ella, Martin och Cecilia samt deras mamma, Annas kusin Anna-Karin, en tjejkompis till Sara och så vår dotter Kerstin. Och så, icke att förglömma, Annas pappa Bengt och hans fru Inger. Bengt skjutsade oss i sin bil från Uppsala till Rinkeby coh så tillbaka till Uppsala igen.

Med en sen buss tog vi oss sedan tillbaka till Öregrund. Men vi kom fram alldeles för sent för att jag då skulle ha börjat lyssna på tisdagens Sommar och skriva om programmet. Jag får komma i kapp i dag.

Sommar i P1 med Magdi Abdelhadi

Magdi Abdelhadi är egyptier men bodde i Sverige 1978-1994, därav hans fortfarande flytande svenska. Abdelhadi är journalist och har för bland andra Sveriges radio, BBC och The Gaurdian rapporterat om hur den arabiska våren har påverkat – och inte påverkat, ja i vissa avseenden till och med regrederat – hans hemland.

När han i dagens Sommar-program inte bara gav en mångfacetterad bild av Egypten utan också berättade om andra länder i regionen, med eller utan samma förändringens vind, framstod han som ganska exemplarisk både som bedömare och som ögonvittne. Som journalist granskar han till exempel sitt hemland utan skygglappar, men det är naturligtvis ett plus att han kan det här samhället inifrån. Det är ingen tvekan om att han själv är en sekulariserad och rationellt tänkande människa, men han klarade också att beskriva element som störde honom – som en böneutropare nära hans bostad – med humorns distans.

Hans musikval rymde både Bob Marley, klassisk musik och Amy Winehouse. Själv är jag sedan tidigare bekant också med den musik Nusrat Fateh Ali Khan från Pakistan skapar, men det var ännu roligare och ett extra plus att få höra så pass mycket egyptisk musik i ett Sommar-program.

Svensk-norska Arcus-Gruppen köper danska spritsorter av franska Pernod Ricard

Franska Pernod Ricard vann budgivningen, när Sveriges borgerliga regering sålde ut statliga Vin & Sprit till högstbjudande. Det visade sig snart att fransmännen egentligen mest var intresserade av guldägget Absolut vodka. Annat har undan för undan sålts ut. Jag har tidigare berättat om att en mängd ledande svenska sprit- och vinmärken på så sätt har hamnat hos finska Altia och därmed, ironiskt nog, blivit statliga igen, fastän den här gången ägda av finska staten.

Norska Arcus-Gruppen, som till 83 procent ägs av svenska Ratos, lyckades samtidigt köpa V & S’ ginmärke, Star Dry Gin. Nu har samma företag för 103 miljoner euro (880 miljoner kronor) av Pernod Ricard fått köpa en stor del av V & S’ forna spritmärken i Danmark och Tyskland: Aalborg, Brøndums, Gammel Dansk och Malteser.

Arcus-Gruppen var tidigare störst på sitt område i Norge men växer i och med det här köpet både i Danmark och i Sverige.