Sommar i P1 med Jan Scherman

Det märktes att det var ett journalistproffs och inte en amatör som gjorde dagens Sommar-program. Jan Scherman är visserligen direktör hos Bonniers numera, men han har ett gediget mediaförflutet, senast som chef inom TV 4. Till det sympatiska med hans Sommar-program hörde, att han inte drog sig för att berätta om egna tillkortakommanden i början av sin etermediakarriär.

Jag gillade också hans professionella fasthållande vid journalistens roll som oberoende granskare. Alla minns väl ”Kalla faktas” granskning av Walther Sommerlaths agerande under andra världskriget, och rent mänskligt kan det te sig begripligt att drottning Silvia försökte påverka Scherman och TV 4. Betydligt mer anmärkningsvärt är det som Scherman nu avslöjade, nämligen att en medlem i ägarfamiljen till TV 4, Bonniers, till lika medlem av TV 4s styrelse, Hans-Jacob ”Nisse” Bonnier, försökte påverka Scherman i det här ärendet – den här Nisse är god vän med kung Carl XVI Gustaf.

Fast mest berörande i Jan Schermans Sommar-program tyckte jag själv var avsnittet om fadern, både det han berättade om faderns judiska bakgrund och de följder denna fick i hans studentexamen och de närmast omänskligt stränga krav fadern sedan ställde på sonens skolresultat: missade denne högsta vitsord i terminsbetyget, om så bara fick AB+ i ett enda ämne, dög inte betyget.

Musikaliskt har jag inte så mycket till övers för de par dansbandsinslag som förekom – men för all del, han gillade ju uppenbart den här musiken, och dragningen till den musiken kan ju knappast ha gjort det svårare för honom att arbeta inom TV 4-sfären. Annat i hans musikval gillade jag för egen del mera: Paul McCartney, Juliette Gréco, Bob Dylan, Joan Baez, Ella Fitzgerald, Cornelis Vreeswijk.

Melodikrysset nummer 30 2012

Dagens melodikryss tyckte jag var lätt. Svaret på den allra sista frågan gissade jag rent av innan den hade ställts. Som jag anade skulle vi få höra ”Jag mår illa” med Magnus Uggla.

Allt beror ju på vad man brukar lyssna på, men dagens ljudillustrationer fanns praktiskt taget till hundra procent inom ramen för det jag gillar. Till och med veckans melodifestivalare hör till de bättre: ”Se på mig” från 1995. Jan Johansson vann den svenska Melodifestivalen med den och kom sedan på en välförtjänt tredjeplats med den i Eurovision Song Contest.

Också dagens andra låt, Stig Olins ”En gång jag seglar i hamn”, förtjänar en plats i den svenska evergreenhimlen.

Ännu äldre bland eviga svenska schlager är ”Nu ska vi opp, opp, opp”, som vi minns med Tutta Rolf.

Ni som regelbundet läser min blogg vet att Evert Taube har en plats i mitt hjärta och att jag nu i sommar har skrivit om en hel CD-serie med taubematerial – den avslutande texten i den serien publicerade jag i går. Gå gärna upp under Kulturspegeln, Musik, Taube, och läs mer, och ett antal särskilt minnesvärda taubetexter går att hitta under Kulturspegeln, Sångtexter. Så fattas bara att jag inte skulle känna igen ”Rosa på bal” – jag började genast sjunga med: ”Tänk att jag dansar med Andersson…”.

Cornelis Vreeswijk kom lite senare, men det är ingen tvekan om att han var en visdiktare i Taubes klass. Med socialt engagemang också: sådant finns till exempel i hans ”Somliga går i trasiga skor”.

Till Brasilien förde oss också Svante Thuresson och Lisa Nilsson med sin ”Solen i maj”. Upphovsmannen till den är nämligen Jobim; i original heter den ”Agua De Marco”.

Varma vindar blåste också i Per Dunsös och Ola Ströms TV-serie från 1985, ”Solstollarna”. Ur den hörde vi ”Ett vykort hem till dig”.

I dag var Anders Eldeman återhållsam med repriser, men ”She”, i original med Charles Aznavour, har vi bestämt hört tidigare. I dag skulle vi översätta titeln till svenska, ”Hon”.

En speciell ”hon” – eller ”han” – brukar stå i fokus när man hör Mendelssohns bröllopsmarsch – kompositören heter Felix Mendelssohn Bartholdy, om man ska vara noga, men åtminstone brudpar brukar ju ha annat i huvudet.

Såg ni liksom jag TV-programmet om Marlene Dietrich nyligen? Vi tänker ju på henne som en bejublad stjärna, kanske också som antinazist, men slutet av hennes liv var verkligen inte avundsvärt. I dag hörde vi henne i ”Auf der Mundharmonika”, ”På munspel” för att översätta till svenska.

Frågar ni mig står Eric Clapton för dagens mest hörvärda ljudillustration, ”Nobody Knows You When You’re Down And Out”.

Men låt inte den titeln dra ner humöret. Ha en bra lördag!

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på BLOG ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sånger från de sju haven och så en serenad från Prästgatan i Stockholm

Också på CD 8 i den norska Evert Taube-utgåvan ”Den Ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) finns ett par alternativa inspelningar av låtar som vi har mött tidigare i den här samlingen: ”Brevet från Lillan” och ”Jag är fri, jag har sonat”.

Men där finns också ”Byssan lull”, en visa ur Evert Taubes allra första vissamling, ”Sju sjömansvisor och Byssan lull” (1919). Taube sjöng dock in den på skiva först 1936, på Columbia DS 963.

”Byssan lull” är ett exempel på att Taube inte så sällan lånade och bearbetade förefintligt vismaterial. Orden har en traditionell förlaga, och melodin är en variant av ”Ro, ro till fiskeskär”.

Byssan lull

Text: Evert Taube, 1919 (bearbetning av traditionell text)
Musik: Trad, en variant av ”Ro, ro till fiskeskär”

Byssan lull, koka kittelen full,
där kommer tre vandringsmän på vägen,
byssan lull, koka kittelen full,
där kommer tre vandringsmän på vägen.
Den ene, ack så halt,
den andre, o, så blind,
den tredje han säger alls ingenting.

Byssan lull, koka kittelen full,
på himmelen vandra tre stjärnor,
byssan lull, koka kittelen full.
på himmelen vandra tre stjärnor,
Den ene är så vit,
den andra är så röd,
den tredje är månen den gula.

Byssan lull, koka kittelen full,
där blåser tre vindar på haven,
byssan lull, koka kittelen full,
där blåser tre vindar på haven.
på Stora Ocean,
på Lilla Skagerack
och långt upp i Bottniska viken.

Byssan lull, koka kittelen full,
där segla tre skutor på vågen,
byssan lull, koka kittelen full,
där segla tre skutor på vågen.
Den första är en bark,
den andra är en brigg,
den tredje har så trasiga segel.

Byssan lull, koka kittelen full,
sjökistan har trenne figurer,
byssan lull, koka kittelen full,
sjökistan har trenne figurer.
Den första är vår tro,
den andra är vårt hopp,
den tredje är kärleken den röda.

Byssan lull, koka kittelen full,
tre äro tingen de goda,
byssan lull, koka kittelen full,
tre äro tingen de goda.
Den förste är Gud Far,
den andre är hans Son,
den tredje är god Jungfru Maria.

1936 spelade Evert Taube in också ”Balladen om Ernst Georg Johansson” (Columbia DS 104, ibland kallad ”Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla” – fast även om nu Ernst Georg Johansson kom från Bohuslän, utspelas inte handlingen där utan i det Argentina där ju både Evert Taube och hans alter ego Fritiof Andersson, med på ett hörn öven i den här visan, också hade vistats.

Balladen om Ernst Georg Johansson

Text och musik: Evert Taube, 1936

Vi kom från blå Atlanten, från havets majestät
och mötte gula strömmen, som går ut från River Plate,
där, bakom skrov och master på flodens södra strand,
låg staden Buenos Aires, där vi gick nu i land.
Jag kan ej glömma staden, som ligger där i dyn,
den luktar majs och hudar och fruntimmers parfym,
som pampasvinden blandar med doft av feberträn,
men kajerna är lagda med sten från Bohuslän.

Nu gällde det att dricka, att röka, spela kort
och även spela tärning på denna fjärran ort.
I minnet hör jag ännu hur tärningarna slå
och falla mellan borden, där mörka flickor gå.
Det var helt nära hamnen på krogen Ultra Mar,
jag mötte där en timmerman, som efterseglad var,
han knogade som stallknekt på stadens hippodrom,
han var en uddevallare, Ernst Georg Johansson.

Där låg en skjuten ridhäst i rännsten utanför,
vår krogvärd han var mördare och kyparn soutenör,
men allt var här så billigt, och allting fanns att få
från argentinskt Mendozavin till äkta fransk Bordeaux,
och in genom dörren, som ständigt öppen stod,
kom fjärilar, kom flickor av mörkt och blandat blod.
Vid gallerfönstret såg jag, hur Södra Korset brann,
och timme efter timme på denna krog förrann.

Men Johansson blev uppsagd, och pengarna tog slut.
Då sa han: Följ mig Fritiof, vi far på Pampas ut!
Han hade lärt sig rida i sina unga dar
och nu med Georg Johansson på pampas ut jag far.
Vi reser oss från bordet på krogen Ultra Mar
och dricker sista droppen av vinet vi har kvar,
sen krossade vi glasen mot krogens tegelgolv
och lämnade kvarteret, när klockan den slog tolv.

Där gick två lösa hästar vid stadens västra gräns,
och barbacka vi red dem, det vet ni, hur det känns!
Estáncian La Posta – dit var det resan gick,
och där på femte dagen som cowboys jobb vi fick.
Men kvinnan, som är nyttig till månget ändamål,
hon frestar ofta ynglingen långt mera än han tål.
Värdinnans kammarjungfru hon bad mig stiga in
i rummet, där hon bodde, och spela mandolin.

Allt var ju så oskyldigt, det var en trevlig kväll,
men dagen efter blev jag utmanad på duell.
Gonzales hette mannen, som ville se mitt blod,
och med sin dolk i handen han frestade mitt mod.
Strax fick jag nu en rispa uppå min högra hand,
som ännu, när jag festar, syns rodna lätt ibland.
Då sprang min vän emellan och ropte: Atención!
Och kniven mitt i hjärtat fick Georg Johansson.

Nu flydde alla andra från trakten i galopp,
och ensam satt jag kvar vid kamratens fallna kropp.
– ”Har du ett budskap, Georg, till Sverige, till ditt hem?”
– ”Nej”, svarade han stilla, ”bekymra inte dem,
men tag min bästa häst, och de pengar, som jag har,
och lämna detta helvete, när jag ej mer är kvar,
och rid till Buenos Aires, det tar dig fyra dar,
och drick en skål för Johansson på krogen Ultra Mar.”

På skiva spelade Evert Taube in den här balladen 1936, på Columbia DS 1004.

”Balladen om Gustav Blom”, även kallad ”Balladen om Gustav Blom från Borås”, publicerades i samlingen ”Ultra Mar”, 1936, men den lär ha tillkommit redan 1928, under Evert Taubes halvårslånga tjänstgöring på M/S Mirrabooka till Australien via Panama och Californien.

Så vitt jag förstår hävdade Taube att han i visans form återberättade en sann historia. Ännu mer intressant är att han låter Gustav Bloms historia ända i en antirasistisk sensmoral:

Balladen om Gustav Blom
Text och musik: Evert Taube, 1928, i publicerad form 1936 (i samlingen ”Ultra Mar”)

Med gamle Highland Rover, en båt från Aberdeen,
vi låg uti San Pedro och lasta gasolin,
Där träffa jag i dockan på Texacos kontor
en man från San Fransisco, som hade mött min bror

Men det var inte detta jag skulle tala om,
det var om mannen själv och hans namn var Gustaf Blom.
Jag smugglade åt honom en flaska Calvadós,
han var från Västergötland men uppfödd i Borås.

Han talte med polisen och flaskan den gick klar,
vi lämnade San Pedro och körde till en bar,
det var ett slags speak easy, men blomman var betrodd
i Wilmington, Los Angeles och själva Hollywood.

På nittitalet kom jag till New York som matros
på Clara, sade Blom, det var en bark från Mönsterås,
i Nordatlanten fick vi en snöstorm ifrån Nord,
kaptenen, styrman och vår däckslast, allt gick över bord

Som jag var äldst i skansen, så tog jag nu befäl
och segla på kompassen till New Foundland, allt gick väl,
och när vi kom till New York så blev där rättegång,
men jag gick klar och seglade som båtsman till Geelong.

Jag kom i själva rushen och reste för den skull
som digger ut till Narrow Mine, jag ville gräva gull.
Jag grävde och jag vaska och skötte min affär,
och när jag kom till Melbourne, ja, då var jag millionär.

Jag ville ut och segla, jag ville lukta hav,
jag köpte mig en skonare, till Queensland mej begav,
Jag börja fiska pärlor, jag tappade mitt gull,
förlorade en halv million blott för en kvinnas skull.

Hon var från Fidji Island, jag föll i hennes garn,
och tvillingar hon fick, det var två nästan svarta barn.
Så kom den tredje pojken, men den, månntro, var vit
jag for till San Fransisco och tog pojken med mej dit.

Där har jag nu min business, jag har ett slakteri,
butiken ville jag att pojken skullet stå uti.
Men han sov alla dagar och söp varenda natt.
Hans hud var vit, hans ögon blå, men själen, den var svart.

Nu sitter han i Sing-Sing, utmärglad som ett lik,
och själv går jag och sörjer i min blodiga butik,
men mina svarta pojkar från Fidji, kära bror,
de plöjer Söderhavet blå och hedrar far och mor.

Jag tänker på den tiden, jag längtar ner till dem,
de är ju nästan svarta men de har ett lyckligt hem.
En skiftning i kulören, det gör väl ingenting
nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing!

På skiva sjöng Evert Taube in den här sången 1936 (Columbia DS 950).

Betydligt muntrare i tonen är sången om Calle Lång, ”Portugis”, även kallad ”Calle Lång dansar Portugis”:

Portugis

Text och musik: Evert Taube, 1928

Klart för Portugisen nu!
Pass på! Håll takten, kära du!
Och fram med vänstra foten!
Rak i ryggen!
Armen opp!
Akta glasen!
Byt nu fot!
Sväng nu åt höger –
dansa mot
och vifta nu med skörten i en kort galopp!
Framåt-nedåt böj!
På vänstra foten höj
och tro nu att du smyger efter flickan!
Händerna opp!
Akta brickan,
jag ber!
Krögarn ser,
fast han sitter där och ler.

Här dansar Calle, gamle Calle Lång!
Glasen de klirra och flaskorna klinga
och gafflarna hoppa på servisen!
Här dansar Calle, gamle Calle Lång!
Hur kan han irra och stirra och svinga
och svänga och sno i Portugisen!

Där gick glasen knall och fall!
Se, Calle dansar på kristall!
Hur skall väl detta sluta!
Se, han faller
i extas!
Ser för sina
ögon nu
en vacker portu-
gisisk fru!
Nu dansar han i Lissabon på stort kalas!
Ser markiserna
bland portugiserna
och hör båd’ kastanjett och mandoliner!
Märk vilken ståt, vlika miner!
Jag tror
du är stor
uti Portugal, min kära bror.

Här dansar Calle, gamle Calle Lång…

”Portugis” sjöngs in 1928 av Evert Taube på Columbia 8556.

Den här allra sista CDn i serien innehåller förstås också en del sånger med anknytning till Sverige, främst bland dem ”Serenaden i Prästgatan”, även kallad ”Blondin med de rosende kinder”:

Serenaden i Prästgatan

Text: Evert Taube, 1928
Musik: Trad i berarbetning av Evert Taube

Ah, ah, haha! mina bröder!
Ett fönster står öppet åt söder!
Undan gardin! Fram min blondin!
Skynda, mitt hjärta förblöder!
Stjärnan på himlen den höga
sig speglar förtjust i ditt öga!
Är hon blondin? Ja, hon är fin!
Dock solosång båtar oss föga.
Men stuprännan ger
en chans, kavaljer!
Jag klättrar opp och sedan ner!

Blondin med de rosende kinder
och gyllne böljande hår!
Med barm lätt beslöjad och trinder
du i ditt fönster står.
Prästinna i Prästgatans vimmel
låt upp din port och sal,
ty längs stuprännan upp till din himmel
är vägen allt för hal.

Ah, ah, haha! Vilken lycka
att henne i famnen få trycka!
Men, vad jag tror, stuprännan, bror,
skulle dig bringa en krycka.
Minst, käre bror – den kan brista
av tyngden – och sedan en kista
bleve det rum där du så stum
fick vila – och vi finge rista
på din sarkofag –
det är mitt förslag –
en sista strof ifrån vårt lag:

Blondin med de rosende kinder…

Min sköna, vi lyfta på hatten,
nu gå vi, nu ge vi er katten.
Livet är kort, lek det ej bort,
spara på ljuset om natten!
Gubbar, kvarteret är Venus!
Ja visst, men likväl blott ett stenhus
och poesi finns ej däri!
Här står jag som Hans Alenius
och kyligt här drar –
men flickan är rar,
jag stannar kvar, man är väl karl!

Blondin med de rosende kinder…

Evert Taube sjöng in den här 1928, under titeln ”Blondin med de rosende kinder”, på Columbia 8557.

Sommar i P1 med Marta Vieira da Silva

Självfallet känner även jag, som annars inte är ett skvatt intresserad av idrott, till Marta, det vill säga den brasilianska fotbollsvirtuosen Marta Viera da Silva. Fast när jag hör hennes Sommar-program i dag, är det egentligen inte de delar som rör hennes triumfer på fotbollsplan som intresserar mig. Talangen hos henne att redan i mycket unga år kunna spela fotboll är naturligtvis en förutsättning för allt som senare hände, men jag är ännu mer imponerad av att hon bröt både köns- och klassbarriärer och vågade sig vidare till Rio de Janeiro – sedan låg världen öppen för henne.

Just det där modet att trots alla hinder våga beundrar jag hos människor som Marta. Kanske hjälpte det ibland att inte riktigt vara beredd på allt som sedan följde av det egna beslutet: Ganska rolig var hennes berättelse om hur hon lät sig lockas till ett Sverige som hon inte ens visste var det låg och om hur hon, mycket illa förberedd för det svenska vinterklimatet, särskilt när det gällde kläder, anlände till Umeå – men det hindrade henne inte från att snart visa framfötterna – eller vad man nu gör i fotboll – i stans också i övrigt mycket duktiga damfotbollslag.

Att hon har sitt hjärta kvar någon annanstans visade hon genom att berätta om vad hon hade gjort för mamman och för hemstaden och genom att våga hoppas på damfotbollsframgångar för sitt hemland, Brasilien.

Ett genomsympatiskt program, även om hon egentligen inte var särskilt självutlämnande, kanske delvis på grund av att hon uppenbarligen fortfarande kämpar med det svenska språket.

Melissa Horn, Lionel Richie och Per Gessle fanns med i hennes skivlista, men den dominerades annars kraftigt av brasiliansk musik, dessutom av färskare slag än den vi normalt har hört.

Sommar i P1 med Christer Björkman

Christer Björkman vann Melodifestivalen 1992 med sången ”I morgon är en annan dag”, skriven av Niklas Strömstedt. Jag tycker nog att hans historia i dagens Sommar-program om hur ett antal betydligt mer framgångsrika kompisar i musikbranschen beslöt sig för att ge Christer skjuts in i den svenska finalen var betydligt roligare än själva låten – den vann visserligen den svenska uttagningen men hamnade sen på näst sista plats i Eurovision Song Contest.

Christer Björkman är ju en rutinerad programledare, och hans Sommar-program hade följaktligen flyt. En del av det han berättade, framför allt om sina yngre år, sådant som scendebuten vid fyra års ålder och casinolivet tillsammans med mamman, var roande, men man fick också intrycket att han hade halkat in i rätt mycket på ett bananskal.

Det var ju för oss lyssnare ingen nyhet att han är bög, men inte heller i det fallet ägnade han sig åt bakgrund eller analys: plötsligt, en festlig sommarnatt, hittade han bara sin första partner.

Eftersom han är Mr Schlager i Sverige hade jag väntat mig mer av den delen av hans program. Det han spelade, bortsett från enstaka undantag som Eva Dahlgren, var oftast glittrig men ganska ytlig musik.

Och att inte spela Salem Al Fakir och Loreen hade väl närmast varit tjänstefel.

Sommar i P1 med Marika Carlsson

Marika Carlsson är komiker – själv har jag sett henne i Parlamentet. Sitt Sommar-program i dag ägnade hon dock åt allvarliga ting: sådant som hur det är att få ständiga frågor om sitt ursprung – den här damen är nämligen trots sitt namn påtagligt mörkhyad – och hennes första resa tillbaka till det land, Etiopien, varifrån hon vid två års ålder adopterades av svenska pingstvänner, som själva inte kunde få barn.

Den där resan, också ägnad åt att försöka spåra föräldrar och/eller släktingar, ställde henne inför en rad både nya och oväntade upplevelser, till exempel att etiopisk restaurangpersonal talade indirekt med henne via hennes vita svenska reskompis – hon talar och förstår inte etiopiska, och det hjälpte inte att hon, precis som väninnan, talade engelska. I sitt program talade hon också om både strapatser och kulturkrockar – väl i Etiopien var hon sin hudfärg till trots ohjälpligt en gästande främling.

Musiken, ganska gladlynt, pendlade mellan det som konstituerar hennes dubbla identitet: Sverige (Ola Salo, Joakim Bergs ”Sverige)” och Etiopien. Och så spelade hon förstås Daniel Lemma, liksom hon själv född i Etiopien.

Sommar i P1 med Eskil Erlandsson

Jag har, sen unga år och mina år som journalist, bland annat som årlig gäst på centerstämmorna, en del av mitt hjärta kvar hos Centern men då inte i första hand hos dagens centerparti utan hos det som en gång i världen hette Bondeförbundet. Jag minns många av dem jag mötte till exempel på CUF-stämmorna – några av dem blev till och med mina personliga vänner – som företrädare för jordbrukskultur och kroppsarbete, i vissa avseenden olika, i andra avseenden ganska lika de unga arbetarungdomar som en gång i världen dominerade SSU.

Dagens landsbygdsminister, det som förr var det mer inskränkta jordbruksminsiter, Eskil Erlandsson, bär helt uppenbart med sig en erfarenhet av lantlig kroppsarbetarkultur, och jag blev glad över att han så tydligt gav uttryck åt det i dagens Sommar-program. I hans berättelse om sitt liv fanns många inslag som bidrog till det här, allt ifrån beslutet att han efter faderns död tillsammans med brorsan och mamman (”morsan”) skulle driva gården vidare till stormen som fällde all skogen och lidelsen för älgjakt och lantlig mat.

Hans musikval var nästan ett skolexempel på att låtarna i Sommar kan knytas direkt till det man talar om: ”In the Summertime” med Mungo Jerry till ett lantligt intro, ”Sommarpsalm” till avsnittet om faderns (”farsans”) död, ”Blommig falukorv” och ”Bullfest” till snack om mat (i det senare fallet mellanmål i skolan), ”Mitt lilla barn” med Jojje Wadenius som avslutning på avsnittet om det barn som blev resultatet av ett äktenskap sent i livet och så vidare. Fast Ulf Lundells ”Öppna landskap” skulle ju också ha kunnat spelas i avsnittet om stormen och trädfällningen.

Några av tjejerna i Ainbusk (”Lassie”) kommer visserligen från gotländska lantbrukarhem, men Ulf Lundell är ju inte centerpartist, och Thore Skogman (i dag med ”Älgjakt”) var socialdemokrat, liksom – vad jag vet – Bo Sundström i Bo Kaspers orkester (”I samma bil”), så det var nästan en femtiotalistisk rödgrön folkrörelseanda över musikvalet i det här programmet.

Le Carrés Mullvaden som film

I deckarhyllorna i sommarhuset i Öregrund har jag samlat böcker av författare med särskilda kvaliteter. En av dem är John le Carré, och bland de böcker jag har där finns naturligtvis också ”Mullvaden” (översättning Nils A Bengtsson, 1975), i original ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” (1974).

Den här spionhistorien blev TV-serie 1979, men den svenske regissören Tomas Alfredson slog 2011 världen med häpnad genom att göra en spännande och välgjord långfilm av den, ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy”. Hans filmatisering, med intressant personteckning och väl fångade miljöer, komprimerar naturligtvis något le Carrés historia och ändrar någon enstaka miljö – är därmed naturligtvis också aningen svårare att få grepp om för den helt oinvigde – men har ändå blivit en högst sevärd historia.

John le Carré arbetade under 1950- och 1960-talen själv för den brittiska underrättelseorganisationen M16. Från den perioden minns vi en rad avslöjanden av ryska underrättelseagenter, som hade nästlat sig in i den brittiska underrättelsetjänsen. Le Carré spinner vidare på det här temat, men handlingen är här förlagd till 1970-talet.

Hans hjälte, kanske i någon mån alter ego George Smiley (Gary Oldman) är en då nyligen pensionerad – sidoställd – ledande kraft inom underrättelsetjänsten, här kallad Cirkusen efter huvudkontorets placering, Cambridge Cirkus i London. Cirkusen, som har utsatts för fler personskiften, misstänks nu för att läcka information till ryssarna. Smiley kallas sidovägen in från kylan igen, den här gången för att utreda vem det är som har förrått både honom och andra, i slutändan Storbritannien.

Filmens och det brittiska bokoriginalets ramsa har sitt ursprung i en engelsk lite längre räkneramsa, ”Tinker, tailor, soldier, sailor, richman, poorman, beggarman, thief”. Det finns fem misstänkta att välja bland:
Tinker – den nuvarande chefen för ”Cirkusen” Percy Alleline (Toby Jones)
Tailor – chefen för londonstationen och därmed för alla underrätelseoperationerna Bill Haydon (Colin Firth)
Soldier – chefen för spionaget i warszawapaktsländerna Roy Bland (Ciarán Hinds)
Poorman – chefen för den interna säkerheten Toby Easterhase (David Dencik)
Beggarman – George Smiley själv – jo, misstanken faller även på honom, eftersom hans cigarrettändare har funnits hos hans motståndare på den ryska sidan Karla (Michael Sarne), men den saken får sin förklaring i ett tillbakablickande parti i filmen.

Längre tillbaka i tiden ligger också den historia som leder till att Smiley fördes åt sidan: han sänder en brittisk agent, Jim Prideaux (Mark Strong) till Budapest (en avvikelse från boken), där han hamnar i en väpnad fälla.

Cirkusen genomgår på grund av detta personförändringar, men Smiley kallas återigen in från sidan för att rota i vem det är som är den mullvad, som läcker information till ryssarna, och här kommer all hans intelligens och förslagenhet till användning. Lager för lager lyckas han blottlägga en mörk historia om förräderi, en historia som till och med inbegriper att Ann, kvinnan som har lämnat sår i hans hjärta, har utnyttjats – låtit sig utnyttjas – för att komma åt honom.

Inte många i den här intrikata historien – jag har här hoppat över några element – har alldeles rena händer, och Smiley lyckas idka utpressning mot Esterhase, som har haft kontakt med den centrale ryske agenten i London, Polyakov, för att få upplysningar viktiga för att föra honom vidare till den som i själva verket är Mullvaden, men han måste ändå gillra en fälla för att till slut fånga mullvaden: Haydon.

Haydon konfronteras med vad Smiley har fått fram och får veta, att han kommer att utlämnas till Sovjetunionen.

Prideaux, som efter hemska upplevelser i samband med händelserna i Budapest har kunnat återvända till England och som har kunnat ge Smiley visst bistånd i hans aktuella efterforskningar, tar emellertid, när han får bekräftat att det är hans gamle förtrogne Haydon som har förrått honom, lagen i egna händer och skjuter Haydon.

Därmed faller också rimligen den uppgörelse Smiley har föreslagit ryssarna: i utbyte mot Haydon vill han ha den av Prideaux hett eftertraktade ryska dubbelagenten Irina (Svetlanda Khodehennkova).

I filmens avslutning återvänder Smiley till Cirkusen som chef.

Sommar i P1 med Rakel Chukri

Rakel Chukri, nu kulturredaktör på Sydsvenskan i Malmö, har bland mycket annat varit ordförande för Liberala ungdomsförbundet i Jönköpings län. Hon är syrian men uppvuxen i Smålands Jerusalem.

Invandrartjejer med rötter i den region hon kommer ifrån lever ofta i kulturer med olika normer och villkor för kvinnor respektive män, vilket ibland leder till förfärliga konsekvenser – det räcker med att nämna fall som Fadime och Pela. Men somliga av de här tjejerna lyckas också utan våldsamma konvulsioner, vilket Rakel Chukri är ett exempel på, frigöra sig och leva i enlighet med de regler som gäller i vårt förhållandevis jämställda samhälle.

I sitt Sommar-program berättade Rakel Chukri öppenhjärtigt och inte utan humor om hur hon steg för steg erövrade en ny frihet och om hur detta i sin tur också påverkade föräldrarna. Hennes grundtes var att den invandrargrupp hon och hennes familj tillhör ändå till slut obönhörligt kommer att påverkas av livsmönstren i sitt nya samhälle. Intressant var hennes berättelse om resan tillsammans med modern till den lilla stad i Turkiet föräldrarna kom ifrån, där en kvarboende syriansk yngling konstaterade, att gästerna från Sverige numera nog bara kunde ses som syrianer till 25 procent.

När det gällde Rakel Chukris musikval, känner jag mig mer hemma med Merle Haggard än med Madonna; P J Harvey har jag fått ögonen på via en egen dotter. Jag skulle också gärna ha lyssnat på lite mer musik från den region hennes familj kommer ifrån. Men på den senare punkten får jag väl acceptera att Rakel Chukri har fått sin musiksmak präglad av det samhälle hon lever i.

Sommar i P1 med Eskil Pedersen

Dagens Sommar-program samsändes i norsk, svensk, dansk och finsk radio. Det här programmet sändes på årsdagen av massakern på Utøya, norska AUFs – motsvarigheten till vårt SSU – sommarö. Programmet var förinspelat – eftersom dagens värd, AUFs ordförande Eskil Pedersen, själv var med på Utøya den där nästan obegripligt hemska dagen, har han en viktig roll i dagens många minnesceremonier.

Särskilt Pedersens berättelse om vad som hände på Utøya den där dagen för ett år sen hör till det mest berörande vi har hört i något sommarprogram. Ändå hörde han till de lyckliga som på ett relativt tidigt stadium lyckades ta sig därifrån med livet i behåll. Men sorgen, som han gav uttryck åt, över alla de kamrater som miste livet, kommer säkert heller aldrig att lämna honom.

Till det fina med det här programmet hör också att han tecknade en bredare bild av det arbetet i ett politiskt ungdomsförbund och samvaron på dess sommarläger kan ge: allt från vilja att förändra samhället och världen till kamratskap och mänsklig samvaro, ibland med följden att man på det här sättet möter sitt livs kärlek. Somliga kanske tyckte det var udda att han i det här programmet ägnade tid åt att berätta att han själv är homosexuell – men handlade inte också Anders Behring Breiviks massaker på Utøya egentligen om hans hat mot avvikelser och olikhet?

Av naturliga skäl spelade Eskil Pedersen många sånger med politiskt innehåll, flera av dem kända också här hos oss. Några av dem finns sen tidigare återgivna här på bloggen under Kulturspegeln, Sångtexter. Ett exempel är Lillebjørn Nilsens ”Barn av regnbuen”, i original en sång av Pete Seeger. Ett annat är Mikael Wiehes ”En sång till modet” – Wiehe sjunger den i Oslo i dag.

Efter tragedin för ett år sen skrev Melissa Horn, den här sången som vann AUFarnas hjärtan:

Kungsholmens hamn

Text och musik: Melissa Horn, 2012

Jag ser ljusen som tänds i parken vid Kungsholmens hamn
Jag ser pojkar som gråter och flickor som tar dem i hand
Jag ser mannen på balkongen ta en tyst minut för sig själv
Det kan aldrig göras ogjort det där som hände i kväll

Är du en av dem som var där när det hände
eller saknade du någon du en gång trodde du kände?
Är du en av dem som gråter när ingen ser på,
är du en av dem som berörs ändå?

Jag ser mig i spegeln med ögon röda av gråt
Jag tänker: hur gick det till, hur bar de sig åt?
Min lillebror går ut och vi vet aldrig vart han ska
Jag blir så rädd när jag tänker att det kunde vart han eller jag

Aldrig mer ung eller aldrig mera fri
När det handlar om barn har vi rätt att ta någons parti
Men ni vet hur det känns när röda ögon ser svart
Och jag sänder en tanke till dig som ligger sömnlös i natt

Alla som vill ta en stund och fundera:
När ska vi göra mod av sorgen och börja agera?
Nu städar man gatan och snart försvinner alla spår
Och vi fortsätter växa fast han förblir 16 år

Jag ser ljusen som tänds i parken vid Kungsholmens hamn
Jag ser pojkar som gråter och flickor som tar dem i hand
Jag ser mannen på balkongen ta en tyst minut för sig själv
Det kan aldrig göras ogjort det där som hände i kväll
Nej, det kan aldrig göras ogjort det där som hände i kväll

(Melissa Horns insjungning finns på RCA.)

Också annat som Eskil Pedersen spelade var bekant för oss här i Sverige, till exempel ”Some Die Young” av Laleh Pourkarim – men här hörde vi den med Frida Amundsen (Lost Army):

Some Die Young

Text och musik: Laleh Purkarim, 2012

I will tell your story if you die
I will tell your story and keep you alive
The best I can, I will tell them to the children
If we have some, if we have some

That I’ve always felt the feeling we would die young
Some die young, some die young, some, some die young
But you better hold on,
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young, but you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together
Some die young

I will tell your story if you try
But how long will your thoughts of valleys stay green
When the world you were born in changes with seasons,
Will you run with this dream, or will you run alone
Or will you run against and finally reveal

Why some die young
Why some die young
Why some die,

Some die young
But you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
But you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
But you better hold
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
(Some die young)

Det finns en rad norska artister som skulle förtjäna att bli lika kända här som många av våra är i Norge. Ett exempel är Åge Aleksandersen – själv har jag hört honom live tillsammans med Mikael Wiehe och har honom också på skiva. Eskil Pedersen spelade den här låten för oss:

Va det du Jesus?

Text och musik: Åge Aleksandersen

Han sa likhet og frihet
for svart og for kvit
Ingen storm uten vind
dæm mått kjæmp skull dem vinn
Han visst tida va knapp
ingen uka og år
ingen brann uten ild,
bloet rinn fra et sår

Refreng:
Å, va det du Jesus
Va det dæ vi mista igjen
Å, va det sjansen te livet vi lemlesta no igjen

Mellomspill

Navnet var Palach
og byen var Prag
Ett senka flagg på en
gryandes dag
Ett skrik ut mot verden
ei rose, ei bønn
ett land og ei mor
bøyd i sorg for sin sønn

Refreng:
Å, va det du Jesus
Va det dæ vi mista igjen
Å, va det sjansen te livet vi lemlesta no igjen

Sønn av en snekker
født av ei mor
kvar einaste kveld sa
det bli fred på jord
Du ble kalt terrorist
men var kun åtte år
Sabra Chatila
Et verkandes sår

Refreng:
Å, va det du Jesus
Va det dæ vi mista igjen
Å, va det sjansen te livet vi lemlesta no igjen

(Åge Aleksandersen har sjungit in den på ”Levva livet”, Plateselskapet AS).

En annan norsk favorit är Stein Ove Berg – jag har faktiskt själv översatt en av hans sånger till svenska. I dag spelade Eskil Pedersen en av hans sånger, som ofta sjungs i AUF och Arbeiderpartiet:

Ta hverandre i handa og hold!

Text och musik: Stein Ove Berg

Vi har gått under faner og flagg
på en lang vei fra natt imot dag.
Hån og spott har vi tålt,
men når styrke blir målt
var vi sterkest – vi kjempet i lag.

Det har hendt våre rekker ble brutt
av soldater med kuler og krutt.
Men vår mannsterke hær
med de brukne gevær
sto som fjell, og de seiret til slutt.

Mang en bauta vil stå uten navn
– reist av tårer, av sult og av savn –
over kvinner med mot
som var stamme og rot
for et mailøv som vi fikk i favn.

Det finns de som har snudd seg og gått;
som tror frihet er no’ man har fått.
De vil smi for seg selv,
tror på evner og hell.
Slike folk har vår framtid forrådt.

Nei, nå gjelder det mere enn før!
For hvis samholdet rakner og dør,
venter fiender nok
som vil splitte vår flokk.
Og vår flamme blir aske og glør.

Du skal synge, men aldri i moll!
Du skal kjempe, men aldri med vold!
Tusener støtter vår sak,
så vær stolt og stå rak!
Ta hverandre i handa og hold!

(Insjungen som användes kommer från ”AUF synger”, AOF)

Programmet började och slutade med Nordahl Griegs pacifistiska dikt ”Till ungdommen” (”Kringsatt av fiender”) från 1936, tonsatt 1952 av dansken Otto Mortensen. Först hörde vid den med Herborg Kråkevik (Kråkeviks Songbook), sedan i en modern version med svenska The Real Group, Sebbe Staxx och Rune Stakser (Universal Music, Sverige):

Til ungdommen / Kringsatt av fiender

Norsk originaltext: Nordahl Grieg, 1936
Musik: Otto Mortensen, 1952

Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm –
vi deg til strid!

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må – men:
øk det og styrk det!

Stilt går granatenes
glidende bånd.
Stans deres drift mot død
stans dem med ånd!

Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!

Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.

Ubygde kraftverker,
ukjente stjerner.
Skap dem, med skånet livs
dristige hjerner!

Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.

Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.

Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.

Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.

Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!

På nätet har jag också hittat en svensk textversion, signerad Roland von Malmborg, som jag samarbetade med när jag gjorde min egen sångbok ”Upp till kamp!” (1970):

Till ungdomen
Svensk text: Roland von Malmborg
Norsk originaltext: Nordahl Grieg (”Til Ungdommen” / ”Kringsatt av fiender”), 1936
Musik: Otto Mortensen, 1952

Bryt av mot fiendskap, gå rak i din tid.
Mitt uti blodig storm välj fredens strid!
Oskyddad frågar du, med händerna vida:
Vad är mitt vapen, med vad skall jag strida?

Här är ditt värn mot våld, rostar ej som svärdet:
Tron uppå livet självt och människovärdet!
För all vår framtids skull: Sök det, låt gro det.
Dö om du måste – men, bygg det och tro det.

Kärnvapen hotar tyst folken och landen.
Röj bort allt hot mot liv, gör det med anden!
Krig är förakt för liv. Fred är att besinna.
Skapa med all din kraft och hatet ska ej vinna.

Mänskan kan ädel bli, jorden gör oss rika
Om här finns nöd och svält beror på att vi svika.
Ändra det! Livets namn låt orätt falla
solsken och bröd och ande ägs av alla.

Detta är löftet vårt från syster till broder.
Låt oss bli goda mot Jorden vår moder.
Låt oss ta vara på kärleken, skönheten värmen.
Så som man bär ett barn varsamt på armen.