Ett fördröjt farväl till kommunismen

Jag var aldrig någonsin i DDR, och Östberlin besökte jag för första gången efter murens fall: gjorde ett par korta promenader in på den östra sidan under en SI-kongress. Fast å andra sidan har jag erfarenhet av mitt eget gamla hemland, Estland, både före och efter kommunismens fall.

Om kommunismen innebar ett helvete för många människor i dåtidens östländer, kan man väl säga att DDRs ambition var att bli ett mönsterhelvete. Men trots alla stolta ambitioner flydde ändå många av medborgarna i denna arbetar- och bondestat till väst, till och med när de riskerade att bli skjutna.

Också detta speglas i Wolfgang Beckers (regi) lysande film ”Good Bye, Lenin!”. Det räcker med att nämna filmens inledning, 1978, då pojken Alex Kerner (här spelad av Nico Ledermüller) med beundran följer ryska Sojus 31 på dess rymdfärd med även en östtysk ombord. Berlinmuren är dock här mer det osynliga hinder som skiljer familjen Kerner från den 1978 till väst avhoppade pappan, Robert (Burghart Klaussner).

Mamman i familjen Kerner, Christiane (Katrin Sass) anstränger sig därefter desto mera för att framstå som en trogen DDR-medborgare: och hängiven SED-anhängare.

Men hennes trofasthet och idealism får sig en knäck när hon en dag 1989 ser sin egen son Alex (nu spelad av Daniel Brühl) delta i ett demonstrationståg mot regimens restriktioner. Mamman får en hjärtattack och faller ner på gatan i koma.

Alex, som tillsammans med många andra demonstranter har gripits, släpps, kanske för att hans mamma är känd och betrodd partimedlem. Sonen besöker henne på sjukhuset, men hon går inte att kommunicera med, ligger i koma i åtta månader. På sjukhuset träffar han för övrigt åter en flicka han gick tillsammans med i demonstrationståget, sjuksköterskan Lara (Chulpan Khamatova) – det faktum att hon är ryska bidrar till att den här filmens skildring av livet i kommunistländerna känns både äkta och nyanserad.

När mamma Katti vaknar till liv igen, blir goda råd dyra. En läkare varnar rent av Alex för vad som kan hända när modern får klart för sig vad som har hänt. DDR finns ju inte mer.

Alltså fraktar Alex hem modern till en lägenhet som i alla detaljer är som det brukade vara förr. Inte utan stort besvär lyckas han skaffa konserver och andra varor, som modern minns från sitt DDR, ibland genom att använda gamla förpackningar som han har fyllt med nytt västinnehåll, och när hon är så pass pigg att hon vill se TV, fixar han med hjälp av en filmkunnig kompis videofilmer med rätt slags programinnehåll, även fejkade nyhetsprogram. Släktingar och vänner får komma på besök iförda DDR-kläder, och han betalar barn för att komma och sjunga pionjärsånger för den sängliggande mamman.

Men naturligtvis blir det allt svårare att hålla den reella verkligheten utanför moderns synfält, och Alex blir tvungen att fixa ett TV-nyhetsinslag om att Coca Cola, som mamman har sett en reklamskylt för utanför fönstret, i själva verket från början var en DDR-uppfinning. I samma fejkade nyheter i TV får modern veta att alla de västtyskar hon under en för sonen oväntad utflykt ser flytta in i huset i själva verket är flyktingar undan kapitalismen.

Läget blir naturligtvis gradvis allt mer svårkontrollerbart, och när Alex låter iscensätta den falska TV-nyheten att DDRs nye ledare, astronauten Sigmund Jähn, har öppnat gränsen mot Väst, har mamman redan hunnit se en symbolisk handling: en helikopter fraktar i väg en dinglande Lenin-byst (Good Bye, Lenin!).

Modern, nu inlagd på sjukhus igen, håller god min trots att Lara redan har berättat sanningen för henne och trots saker hon med egna ögon har kunnat se. För Lara och sin dotters nye västtyske pojkvän har hon också hunnit berätta, att det från början hade varit meningen att hon själv, liksom maken, skulle fly till Västberlin men, bland annat av rädsla för vad som skulle kunna hända med barnen, hade valt att stanna kvar i Öst.

Ett par dar senare dör hon.

Den här filmen speglar kommunismens fall genom en enskild familjs öden, men inte alla dess gestalter fängslar. Dottern i familjen finns där också och spelar med, men hon har alls inte samma utmejslade roll som sonen. Filmen rymmer också en återförening mellan sonen och den till Västberlin försvunne fadern, som nu har ny familj, bland annat två mycket yngre barn. Ändå tycker jag inte att filmens story funkar så bra i just det här stycket.

Men i huvudhandlingen är ”Good Bye, Lenin!” en lysande film.

Melodikrysset nummer 36 2012

I dagens kryss spelades en låt med en amerikansk grupp som jag inte ens hade hört talas om. Men när jag hade fått låttiteln, ”Burn It Down”, var det ju bara att googla: gruppen visade sig heta Linkin Park.

Jag medger att jag hade mycket lättare att identifiera ”Där näckrosen blommar”, som skrevs 1928 av Sven du Rietz och Sven-Olof Sandberg. Fast i dag fick vi tyvärr höra den misshandlas av Flamingokvintetten.

Äldre schlager är jag över huvud taget bra på. Jag minns fortfarande vilken succé Lill-Babs gjorde 1959 med Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”.

Och visst minns jag Ted Gärdestads ”Sol, vind och vatten”.

Eller för den delen ”I en röd liten stuga”. Sven-Olof Sandberg sjöng in den redan 1936, men på fyrtio- och femtiotalen, the radio days, hördes den om och om igen i radioapparaten, så när jag, som i dag, hör den i en jazzig instrumentalversion med Arne Domnérus och Rune Gustafson, minns jag omedelbart titeln.

Inte för att jag är något fan av just Marie Serneholt, men problemet för henne och andra skivartister i dag är att det inte längre finns någon enhetskanal som alla människor lyssnar på. Som mina läsare vet, följer jag i och för sig Melodifestivalen i TV, men det måste till mycket mer än en engångslyssning för att en låt, till exempel hennes ”Salt and Pepper”, ska fastna i musikminnet. Fast just den här låten förekom ändå så sent som i årets melodifestival.

Jag gissar att Niklas Strömstedts insjungning av ”Kärleken vet” härstammar från en programserie i TV 4 som jag inte har sett, men jag vet att sångens upphovsman, Mikael Wiehe, också var med där. Wiehes egen insjungning har jag förstås själv i min skivsamling.

Lars Forssells ”Snurra min jord” har jag också i min mycket omfångsrika samling av politisk musik, både på skiva och i sångböcker med Forssells visor. Originalet, ”Elle tourne la terre”, skrevs av Leo Ferré.

Därmed har vi redan tagit ett steg in mot den musikaliska klassikervärlden i vid mening.

Dit räknar jag självfallet Evert Taube. Jag skrev i somras en hel serie nätartiklar om Taube och hans musik, och bland annat hans ”Calle Schewens vals” från 1931 kan du också hitta texten till ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Fast just den här texten torde höra till Taubes mest kända och sjungna, så nästan alla kommer säkert i håg att Calle Schewen där blandar sitt kaffe med Kron, det vill säga Kronbrännvin. Visste ni förresten att Kron numera ägs av finska staten, detta eftersom den borgerliga svenska sålde ut denna nationalklenod?

Carl Michael Bellman har en ännu mer grundmurad klassikerstatus. Fast många som har lärt sig ”Gubben Noak” redan under barnaåren vet kanske inte att den här texten skrevs av Bellman.

Klassisk operettmusik hörde vi i dag i tyskspråkigt original. Men jag gissar att de flesta vet, att när Jussi Björling sjöng den på svenska, hette den ”Nu är jag pank och fågelfri”.

En favoritklassiker har jag sparat till sist. I och för sig är musikalen ”Annie”, ur vilken vi i dag fick höra ”Tomorrow”, från relativt sen tid, 1977, men jag tror nog att den kommer att finnas kvar i det scenmusikaliska arvet också fram över. Dock bygger den här musikalen på en serieklassiker, ”Little Orphan Annie”, som Harold Gray började teckna redan 1924. Den gick i Aftonbladet, under tidigt sextiotal om jag inte minns alldeles galet. Då hade Aftonbladet, på den tiden i lite större så kallat berlinerformat, två hela seriesidor, alltså ett helt serieuppslag. I dag har tidningen två dagliga serier plus dessutom ytterligare två serier var sin gång i veckan.

Det här kallar jag förfall!

Lars Ahlin om den nödvändiga kampen för allas jämlikhet

Året var 1968. Jag arbetade från början av året på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm. Valet – mitt första på 68an – blev en stor socialdemokratisk seger, men i ryggen hade partiet nederlaget i 1966 års kommunalval, och länge såg läget osäkert ut.

Men vi på partiexpeditionen kunde, bland annat genom egna opinionsundersökningar, se att vinden vände, och andrakammarvalet ändade i en fantastisk socialdemokratisk valseger: 50,1 procent röstade (s).

Under det påföljande året kom jag att arbeta som sekreterare i den av socialdemokratiska partiet och LO gemensamt tillsatta och drivna jämlikhetsgruppen, vars arbete leddes av Alva Myrdal, men gruppens tillkomst och arbete grundade sig på ett kongressbeslut 1968, och ett samhälle präglat av ökad jämlikhet fanns redan under 1968 som en mäktig underström inom arbetarrörelsen.

Ett skriftligt uttryck för detta fanns i en valbroschyr, sammanställd av Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF). I den fanns en, vågar jag påstå, unik valappell, skriven av en av Sveriges främsta skönlitterära författare, Lars Ahlin:

Därför stöder jag socialdemokratin

Åter är demokratin hotad och därmed den fortsatta kampen för allas jämlikhet. Minns hur ung den kampen är, minns hur infiltrerat samhällslivet alltjämt är av gamla elit- och meritvärderingar. Hotet kommer både från höger och vänster, men inte bara från fjärran extremistgrupper, hotet står tätt intill den socialdemokratiska fronten. Genom ett och detsamma vill man komma socialdemokratin till livs: genom att hävda någon elits företräden framför de många. Elittänkandet är alltid ideologi, aldrig ett ofrånkomligt öde eller ett naturligt arv. Den reaktionära ”eliten” är kanske mest känd. Men känner vi liberalismens s. k. naturliga elit, den som sägs framgå av ”fri” konkurrens inom skilda områden? Känner vi kommunismens ”elit” eller den nya vänsterns svärmiska elittankar om den fåtaliga gruppen med ”det högre medvetandet”? Gemensamt för allt elittänkande, hur stridigt det än utförs, är att de många som lever här och nu omyndigförklaras – de många är ej kapabla nog, de saknar kvalifikationer och rätt omdöme, de bör tas om hand och styras. Detta är samtliga eliter överens om. Och eliterna, varifrån allt gott påstås utgå till massan av omyndigförklarade, kräver för sin del privilegier. Makten och rätten är deras, äran och – naturligtvis – kapitalet.

Höstens val är av största vikt. Genomskåda elitkraven var de än sticker fram och säg nej till alla dess former genom att rösta socialdemokratiskt.

* * *

Antielitism och jämlikhet – värderingar som också dagens socialdemokrati borde vårda.

En tidnings ”lätta sida” måste vara både rolig och berörande

DNs Namn och Nytt-sida avslutar tidningens kulturdel, och dess välfunna placering plus Hans Lindströms fräcka teckningar gör att jag fortfarande läser den här sidan, om än långt ifrån allt.

Men det fanns en tid då Namn och Nytt var ett dagligt måste, med kåsörer som Red Top (Lennart Nyblom) och Eld (Erik Lundegård) och den oslagbare dagsverspoeten H. (Alf Henrikson).

Inget ont om dagens kåsörer och den ibland läsvärde dagsversmakaren Holmberg, men oftast lyser det inte om dem. Jag har funderat lite över om Namn och Nytt-sidans relativa nivåsänkning kan bero på att man numera, med ett remarkabelt undantag, som skrivande fasta medarbetare bara använder sig av anställda DN-medarbetare – att man är en god journalist gör en ju inte automatiskt också till lysande kåsör.

Undantaget, kåsören som inte är anställd på DN, är Hanna Hellquist, en drygt 30-årig journalist verksam även i etermedia och med rötter och sommarhus i Värmland. Hon lägger inte an på att vara rolig, men hon är personlig och oftast berörande.

Min höga värdering av hennes kåserier beror inte på att jag alltid håller med henne – det finns tillfällen då jag har lust att ropa ”Idiot!” till henne, men det skulle ju inte hjälpa. Snarare är det äktheten i hennes skildring av sitt liv som berör mig och, antar jag, andra läsare. DN tycks ha begripit det här, eftersom hon ges stort utrymme i bilagan På stan varannan fredag.

Men där tar tidningens förstånd uppenbarligen slut. För det behövs också ett nytänkande i fråga om Namn och Nytt.

Om mina egna försök i den här branschen, inklusive mitt samarbete med Eld och Red Top, kan du läsa mer i en tidigare bloggtext som heter ”Korta meningar och Brokiga blad”.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 19 2012:

”Sängaveln tycker jag är lite läcker”

Rubrik i Upsala Nya Tidning

”Stortorget: Försäljning av idrottsföreningar, skolklasser och småskaliga livsmedelsproducenter.”

Skaraborgs Läns Tidning

En dag på Akademiska

Birgitta hade kallats till Akademiska i dag för en rad undersökningar inför sin förestående hjärtklaffsoperation. Hon skulle vara där klockan åtta, så vi klev upp sex, duschade och åt frukost. Jag följde självklart med.

De många förberedande undersökningarna och alla samtalen med olika specialister och annan personal tog sin rundliga tid och var utspridda över hela dagen; jag var med om flertalet av dem och fick på så sätt reda på fakta, nyttiga att känna till också för en nära anhörig. Men det blev också longörer: väntetid däremellan för oss båda och ännu mer väntan för mig till exempel när Birgitta var borta för röntgen. Jag har läst alla dagens tidningar och löst korsord medan jag har väntat. Ett tag somnade jag.

Birgitta hade kunnat få sjukhuslunch, men eftersom jag var med, gick vi tillsammans till en källarcafeteria och åt var sin räkmacka.

Om inget oväntat tillstöter, tas nu Birgitta in på hjärtkliniken på söndag eftermiddag, och så följer operation på måndag. Jag räknar med att kunna göra ett besök på måndag kväll och kommer sen att meddela den övriga familjen när det kan vara lämpligt att börja göra besök.

Det kommer att finnas gott om tid för detta, även om det inte går att i förväg meddela exakt hur länge hon blir kvar på Akademiska.

Sen följer en mycket lång konvalescens hemma, i vilken ingår kontrollbesök och träning på sjukhuset.

Finska statliga Altia köper lettisk vodkatillverkare

Den av finska staten ägda alkoholtillverkaren Altia håller allt mer på att erövra den ledande position det av svenska staten ägda Vin & Sprit tidigare hade i Norden – en del av V & S’ mest kända spritmärken ägs nu för övrigt av finska statens motsvarande företag.

Altia har sedan tidigare dotterföretag både i Estland och Lettland, företag både med egen tillverkning och med distribution av Altias mer kända finska och svenska märken – Altias dotterföretag säljer där förstås också Renault cognac, numera ägt av finska staten.

Jag har några gånger varit inne på lettiska Altias hemsida och kollat sortimentet, men de inhemska märkena är helt obekanta för mig, och jag kan inte bedöma om något av dem skulle kunna ta sig in på svenska Systembolagets hyllor.

Nu förstärker Altia ytterligare sin närvaro i Lettland: Altia har just köpt 88 procent av Jaunalko SIA, enligt uppgift en av de större alkoholtillverkarna i landet. Uppenbarligen är det en rysk vodka, Arsenitch, tillverkad ända sedan 1860-talet, som har lockat Altia att genomföra det här köpet. Men Jaunalko tillverkar även andra vodkamärken, Kurland och Delo nr 5.

När jag går in på Jaunalkos hemsida – länk finns på det finska moderbolaget Altias hemsida – hittar jag där hela spektrat av spritsorter: cognac och brandy, gin, likör, tequila, vermouth, whisky… Men det finns bara ett enda märke jag tidigare över huvud taget har hört talas om, polska Gin Lubuski, som förr i världen ägdes av svenska V & S’ polska dotterföretag och som följde med i franska Pernod Ricards köp av V & S. Gin Lubuski har senare sålts vidare till tyska Henkel.

Jag har ingen aning om huruvida något av de där märkena har kvaliteter som skulle motivera försök att lansera det här i Sverige, men Arsenitch har kanske en chans.

ABC-bok

Carin Wirséns (text) och Stina Wirséns (bild) ABC-bok ”Ahmed anka och ödlan Örjan”, ursprungligen utgiven av Bonnier Carlsen 2004, har 1012 utkommit i ny upplaga hos En bok för alla.

Bilderna är fina och de korta texterna i form av tvåradiga verser fyndiga, men de lär oss egentligen inget om de figurer, oftast djur, som får illustrera alfabetets bokstäver. Å andra sidan stimulerar de utan tvivel åtminstone de läslärande barn, som har sinne för absurdism.

Ibland är de här illustrerade bokstavsverserna någorlunda gripbara:
Igeln Inger
bor på ett finger.

Men varför
Hamstern Hedda
bor hos en gädda,
den senare dessutom försedd med en tekopp, kan vara svårare att förstå.

Dock når den här kombinerade bild- och bokstavsvershumorn oanade höjder, som när lille
Xerxes X
bor på ett kex.

Och att
Ormen Orvar
bor bland korvar
låter ju rent av logiskt.

Ännu ett spökhus

Jag har tidigare, mycket förtjust, läst och recenserat – se Kultuerspegeln, Barnkultur – Kicki Stridhs (text) och Eva Erikssons (bild) ”Det hemska spökhuset” (1992, återutgiven 2009 av En bok för alla).

En bok för alla ger nu (2012) ut en snarlik bok av Thomas Halling (text) och Kenneth Andersson (bild), ”Mot spökslottet” (ursprungligen utgiven av Alfabeta, 2008). Den är till uppläggningen irriterande lik ”Det hemska spökhuset”: En ensam liten flicka kommer en kväll till ett spökslott och upplever där hemskheter som spöken, benrangel och en huvudlös man. Liksom flickan i ”Det hemska spökhuset” stövlar hon glatt vidare, vilket inte förefaller särskilt förvånande, eftersom Kenneth Anderssons illustrationer inte alls är så läskiga som Eva Erikssons.

Till slut möter hon dock även en ganska läskig vampyr och flyr ut ur spökslottet. Den nya upplevelsen av skräck tacklas bland annat genom att bilderna i den här delen av boken har lagts upp och ner, och sen kommer det som verkligen är en poäng: När den hemska vampyren hinner i kapp vår flyende lilla flicka, säger han:

– Du glömde din ficklampa!

En resa genom tid och rum och mytologi

När Jan Lööf först (1995) gav ut sin bok om tomten, hette den ”Tomten berättar”. När samma förlag, BonnierCarlsen, återutgav den 2008, hade den döpts om till ”Vem matar djuren?”. Så heter den också nu (2012), när En bok för alla ger ut ytterligare en upplaga.

Tomten matar i och för sig djur i den här berättelsen, men fokus ligger hela tiden på tomten, så frågan är om inte den ursprungliga titeln är mest adekvat.

Den här tomten arbetar som lagårdstomte, men alla vi som någonsin har varit inne i en lagård anar tidigt, att det det här nog inte är vilken lagård som helst. En gris vilar bredvid en noshörning, och lejonen och leoparderna ser inte ut att vilja äta upp vare sig älgarna eller aporna.

Trångt är det också, så vår tomte sover middag inkilad mellan ett lejon och en gorilla och vilar sitt huvud mot gorillans tjocka mage.

I Jan Lööfs berättelse står aldrig det som står i baksidestexten men som vi vuxna läsare redan har förstått när kaptenen beordar alla djuren att tåga ut: Den här tomten har varit hustomte på Noaks ark – på nästa bild ser vi för övrigt den strandade arken på toppen av Ararat, där Noak nu öppnar vinrestaurang. Bland hans kunder ser man mytologiska sagofigurer som en kentaur, en faun och en cyklop.

Där erbjuder Noak honom jobb, men vår tomte liftar norrut på ryggen av en mammut.

Jan Lööfs tomteberättelse är dock inte bara en resa i mytologin utan också i tid och rum. Härnäst hamnar vår tomte på ett norrländskt småbruk av det slag jag minns från min barndom. Här vaktar han grisar och höns mot angrepp från räven, som nog skulle kunna ta livet också av den trötta gamla vakthunden på gården.

Men vi befinner oss uppenbarligen i den brytningstid då småbruk inte längre bar sig. Korna föses in i en bil med en skylt, vars första bokstäver vi skymtar: SL. Bohaget – man ser en elspis, en kyl, en fåtölj och en läslampa – läggs på ett lastbilsflak, och då passar tomten på att slinka in i ett skåp som också står där.

På det här sättet kommer vår tomte att flytta med in till stan, och det är verkigen inte en stad vilken som helst: På torget kommer Fantomen gående med Devil i koppel. Där spankulerar också Tintin med Milou, och vid foten av en ryttarstaty har en bister polis just hittat en kanske inte helt nykter kapten Haddock. Mandrake samtalar med Stor-Klas och Lill-Klas.

Tomten flyttar tillsammans med sin före detta småbrukarfamilj in i en modern lägenhet och finner ganska snart att det dess bättre bara är hunden och katten som ser honom.

Tomten har dessutom krympt på sin ålders höst: nu är han i samma storlek som hunden och katten. Men hans plikter har ju också blivit färre jämfört med när han hjälpte Noak på arken.