Och så är det september

I fredags flyttade vi alltså in till Uppsala, och därefter har vi ägnat en stor del av tiden åt att packa upp och komma i ordning. De buketter med ringblommor, dahlior, luktärter, krasse och höstanemoner Birgitta plockade strax före avfärden från Öregrund lyser nu upp bord på olika håll i lägenheten.

En obehaglig överraskning väntade oss: Bostadsrättsföreningen ska, trots att badrummen och toaletterna renoverades för ganska kort tid sedan, nu specialbehandla rörstammarna genom något slags insprutning, och det betyder att vatten och toaletter måste stängas av – en barack med toaletter och duschar har ställts upp bredvid grannhuset. Har jag tolkat ett meddelande på anslagstavlan i porten rätt, kommer dock toalettstoppet att bli förhållandevis kort, vilket jag med mina gammelmansbesvär på nätterna är tacksam för.

Birgitta slipper den här värsta fasen, eftersom hon då kommer att vara inlagd på Akademiska sjukhuset för hjärtklaffsoperation.

Men dess förinnan måste vi utrymma ett av våra källarförråd där hantverkarna ska gå in i ett rör. I det där förrådet förvarar Birgitta bland annat alla sina aftonklänningar från tiden som talman. Ingen av oss är just nu i fysiskt skick att bära upp saker till lägenheten och till vårt andra förråd, men sonen, Matti, har lovat försöka åka till Uppsala för att bistå oss.

Han ringde i morse och berättade bland annat att hans och Karins lilla Ella just har börjat äta annat än bara bröstmjölk.

Våra barn visar all tänkbar omtanke om sin mamma, nu när hon ska genomgå den där operationen, som hon förstås ändå är lite orolig inför.

Anna var här hos oss i eftermiddags och fikade. Birgitta och hon – själv är jag ju diabetiker – åt av de kakor Kerstin bakade till vårt 75-årskalas i Öregrund. Samtalet rörde allt från Mona Sahlins debacle i Socialistinternationalen till mer privata och familjerelaterade saker.

Men egentligen var inte det vi talade om det viktigaste. Mycket viktigare är det att familjegemenskapen fungerar i besvärliga skeden av livet.

När Birgitta är tillbaka från sjukhuset och hyggligt återställd, ska vi ha familjekalas här hemma, ett samlat födelsedagskalas för Kerstin, 43, Birgitta, 75, och Viggo, 10.

Melodikrysset nummer 35 2012

Veckans melodikryss var, åtminstone enligt min mening, mycket lätt. Själv klarade jag alla frågorna direkt, hann också redan i anslutning till respektive fråga kolla detaljer som årtal.

Dessutom gav ju Anders Eldeman ibland onödig hjälp: Vad är det för sport att veta att ”Fritiof i Arkadien” har skrivits av Evert Taube – ET – när man får veta melodititeln? Och Loa Falkmans röst var ju också lätt att känna igen. Taubes text kan du hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och att svaret på vågrätt 3 skulle bli ”Teaterbåten” listade jag ut redan innan frågan hade ställts och när jag hade tre av sammanlagt elva bokstäver klara. Ur den hörde vi sen ”Old Man River” med Ivan Rebroff. ”Teaterbåten” skrevs 1927 av Jerome Kern och Oscar Hammerstein.

Jag märker att jag här kanske låter onödigt gnällig – den spelade musiken var det nämligen inget fel på. Alltså: för mig är Glenn Miller-låten ”Moonlight Serenade” något busenkelt – men det är härlig musik som jag har dansat till många gånger.

En annan gammal goding är ”As Time Goes By”. Den skrevs redan 1931 av Herman Hupfeld men fick sin berömmelse genom filmen ”Casablanca” 1942, där vi hörde Ingrid Bergman säga ”Play it again, Sam”. Pianisten Sam spelades av Dooley Wilson.

Ännu äldre är revymelodin ”Den gula paviljongen” – den skrevs redan 1923 av Emil Nordlander och John Redland.

Men när det gäller ålder slås den med hästlängder av Carl Michael Bellmans ”Vila vid denna källa”, Fredmans epistel numero 82. Fast Bellman skrev väl egentligen ”Hvila”.

På tal om hästländer fick vi också höra ”Gamle Svarten”, i dag med Roland Cedermark, vilket skulle ge oss ordet gnägg.

Och apropå hästar, minns ni fortfarande cirkusen och den ständigt oförvägne Hampus? Jag talar förstås om ”Den vita stenen”, den underbara TV-serien från 1973, baserad på en lika underbar bok av Gunnel Linde – jag har haft möjlighet att tacka henne personligen, eftersom jag vid en middag har suttit bredvid henne. Men tillbaka till krysset: här skulle Bengt Hallbergs musik leda oss till ordet sten.

Eva Moberg var värd vid middagen då jag träffade Gunnel Linde, och det leder oss vidare till Vilhelm Moberg och hans utvandrarserie. Den musikdramatiserades 1995 av Björn och Benny och fick då titeln ”Kristina från Duvemåla”. Ur den sjöng Tommy Körberg sången om Robert, ”Och guldet blev till sand”, men vi skulle associera till något som hade hänt långt tidigare, nämligen att de svenska utvandrarna först korsade Atlanten.

Också dagens två melodifestivallåtar var lätta.

1995 vann Jan Johansen den svenska uttagningen med ”Se på mig”, som klarade sig hyggligt – blev trea – också i Eurovision Song Contest.

Ganska färsk, från 2010, är ”Kom” med den märkligt stavade gruppen Timoteij.

”Kolarvisa” med Ewert Ljusberg har jag sparat till allra sist, detta eftersom jag hörde honom live – också hälsade på honom – i Öregrund i somras.

Från Öregrund och in till stan, Uppsala, flyttade vi i går, vilket är en månad tidigare än vi brukar. Birgitta ska om några dar tas in på Akademiska sjukhuset för en hjärtklaffoperation.

Karl Gerhard-favoriter

Jag har tidigare skrivit om CD-utgåvor av Karl Gerhard-material. Under den här sommaren har jag lyssnat på ytterligare en CD, den här gången med 24 sånger med en sammanlagd speltid om 78.05, kallad kort och gott ”Karl Gerhard” i serien Svenska favoriter (Odeon CMCD 6423 7243 875996 2 8, 2005, distribution EMI).

Den här CDn innehåller givetvis många av Karl Gerhards mest kända och mest uddiga kupletter, och många av just dessa har jag också på andra CD med honom eller i till exempel Magnus Ugglas insjungningar. (Om du går upp under Kulturspegeln, Musik respektive Sångtexter, hittar du detta.)

Med detta vill jag inte förringa den här utgåvan, alls inte. Här hittar man många av Karl Gerhards klassiker, politiska, satiriska och andra, sådant som ”Den ökända hästen från Troja” (1940) med musik av Lille Bror Söderlundh efter rysk förlaga, ”Jazzgossen” från 1958 (i Edvard Brinks och Alfred Kjaerulfs original ”En lille rystedans”), den inte alls snälla ”Nu ska vi vara snälla” (1935) med musik av Jules Sylvain, ”Gungorna och karusellen” (1955) med musik av Herbert Steen, ”Tack ska du ha” från 1938, åter en låt med musik av Sylvain, mera Sylvain-musik: ”I de ökända kvarteren i det ruskiga Marseille” (1937), ännu mer Sylvain: ”Jag är ett bedårande barn av min tid” (1938), den humoristiska ”Kan du tänka dig honom utan hår? (jag kan det inte)” från 1938, med musik av Karl Olof Lagerkrans, ytterligare Sylvain: ”Hurra vad jag är bra”, ”En katt bland hermelinerna” (1955) med musik av Herbert Steen – och så avrundar vi väl uppräkningen med ytterligare en Sylvain: ”En doft från den fina världen” (1953).

Och så rymmer den här CDn alltså ytterligare en lång rad Karl Gerhard-nummer. Lär själva känna hans fantastiska sinne för satir, även hans fantastiska diktion!

Förr hörde man honom ofta i radio – numera sker det mest bara i program som Melodikrysset.

Själv har jag också hört honom live en gång på 1950-talet; han medverkade i Folket i Bild-turné, och jag var FiB-ombud.

Mer Pete Seeger med Bruce Springsteen

Jag har tidigare utförligt skrivit om Bruce Springsteens “We Shall Overcome: The Seeger Sessions” (Columbia 828 76828762, 2006) – du kan hitta recensionen ovan under Kulturspegeln, Musik, Springsteen, Bruce.

Från samma turné härstammar ”Live In Dublin” med Bruce Springsteen och The Session Band (Columbia 8869708762, 2007, distribution Sony/BMG). I det här albumet ingår två CD och en DVD, och inte minst DVD-delen är vansinnigt rolig att titta på: Där finns inte bara musiken utan också spelglädjen plus enskilda musikers insatser dokumenterade.

CDna innehåller överlappningar av We Shall Overcome-albumet men också annat material, och dessutom blir ju låtar aldrig riktigt identiska vid två olika spelningar.

Framför allt den första av de båda CDna innehåller fullt med bandningar som det svänger alldeles förbannat mycket om: ”Atlantic City” med sitt härliga rytmkomp, ”Old Dan Tucker” i en smittsamt dansant version med bland annat banjo och där publiken sjunger med, medborgarrättsrörelsesången ”Eyes On the Prize” där jag vill framhålla brasset, rövarballaden ”Jesse James” som blir bra med hjälp av både brasset och stråkarna, en religiös sång som ”O Mary Don’t You Weep”, kända sånger som ”Erie Canal” och ”My Oklahoma Home” (i det fallet finns det en annan text också), den skotska ”Mrs McGrath”, den politiska ”How Can a Poor Man Stand Such Times And Live” och ”Jacob’s Ladder”, här gjord som tradjazz. Mer kunde nämnas.

Från den andra CDn vill jag särskilt nämna ”Pay Me My Money Down” och ”We Shall Overcome”, men också ”Growin’ Up”, ”This Little Light of Mine”, ”American Land”, ”Blinded By the Light” och ”Love of the Common People” är klart hörvärda.

I min ovan nämnda recension av We Shall Overcome-albumet har jag listat en lång rad inspelningar som Pete Seeger själv eller Seeger tillsammans med The Weavers har gjort av låtarna där. Gå vidare dit om du vill ha vägledning.

Brevroman, fast som film

Filmen ”84 Charing Cross Road” (1987) är uppbyggd som en gammaldags brevroman, och ursprungligen (1970) var den faktiskt en roman, skriven av Helene Hanff. Men innan den blev film, gjordes den som pjäs både på teater och i TV.

Jag har inte läst boken, inte heller sett scenversionerna, men så vitt jag förstår följer filmen, i regi av David Hugh Jones och med manus av Hugh Whitmore, i olika avseende grundstoryn väl. Det är viktigt eftersom Helene Hanff själv har en av de båda huvudrollerna. I filmversionen spelas hon av Anne Bancroft och bor, liksom den verkliga Hanff, i New York. Den andra huvudpersonen i den här historien, Frank Doel (Anthony Hopkins), finns däremot i London och arbetar i antikvariatet Marks & Co.

Helen Hanff skriver inte bara själv, bland annat framgångsrikt för film, utan har också ett starkt litteraturintresse, bland annat för klassisk brittisk litteratur. Det senare får henne att 1949 skriva till Marks & Co i London för att kunna köpa utvalda klassiker, och hennes främsta kontakt där blir Frank Doel, som lyckas hitta det ena efterfrågade verket efter det andra och sen posta böckerna till Hanff i New York – med följer räkningar, inte särskilt höga med nutida mått, varefter hon skickar pengar i kuvert till antikvariatet i London.

Mellan de här båda uppstår en märklig vänskap på avstånd: brev växlas regelbundet, och framför allt börjar Hanff skicka paket med i det efterkrigstida England ransonerad och svåråtkomlig, iland också dyr mat. I åtminstone filmversionen delar Doel med sig till de övriga anställda, och snart försöker de återgälda den vänliga givmildheten genom att hitta svåråtkomliga böcker åt Hanff, extraböcker som man inte begär betalt för. Har jag förstått det jag har läst rätt, breddas i filmen på det här sättet persongalleriet framför allt på den engelska sidan, något även på den amerikanska.

Framför allt tidsbilderna från det efterkrigstida England känns äkta och välfångade – ransonering och andra vardagsbekymmer fångas väl. Storyn går dock ända fram till decennieskiftet 1960-tal/1970-tal och blir senare också mer rapsodisk, men filmen fångar ändå tidens gång genom att ge glimtar av både kröningen av Elisabeth II i England och 1960-talets raskravaller i USA.

Det sorgligaste i den här historien är att Helen Hanff och Frank Doel aldrig kommer att mötas. En gång är hon faktiskt nästan på väg till London – men så råkar hon ut för att drabbas av en obehagligt hög tandläkarräkning.

Så när hon 1971 äntligen kommer i väg, är hennes brevvän och hjälpande hand Mr Doel död, och antikvariatet på Charing Cross Road 84 är stängt. Hon besöker det, men nu ska huset rivas.

En vemodig historia, fast faktiskt inte sentimental.

Släktresan eller Stig-Helmer i Amerika

Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) hade vi fått tips om att Lasse Åberg var socialdemokrat, till och med organiserad sådan. På den tiden, när AiP var ett socialdemokratiskt familjemagasin med både politik och kultur, hade vi också en serie personporträtt, inte skvallriga utan fördjupande och gärna roande, av människor inom arbetarrörelsen eller sympatisörer till denna. Så Lasse Åberg tillfrågades och ställde upp. Resultatet publicerades i ett julnummer. Lasse fick där möjlighet att både berätta om sina värderingar och sitt Musse Pigg-museum.

Jag berättar det här med anledning av att han i ett timslångt TV-program i går kväll berättade om en anfader, som inte gillade socialister och försökte hejda ett demonstrationståg genom att ropa att dess väg bar åt helvetet.

Långt senare än personporträttet i AiP har jag kommit att åtskilliga gånger träffa Lasse och hans hustru Inger – Lasse är liksom bland andra min hustru utsedd till hedersupplänning, och dessa med respektive ses årligen vid en bättre middag hos landshövdingen på Uppsala slott. Jag har suttit bredvid Inger, och vid det efterföljande kaffet har jag och Birgitta flera gånger haft trevliga samtal med paret Åberg.

Det här TV-programmet var inte mindre trevligt. Det var det första i en serie där några utvalda människor med hjälp av professionella släktforskare får möjlighet att kartlägga sin härkomst. Lasse Åberg kommer från en släkt av smeder och hade på grund av sitt påtagligt mörka hår trott att det fanns valloner någonstans i hans genetiska arv, men det visade sig, att kedjan av smeder föregicks av en rad kolare och att man längst bak i den kedjan hittade människor som hade flyttat hit från Finland.

Ett par bröder till hans farfar hade också utvandrat till USA, så vad hade det blivit av dem? Med hjälp av en släktforskare fick han upp spåret till åtminstone den ene av dem, och i andra halvan av det här programmet gav han sig av för att hitta anförvanter till honom. Det här förde honom till svenskbygder, där man både kunde se en jättelik dalahäst och massor av svenska namn på gravstenarna på kyrkogården.

Och se – han hittade också en kvinnlig ättling till den nu för länge sedan döde anförvant han försökte spåra. Hon kunde visserligen inte svenska men var ytterst intresserad och hjälpsam och förde honom till det nu igenvuxna boställe som Oberg, som han kallade sig over there, en gång för länge sedan hade anlagt.

Som svenskanknuten belöning fick hon bland annat ett paket knäckebröd.

Och det visade sig att det nog var Stig-Helmer som företog en släktresa till Amerika: Vår släktforskare hade inget körkort.

Även i det är han min själsfrände. Inte heller jag har körkort.

Ålderns höst

Det blåser, hårt och kallt, och i morse när jag gick ner till brevlådan för att hämta tidningarna var plattorna på gången våta. I slutet av veckan är sommarvistelsen i Öregrund slut. Birgitta ska tas in på Akademiska för sin klaffoperation, och sen följer en lång konvalescens. Själv ska jag försöka ta mig ut till sommarhuset åtminstone några gånger till för att ställa i ordning inför vintern.

Sommarvistelse och sommarvistelse – det har över huvud taget inte varit mycket bevänt med vädret under det som enligt almanackan är sommarmånaderna. Det har funnits perioder då jag knappt har gått ut annat för att handla mat i Konsum.

Också det känns tyngre och tyngre, bokstavligen. Att bära hem två fulla matkassar tar numera på krafterna; ofta ställer jag ner kassarna och vilar ett par minuter när jag har tagit mig upp för det lilla motlutet vid lekparken halvvägs hem.

Min kondis har gradvis försämrats allt sedan jag fick mina egna hjärtproblem och fick först pacemaker, sen stent inopererade. Den fysiska orken är en skugga av vad den en gång har varit, och numera är det en mödosam uppgift att kravlande på knä rensa mitt stora stenparti och sen, en balja i taget, bära i väg renset eller, inne i huset, veckostäda toan/badrummet.

I torsdags kväll, när vi på väg till fredagens kalas i Sala var inne i Uppsala och åt middag på en pizzeria i Tunabackar, blev stegen så tunga under den ganska korta vägen dit, att vi på vägen hem tog buss, en sträcka på två hållplatser.

Jag är en person som tidigare i mitt liv har sovit mycket gott på nätterna. Numera har jag en för män i min ålder inte ovanlig ålderskrämpa: jag måste under nattens lopp gå upp ganska många gånger för att kissa.

Tidigare har jag därefter lätt kunnat somna om. Riktigt så är det inte längre. Det händer ganska ofta, ibland varje natt, att jag känner en kvävningskänsla när jag ska somna om: andningsvägarna genom näsan känns, om inte helt täppta så i alla fall en smula blockerade. Ibland kan jag klara det här genom att lägga ett par kuddar på varann och sen somna om med huvud och delvis även rygg i lite högre läge.

Men ofta går inte det heller, och då har jag hittat en alternativ sovställning som fungerar: Jag tar på mig morgonrock och går över till TV-rummet, där jag sätter mig i min Lamino-stol med ett täcke runt fötterna. Där sover jag sedan sittande – den upprätta sovställningen tycks medföra att andningsvägarna genom näsan inte täpps till.

Ibland tänker jag lite sorgmodigt att det snart bara är huvudet (alltså bortsett från andningsorganen) som fortsätter att fungera klanderfritt. Och det är ju en lycka så länge man kan tänka, läsa, lyssna på musik, se film, äta.

Gärna också därefter skriva om det.

Också det går fortfarande bra, även om jag har en viss domning i ett par av fingertopparna på vänstra handen (liksom tidigare i tårna).

Jag har berättat för min husläkare om de här domningsbesvären, och hon har konstaterat att jag ändå har full känsel kvar i de här organen. Hon skickade mig också till Akademiska för undersökning, detta utan man där kunde avgöra vad som exakt är orsaken.

Men i den här åldern får man ju vara glad över att man över huvud taget lever.

Bergman i och utanför spegelvärlden

Jag såg Ingmar Bergmans ”Såsom i en spegel” redan när den kom 1961. Därefter har jag sett den flera gånger, senast nu på DVD.

Filmen är mycket vacker i Sven Nykvists foto. Dess exteriörer är hämtade från det Fårö som sedan blev mer än ett sommarviste för Bergman. Innehållsmässigt är den ett kammarspel: handlingen utspelar sig inom loppet av något dygn, och de agerande är fyra: änklingen och författaren David (Gunnar Björnstrand), självupptagen och registrerande, hans schizofrena dotter Karin (Harriet Andersson), Karins man, läkaren Martin (Max von Sydow) och så Karins yngre bror Fredrik, kallad Minus (Lars Passgård). Handlingsförloppet skulle kunna beskrivas mycket enkelt: Karins schizofreni förvärras till den grad att hon förs till sjukhus av en ambulanshelikopter som landar likt den spindel hon i sina sjukdomsföreställningar ser som Gud. Resten är till största delen de övriga agerandes reaktioner, självinsikt och föreställningar om verkligheten.

Det är det senare som gör ”Såsom i en spegel”, belönad med en Oscar för bästa utländska film, så svåranalyserad för en bedömare, som saknar förankring i den religiösa föreställningsvärld som präglar både den här filmen och de följande bergmanfilmerna, ”Nattvardsgästerna” och ”Tystnaden”. Det vill säga, Davids reaktionsmönster är i alla fall om inte försvarbart så i alla fall begripligt: hans ständiga flykt, till barnens stora besvikelse, utomlands, författarens benägenhet att utnyttja allt, till och med dotterns sjukdom, i sitt eget skrivande, hur han hejdade sig på randen till ett självmord, hur han på grund av det som händer till slut kommer på talefot med sin son (”Pappa talade med mig”). Men det som händer med dottern, Karin, blir svårare att analysera, så fort man lämnar makens/läkarens angreppssätt, att med en spruta tillfälligt besvärja de demoner som har tagit hustrun i besittning och i stället försöker analysera de syner hon ser, bland annat genom att stirra in i en tapet. Här lämnar oss Bergman i valet mellan en rationell förklaring – Karins tillstånd förvärras hastigt när hon läser det pappan, utan minsta skyddsräcke, i sin dagbok har skrivit om hennes sjukdomstillstånd – och en irrationell, den som speglas i Karins sjukdomsföreställningar.

Att det handlar om just ett val betonas av filmens själva titel, som är ett citat hämtat ur ”Första korintierbrevet” 13: ”Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte.”

Märkliga resultat i estniska sommarmätningar

Det ledande regeringspartiet i Estland, nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), är det enda parti som går framåt i sommarmätningarna, kraftigt framåt. Det här partiet hade i försomras i någon enstaka mätning passerats av Socialdemokraterna som landets största parti, men i juli gick det upp från 31 till 34 procent, och i augustimätningen får partiet rekordhöga 39 procent, detta trots att partiet har drabbats av en del skandalskriverier. Den enda konkreta politiska fråga någon i kommentarerna har kunnat peka på som orsak till partiets uppgång är partiets av den socialdemokratiske partisekreteraren Indrek Saars utpekade – ganska vaga – förslag om höjt stöd till barnfamiljerna.

Själv tror jag att orsaken ska sökas i en annan, häpnadsväckande hög siffra. Av de tillfrågade i den här mätningen kan hela 40 procent (39 procent i juli) inte uppge något parti de sympatiserar med. Reformpartiet är det helt dominerande och synliga regeringspartiet; det når, i motsats till övriga partier, ut med sitt budskap, och det har lång regeringserfarenhet.

Det är sålunda inte förvånande att dess mindre koalitionspartner, det social- och nationalkonservativa IRL, Isamaa ja Res Publika liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) från 15 procent i julimätningen har gått ner till 13 procent i augusti.

SDE, Sotsiaaldemokraatlik erakond, som i försomras var uppe kring 30 procent, gick i juli tillbaka till 25 procent och får nu 20 – märk att även detta är långt över resultatet i föregående riksdagsval.

Och det fjärde och sista partiet i riigikogu, den estniska riksdagen, det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) får också det 20 procent (22 i juli).

Inget parti utanför riksdagen är på väg att ta sig över femprocentsspärren. Rohelised (De gröna) får 3 procent (mot 2 i juli), och Konservatiivne rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) samt Kristlikud demokraadid (Kristdemokraterna) står båda och stampar på 1 procent vardera.

918 personer har tillfrågats under perioden 1-22 augusti.

Det skulle inte förvåna mig, om siffrorna i de första höstmätningarna åter blir mer lika dem från i våras.

Melodikrysset nummer 34 2012

Jag tyckte inte att dagens kryss var våldsamt svårt, även om Anders Eldeman spelade en del musik som jag inte så ofta hör på.

Phil Collins har jag inte i mina skivhyllor, men visst var det han som sjöng ”You Can’t Hurry Love”. Han har också spelat trummor.

A-ha har jag heller inte i min kollektion, men bindestrecket gjorde det lätt att hamna rätt. Och så fick vi ju låttiteln, ”Butterfly”.

Desto lättare var dagens melodifestivalanknutna frågor.
”Oh My God!” från 2011 med The Moniker (Daniel Karlsson) är ju en sån där låt som sätter sig bergfast i musikminnet.

Och Shirley Clamp, som vi i dag hörde i ”Med hjärtat fyllt av ljus”, har åtminstone jag främst lärt mig att känna igen via Melodifestivalen.

När det gäller filmfrågorna i Melodikrysset, syndar Anders Eldeman ofta genom att tillgripa återbruk.

I dag spelade han till exempel Julian Lloyd Webbers ”Up Where We Belong” ur ”En officer och en gentleman”.

Och hur många gånger har ”Titanic” – i dag illustrerad av ”My Heart Will Go On” – förekommit i Melodikrysset?

I dubbelfrågan mot slutet har särskilt den kvinnliga artisten förekommit rätt så ofta. Det vi hörde var ”What a Wonderful World” med Louis Armstrong och ”Come Away With Me” med Norah Jones.

I andra fall, till exempel i dagens allra första fråga, hade Eldeman ändå försökt att variera sig. Den som i dag fick sjunga ”Det är dans på Brännö brygga” var Alf Robertson.

Och det var åtminstone ett tag sen vi sist hörde ”Axel Öhman”, även känd som ”Skepp som mötas”.

Gamla godingar som Glenn Millers ”In the Mood” blir njutbara igen om de inte spelas allt för ofta – det gäller till och med om man som i dag i stället får höra dem med Ingmar Nordströms.

Själv tyckte jag av samma skäl – alltså inte för att den i dag spelades i en finsk version – att det var kul att åter få höra ”Vem vet”, ursprungligen signerad Lisa Ekdahl.

Inte heller Nisse Hellberg har förfekommit alltför ofta i Melodikrysset, så även om jag har det mesta av honom i mina egna skivhyllor, lyssnade jag gärna på ”Stjärnan i mitt liv”.

Sen var det väl bara dagens barn-TV-fråga kvar. Den var lätt, åtminstone för folk i min ålder. Vi har alla, tillsammans med våra barn, tittat på Anita och Televinken.

Men sånt här förändras ju över tid. Jag har till exempel ingen aning om huruvida de barn som deltog i trädgårdskalaset hemma hos Lena och Anders i Sala i går känner till Televinken, inte heller om Lenas och Anders nyfödda kommer att bli bekant med de här figurerna.

Men trevligt var det på kalaset, och läcker traktering. Så jag kan väl passa på att tacka värdfolket och också Hasse och Karin, som efter trädgårdsfesten skjutsade hem oss till Öregrund.