Än kan Bob Dylan

De tre första låtarna på Bob Dylans ”Tempest” (Columbia 88725457002, 2012, distribution Sony) är mycket fina. Det börjar starkt med ett långt intro till ”Duquesne Whistle”, också i övrigt en mycket hörvärd låt, som låter som snabb, stompig musik från swingeran. Och till min förtjusning låter också nästa spår, den mer balladartade ”Soon After Midnight” med sin långsamma dansrytm bra. Och när det sen kommer ytterligare en högst hörvärd låt, ”Narrow Way”, ett stycke snabb talking blues med malande rytm, tror jag för ett ögonblick att hela plattan är så här bra.

Också nästa låt, den berättande ”Long And Wasted Years”, är värd att lyssna på, men det dröjer ända till titelspåret, ”Tempest”, innan jag känner mig tagen igen – den, med sin violin i introt, har för övrigt när det gäller texten föranlett en diskussion om ifall den har hämtat sin inspiration från filmen ”Titanic”.

Ja, även den avslutande berättande ”Roll On John” har en bra melodi.

Också flertalet av låtarna däremellan är berättande, balladartade, men musikaliskt kanske inte några av de bästa Dylan har gjort. Här skulle jag gärna ha sett att ett texthäfte hade följt med i skivkonvolutet. Inte så att jag har problem med att uppfatta innehållet i sånger som sjungs på engelska, ens om det framförs med Bob Dylans i dag ganska rossliga röst, men Dylan är ju något av en sångpoet, och jag skulle därför vilja uppfatta också alla nyanser och dolda allusioner, vilket är lättare, när man har texten framför nosen. Fast jag har senare hittat alla texterna på nätet.

Musikerna i bandet gör en mycket fin insats, särskilt i de inledande tre låtarna, men David Hidalgos dragspel i den högst dansanta ”Early Roman Kings” är, liksom Tony Garniers bas i ”Tin Angel” och Donnie Herrons steel guitar i flera av de nämnda låtarna, värda ett särskilt omnämnande.

Och så, låt er inte luras av att producenten enligt skivkonvolutet heter David Frost.

Melodikrysset nummer 44 2012

Vad man tycker är lätt respektive svårt i Melodikrysset beror förstås på vad det är för musik man är bekant med respektive inte har hört.

Av dagens kryssillustrationer var det väl egentligen bara en, den med en till svenska översatt siffra, som låg utanför det jag spontant kunde: Arthur Kopils (musik) och Maury Yestons (text) ”Nine” från 1982, på svenska Nio, har jag, vad jag minns, aldrig kommit i kontakt med. Men när jag efter nätletning får fram, att den bygger på Fellinis ”8½”, en mycket intressant film, blir jag förstås intresserad.

Jag har för all del aldrig sett ”Blåjackor” (1939, premiär i Göteborg 1941) heller, åtminstone inte på scen. Möjligen har jag någon gång sett Rolf Husbergs filmatisering från 1945. Hur som helst, jag känner igen den, även Annalisa Ericsons röst – den här gången sjunger hon dock tillsammans med Kjell Krage, inte som ursprungligen med Nils Poppe. Den här operetten hette i original ”Boys In Blue” men skrevs i Danmark av Lajos Laitai, vilket i mina öron låter ungerskt, med en fransk fars som förlaga.

Per Gessle har jag lyssnat på med ett halvt öra, men jag ska tillstå att jag inte är våldsamt förtrogen med hans repertoar. Därför famlar jag lite – nätsöker titlar – när jag hör hans bidrag till dagens kryss, men när jag har tillräckligt många ledbokstäver, kommer jag fram till att det måste röra sig om ”När vi två blir ett”.

Lätt som en plätt är det däremot att identifiera ”Kom, kom, kom, kom till Brittas restaurang.” Jag minns den med upphovsmannen, Gösta Linderholm. Jag har tidigare berättat historien om när han valturnerade tillsammans med min hustru, som då skojade med honom så att han rodnade: hon och turnéledaren slängde upp ett par onämnbara modell XXXXL på scenen när han spelade på ett av mötena.

Hustrun var där också när Björn Skifs och Agnes (Carlsson) sjöng ”When You Tell the World You’re Mine” vid ett mycket omskrivet bröllop – hon har, allt sedan hon var talman, ett slags band till bruden. Också jag har genom åren ställt upp på många kungliga arrangemang, fast då närmast av lojalitet till hustrun, men den gången tyckte jag inte, att jag behövde ställa upp längre.

Men inget ont sagt om kärlek, inte heller deras. Min egen egen kärlek vill jag gärna tillägna Evert Taubes klassiker efter Robert Burns, ”Min älskling du är som en ros”, och då är det faktiskt inte främst partisymbolen jag har i åtanke.

Änglar är kanske inte riktigt min grej, men Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet” är också värd att lyssna på.

Barnvisor, Alice Tegnérs och andras, hör jag gärna på, fast jag har fyllt 75. Och ”Blåsippor ute i backarna stå” har jag förstås sjungit själv under folkskoletiden, har den ävenb på CD. Fast även i det här fallet finns det stavningsproblem vi diskuterade redan förra lördagen. Det Eldeman efterlyser är den moderna varianten står.

Scenartister av olika slag roar mig. Den äldre av dagens exemplar, Karl Gerhard, har jag det mesta av i skivhyllorna och har också skrivit om ovan under Kulturspegeln, Musik. Så visst känner jag genast igen ”Gungorna och karusellen” från 1948, den som i dag skulle ge oss pluralen karuseller.

Lasse Brandeby, från scen känd som Kurt Olsson, hade vänstervärderingar även han, även om det inte framgår av just ”Till den person som tillgrep min väska igår”.

Men som mina läsare vet, brukar jag också lyssna mig igenom melodifestivalerna. Så det är klart att jag minns den då ännu mycket unga Carola (16 år) 1983 – åttiotre – slå igenom med ”Främling”, signerad Lasse Holm och Monica Forsberg.

Och även ”Maria” med Östen med resten minns jag från Melodifestivalen 2003. Jag tror att jag till och med lite grann höll tummarna för den.

Lasse Stefanz sjunger egendomligare än han stavar sitt namn, men nog minns man hans ”De sista ljuva åren”, på Svensktoppen 1989-1990.

Fast det vete fasen: är de sista åren så ljuva, rent av de bästa i ens liv? Jag tillåter mig tvivla. Jag har skrivit om det här ett par inlägg tillbaka.

Dylan sjunger blues

I dag när jag var inne i min skivaffär, hittade jag en Bob Dylan-CD som jag inte hade, ”Blues” (Columbia Legacy 88697 009 172, 2006, distribution Sony). Den visade sig vid närmare påseende inte innehålla något jag inte redan har – den är ett temaurval – men blues stämde med min sinnesstämning, så jag köpte den ändå.

Och jag har inte ångrat mig.

Musikaliskt är blues ett vitt begrepp, även om den här musiken bärs upp av vissa rytmelement och en blå sinnesstämning. Redan i den egentliga bluesmusiken finns det olika traditioner, till exempel deltablues och chicagoblues, men dessutom hittar man blueselement i mer eller mindre besläktade genrer som rythm’n’blues och viss rockmusik, även i viss amerikansk religiös musik. Och alla vi som kan vår Dylan vet ju att han ofta dessutom är en musikalisk gränsöverskridare, vars låtar i det skick de är inspelade inte alltid är så lätta att kategorisera. Så även om till exempel den avslutande låten på den här samlingsskivan, ”Blind Willie McTell”, är tillägnad en bluessångare som har existerat och har klanger av ”St James Infirmary”, gör Dylan den på ett ganska balladartat sätt. Varför den inte kom med på ”Infidels” (1983), som den ursprungligen spelades in för, vet jag inte – vi fick höra den först på ”The Bootleg Series Volumes 1-3 (Rare And Unreleased) 1961-1991”, utgiven 1991.

Stark blueskänsla har däremot den snabba och mycket hörvärda ”Dirt Road Blues” från ”Time Out of Mind” 1997. Som Bill Flanagan påpekar i konvoluttexten, går tankarna i det här fallet till bluesmän som Charley Patton. Flanagans påpekande att den låt som är tillägnad Patton, ”High Water (for Charley Patton)” från ”Love And Theft” 2001 i själva verket för tankarna till en som Doc Boggs ligger det också något i.

Dylan är svår att definiera inom gränserna för något vedertaget fack. ”Seeing the Real You at Last” från ”Empire Burlesque” 1985 har en mycket originell rytm, och ”Gotta Serve Somebody” från ”Slow Train Coming” 1979 är ett slags blues i mollton. I det senare fallet störs jag mer av kören än av det kristna budskapet.

Traditionell blues hittar man i ”Down In the Flood” från ”Bob Dylan’s Greatest Hits Vol. II” 1971, och ännu bättre är ”Meet Me In the Morning” med sitt förförande komp från ”Blood On the Tracks” 1975.

Snabba och rytmiska är låtar som ”Everything Is Broken” från ”Oh Mercy” 1989 och ”The Groom’s Still Waiting at the Altar”, ett stycke elektrisk blues från ”Shot of Love” 1981.

Först på den här skivan ligger ”She Belongs To Me” från ”Bringing It All Back Home” 1965, inte alls oäven – men de följande två låtarna är ännu bättre: den rockiga ”Leopard-Skin Pill-Box Hat” från ”Blonde On Blonde” 1966 och så ”It Takes a Lot To Laugh, It Takes a Train To Cry” från ”The Bootleg Series Volumes 1-3 (Rare And Unrekleased) 1961-1991”, här i en snabb, elektrifierad version.

Det här är absolut ett urval värt att lyssna på.

Mitt nya liv

Minns i november

Svensk text: Gösta Rybrant, 1960 (till musikalen ”Fantasticks”)
Amerikansk originaltext Harvey Schmidt (”Try To Remember”), 1960 (ur Broadway-musikalen ”The Fantasticks”)
Musik: Tom Jones, 1960

Minns i november, den ljuva september,
den tid då äpplet faller moget.
Grå är november men ljus är september,
för den som bara väntar troget.
Mörk är december men ljuv är september,
då livet är öppet och redoboget.
Dofter vi anar och vinden oss manar att följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa.

Minns i november, den ljuva september,
då solen styrs med silkestömmar.
Grå är december, men ljuv är september,
då natten ger oss gyllne drömmar.
Ljuv är september – en helt annan timbre
får fåglarnas drill och vart källsprångs bölja.
Hösten vi anar och vinden oss manar att följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa.

Mörk är december, men ljuv är september.
Du vet att vintern kommer åter.
Minns då september, den ljuva september,
då bara tårepilar gråter.
Grå är november och kall är december,
men ljuv är september, då råg ses bölja.
Spar dina tårar. vi vet ju att vårar ska följa.
Följa, följa, följa, följa,
följa, följa, följa, följa, följa.

Vädret är gråmulet och kallt – fast grått var det ju ofta också i september, och det har regnat mycket under det så kallade sommarhalvåret.

Man kan bli deprimerad för mindre.

Livet har också blivit märkbart annorlunda den här hösten. Birgitta har fått båda hjärtklaffarna förstärkta, men än så länge orkar hon mycket lite av det hon förr klarade av. Och själv har jag, som jag har berättat om, också legat på Akademiska sjukhuset för hjärt- och lungbesvär och fått en rad nya mediciner att hålla reda på, också fått börja injicera insulin. Det besvärar mig inte sen jag väl har lärt mig, men det känns uppriktigt sagt tungt att ständigt vara beroende av injektioner och mängder av piller. Dessutom måste jag med några dagars mellanrum gå till vårdcentralen och ta blodprov för att sen, per telefon, få besked om antalet Waran-tabletter jag ska ta de kommande dagarna.

Livet är inte längre vad det en gång var.

Men jag kämpar på med det som alltid har legat mig varmt om hjärtat: jag läser böcker och tidningar, ser på film, lyssnar på musik och skriver sen om det, förhoppningsvis på ett sätt som kan inspirera även andra.

Till livets glädjeämnen hör att jag har fått två av barnbarnen, Viggo och Klara, på ännu närmare håll än tidigare. Deras mamma, vår dotter Kerstin, bor hos oss under överskådlig tid framöver och hjälper oss skröpliga med att städa samt handla och laga en hel del mat, även diska.

Det gör att Viggo och Klara också bor här varannan vecka, till exempel just nu då de har höstlov. Eftersom deras mamma ska i väg till sitt jobb tidigt på morgnarna, har jag de senaste morgnarna ordnat frukost åt dem, och Birgitta har stått för lunch.

Det här är ingen betungande plikt, och barnen är dessutom jättesnälla. I morse kom Klara, sju år, och berättade stolt att hon själv hade bäddat sin och brorsans dubbelsäng och dessutom höll på att städa upp i deras rum, en gång i världen våra egna barns barnkammare, numera benämnt biblioteket (fast vi har böcker i alla andra rum också). Hon fick förstås beröm av morfar.

Jag försöker också hitta på trevliga saker med sikte på barnbarnen, så gott jag kan. I går, på väg hem från Vårdcentralen, gick jag in på konditori Trianon och köpte med hem tre wienerbrödsliknande bullar till eftermiddagsfikat: en till Viggo, en till Klara och en till Birgitta.

Själv nöjde jag mig med en slät kopp kaffe. Sånt är livet för oss diabetiker.

Det är Halloween på gång också, något som inte fanns i min egen barndomsvärld. Redan i går kväll ringde det på dörren: Det var två flickor utstyrda på det hemskaste sätt, och dom sa ”Bus eller godis!”. I brist på godis gav jag dem en slant var.

På kvällen knöt Kerstin ihop en av sina specialiteter, att baka, med den här spökhelgen. Resultatet kan du ta del av på Kerstins blogg – länk finns här intill.

Fast mitt eget, allt klenare hjärta känner mer för Tove Jansson och hennes ”Höstvisa” än för Halloween:

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Try To Remember

Amerikansk originaltext: Harvey Schmidt (ur musikalen ”The Fantasticks”), 1960
Musik: Tom Jones, 1960

Try to remember the kind of September
When life was slow and oh, so mellow.
Try to remember the kind of September
When grass was green and grain was yellow.
Try to remember the kind of September
When you were a tender and callow fellow.
Try to remember, and if you remember,
Then follow.
Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Try to remember when life was so tender
That no one wept except the willow.
Try to remember when life was so tender
That dreams were kept beside your pillow.
Try to remember when life was so tender
That love was an ember about to billow.
Try to remember, and if you remember,
Then follow.
Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Follow, follow, follow, follow, follow,
Follow, follow, follow, follow.

Deep in December, it’s nice to remember,
Although you know the snow will follow.
Deep in December, it’s nice to remember,
Without a hurt the heart is hollow.
Deep in December, it’s nice to remember,
The fire of September that made us mellow.
Deep in December, our hearts should remember
And follow.

Socialdemokraterna största parti i litauiska valet och bildar troligen regering

Det har varit val till seimas, parlamentsval, i Litauen. I två steg, 14 respektive 28 oktober 2012; Litauen tillämpar ett blandat valsystem, där hälften av ledamöterna väljs i majoritetsval, hälften i proportionella val. I redovisningen nedan tar jag endast upp det sammanlagda utfallet för respektive parti.

Största parti med 38 mandat (+ 13 jämfört med valet 2009) blev Lietuvos socialdemokratų partija (Litauens socialdemokratiska parti) med Algirdas Butkovivičius som ledare. Det här partiet är med i Socialistinternationalen. Det återbildades efter den litauiska frigörelsen med hjälp bland annat från Sverige och kom lite senare att fusioneras med den reformerade delen av kommunistpartiet.

Tvåa, med 33 mandat (- 12) kom det parti som under förra mandatperioden var störst i seimas, Tevynes sajunga – Lietuvos krikščionys demokratai (Fosterlandsunionen – Litauens kristdemokrater) med Andrius Kublius som ordförande. Det här partiet är ett konservativt och kristdemokratiskt parti.

Trea, med 29 mandat (+ 19), kom Darbo partija (Arbetarpartiet) med Viktor Uspaskich som ledare. Det här partiet är ett centristiskt och populistiskt parti, i vissa avseenden likt Edgar Savisaars Keskerakond (Centerpartiet) i Estland.

DP har före valet tillsammans med LSDP och TT – se nedan – deklarerat att de, om de tillsammans vann valet, ämnade bilda en trepartikoalition.

TT, Tvarka ir teisingumas (Ordning och rättvisa), med Rolandas Paksas som ordförande, fick 11 mandat (- 4), men de här tre partierna har tillsammans fått 78 av parlamentets 140 mandat. TT är nationalkonservativt och populistiskt.

Ytterligare fyra partier fick mandat:

Liberalų sajüdis (Liberala rörelsen) med Eligius Masiulis som ordförande fick 10 mandat (- 1). LS är inte bara liberalt utan också populistiskt.

Den polska minoriteten i Litauen har ett eget parti, Lietuvos lenkų rinkimų akcija (Polackernas i Litauen valaktion) med Waldemar Tomaszewski som ledae, och eftersom polackerna är den största minoriteten i Litauen, större än ryssarna, fick de även denna gång representation i seimas: 8 mandat (+ 5).

Därnäst kom ett helt nytt parti, Drąsos kelias (Modets väg), som fick 7 mandat (0). Det är ett populistiskt men rättsvärnande parti med antikorruption på sitt program. Partiet bildades 2012 av anhängare till Drąsius Kedys, som hade dragit fram rättsskandaler i ljuset.

Ett av de äldre partierna, Lietuvos valstiečių ir žaliųjų sąjunga (Litauens union av bönder och gröna) fick den här gången, trots nytillskottet av gröna, bara 1 mandat (- 2). Partiledaren i LVŽS heter Ramŭnas Karbaukis.

Noteras bör också att Liberalų ir centro sajunga (Liberala och center-unionen), tidigare med 8 mandat, åkte ur seimas den här gången. Partiledare är Gintautas Babravičius.

Åtskilliga andra partier ställde upp, flertalet av dem nya, men få av dessa kom ens över en procent.

Litauens president, Dalia Grybauskaité, har gjort invändningar mot att det populistiska Arbetarepartiet, vars ledare ibland har liknats vid Silvio Berlusconi, skulle ingå i den nya regeringen, men det är mycket tveksamt om hon har några konstitutionella möjligheter att förhindra detta. Däremot har socialdemokraternas partiledare, som sannolikt får försöka bilda regering, gjort klart, att en del av Arbetarpartiets mer vidlyftiga vallöften nog inte kan komma med i regeringsplattformen.

Barnen från Frostmofjället – den första svenska långfilmen för barn

Laura Fitinghoff (1848-1908) skrev en av förra seklets stora klassiska böcker för barn, ”Barnen från Frostmofjället” (1907). Den var fortfarande en måste-bok när jag gick i folkskolan under senare delen av 1940-talet och början av 1950-talet och hade dessutom fått ny aktualitet genom Rolf Husbergs filmatisering 1945, den första långfilmen gjord för barn – själv såg jag den som matinéfilm någon gång under de där åren.

Boken är en av de svenska barn- och ungdomsklassikerna. Den gavs ursprungligen ut inom ramen för Barnbiblioteket Saga, som jag minns också från min egen skoltid, och när KF med sin starka barnboksutgivning inom Rabén & Sjögren hade tagit över en rad förlag, bland dem Klassikerförlaget, var det närmast självklart, att i dess serie med de allra bästa barn- och ungdomsklassikerna skulle ingå även Fitinghoffs ”Barnen från Frostmofjället”. Den här utgåvan, tryckt 1992, har en moderniserad stavning, en smula förkortade (styckade) meningar och ett – med ganska varsam hand, tycker jag – en smula moderniserat ordval.

Dess förinnan hade Laura Fitinghoffs ursprungliga historia om barnen från Frostmofjället också moderniserats på annat sätt. 1974 gav Jonas Sima och Björn Nordström ut sin remake ”Barna från Blåsjöfjället” (Tiden), och 1980 gjorde Sima en film med samma namn.

Sannolikt har de flesta av dagens barn aldrig hört talas som ”Barnen från Frostmofjället”, varken boken eller filmen som bygger på den. Den utspelar sig för all del i en mycket annorlunda tid och miljö, men är det verkligen så omöjligt att intressera dagens unga läsare för den här i många stycken gripande och spännande storyn?

Själv såg jag i dag om Rolf Husbergs svart-vita filmatisering från 1945 – kanske visades den som eftermiddagsbio i TV för att det är höstlov i skolorna. Den innehåller element, som säkert känns främmande för dagens unga: I dagens samhälle skulle det förstås inte, bland annat tekniskt, vara möjligt för sju föräldralösa barn att hålla sig undan de sociala myndigheterna under så lång tid och med kontakter med människor på olika håll. Och jag tror inte heller att den fromhet som präglar de här barnan känns naturlig för dem som i dag är i deras ålder. Hos mig däremot, som visserligen är ateist men själv gick i skolan under en tid, då man bad bordsbön och självklart kunde psalmer som ”Tryggare kan ingen vara” och ”Morgon mellan fjällen” utantill, känns det här tidstypiskt, även om jag i dag finner filmen i gudligaste laget – fast det här finns också i bokförlagan.

Riktigt all den konkreta must som finns i Fitinghoffs bok har filmen, kanske av naturliga skäl, inte lyckats fånga – den panorerar i stället landskap lite mera – men Olle Nordemars och Sven Nykvists filmfoto fungerar ändå väl. Miljöerna känns hyggligt autentiska: Många föreställer sig kanske, att filmens Frostmofjället (som för övrigt inte existerar) ligger någonstans i Lappland, men så är det inte: Laura Fitinghoff skrev om Ångermanland, och filmens exteriöra avsnitt från Anundsjö, Anundsjöån, Undersåker och Åre är hyggligt väl valda.

Filmstoryn är av naturliga skäl en smula förkortad men följer ändå relativt troget den litterära förlagan.

I den familj vars öden vi får följa är fadern redan död, och mamman – dödssjuk även hon – lever i en ensamt belägen stuga med familjens sju barn, i fallande ålder Ante (Hans Lindgren), Maglena (Siv Hansson), Månke (Anders Nyström), Anna-Lisa (Anne-Sophie Honeth), Per-Erik (Ulf Berggren), Brita-Kajsa (Paula Jagaeus) och Kristina (Christina Jagaeus). Mamman tar, innan hon dör, löfte av äldste sonen Ante att hålla ihop syskonskaran – hon varnar honom för att fattigvården kommer att sära på barnen och att flera av dem då riskerar att råka illa ut.

Alltså packar de efter moderns död ihop nödvändiga saker och ger sig, i sällskap med geten Gullspira, ut på en oviss odyssé genom det snötäckta skogslandskapet; de två yngsta syskonen dras på en kälke.

Spänningen i de första avsnitten ligger i att hålla sig undan storbönder med makt att skilja dem åt – de får också hjälp med detta av deras första värd under flykten, en gammal skomakare, lite för glad i flaskan – sprit skildras med tydligt avståndstagande – men ändå godhjärtad: han lagar till och med skorna åt några av dem.

Färden fortsätter sedan och blir också dramatisk, när man upptäcker att minsta flickan Kristina har trillat av kälken och blivit kvar någonstans längs vägen. Barnen söker henne förgäves – men hon har plockats upp av en jägmästare (Ragnar Falck), som kör förbi med häst och släde. Den här delen av historien slutar med att han och hans hustru (Britta Brunius) eftersom de är barnlösa beslutar sig för att adoptera flickan de har hittat. När de får kontakt med hela syskonskaran, tar de också hand om den näst yngsta flickan, Britta-Kajsa.

Och det här bildar sedan mönstret i filmens handling.

Bonden Stor-Anders (Birger Åsander) och hans hustru Brita (Ingrid Luterkort), har drabbats av att ett av deras barn har dött och det andra är svårt sjukt. Så när de resterande barnen får stanna till hos dem och får mat och husrum, ändar det hela i att Anna-Lisa och Per-Erik får ett nytt hem.

När det sedan har hunnit bli sommar, deltar de tre återstående barnen i en bröllopsfest nere i dalen. Medan de är med och dansar, stjäl två pengasugna drängar Gullspira i avsikt att slakta och sälja henne. Barnen hittar Gullspira innan planerna har hunnit sättas i verket och springer till skogs med henne, jagade av de giriga drängarna.

Precis när de tror sig ha blivit upphittade av den som jagar dem, visar det sig, att mannen i fråga (Helge Hagerman) är jägmästare – det är därför han har gevär och har hund, snäll visar det sig, med sig. Med honom får de skjuts i båt över älven och träffar hemma hos honom också hans hustru (Solveig Hedengran). Och tro det eller inte, men det här paret vill också ta hand om två av barnen, först Månke och sen även Maglena. När Månke blir förtvivlat ledsen över att behöva skiljas från Gullspira, betalar jägmästaren Ante tolv riksdaler för att också geten ska stanna hos familjen.

Så är det alltså bara Ante kvar. När han kommer till ett sågverk, ser han tre pojkar som under plågsamma former är i färd med att börja dränka en katt. Ante ger sig på det här gänget: de två yngre flyr men med den äldste har han ett rejält slagsmål innan han lyckas – fast då kommer den där pojkens farsa och ger honom en rejäl hurril.

Ante, ensam i världen och nu också orättvist slagen, faller till slut i gråt, men då serveras vi ett slut som jag åtminstone i dag har svårt för. Lägligt dyker det upp en förstående och tröstande präst (Gunnar Sjöberg), som upptäcker att Ante har ett hjärta av guld och faktiskt själv i fantasin har föreställt sig själv som präst. Så prästen lovar ta hand om Ante och stå för hans utbildning, först i läroverk, sedan prästutbildning.

Då får man, åtminstone i min nuvarande ålder och med min (brist på) tro, lust att ironiskt säga amen.

Men man ska inte glömma, att det här är en film av sin tid, byggd på en bok från en ännu äldre tid, skriven av en prästdotter som också själv hade läst bland annat teologi.

Jag har lärt mig att försöka bedöma var sak och person efter sin tid, sin bakgrund och sina förutsättningar.

En spänningsroman om moral och politik

Jag har under mitt arbete som den nutida socialdemokratins egen IB-utredare, det som ledde till ”VItBok” (Hjalmarsson och Högberg, 2002), ägnat mig åt en period senare än den som Ola Larsmo skildrar i sin tegelsten till roman – drygt 500 sidor – ”Förrädare” (Bonniers, 2012). Men självfallet nämner även jag, kort, den militära och övriga underrättelseverksamhet som förekom också tidigare än under den efterkrigstid jag skildrar.

I Larsmos bok, till formen en korsning mellan heltäckande kartläggning och en spionroman à la John le Carré, finns ett perspektiv som indirekt kastar ett intressant ljus över fenomenet IB: Om krigstidens militära underrättelsetjänst, dock med en del av aktörerna verksamma på Socialstyrelsen som var tidens flyktingmyndighet, var infiltrerad av människor, som av ideologiska skäl samarbetade med och läckte uppgifter till tyskarna, kan man ju faktiskt förstå att en del av de nya kvastar som sattes in i samband med krigsslutet i stället rekryterades bland människor som värderingsmässigt stod närmare den styrande och mycket dominerande socialdemokratin. Med detta konstaterande vill jag ingalunda försvara den åsiktsregistrering av kommunister som militären byggde upp med hjälp av specialvärvade socialdemokrater – jag ser bara en psykologiskt begriplig vågrörelse inom det militära underrättelseväsendet.

Nå, om detta handlar inte Larsmos roman. Hans romanhjälte Charlie Westerholm är förvisso medlem i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala, men i hans fall är utgångspunkten för det politiska engagemanget bland annat en häftig reaktion mot det snävt nationalegoistiska och, värre, bruna engagemang som finns bland studenterna och som bland annat manifesteras vid omröstningen under det beryktade bollhusmötet i Uppsala 1939, det som Larsmo själv utförligare har skildrat i ”Djävulssonaten” (2007).

Bollhusmötet, och den vrede dess utgång väcker hos Charlie Westerholm, får också vår unge laboremit att låta sig värvas, när han efter mötet kontaktas av en äldre laboremit, Cederholm, som på något inte helt redovisat sätt står Östen Undén – också han gammal laboremit – nära. Cederholm får honom att ta anställning inom underrättelseväsendet, och uppenbarligen har Cederholm inflytande nog att få till stånd en sådan anställning, men Westerholm känner sig där både misstrodd och omgiven av människor som har värderingar som inte stämmer överens med hans egna. I själva verket hittar han egentligen inte någon inom organisationen som han riktigt vågar lita på – i stället upprättar han så småningom, via sin gamle bekanting, verdandisten Nilsson från studietiden i Uppsla, kontakt med platsorganisationen i Göteborg, som har en tuffare attityd till tyskarna och deras svenska hantlangare.

Larsmo driver tesen ”Vem kan man lita på?” till och med längre än Mikael Wiehe. Vems ärenden går den ene respektive den andre? Styrs den organisation han arbetar för mer av cynism och köpa-och-sälja-mentalitet, den senare i bästa fall ett uttryck för en neutralitet utan moral, än av patos för demokrati och frihet?

Med ett sådant här perspektiv på alla agerande finns till slut nästan inga helgjutet moraliska personer kvar. Charlie hittar frågetecken i sin egen mentors/upptäckares, Cederholms, förflutna. Fästmön – hon vars främsta funktion i den här intrigen är att förse honom med uppgifter från Socialstyrelsen, där hon själv arbetar med registrering av utlänningar – tvivlar på att hans arbete i alla stycken är moraliskt försvarbart; hon gör också slut men jobbar samtidigt i en organisation, som, visar det sig, sänder många månniskor, till exempel judar och norska kommunister, till en säker död. Också Charlie själv tvivlar ofta på att han gör det rätta.

I vissa avseenden är den här historien lite för lång och detaljrik, men jag kan se skäl också för det: Utgångspunkten i finska inbördeskriget och annat sådant bildar bakgrund till det högerextremistiska kameraderi som är något av den här storyns onda motor. De först till synes ovidkommande smugglingarna av människor från det tyskockuperade Lettland visar sig ha förbindelser med köp-och-sälj-policyn.

Men den här boken rymmer också mycket spännande, thrillerartade partier, sådant som Charlies våldsamma slagsmål på en kaj med en motståndare han inte känner vare sig till namn eller avsikter – de hamnar båda i isigt vatten, Charlie vinner med lite tur och den andre drunknar. Också andra, bland dem hans gamle kompis Nilsson, blir offer för den drunkningsepidemi som tycks svepa över andra världskrigets Sverige med dess många agenter och motagenter. En dam måste skyddas för att inte rövas bort och dödas, och så vidare.

Och det här är faktiskt rejält spännande – historiens moraliska grådask kryddas med effekter som bevisar att Ola Larsmo också har talang för att skriva spänningsromaner.

På sjukhuspermis för att höra Anne-Sophie Mutter

I 75-årspresent till Birgitta hade jag bland annat köpt biljetter till ett par evenemang i Musikens hus här i Uppsala. Det ena fick vi avstå från, eftersom Birgitta då ännu inte mådde tillräckligt bra efter sin hjärtklaffoperation – vi sålde biljetterna – men i tisdags ville vi båda gå och höra Anne-Sophie Mutter.

Vid det laget var jag själv intagen på Akademiska sjukhuset. Jag lyckades dock få permis över kvällen, och ett efterlängtat musikevenemang är kanske god terapi det med.

I den här konserten medverkade, förutom Anne-Sophie Mutter, också TrondheimsSolistene, ursprungligen bildat 1988 av begåvade studenter vid Trondheims musikkonservatorium.

Vad jag vet har Anne-Sophie Mutter själv valt att framträda med dem, vilket i sig är en garanti för att de har hög kvalitet. Kanske fick de ändå inte tillfälle att visa sin briljans i det orkesternummer som inledde konserten, Benjamin Brittens (1913-1976) ”Simple Symphony”, som Britten skrev då han var blott 13 år gammal.

Om det var ett nummer, valt med tanke på ensemblen, anar man att Anne-Sophie Mutter hade valt André Previns (1913-) ”Konsert för violin och stråkorkester” (2001), eftersom Previn skrev den för just henne – de var gifta. Inte så oävet och väl spelat – men jag måste tillstå att den här musiken inte riktigt förmådde gripa tag i mig.

Men i konsertens slutnummer, Antonio Vivaldis violinkonsert ”Årstiderna” från 1723, spelade Mutter som en gud försedd med violin, och ensemblen rycktes med till att spela den ljuvaste musik. Vivaldis musik, som jag för egen del har hört otaliga gånger och delvis kan utantill, kändes inte banal ens för ett ögonblick.

Jublet blev öronbedövande, och vår entusiasm lockade till slut Mutter att ge oss ett par extranummer.

Melodikrysset nummer 43 2012

Jag är alltså tillbaka från Hjärt- och lungkliniken på Akademiska sjukhuset, försedd med en rad nya mediciner. Jag har tagit dem, men som varje lördagsmorgon är det Melodikrysset som gäller. Och där tror jag inte Waran hjälper, däremot en god natts vila.

Dagens kryss hade barntema, och vad jag förstod väntades barn kunna lösa det här krysset.

Fast hur den allra sista frågan passar in i den planen förstår jag inte riktigt. Vi hörde Lars Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta”, vars refräng fortsätter ”låt mig besjunga dig nu”. Jag brukar själv se ”Allsång på Skansen”, men gör dagens unga krysslösare det?

Också annat i krysset, urlätt för en taubeälskare som jag som har publicerat och kommenterat många av Evert Taubes texter här på bloggen – se Kulturspegeln, Sångtexter – är säkert inte lika lätt för de yngsta lyssnarna, ens om sångtiteln är ”Brevet från Lillan”. Men vi som kan vår Taube minns naturligtvis att brevet till Evert från hans dotter Ellinor börjar ”Pappa, kom hem”.

Helt utanför barnvisevärlden ligger ”Gärdebylåten”, som vi i dag hörde med Dalarnas spelmansförbund, men i det fallet kunde ju faktiskt frågan – vad det var för instrument vi hörde, fioler – besvaras också av unga lyssnare, som normalt aldrig hör på spelmansmusik från Dalarna.

Med tanke på de många unga lyssnarna var det ju knappast läge för att spela lundaspexvarianten ur Djingis Khan:

Ja, nu ska vi ut och härja,
supa och slåss och svärja,
bränna röda stugor, slå små barn och säga fula ord.
Med blod ska vi stäppen färga;
nu änteligen lär jag kunna dra nån riktig nytta av min Hermodskurs i mord.

Jag ska tillstå att jag med viss skepsis ser på den speciella musikgenre som har uppstått för ålderskategorin i gränslandet mellan barn och aningen längre komna tonåringar, den där musiken som vi får prov på i det radioprogram som sänds strax före Melodikrysset. Ett exempel från Melodikrysset i dag är ”Hotter Than Fire” med Eric Saade.

En annan tendens i barnvisematerial av i dag är den att göra om poplåtar med ny text. En populär seriefigur som Bamse, ursprungligen skapad av Rune Andréasson, vars ”Lille Rikard och hans katt” jag publicerade i Aktuellt i politiken (s), när jag var chefredaktör, har – vet jag genom barnbarnen – fått sig en rad kända hits tillägnade, vilket har skett genom att de har försetts med helt nya texter. Ett känt exempel var den bamsehit vi hörde i dag, ”Dunderhonung”, som har ”Sommartider” med Gyllene Tider som förlaga.

Markoolio arbetar ofta direkt med sikte på barn. Ett känt exempel var det vi hörde i dag, ”Svensk sommar, extra allt”.

Ytterligare en variant står Rädda Barnen för med den skiva, där kända artister sjunger texter skrivna av barn. Det exempel vi hörde i dag var Lena Ph med ”Vem om inte jag”.

Nå, dagens melodikryss innehöll också en rad låtar, som hör hemma i just barnvisetraditionen.

Till den räknar jag självfallet de två låtar som var signerade Alice Tegnér: ”Bä, bä, vita lamm” (efter engelsk förlaga) och så ”Mors lilla Olle”, där vi också skulle veta att han var ute och plockade bär.

Till klassikerna hör också Felix Körlings ”Nej, se det snöar”, den som skulle leda oss fram till att det snart är dags att börja ploga vägarna igen.

Men till klassikerna räknar jag vid det här laget även TV-programmen om Trazan Apansson och hans kompis Banarne, det vill säga Lasse Åberg och Klasse Möllberg. Lasse Åberg känner jag från en rad middagar hos landshövdingen i Uppsala – Lasse är liksom min hustru så kallad hedersupplänning – och min gamla tidning Aktuellt i politiken (s) hade också en gång i världen en artikel om honom, hans samlarmani och politisk engagemang, i ett julnummer.

Övertygade sossar var också Astrid Lindgren och parhästen Georg Riedel, Lindgren trots sin pomperipossastrid med Gunnar Sträng; Riedel spelade på socialdemokratiska valturnéer. Tillsammans skrev de den älskade visan om Emils syster Ida, ”Idas sommarvisa” som i dag nästan har slagit ut ”Den blomstertid nu kommer” på skolavslutningarna.

Av Astrid Lindgren var ytterligare en av dagens ljudillustrationer, ”Här kommer Pippi Långstrump”, men dess melodi skrevs av Jan Jahansson, också han en lysande musiker. Att Pippis apa heter herr Nilsson vet väl de flesta.

Riedel minns jag från valturnéer med Olof Palme, på nytt aktuell genom den långfilm som hade premiär tidigare i höstas. Men det är klart att jag själv ändå, eftersom jag ofta träffade Palme, minns hans röst från mötesarrangamang och dessutom har producerat en CD, en film och annat material till hans minne, har urlätt att identifiera hans röst.

Frågan är, åter igen, om den ungdomliga publik som förväntades kunna lösa krysset i dag, kände igen Olof Palmes röst. Fast omöjligt är det ju inte. Olof Palme var Sveriges mest kände politiker i modern tid, och vi har den här hösten, på grund av den nya filmen, åter hört hans röst i otaliga program i TV.

Jo, gubben lever fortfarande

Om någon undrar varför jag har skrivit så lite den här veckan, kan jag berätta det nu: Jag har legat på Hjärt- och lungkliniken på Akademiska.

Jag har nu en längre tid haft en rad besvär – starkt nedsatt kondis, problem med att gå längre sträckor utan att ideligen stanna och vila, andningsproblem på nätterna, svullna fötter och underben – som jag berättade om för min husläkare, och hon remitterade mig till Ackis, som beslöt sig för att ta in mig för en rad prover, knutna till hjärt- och lungfunktionerna.

Man arbetade med olika teorier, bland dem också till min stora förvåning – detta eftersom jag aldrig någonsin har rökt – att jag kunde ha fått KOL. Man hittade också en lungskada, men när jag berättade om min svåra lunginflammation vid tre års ålder och alla hostor jag sen hade under hela min uppväxt, föreföll den läkare jag talade med benägen att tro att detta var en av orsakerna till mina senare problem. Men ett av mina akuta problem, vatten i lungan och även nere i extremiteterna, torde också ha med hjärtats nedsatta pumpförmåga att göra.

Så i dag skrevs jag ut med en rad nya mediciner, som delvis också ersätter gamla. Jag tar till exempel starkt vattendrivande mediciner, vilket inte är så trevligt, eftersom man ständigt blir kissnödig.

Dessutom måste jag från och med nu börja ta Waran, ett blodförtunnande medel som fordrar lång inkörningspriod för att effekten ska bli opitmal.

Eftersom man i ett sånt här kritiskt läge får kroppen totalgenomlyst, kom man också på att min diabetesmedicinering måste ändras. Inte så att jag har misskött min diabetes – tvärt om har jag med hjälp av piller före måltiderna och bra kost hållit mina sockervärden på en mycket hygglig nivå. Men nu upptäckte man att njurfunktionen hade gått ner, och eftersom diabetespillren tydligen inte är bra i det sammanhanget, får jag nu till större delen ersätta dem med insulininjektioner.

Det här är ingen fullständig redovisning av symtom, diagnosticerade orsaker och mediciner för det ena och det andra – men vid hemkomsten från sjukhuset blev det alltså något av en revolution i badrumsskåpet.

Mina erfarenheter av vården på Akademiska är mycket positiva. Det är klart att det också där finns en och annan slashas, men de olika kategorierna av pesonal är generellt mycket vänliga, effektiva och professionella.

Jag, som för egen del inte har läst biologi sen skoltiden i Sundsvall på femtiotalet, fick en mycket bra dialog med de läkare jag mötte och hjälpte nog själv till att identifiera mina problem genom sakliga beskrivningar. Som ett tecken på detta tar jag det faktum, att en kvinnlig läkare bad mig ställa upp som intervjuobjekt åt en medicinare under utbildning, en tjej som undersökte mig och ställde frågor på vilka hon fick svar med bakgrund på ett sätt jag tror att hon kommer att ha nytta av i sitt framtida yrkesliv.

Fast problemet är förstås att väldigt många av de patienter hon kommer att få ta hand om inte är tillnärmelsevis så verbarala som jag.