Altia tar över Brøndums och Larsen

Finska statliga Altia har köpt det danska spritmärket Brøndums, som finns i en rad varianter. Eftersom Altia redan äger en rad svenska spritmärken – av dem går främst O P Andersson bra i Danmark – får nu Altia 23 procent av den danska akvavitmarknaden. Brøndums passar också bra i Altias spritportfölj, eftersom Altia med bland annat Koskenkorva, Skåne akvavit och de flesta andra kända svenska snapsarna samt lettiska Arsenitsch redan är mycket stort på den nordiska och baltiska spritmarknaden.

Skälet till att Brøndums var till salu är inte att det här ganska mångförgrenade spritmärket inte skulle hävda sig på marknaden. Nej, det är de danska konkurrensmyndigheterna som har krävt en avknoppning. Det företag som senast har ägt Brøndums är det ursprungligen norskägda Arcus, numera ägt av svenska Ratos. Och i Arcus-gruppen finns mera – alltför mycket, tycker konkurrensmyndigheterna – sprit, speciellt på den danska marknaden. Ratos/Arcus äger nämligen de olika varianterna av Aalborg och dessutom Gammel dansk, och dessutom säljer väl det här företaget också annat ur sitt sortiment på den danska marknaden, till exempel Løitens Linie Akvavit.

Samtidigt gör Altia ytterligare en storaffär. Företaget förvärvar Larsen cognac av Remy Cointreau. Larsen har alltså senast varit franskägt, men som namnet antyder, startades företaget en gång i världen av en norrman – märk här att en cognac för att få kallas cognac alltid måste vara producerad i ett speciellt distrikt i Frankrike. Larsen cognac är ett stort märke i Norden men säljs numera även i Asien.

Också köpet av Larsen är en del av en medveten strategi. Altia äger redan en rad cognacsmärken – svenska men fransktillverkade Grönstedts, norska men fransktillverkade Amundsen och så det franska cogncsmärket Renault. Altia blir faktiskt i och med det senaste köpet det sjätte största cognacshuset i världen.

Tsaren av Tallinn

Det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) är just nu Estlands största parti – bland annat stöder ett övervägande flertal av Estlands ryssar det här partiet, vilket ger starka utslag i de delar av Estland, där det bor många ryssar, nordöstra Estland, främst Narva, samt huvudstaden Tallinn i vars betongförorter det finns en stor rysk befolkning.

Majoriteten av de här ryssarna ser Centerpartiet, eller kanske snarare dess ledare, Edgar Savisaar, som också ryssarnas språkrör i estnisk politik. Savisaar har därför en mycket stark position som politisk ledare för huvudstaden, och inte mycket tyder på att hans ställning där ska hotas i höstens kommunalval.

I en färsk opinionsundersökning i Tallinn, gjord av TNS Emor för ett nyhetsprogram i estnisk TV, är Edgar Savisaars ställning fortfarande outstanding: hela 43 procent av de tillfrågade vill fortsatt se Savisaar som politisk ledare för Tallinn.

Det här framstår desto tydligare när man ser stödet för övriga kandidater till den här posten.

På andra plats hamnar Socialdemokraternas (Eesti sotsiaaldemokraatlik erakonds) Andres Anvelt med 9 procent.

Men också övriga oppositionspartikandidater uppnår i det närmaste samma stöd, också avrundat till 9 procent: Valdo Randpere, Reformierakond (Reformpartiet), Eerik Niiles-Kross, Isamaa ja Res Publica Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publica) och Mart Helme, Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet).

Särskilt intressant är det sista. Konservativa folkpartiet utgörs, efter namnbyte, av resterna av det landsbygdsparti, vars ledning här om året till stor del gick över till Socialdemokraterna. I riksgalluparna är det ett enprocentsparti – men dess kandidat i Tallinn tycks alltså locka förvånansvärt många av de tillfrågade.

Ett pikant inslag i valrörelsen i Tallinn är att diplomaten Eerik Niiles-Kross kandiderar för IRL. I och för sig deltog han aktivt i kampen för Estlands just nationella frigörelse, men hans far Jaan Kross (nu död), en av Estlands absolut största skönlitterära författare, lät sig för någon period väljas in i Riigikogu (Riksdagen) på Socialdemokraternas lista, i och för sig som oberoende kandidat – men den som har läst Kross vet, att han värderingsmässigt redan från unga år såg sig själv som socialdemokrat.

Melodikrysset nummer 24 2013

I Melodikrysset förekommer ibland sångtexter och musik som jag är mycket förtrogen med. Så också i dag.

Som regelbundna läsare av min blogg vet, ägnade jag en mycket stor del av förra sommaren åt att lyssna på en Evert Taube-box och då också skriva om några av hans inspelningar av egna (och ibland lånade) sånger. När jag nu kollar bloggavdelningen Kulturspegeln, Sångtexter, ser jag att jag där inte har med Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”, som utgjorde den första ljudillustrationen i dagens kryss.

Två andra av de låtar som spelades i dag hittar man dock i den nämnda bloggavdelningen.

Dels ”Jag hade en gång en båt”, där Cornelis Vreeswijks svenska text skulle ge oss segel och köl.

Dels ”Sjörövar-Jennys visa” ur Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan”, i dag sjungen av Naima Wifstrand.

Jag är för all del inte religiös, men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att på samma ställe också publicera texten till den gamla frikyrkodängan ”Han har öppnat pärleporten”.

Jag har över huvud taget ett öppet sinne för all slags populärmusik, bara den är bra.

Melodifestivalen innehåller för all del mycket skräp men ibland också sådant som är värt att lyssna på.

Ett exempel på det senare ur årets upplaga är ”Only the Dead Fish Follow the Stream” – jag gillar särskilt dess budskap. men Louise Hoffsten gjorde ett gott jobb med den också.

Däremot är jag – det vet ni som regelbundet följer den här bloggen – ingen anhängare av Anton Ewald och ”Begging”.

I någorlunda nutid är ABBA i en klass för sig i populärmusikbranschen. Så jag har på plats sett broadwayföreställningen med deras låtar, däremot inte – väl mest en slump – filmen med Meryl Streep och Pierce Brosnan, ur vilken vi i dag hörde ”SOS”.

Inte heller har jag – för att fortsätta på filmtemat – sett Twin Peaks i TV.

Det plus ”Cornflake Girl” med Tori Amos var svårast för mig i dag.

Alla har vi våra luckor.

Men Kent förekommer så pass ofta i Melodikrysset, att även de som, i motsats till mig, inte har några skivor med dem nog kommer på att det måste vara de som sjunger ”Ismail”.

På Jamaica har jag faktiskt varit en vecka, på semester mitt i vintern. Och Bob Marley, i dag med ”There She Goes”, har jag också lyssnat på en del.

I ett helt annat tempo går barnvisan ”Lilla snigel, akta dig”, som jag har sjungit tillsammans med mina barn – några av dem, fast då större, var förresten med på Jamaica.

Och så slutar vi kryssredovisningen med ”Who’s Sorry Now?”, i dag i Roland Cedermarks version.

På den frågan är jag för närvarande benägen att svara ”Me”. Det är ingen rolig upplevelse att gå in i sommaren och dess fägring med av gråstarr beslöjad blick.

Estland: Reformpartiet har åkt på en smäll och Cemterpartiets aktier stiger

TNS Emors senaste partisympatimätning har gjorts i två omgångar. I den första omgången, 22-29 maj, gick det nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) kraftigt framåt och intog med 29 procent åter platsen som Estlands största parti. Men så kom en period av mycket negativ publicitet för partiet: Det visade sig, att det i län efter län hade skett valfusk i partiets interna val. Ett ingripande i form av uteslutning av ett par inblandade personer har inte fått stormen att bedarra – också i andra valkretsar har samma slags valfusk senare uppdagats och fått publicitet i media. Det här försökte opinioninstitutet försås fånga in gemom att lägga till ytterligarte en mätperiod, 5-12 juni. Under den här turbulenta mätperioden var partiets stöd nere i 20 procent. TNS Emor har vägt samman de här två ytterligheterna och anger nu stödet för Reformpartiet som 24 procent, vilket ger partiet tredjeplatsen bland de estniska partierna. Procntandelen och placeringen är därmed desamma som i majmätningen.

Det parti som har vunnit mest på den här turbulensen är det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet). Dess ledare Edgar Savisaar är en ganska skicklig taktiker, och förmodligen skördar han ytterligarfe lagrar i det stora och rysstäta Tallinn, där han styr och nu har lovat bland annat avgiftsfri kollektivtrafik.

En pikant historia i tvekampen mellan de här båda partierna är att Edgar Savisaars exhustru Vilja Savisaar-Toomast, EU-prlamentariker och en av dem som har lämnat Centerpartiet, i dag meddelar, att hon ämnar gå över till Reformpartiet. Estniska media spekulerar i att hon i höstens kommunalval kommer att kandidera i Tallinn och där alltså ställa upp mot sin exmake. Själv skulle jag nog säga, att hon har fått sin lyskraft genom giftet med Edgar Savisaar, så att just det här skulle välta hans ganska cementerade välde i huvudstaden är tveksamt. Men steget från mitten-vänsterparti till utrerat borgerligt parti är alltså inte så långt. Tidningen Postimees uppger, att en annan av de centerpartister som under upproret i partiet lämnade Centern, fullmäktigeledamoten i Tallinn Ain Seppik också skulle vara på väg till Reformpartiet.

Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokraterna) ligger kvar på samma nivå som förra månaden, 26 procent. Det är bra, långt över resultatet i förra valet, men partiet tycks inte ha den fingertoppskänsla och den förmåga till publikknipande utspel som utmärker en gammal politisk räv som Edgar Savisaar.

Reformpartiets koalitionspartner Isamaa ja Res Publica Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publica) har den här gången inte lyckats locka över besvikna reformpartiväljare. Partiet minskar i den här mätningen med en procentenhet och får 14 procent. Kanske beror det på att väljarna inte riktigt vet vad partiet vill. När Reformpartiets kris kulminerade gick dess tidigare ledare under många år Mart Lar ut i media och antydde, att partiets koalition med just Reformpartiet inte byggde på någon dogm – varefter de som nu leder partiet försökte släta över.

920 väljare har tillfrågats i TNS Emors mätning. Andelen som inte kunde uppge någon partisympati uppgick till 44 procent.

En bukett till sommarlovets ära

Under mina små- och folkskoleår hörde det till att ta med en bukett blommor på avslutningsdagen. Vi för det mesta fattiga ungar som gick i lilla Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall kom inte till skolan med köpta blommor på avslutningsdagen. Nej, blommorna hade vi plockat själva, fast några hade väl fått hjälp av sina mammor.

Själv var jag nog en ovanlig pojke: plockade ganska ofta blommor åt min mamma. Vissa vildblommor fanns nära det hus vi bodde i i Juniskär. Mamma fick ofta buketter med styvmorsviol – vi kallade den dock för natt och dag – som växte vilt i dikesrenarna till Perssons åkrar snett över vägen.

Men inför skolavslutningsdagen begav jag mig ofta till hagmarken längs berget mellan Nyland och Juni. Där fanns det hasselsnår och under dem hittade man liljekonvalj, gullviva och smörboll. Av dem kunde det bli en fantastiskt vacker bukett, också med blad av konvalj.

Hela och rena och med våra bästa kläder på oss infann vi oss sedan till skolårets sista samling med sommarpsalmer och utdelning av terminsbetyg. Pirrigt var det, även om mina egna betyg snart sköt i höjden under de här åren.

Inget var givet för en fattig flyktingpojke som jag, men den som såg mig och den kapacitet jag ägde var en lärare som hette Nils-Olof Blom.

Han är för länge sedan död, men honom vill jag sända en bukett av vildblommor till sommarlovets och det goda lärandets ära.

Den balkaniserade skolan

I dag är det skolavslutningsdag. Viggo är sjuk, men Birgitta och jag följer Kerstin och Klara i spåren till Domarringens skola. en gång i världen också Kerstins och hennes syskons skola.

Domarringen är en fin gammal skola, gradvis både utbyggd och upprustad – bättre skolmiljö kan barn inte få. Vi samlas tillsammans med föräldrar oh andra anförvanter i den väldiga skålformade grässlänt som vetter mot skolans baksida. Solen gassar, och eftersom avslutningsceremonin med alla sina sånger drar ut på tiden, drar vi gamlingar oss periodvis in under skuggan av de träd som finns bakom oss.

Mitt problem, var jag än befinner mig, är att jag inte ser mer än de människor som står närmast mig alldeles tydligt. Högtalarnivån är heller inte så stark, men då och då hör jag tonerna av de sommarsånger och sommarpsalmer som barnen sjunger.

Den här avslutningen gör mig vemodig, dock inte av sentimentala skäl, snarare då politiska.

Jag upplever ju dagligen hur ambitiös lilla Klara, som vi senare gör sällskp hem med, är. Hur det kommer att gå för henne och för brorsan Viggo vet dock ingen, hur ambitiösa de än är. Morfar får försöka trösta sig med att det är rätt långt kvar till jobb och att stå på egna ben för lilla Klara, som just har avslutat första årskursen.

När jag kommer hem, dricker jag en kopp kaffe och läser en väldig, en både klok och rasande debattartikel av professor Svetker Sörlin i Dagens Nyheters kulturdel, ”Den svenska skolans ödesväg” (DN 12 juni 2013).

Varför gjorde ingen något när katastrofen för den svenska skolan blev allt mer uppenbar? frågar Sörlin och svarar själv: ”Därför att en politisk doktrin om valfrihet och marknad under en period överordnades sans och ansvar.”

Sörlins slutsats är att det har gått som det har gått därför att ”för samhället som helhet har ingen längre något ansvar”.

Skolan har balkaniserats. Och nu skenar utvecklingen: ”Stora koncerner avvecklar skolor som om de vore skofabriker. Riskkapitalbolag säljer sina ’produkter’ vidare för hundratals miljoner till nästa ägare, som måste få tillbaka satsade pengar och mer till.”

Sörlin är så outspoken att han i en jätteartikel i DN också passar på att tvåla till Dagens Nyheters ledarsida för att den deltog i den kampanj som förstörde den mycket mer jämlika skola vi hade i Sverige innan den här utvecklingen kampanjades i gång.

Vore det något med socialdemokratin, skulle den nu i den här frågan medge att den är medskyldig till balkaniseringen av den svenska skolan. På den här punkten gick partikongressen inte tillräckligt långt. Men det är inte för sent än. Tro mig – den som medger sina misstag och är beredd att ändra sig vinner i respekt och tilltro.

Universitetsvärlden är inte alltid så mossig som många föreställer sig

Martin H:son Holmdahl (född 1923) var Uppsala universitets rektor 1978-1989. Han var professor i medicin, men som många av dem som har framstående akademiska meriter har han stor bredd och dessutom ett engagemang som sträcker sig långt utöver hans eget fack. Dessutom är han en förtjusande person, och en människa i detta ords bästa mening.

När Birgitta och jag just har hängt av oss våra ytterkläder utanför universitetets sal X, kommer han gående, lite långsamt – han är ju ändå 90 år. Vi hälsar och han stannar till för en liten pratstund före den samling och ceremoni som har fört oss dit.

För tio år sedan instiftades det stipendium för främjande av mänskliga fri- och rättigheter som bär Martin H:son Holmdahls namn. Stipendiet, instiftat till hans 80-årsdag, är ett vittnesbörd om att den här akademikerns engagemang sträckte sig långt utöver hans eget akademiska fack. Stipendiet ”skall tilldelas en anställd inom universitetet, en grupp av sådana anställda, en student, eller en grupp av studenter, som har gjort insatser för att främja mänskliga rättigheter. Mottagaren av stipendiet skall ha studerat och/eller arbetat för att främja mänskliga fri- och rättigheter eller aktivt bekämpat brott mot FNs deklaration om mänskliga rättigheter, varhelst i världen dessa brott inträffat.”

Bland det som har belönats med det här priset finns arbete för mänskliga fri- och rättigheter i Östeuropa, arbete för att ge människor med funktionshinder bättre tillgänglighet i samhället, främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i Afrika och Sydamerika, i ett annat fall i Kirgizistan, arbete mot rasism, upplysning om Förintelsen med flera ändamål. Bredvid oss i sal X sitter Gun Heimer, professor i kvinnomedicin med inriktning på våld mot kvinnor – också hon hör till dem som har belönats med Martin H:son Holmdahls stipendium.

Prorektor Anders Malmberg hälsar oss välkomna, och sen följer ett långt och intressant föredrag om mänskliga fri- och rättigheter av professor Peter Wallensten, som vad jag förstår nu ska överta ordförandeposten i den holmdahlska stipendiekommittén. Peter har jag och Birgitta för övrigt känt allt sedan hans unga år, då vi först träffades i Laboremus. Och sen är det dags för Martin H:son Holmdahl själv, still going strong.

Det hela avslutas med mottagning i kanslersrummet: ytterligare några tal, musik, några snittar, ett glas därtill och så samtal med gamla bekanta – många av oss är verkligen gamla nu för tiden.

Också jag känner ganska många i den akademiska världen i Uppsala, även om jag, trots mitt utmärkta studentbetyg, valde bort den akademiska banan och satsade på politik och journali8stik i stället.

Jag skulle nog säga att min politiska bana åtminstone under de tidiga åren blev framgångsrik, men det jag och andra generationskamrater åstadkom då har ju till stor del raserats av senare regeringar, märk väl av ganska skiftande politisk kulör. Att den regering som förhoppningsvis blir resultatet av nästa val skulle orka eller ens vilja återställa de radikala reformer vi lyckades genomföra är högst osannolikt, men man hoppas att det inte blir värre i alla fall. Fast jämlikhet och samhälleliga monopol verkar ju inte vara i ropet längre ens bland dem som i dag kallar sig socialdemokrater.

Så kanske har jag förspillt mitt liv.

Men det var roligt att få nära ljuva drömmar och, åtminstone för en tid, också kunna förverkliga dem.

En smula uppåt för danska (S) – men partiet ligger fortfarande kvar på en historiskt rekordlåg nivå

Den av Helle Thorning-Schmidt (s) ledda vänster-mitten-regeringen i Danmark har nu under lång tid befunnit sig i ett näst intill hopplöst opinionsmässigt underläge; Socialdemokratiet har inte haft så låga siffror sedan partiets bildandeperiod.

I förra valet, 2011, fick Socialdemokratiet 24,8 procent, inte heller det i historiskt perspektiv något lysande resultat, men det var ändå vida bättre än i Gallups majmätning, då partiet fick 18,6 procent. I junimätningen, redovisad i Berlingske Tidende, får Socialdemokratiet 20,6 procent (= + 2,0).

Samma utveckling hade Socialistisk Folkeparti, som i valet fick 9,2 procent. Också SF blev impopulärt i koalition med S: fick i förra mätningen bara 4,8 procent. Nu ökar SF med 0,4 och får 5,2.

I regeringen sitter också det socialliberala Radikale Venstre, som i förra valet fick 9,5 procent. Även RV har drabbats av regeringens impopularitet och fick i förra mätningen 8,4 procent. Nu får partiet 8,8 procent (+ 0,4).

Som ett ofta ganska oppositionellt stödparti i Folketinget har den här regeringen haft det rödgröna, i vissa avseenden vänstersocialistiska Enhedslisten. Detta parti fick i förra valet 6,7 procent, men när vänster-mittenregeringen blev impopulär, fick partiet stöd av 12,9 procent (majmätningen). Den här månaden går partiet visserligen ned med 1,9 procentenheter, men det ligger fortfarande kvar på rekordhöga 11 procent.

Det ledande oppositionspartiet är det liberala Venstre, som i valet fick 26,7 procent. Det fick i förra mätningen 29,7 procent och får nu i stort sett samma resultat (- 0,1), 29,6 procent.

De konservative fick i förra valet rekordlåga 4,9 procent, och de har inte lyckats väsentligt mycket bättre sen dess: 5,3 procent i maj och 5,4 procent i juni (+ 0,1 procentenheter).

Det relativt nya partiet Liberal Alliance , som i valet fick 5,0 procent, har i stort sett behållit sin andel av väljarna: 4,7 procent både i maj och i juni.

Däremot ska det mycket till för att ett av de äldre dansak partierna, Kristdemokraterne, ska komma igen. Partiet fick i valet 0,8 procent, och i de här båda mätningarna fick det 0,5 respektive 0,7 procent.

Kvar att redovidsa är då missnöjespartiet Dansk Folkeparti, i huvudsak ett borgerligt parti, men även socialdemokraterna flirtar då och då med det, både när det gäller dess syn på invandring och i vissa sociala frågor. I valet fick det här partiet 17,3 pocent. I majmätningen låg det med 17,0 procent kvar på den nivån. I junimätningen backade det med 1,2 procentenheter till 15,8 – men vi får se om det verkligen är en bestående nedgång.

Sommarutflykt till Gräsö

Vi bor ju i Öregrund under en stor del av sommarhalvåret, men till Gräsö, den mycket långsträckta ön utanför Öregrund, kommer vi sällan. Ändå går det bilfärjor över, från uppsalabussens ändhållplats, tätt, tätt under hela dagen.

I år hade vår socialdemokratiska förening i Svartbäcken hemma i Uppsala beslutat sig för att göra en utflykt till Jimmy och Margareta Mattssons sommarställe på Gräsö, och eftersom vi ändå befann oss på nära håll, passade vi på att ansluta.

Men eftersom vi dessutom hör till skaran av icke bilburna – ni som inte har varit på Gräsö kan nog inte föreställa er hur stor den här ön är – sa vi tacksamt ja, när Bengt Kettner, som också skulle dit tillsammans med Inger, erbjöd sig att hämta upp oss i Öregrund och sen skjutsa oss.

Vi åkte alltså bilfärja över till Gräsö, och sen tog vi oss på vindlande vägar fram bland Gräsös alla sommarhus – de fastboende är en bråkdel av alla sommarstugeägarna. Så småningom tog Jimmy emot och anvisade parkering.

Där fanns också ett helt gäng barn – alla ville gå och bada.

Via en trätrappa tog vi oss upp till boningshuset, som ligger lite högre upp. Nedanför fanns också en gräsplan med en del planterade träd och buskar, men huset reser sig som en solitär över den kringliggande skogen. Jimmy är byggmästare och har byggt om och till huset flera gånger; bland annat har det uteplats på tre sidor.

Inuti tävlar en ljus och stor yta med många fönster med överraskande avbalkningar och prång i olika höjdläge, de senare en fröjd för de ganska många barn som deltog i utflykten. De spröjsade fönstrens bågar samt en del andra detaljer är målade i en skala från mörkblått över allmogeblått till vitt, och huset har också andra detaljer som det måste ha tagit år att komma fram till respektive att samla ihop. Och så ett jättelikt lackerat trägolv!

Med på utflykten var Bedo Kaplan, dagens grillmästare. De nybadade och följaktligen frusna barnen åt med glupande aptit varm korv, medan vi vuxna högg in på grillbordet med läckra röror och sallader och andra tillbehör.

Birgitta och jag satt på en av altanerna tillsammans med bland annat några gäster från arbetarekommunens ledning, dess ordförande Anita Berger och så våra båda kommunalråd Erik Pelling och Marlene Burvick. Birgitta passade på att ventilera sin oro över några aktuella uppsaliensiska stadsmiljöfrågor.

Det hela avslutades med kaffe och tårta – själv tog jag som är diabetiker bara en smaksked av den frestande goda tårtan.

Och jag fick lön för uppoffringen. Blodsockervärdet var på mycket bra nivå, när jag mätte senare på kvällen.

Fast då var vi redan hemma i Uppsala, skjutsade dit i Bengts bil.

Norrmännen är mer intresserade av oljevälstånd än av miljö

Klassekampen refererar delar av en ganska stor norsk opinionsmätning, utförd av TNS Gallup.

Jag har tidigare själv noterat att Miljøpartiet De Grønne är mycket långt från att kunna forcera spärren i det norska stortingsvalet.

I artikeln i Klassekampen om den aktuella undersökningen ser man ett mönster: norska partier som fokuserar på miljöfrågor ligger samtliga risigt till.

På den borgerliga sidan har Venstre länge haft miljöprofil, vilket inte alls belönas av de i den här undersökningen tillfrågade väljarna: partiets stöd är 3,8 procent, och det ligger i den här undersökningen alltså under fyraprocentsspärren.

Det mycket miljöinriktade Senterpartiet, som ingår i den arbeiderpartiledda regeriugen, är lika illa ute och får i den här undersökningen 3,7 procent.

Regeringspartnern Sosialistisk Venstreparti, ett rödgrönt parti, skulle med 4,2 procent klara spärren, men också det är ju ett mycket mediokert resultat.

Då klarar sig vårt KDs norska motsvarighet Kristelig Folkeparti bättre, kanske just för att partiet inte är lika miljöcentrerat. I den här undersökningen är dess stöd 6,1 procent.

Resultaten för de två stora partierna plus Fremskittspartiet redovisas inte i den här artikeln, men FRPs tidigare och Høyres nuvarande opinionsframgångar har ju till stor del byggt på att man kittlade väljarna med löften om att använda en större del av oljeintäkterna till omedelbar konsumtion, inte – som Arbeiderpartiet ville – fondera större delen av dem för framtida behov. I den här frågan har Arbeiderpartiet tvingats modifiera sin hållning, och detta har också gett opinonsmässig utdelning.

* * *

I dagens Aftenposten refereras delar av ytterligae en undersökning, utförd av InFact – märk att enskilda mätningar utförda med olika metoder inte utan vidare kan jämföras med varann.

Enligt den här undersökningen befinner sig partierna i den rödgröna regeringen – med sammanlagt bara 37,4 procent – i ett hopplöst underläge.

Men inte bara Arbeiderpartiet utan också Høyre backar. I den här undersökningen ökar Fremskrittspartiet med 1,4 procentenheter och får 14 procent.