Sommarutflykt till Gräsö

Vi bor ju i Öregrund under en stor del av sommarhalvåret, men till Gräsö, den mycket långsträckta ön utanför Öregrund, kommer vi sällan. Ändå går det bilfärjor över, från uppsalabussens ändhållplats, tätt, tätt under hela dagen.

I år hade vår socialdemokratiska förening i Svartbäcken hemma i Uppsala beslutat sig för att göra en utflykt till Jimmy och Margareta Mattssons sommarställe på Gräsö, och eftersom vi ändå befann oss på nära håll, passade vi på att ansluta.

Men eftersom vi dessutom hör till skaran av icke bilburna – ni som inte har varit på Gräsö kan nog inte föreställa er hur stor den här ön är – sa vi tacksamt ja, när Bengt Kettner, som också skulle dit tillsammans med Inger, erbjöd sig att hämta upp oss i Öregrund och sen skjutsa oss.

Vi åkte alltså bilfärja över till Gräsö, och sen tog vi oss på vindlande vägar fram bland Gräsös alla sommarhus – de fastboende är en bråkdel av alla sommarstugeägarna. Så småningom tog Jimmy emot och anvisade parkering.

Där fanns också ett helt gäng barn – alla ville gå och bada.

Via en trätrappa tog vi oss upp till boningshuset, som ligger lite högre upp. Nedanför fanns också en gräsplan med en del planterade träd och buskar, men huset reser sig som en solitär över den kringliggande skogen. Jimmy är byggmästare och har byggt om och till huset flera gånger; bland annat har det uteplats på tre sidor.

Inuti tävlar en ljus och stor yta med många fönster med överraskande avbalkningar och prång i olika höjdläge, de senare en fröjd för de ganska många barn som deltog i utflykten. De spröjsade fönstrens bågar samt en del andra detaljer är målade i en skala från mörkblått över allmogeblått till vitt, och huset har också andra detaljer som det måste ha tagit år att komma fram till respektive att samla ihop. Och så ett jättelikt lackerat trägolv!

Med på utflykten var Bedo Kaplan, dagens grillmästare. De nybadade och följaktligen frusna barnen åt med glupande aptit varm korv, medan vi vuxna högg in på grillbordet med läckra röror och sallader och andra tillbehör.

Birgitta och jag satt på en av altanerna tillsammans med bland annat några gäster från arbetarekommunens ledning, dess ordförande Anita Berger och så våra båda kommunalråd Erik Pelling och Marlene Burvick. Birgitta passade på att ventilera sin oro över några aktuella uppsaliensiska stadsmiljöfrågor.

Det hela avslutades med kaffe och tårta – själv tog jag som är diabetiker bara en smaksked av den frestande goda tårtan.

Och jag fick lön för uppoffringen. Blodsockervärdet var på mycket bra nivå, när jag mätte senare på kvällen.

Fast då var vi redan hemma i Uppsala, skjutsade dit i Bengts bil.