Ísland – ett kärt återseende

Jag har genom åren besökt Ísland minst ett tiotal gånger: i samband med val och Nordiska rådets sessioner där, i samband med de isländska socialdemokraternas kongresser och i sällskap med Birgitta på officiellt besök där. Det innebär att jag har sett inte bara Reykjavík utan också de flesta andra delar av landet.

Ísland är ett fascinerande land: En del av Norden men beläget halvvägs till Amerika. Med ett nordiskt språk, så gammalt och så väl bevarat – nya ord och begrepp skapas på gamla ordstammar, importeras inte som lånord – att det kan vara svårt att förstå för oss övriga i Norden. Med en natur så olik övriga Nordens: aktiva vulkaner, glaciärer, gejsrar, ett delvis sterilt berglandskap men också bördiga dalar med jordbruk och boskap, ibland inplanterad lövskog – och så fantastiska blålila fält med alaskalupin, som har spritt sig längs vägrenar och i de nedre delarna av fjällen. Med människor som är utflyttade nordbor men med ett märkbart inslag av också ett keltiskt arv: nordiska vikingar rövade helt enkelt med sig irländska kvinnor. Med cirka 320.000 invånare, av vilka 120.000 bor i huvudstaden, Reykjavík; landsbygdsbefolkningen bor inte i byar utan på glest utspridda gårdar. Med ett förvånansvärt milt klimat med tanke på landets nordliga läge – golfströmmen gör att vintrarna blir ganska milda.

Mycket mer skulle kunna sägas om denna nordiska utpost i nordväst. Något av detta ska jag berätta i anslutning till intryck från min senaste resa till Ísland, 24-31 juli.

En rundtur runt hela Ísland

Den här resan var en 75-årspresent till mig från Birgitta, och tanken med både den och den tidigare östersjökryssningen var att jag skulle få återse stora delar av det som var mitt arbetsfält under min tid som Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Just återseendemomentet var ett problem – jag hade växande synproblem på grund av en tilltagande grå starr – så även min allt knackigare fysiska kondition. Därför fastnade vi för en guidad bussresa runt hela Ísland. Det här visade sig fungera bra för mig, dock med undantag av inte helt strapatsfria utflykter till fots från bussen, som av naturliga (av naturen betingade) skäl inte alltid kunde köra ända fram till eller in i utflyktsmålen. Jag tröstade mig med att jag redan tidigare hade sett det som var målen för fotvandringarna. Sålunda hoppade jag över en utflykt till Mývatn-området med dess lavafält med svavelosande och hett vatten, och jag avstod också, eftersom jag mindes vägen dit, från att gå upp till det väldiga vattenfallet Gullfoss. Valskådningen fick också vara för min del – jag har varit på sådan under ett besök på Grønland.

Men i övrigt fungerade resan som den skulle, möjligen med undantag för att vi ibland hade svårt att uppfatta den isländske guidens vägledning (på norska) via en knackig högtalaranläggning.

Reykjavík

Från flygplatsen Keflavik är det ganska lång väg till huvudstaden, Reykjavík. Ankomstdagen innehöll bara en programpunkt – på vägen till hotellet i Reykjavík, Hótel Plaza, stannade vi till vid Blå lagunen för en simtur – jag ska återkomma till det. Sen kunde vi själva välja program.

Lunch, en utmärkt sådan, åt vi på närbelägna Fish company, på deras gårdsservering. Middag åt vi senare på en favoritrestaurang från tidigre resor, Laekjarbrekka. Dit återvände vi också vår sista kväll i Ísland, när vi hade gjort rundturen runt hela ön. Laekjarbrekka är en gourmetrestaurang med många isländska specialiteter – vi åt både fisk och lunnefågel där.

Eftersom vi båda har sett det mesta i Reykjavík, ägnade vi det mesta av vår tid där åt att gå i affärer. Birgitta letade bland annat efter tröjor och annat i isländskt ylle åt barnbarnen.

Priserna, med sina många nollor på slutet, i isländska affärer ter sig först avskräckande, men åtminstone nu efter krisen för den isländska kronan är de reellt inte lika höga som förr.

Vi tog god tid på oss för den delvis backiga promenaden längs affärsgatan Bankastraeti och dess fortsättning Laugarvegur (Lögarvägen – den leder mycket riktigt till ett av de stora baden); vi tog fikapaus på café Tiu dropar. Medan Birgitta, på sin eviga jakt efter isländska ylleprodukter och garn, gick upp längs Skolavördustigur, satt jag på en bänk i solskenet och vilade benen.

De många turistmålen i Reykjavík hoppade vi över, eftersom vi båda har sett dem tidigare. Men sista dagen på rundturen besökte vi ändå den märkliga restaurang Perlan, var uppe i dess snurrande kupol, och jag tog bilder – ett slags flygbilder från relativt låg höjd – över hela Reykjavík.

Jag var inne i en stor skivbutik på Laugarvegur och frågade en av killarna där – jag försökte alltid tala svenska i affärer och på hotell men var nästan alltid tvungen att övergå till engelska – om där fanns några politiska skivor på isländska, till exempel från valkampanjen för inte så länge sen, men han trodde inte att det hade gjorts några sådana skivor i Ísland. Så skivutbytet av islandsresan blev en dubbel-cd med traditionellt isländskt material; jag köpte den på ett museum norröver.

Sista dagen i Reykjavík försökte vi också förgäves få tag på den kråkbärssylt vi tillsammans med våfflor och vispgrädde vid ett par tillfällen hade fått till kaffet under resan. Men Birgitta hittade en del intressanta örtkryddor och örtsalter längs vår resrutt, så lite för köket i Öregrund blev det ändå.

Bad på isländskt vis

Ísland klarar en mycket stor del av sitt varmvatten och uppvärmning genom vatten från heta källor – stora delar av det här ölandet befinner sig som sagt på vulkanisk mark. Det här sänker uppvärmningskostnaderna, men det har förstås också nackdelen, att det, orenat, osar svavel om det varma vattnet.

I de stora och generöst tilltagna offentliga badanläggningarna använder man sig förstås också av det här naturligt uppvärmda vattnet, och utöver simbassänger hittar man där också så kallade hot spots, runda bubbelbad med stege ner i det mycket varma vattnet och så sittplatser i vattnet längs bassängväggen. De här bubbelbaden brukar läggas tre i rad, med stigande värmenivå – att starta med den hetaste bassängen är inte tillrådigt.

Redan på väg in från flygplatsen till Reykjavík stannade vår buss till vid den berömda Blå lagunen, kallad så för att dess värme är som Söderhavets och för att vattnet är så intensivt blått.

Sen jag var där sist – det är rätt längesen nu – har det här badet moderniserats betydligt: vattnet är inte längre så svaveldoftande, och bottnen i bassängen har täckts. (Jag minns en gång när jag var där tillsammans med de nordiska socialdemokratiska partisekreterarna och den dåvarande danske partisekreteraren Steen Christensen obetänksamt dök ned i ”lagunen”, med påföljden att han fick otäcka rivsår av de skrovliga lavastenarna i bassängens botten.) Vi hade anlänt till ett Ísland i mycket vackert sommarväder, så vi satt sen ganska länge i var sin solstol och njöt av solen.

Det här badet har anlagts mitt ute på ett lavafält och får sitt varma vatten – 36-39 grader – året om från geotermiska källor, en del av dem på 2.000 meters djup.

Det finns en ”Blå lagun” även i Jardbödin på norra Ísland, och även den besökte vi när vår buss hade fört oss vidare på vår rundresa. Också där stannade vi och badade, och här luktade vattnet mer av svavel.

Ett dramatiskt landskap med lavafält, vulkaner, gejsrar och glaciärer

Det isländska landskapet, med sina lavafält, vulkaner och gejsrar som då och då sprutar upp hett vatten, är mycket dramatiskt; höjdskillnaderna gör att där också finns mäktiga vattenfall.

I den här resan ingick förstås bland annat Dimmuborgir i norra Ísland, ett område där för övrigt delar av filmen ”Bröderna Lejonhjärta” spelades in.

Till Mývatn med dess ångande lavafält följde jag alltså inte med den här gången, men jag och Birgitta gick åtminstone en bit in i den grönskande dal, omgiven av höga bergssidor, som kallas Ásbyrgi.

Valskådningen, med start i Húsavík, hoppade vi alltså över, och i stället tillbringade vi tiden med att dels gå på museum, dels gå runt i lilla Húsavík: se hur människor bor och handlar – vi gick av en slump in i en konsumbutik och förstod att det var en sådan av att där fanns en del samnordiska konsumvaror. I en presentbutik köpte vi muggar plus en leksak åt de yngre barnbarnen, och som lunch handlade vi fish and chips ur ett hål i väggen nere i hamnen.

Den enda del av Ísland där jag och Birgitta inte tidigare har varit, östfjordarna, kom vi också till. Det här är ett berg- och fjordrikt landskap, förr lättast att nå mål i per båt. Nu finns det väg, ibland dock med rasrisk, och vägen har också delvis förkortats genom att man har byggt tunnlar. Vi passerar bland annat Djupivogur.

I sydost, nära Höfn, finns en del av det väldiga Vatnajökulls-området. Vi stannar till vid glaciärsjön Jökulssárlón och får göra en båttur med amfibiebåt i issörja och isblock bland flytande isberg – vi eskorteras av motorbåtar som röjer rännor i isen.

Det här landskapet är verkligen otroligt dramatiskt och omväxlande – i närheten ligger Skaftafell nationalpark, ett grönskande område nära Örfærajökull, också det en del av det stora glaciärområdet; här finns också den högsta bergstoppen i landet, 2019 meter.

Nu går resan genom den sydligaste delen av Ísland. Vi ser fler vattenfall, men det mest intressanta och nya blir nu lunnefågelskolonin på Reynisfjara, Íslands sydligaste punkt. De här papegojliknande fåglarna är förvånansvärt orädda eller dumma – de låter oss, och vi är sammanlagt ganska många, komma helt nära.

Under sista resdagen beöker vi det mäktiga Gullfoss – jag avstår alltså från att gå stigen upp, men jag har ju sett det här fallet förut. Ytterligare en anhalt är det geotermiska området kring Geysir, och vi får på relativt nära håll se de kaskader av hett vatten som sprutar upp ur marken; gejsern Stokkur sprutar upp heta vattenstrålar ungefär var femte minut.

Sista anhalten före Reykjavík är Thingvellir, där fria män samlades utomhus för ett slags tidig riksdag. Också där har jag varit tidigare.

Inne i Reykjavík finns numera den moderna riksdagen, Alltinget, men det har jag besökt så att säga i funktion.

* * *

Uppläggningen av den här guidade bussresan var i stort sett utmärkt – gav verkligen en bild av hela Ísland.

Fast jag skulle möjligen för egen del ha önskat få lite mer av isländsk kultur i programmet. Nu blev det inte mycket mer än att vår guide nämnde, att bussen, fast på avstånd, passerade Halldór Kiljan Laxness’ hem.

En fantastisk gammal man

Leonard Cohen är en gammal man (född 1934) men fortfarande, trots att åldern märks på rösten, fantastisk inte bara som skapare av poetiska texter och kongeniala melodier utan också som artist. På sin CD från 2012, ”Old Ideas” (Columbia 88697986712, distribution Sony), har han som låtmakare på ett antal spår fått assistans av den i skivvärlden vida berömde Patrick Leonard, som har arbetat ihop med en drös berömda artister, men det är de låtar, som är skapade bara av Leonard Cohen, som gör den här plattan riktigt hörvärd.

Rösten må, som i ”Amen”, vara skrovlig men i så fall som på en försupen ängel, dessutom uppbackad av änglakör (Webb Sisters). ”Darkness” har en snygg, hetsande rytm, och Neil Larsens keyboardslinga är precis rätt placerad. På den medryckande ”Banjo” spelar Dino Soldo inte bra detta instrument utan alla utom ett. Musiken i ”Lullaby” understryker dess vaggvisekaraktär. Och ”Different Sides” med sin pratsång med köruppbackning utgör en fin avslutning.

Cohen må vara en gammal man, men han berör också – vågar jag gissa – fortfarande många kvinnor i ganska skilda åldrar. Och även jag lyssnar gärna på honom.

Rodriguez x 2

Rodriguez (Sixto Diaz Rodriguez, även känd som Jesus Rodriguez), född 1942 i Detroit, har en märklig historia i skivbranschen från slutet av 1960-talet till början av 1970-talet – jag har berättat om det här och om återupptäckten via Sydafrika och ska här inte upprepa detta.

Han gav ut två fullskaleplattor 1970 respektive 1971 på Sussex Records, men dessa finns återutgivna som CD på Light In the Attic Records.

Den första, den från 1970, heter ”Cold Fact” (LITA036).

Så fort jag börjar lyssna på den, den utmärkta ”Sugar Man” och den rockigare ”Only Good For Conversation” går mina tankar till den unge Bob Dylan.

”Crucify Your Mind” låter som Dylan med blåskomp, den fina bluesen ”This Is Not a Song. It’s an Outburst. The Establishment Blues” är dylansk både i tonen och med sin uppräknande stil, och även ”Inner City Blues” är dylansk i tonen. I ”Jane S. Piddy” använder Rodriguez en pratsångstil som påminner om Dylans.

Även texterna har en dylansk anstrykning: de är associativa och mångtydiga, innehåller också fragment som man skulle kunna beteckna som politiska: I den nämnda ”This Is Not a Song…” sjunger Rodriguez: ”The mafia’s getting bigger, like pollution in the river” och ”This system’s gonna fall soon, to an angry young tone”. En rad i ”I Wonder” med sina många frågor om samhället lyder en av frågorna ”I wonder will the hatred ever end?”. Och i ”Gommorah (A Nursey Rhyme)”, en bra låt med mycket markerad rytm, konstaterar Rodriguez: ”Welfare checks dont pave / The road to much wealthy”. Ytterligare låtar att nämna i det här sammanhanget är ”Hate Street Dialogue” med sina snygga gitarrslingor och ”Rich Folks Hoax”, som annars låter som en gammaldags danslåt eller schlager.

Men jag inser också genast, att det här inte är någon enkel dylanepigon – kanske låg en del av det både han och Dylan gjorde i tiden.

Det mesta är både bra och intressant. Dock tycker jag att Rodriguez har försetts med för mycket orkesterkomp, något som kanske var skivbolagets idé.

* * *

Ännu mer i händerna på skivbolaget tycks Rodriguez ha varit, när han 1971 för Sussex Records fick göra LPn ”Coming From Reality”, utgiven som CD med tre extraspår (Light In the Attic, LITA038).

Den här gången går inte tankarna, mer än i fråga om enstaka textfragment, till Bob Dylan. Den inledande ”Climbs Up On My Music” är mycket jazzig. Nummer två, ”A Most Disgusting Song”, skivans bästa låt, är talking blues. ”I Think of You” låter som ett försök att göra en schlager. Och ”Heikki’s Suburbia Bus Tour” är tung rock.

Sen följer en hel räcka låtar, som jag har ganska svårt för – de är mycket överarrangerade och framförs bland annat till stråkar. En av de få saker jag fäster mig vid är en lustig hänvisning i ”Cause” till ”my Estonian Archangel” – men det har väl mer med min egen härkomst att göra.

Bland de i slutet tillagda extralåtarna tycker jag att främst den jazziga ”Can’t Get Away” är hörvärd. ”Street Boy” saknar den udd ämnet skulle kunna föranleda.

Men jag kan inte frigöra mig från misstanken att den här skivans flopp, den som gjorde att Rodriguez sedan inte fick göra fler skivor, mest var skivbolagets fel.

Själv gav han upp skivkarriären och övergick, vad jag förstår, till social aktivism och uniersitetsstudier.

Jakten på Sixto Rodiguez

Sixto Rodriguez, ofta bara kallad Rodriguez, har haft en märklig sångkarriär. Han gav i USA ut ett par skivor i början av sjuttiotalet, ”Cold Fact” 1970 och ”Coming From Reality”, 1971, men slog aldrig där – försvann helt ur artistvärlden och antogs till och med vara död. Dock letade sig hans skivor, utan att han själv hade en aning om det, till Sydafrika och slog där någonting alldeles kolossalt. Ett par sydafrikaner började då jakten på Rodriguez, en jakt som först länge var helt resultatlös: han var helt okänd i USA, skivbolaget som hade gett ut hans plattor hade lagt av; möjligen var han död.

Men en efterlysning på nätet gav till slut resultat: En dotter till Rodriguez gav sig till känna och kunde till och med berätta att han faktiskt levde. Så till slut gav jakten resultat: Man fick kontakt med Rodriguez själv. Han levde men hade lämnat sina gamla ambitioner att slå i skivbranschen.

Om den här märkliga historien och om Rodriguez har Malik Bendjelloul, faktiskt född i Ängelholm och sedan verksam bland annat i svensk TV, gjort en film, ”Searching For Sugar Man” – ”Sugar Man” är titeln på en av Rodriguez’ låtar. Den har belönats rikligt, bland annat med en Oscar och en Guldbagge, och för att vara Bendjellouls debut (2012) i det längre formatet är den nästan häpnadsväckande formsäker och välgjord. Gradvis, i ett sydafrikanskt perspektiv – det var ju där Rodriguez upptäcktes och fick en stor publik – rullas historien om hans liv och karriär upp. Så småningom blir den här historien riktigt spännande.

Vi inser också att Rodriguez, när han aldrig fick något gensvar i form av sålda skivor och livejobb, till slut helt enkelt la av och återgick till det kroppsarbetarliv som var hans.

Ändå lämnas vi även efter den här filmen med en mängd obesvarade frågor. Rodriguez själv är inte särskilt pratsam, och det man lyckas få frm genom intervjuer med familjemedlemmar är långt ifrån heltäckande.

De intressantaste upplysningarna kommer från den dotter, som ursprungligen svarade på den sydafrikanska efterlysningen på nätet – kanske har det här att göra med att hon när det här ägde rum var universitetsstuderande.

Av intervjun med henne framgår också att Rodriguez, vars föräldrar ursprungligen kom till USA från Mexiko, verkar ha varit politiskt aktiv, haft ett radikalt underklassperspektiv på samhället; han tycks till och med ha fått ett kommunalt förtroendeuppdrag i hemstaden Detroit. Men det här följs aldrig upp – var det för känsligt med amerikanska politiska mått mätt?

Jut i det här perspektivet är det intressant att notera, att Rodriguez’ musik slog i Sydafrika inte bara på grund av sina musikaliska egenskaper utan också för att texterna innehåller radikala element, som tilltalade både vita radikaler och andra rasfördomsfria, också den undertryckta afrikanska befolkningen.

Helt naturligt innehåller den här filmen en rad av Rodriguez’ låtar – jag ska återkomma till dem när jag separat skriver om skivorna. Men musiken verkar vara tagen just från skivorna, inte från konsertupptagningar från framträdandena i Sydafika. Kanske har det här att göra med att det var en betydligt äldre Rodriguez som framträdde där, en man som under en lång period hade trott att hans sångkarriär för länge sen var slut. Också de frågor som ställs av några i filmen kan tyda på att jag här är inne på rätt spår: Den fråga som ställdes var ”Är det här verkligen den riktige Rodriguez?”.

Jag har sett uppgifter om att Rodriguez, som nu har haft ett skivuppehåll på mer än 40 år, funderar på att ge ut en ny platta med både äldre, övreblivet material och alldeles nya låtar. Då får vi höra hur det låter.

Med en motsträvig kropp i en underbar trädgård

Min kropp är i ett uselt skick, men när jag anstränger mig har jag fortfarande mer av fysisk råstyrka än Birgitta. Så när hon under rensandet av sitt hallonland hittar en lönn, som har slagit rot där, får hon inte upp den och ber mig om hjälp. Jag sätter alltså på mig gummistövlarna och går och hämtar en större spade än den hon använder. När jag bänder med den, går skaftet av – en bidragande orsak är nog att det är en gammal spade. Men jag går och hämtar en nyare och bättre spade, och efter en stunds bändande får jag verkligen upp lönnen.

Det är blek, lite höstlig sol över trädgården, så när jag ändå är i gång för första gången på länge, hämtar jag kärl att plocka fallfrukt i. Transparente blanche och ytterligare en äppelsort är mogna att ätas, så jag plockar ätbar fallfrukt i en dubbel papperskasse från Konsum.

Sen fyller jag en stor plastbunke med tre sorters ätmogna plommon. De är vackert gula, blå respektive rödlila, men få av de sist nämnda känns ännu ätmjuka. Hoppas vi är här när det är dags att plocka dem och innan fåglarna har hunnit ta dem.

En del av det här fruktskördsjobbet fordrar att jag gå ner på knä. Jag klarar inte att gå böjd. Men sen är det ett helvete att ta sig upp på benen igen. När jag var klar med det sista plommonträdet, var jag tvungen att sätta mig i en trädgårdsstol och vila en bra stund.

Det känns i alla fall tillfredsställande att ha plockat den här frukten, dessutom att veta att den har odlats helt utan några gifter.

Jag ska ta med frukt in till stan och bjuda också Klara, Viggo och Kerstin.

Melodikrysset nummer 35 2013

Dagens melodikryss var lätt – det mesta var välkänt. En av de få låtar jag inte hade hört tidigare var ”När ska vi ta semester” med Uno Svenningsson, men det var lätt att komma fram till hans förnamn när bara mittenbokstaven fattades, och så vet vi ju, att Anders Eldeman uppenbarligen gillar Svenningsson.

Detsamma gäller Eldemans förhållande till Patrik Isaksson. I dag fick vi höra hans ”Du var den som jag saknat”.

”Så mycket bättre” har jag i och för sig inte heller följt. Men det var ju relativt lätt att känna igen Timbuktu – ni som inte är så bekanta med honom fick ju en ledtråd genom passningen till publiken; dagens kryss sändes live från Lund – och det var väl inte heller så svårt att lista ut, att låten han sjöng, ”Snart tystnar musiken”, i original gjordes av Tomas Ledin.

Som avslutning i dag fick vi höra ”Farbror Frej” och något mer, hämtat från ”En himla många program” med Galenskaparna/After Shave från 1989. Farbror Frej gestaltades av Anders Eriksson.

En himla många melodifestivalbidrag var det också i dag.

Från Melodifestivalen 2003 härstammade ”Maria” med Östen med resten.

Arja Saijonmaa sjöng ”Högt över havet” redan 1987.

Och ”I Love Europe” med Christer Sjögren hörde vi så sent som 2008. Men jag lät mig inte påverkas – jag har fortfarande en sval inställning till EU.

Mer svensksinnad var Makoolio, själv född i Finland: Han besjöng ”Svensk sommar extra allt”.

”Only Sixteen” var poppis i slutet av femtiotalet. Fast här gällde det inte bara att minnas siffran i titeln – man skulle minska den med fyra också: tolv.

Ännu äldre var ”Gamle Svarten”, på sin tid en stor hit med Cacka Israelsson. Här skulle vi kunna att Gamle Svarten var en häst. Det är ju barnsligt enkelt, men det gör ju inte ”Gamle Svarten” till barnvisa, vilket Eldeman försökte hävda att den var.

Hästar finns ju också i schack, en något skruvad övergång till nästa fråga: Vi hörde ett stycke ur ”Chess”, som gjordes av Benny Andersson, Björn Ulvaeus, Tim Rice och Richard Nelson år 1986. Jag har den på skiva men har aldrig sett den på scen.

Jag har också allt, signerat Carl Michael Bellman, på skiva. Så visst känner jag igen ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång numero 21, och ”Märk hur vår skugga”, Fredmans epistel numero 81.

Ni läsare har inte märkt någonting av det, men den här veckan har jag faktiskt mått urdåligt – jag har varit så svårt förkyld – snörvlat och hostat – att jag trots det ljuvliga vädret med Bellman har haft lust att sjunga

Märk hur vår skugga, märk Movitz, mon frère
Inom ett mörker sig slutar
– – –
Vinkar Charon från sin brusande älv
Och tre gånger sen dödgrävaren själv

Men jag lever fortfarande.

Norge: högervågen stillnar, men räcker det?

Mest dystert för Arbeiderpartiet inför det nära förestående stortingsvalet ser det ut i Oslo. Också den norska huvudstaden har drabbats av den högervåg vi har haft i Stockholm.

I den sista separata opinionsmätningen för den norska huvudstaden, publicerad i Aftenposten (800 telefonintervjuer gjorda under perioden 22-27 augusti) får Arbeiderpartiet 27,8 procent (- 2,2), att jämföra med 35,0 procent i stortingsvalet 2009 och 33,1 procent i kommunvalet 2011).

I Oslo får Sosialistisk Venstreparti 6,2 procent (+ – 0, 10,3 procent i stortingsvalet 2009 och 6,3 procent i kommunvalet 2011).

Senterpartiet, som sitter i regeringskoalition med de här båda partierna, är mycket litet i Oslo, 1,3 procent, men har faktiskt ökat med 0,6 procentenheter – det är ett utpräglat landsbygdsparti, men de här siffrorna är faktiskt bättre än resultatet både i stortingsvalet 2009 (1,0 proent) och i kommunvalet 2011 (0,5 procent).

Yttervänsterpartiet Rødt får i Oslo 3,4 procent (- 0,4; 4,0 i stortingsvalet 2009; 3,5 i kommunvalet 2011).

I Oslo har i stället nykomlingen Miljøpartiet de Grønne vuxit: I den här undersökningen är det har partiet uppe i 6,2 procent (+ 2,1; 0,6 procent i stortingsvalet 2009; 2,5 procent i kommunvalet 2011).

Det också mycket miljöinriktade liberala partiet Venstre får i den här osloundersökningen 7,5 procent (+ 1,5; 6,4 2009; 8,2 2011).

Sämre i Oslo går det för det andra mittenpartiet i opposition, Kristelig Folkeparti, som i den här mätningen får 2,7 procent (- 1,4; 2,7; 2,4).

Det stora utmanarpartiet på den borgerliga sidan, Høyre, samlar i den här oslomätningen 35,0 procent (- 0,5; 21,7; 35,7).

Det högerpopulistiska och främlingsfientliga Fremskrittspartiet fick stortingsvalet 2009 i Oslo hela 17,6 procent men föll i kommunvalet 2011 till 7,0 procent – däremellan ligger händelserna på Utøya. Nu har partiet gjort en liten upphämtning och får 9,8 procent (+ 0,3) i Oslo

* * *

I den sista undersökningen före valet i norska TV 2 – alltså en undesökning som omfattar hela landet – får Arbeiderpartiet 32,8 procent och blir fortsatt största parti.

Sopsialistisk Venstreparti får i den här mätningen 4,1 procent (- 0,5).

Senterpartiet står stilla på 5,7 procent.

Rødt får i landsgenomsnitt 1,6 procent (+ 0,9)

Också enligt den här mätningen skulle Miljøpartiet de Grønne få representation via Oslo, men i landsgenomsnitt ligger partiet på 2,3 procent (- 0,9).

Venstre får i denna landsomfattande mätning 4,6 procent (- 0,2).

Kristelig Folkeparti håller ställningarna från förra stortingsvalet med sina 5,6 procent (+ 0,9).

Också i denna landsomfattande mätning backar Høyre med 0,5 procent och hamnar därmed – 27 procent – på andra plats när det gäller partistorlek.

Fremskrittspartiet minskar med 1,2 procent och landar på 14,5 procent.

Facit av detta är att den röd-gröna regeringen med ett sådant valresulat skulle få 75 mandat mot de fyra oppositionspartiernas sammanlagt 92.

* * *

En smula hopp åt den röd-gröna regeringen ger en mätning, publicerad i Vårt Land; artikelns rubrik lyder ”Høyre-bølgen stopper opp”.

Också enligt den skulle Arbeiderpartiet bli största parti med 28,4 procent.

Høyre ligger hack i häl med 27 procent men har sen junimätningen tappat 150 000 väljare eller 6,1 procentenheter.

Före sommaren hade Høyre tillsammaans med Fremskrittspartet majoritet, men också FrP tappar i den här mätningen sympatier och landar på 17,1.

Alltså måste de med ett sådant resultat få stöd också av mittenpartierna, som tvekar om att stödja en regering i vilken FrP ingår.

Venstre har enligt den här undersökningen vunnit 50.000 väljare från Høyre och får nu 6,1 procent.

Däremot tappar det andra mittenpartiet i opposition, Kristelig Folkparti, lite och får nu 4,4 procent. En orsak lär vara att det har bildats ytterligare ett litet kristet parti.

Det tredje mittenpartiet, Senterpartiet, som ju ingår i den rödgröna regeringen, får 5,1 procent.

Sosialistisk Venstreparti ligger kring 5 procent.

Det tidigare i Stortinget orepresenterade Miljøpartiet de Grønne skulle få 4,1 procent – men partiet ligger alltså bättre till i Oslo.

Mandatutfallet skulle, om det här bleve valresultatet, bli: AP 50, H 49, FrP 31, V 9, SV 8, SP 8, KrF 7, MdG 6, och Rødt 1 (i Oslo).

Vid ett sådant valutfall skulle de små partierna kunna avgöra, vilken regering Norge ska få.

Trenter i serieform: Nu är det dags för ”Sturemordet”

Stieg Trenters deckare har ett mer långsamt tempo än det som utmärker genren i dag. Också hans stockholmsskildringar är något daterade – huvudstaden har ju genomgått en ganska häftig förvandling sedan hans tid – men egentligen är han ett föredöme just som miljöskildrare: Hans skildringar av gator, vyer och andra miljöer, inte minst den tidens krogar, borde vara ett måste för stockholmare som älskar sin stad.

Fast själv läste jag min första trenterbok mycket tidigt, långt innan jag hade någon kunskap att tala om om Kungliga Hufvudstaden, och under en sjukhusvistelse under en repmånad på I 21 i Sollefteå slukade jag sen trenterdeckare efter trenterdeckare. Jag har ägt en mycket stor trenterkollektion, som jag dess värre gav bort vid ett tillfälle, då jag var tvungen att rensa bokhyllorna för att få plats för allt nytt som måste få plats. Jag har sedan ångrat det och då och då – när något av Trenter har återutgivits – skaffat nya exemplar.

Tecknaren Jakob Nilsson gör gradvis Stieg Trenters klassiska deckare tillgängliga på ett nytt sätt. Han har gjort serieversioner av ”Roparen” och ”Färjkarlen”, faktiskt med den äran fastän Trenters deckare ju egentligen inte bjuder på så mycket action, som dagens läsare av deckar- och äventyrsserier är vana vid. Men han följer Trenters grundstories tämligen troget, och framför allt i fråga om stockholmsskildringen, som är både detaljrik och historiskt korrekt, är han en mästare. I personteckningen arbetar han i Hergés anda; Hergé var pseudonymen för George Remi, Tintins skapare.

Jag påminns åter om just detta, när jag i Dagens Nyheter (29 augusti 2013) ser en bild av den ena av Trenters huvudfigurer, fotografen Harry Friberg (för övrigt skapad med K W Gullers som modell). DN har nämligen publicerat en jätteartikel om Jakob Nilsson och hans enträgna och berömvärda projekt att göra serier av Trenters klassiska deckare i stockholmsmiljö, och man gör där en poäng just av att Nilsson minutiöst återskapar Stockholm som det var på Trenters tid.

Artikeln föranleds av att Nilsson nu är klar med en serieversion av Trenters ”Sturemordet” och av att DN med början nu på söndag tänker publicera den som söndagsserie. (Jag gissar att den kommer att läggas in på det utrymme som nu en tid har fyllts med äldre, lite längre Musse Pigg-serier i svart-vitt.) Jag ser fram mot det här. Självfallet har jag läst Trenters förlaga, vars titel leder oss till en klassisk stockholmsmiljö, Sturebadet. Jag är för övrigt tillräckligt gammal för att ha badat i Sturebadet som det såg ut förr.

En mycket aktiv pensionär

Vi känner Rolf Annerberg sedan mycket länge. En gång i världen var han Birgittas statssekreterare på Miljö- och energidepartementet. Att vänskapen har hållit genom åren har att göra både med hans öppna personlighet och med den blandning av sakkunskap och kreativitet som utmärker en bra statssekreterare.

Birgitta hade näsa för att rekrytera mycket duktiga statssekreterare, senare Kjell Jansson och Ingemar Skogö. En intressant sak med den här kretsen (i vilken det också ingår andra) är att den har fortsatt att träffas år efter år, i form av middagar hos varann, dit även respekive, bland dem jag, blir inbjudna. Det här handlar i första hand om människor som trivs ihop, säkert också om gemensamma värderingar, men våra gamla vänner på de här posterna har också tagits i anspråk av nya regeringar med annan kulör än den Birgitta satt i – Rolf har nu senast, efter att först ha handplockats av Margot Wallström till närmaste medarbetare i Bryssel och sedan efter hemkomsten ha fått nya uppdrag av den sittande regeringen, varit generaldirektör för Forskningsrådet Formas, Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande, som är ett svenskt forskningsråd i form av en statlig myndighet. Formas stödjer grundforskning och behovsstyrd forskning inom de nämnda områdena. Det syftar till att främja en ekologiskt hållbar tillväxt och utveckling i samhället, mång- och tvärvetenskaplig forskning samt internationellt forskningssamarbete. Formas ansvarar vidare för information om forskning och forskningsresultat inom sitt område.

Rolf, som nu går i pension, kommer som många andra eftertraktade kreativa personer i hans ställning, att även fortsatt utnyttjas – den sortens kunskaper vore det ju också huvudlöst att inte fortsätta ta till vara.

Till avtackningmottagningen, som hölls på Piperska muren i Stockholm, hade det kommit mängder av människor från alla de institutioner och sektorer Rolf har arbetat i. (När en avtackare från Jordbruksdepartementet hade nämnt också Rolfs insatser för samerna, sa jag till Rolfs hustru Monica, som jag känner sen gammalt, att man ju av den här digra uppräkningen kunde få för sig, att Rolfs liv hade varit ett lappverk.) När vi själva så småningom var på väg därifrån, mötte vi, på väg in, miljöminister Lena Ek, som stannande till och pratade med oss. Svensk politik är inte större än att de som är aktiva i den känner varann.

Men det är klart att vi också mötte andra, som står oss politiskt närmare, till exempel Måns Lönnroth, Peter Antman och Margot Wallström – alla kom fram och pratade en stund.

Sen åkte vi tåg till Uppsala och tog därefter buss 811 till Öregrund. Vi lever som vi lär i miljö- och energipolitiken.

Och nu beskrivs socialdemokratins Sverige som ”ett DDR light”

Dagens Nyheter följer i dag (28 augusti 2013) upp sin egen uppblåsta larmartikel om S-toppar som närapå sovjetagenter med ytterligare en krigsrubik på ettan, ”Sverige var ett DDR i miniatyr”. Den som säger detta är den forne DN-medarbetaren Peter Bratt, känd framför allt från IB-avslöjandet tillsammans med Jan Guillou i FiB/Kulturfront.

Jag har förståelse för Bratts retroaktiva bitterhet – han råkade ju mycket illa ut – men grunden för att använda ett sådant uttryck är ändå klen: Bratt tycker att det även i det demokratiska Sverige skedde en sammanblandning av stat och parti. Men även om man håller med om att det ligger något i den här kritiken, förklarar Bratt själv – ganska korrekt – i den aktuella DN-artikeln bakgrunden till det som skedde, nämligen att Socialdemokraterna ansåg SÄPO vara både antisocialdemokratiskt och inkompetent och då i stället lät det militära IB, lett av socialdemokraten Birger Elmér, bygga upp en underrättelseverksamhet med även inhemska uppgifter.

DN har också en något spretig huvudledare om det tidningen på nyhetsplats nu har tagit upp, ”Staten i partiets tjänst”. Det som den här rubriken ger uttryck för kan förvisso kritiseras, men man ska – om man håller sig till vad det här faktiskt handlar om – komma i håg att partiet (S) i det här fallet i ännu högre grad tjänade staten, i det aktuella fallet den militära säkerhetstjänsten. Det var inte de socialdemokratiska fackklubbarna på arbetsplatser, där striden stod mellan socialdemokrater och kommunister, som behövde förteckningar över kommunister – de som jobbade på de här arbetsplatserna kände ju ändå sina arbetskamrater och deras politiska åsikter.

Det som i den här ledaren står om socialdemokratiska partiets kontakter med ryssar och andra företrädare för kommunistländer är så svagt att det inte ens förtjänar någon kommentar. Det som står där är en pliktskyldig uppbackning av gårdagens mastodontuppslagna artikel om socialdemokratins kontakter med östländerna.