En tidig julbok

Den amerikanske barnboksförfattaren och illustratören Chris Van Allsburgs ”Norrskensexpressen” (i original ”The Polar Express”, 1985) har av amerikanska lärare rankats bland de 100 bästa bilderböckerna genom tiderna. I Sverige gavs den ut 1988 av Corona förlag, i översättmning av David Whitling, och den återutges nu (2013) av En bok för alla. Förlaget anger den som lämplig för barn upp till sexårsåldern, men den innehåller en hel del text och är ingen enkel historia, så jag skulle själv inte läsa den för yngre barn.

Som julbok är den i en del avseenden ganska ovanlig, vilket framgår redan av omslagsbilden, ett lok sett genom snöflingor som yr.

Dess bildvärld skulle jag beskriva som magisk realism; bilderna är också konstnärliga på ett sätt som kanske mer tilltalar de läsande vuxna än de barn dessa vuxna läser boken för. Ibland känns också porträtten av människor som lite stela. Landskapsbilderna lär vara hämtade ur verkligheten – de avbildar verkliga landskap i Grand Rapids i Michigan.

Innehållsligt är det här en fängslande historia. En ung pojke har börjat få kommentarer av typen ”Det finns ingen jultomte” men vill ändå inte släppa det som för de flesta barn är julens innersta väsen, tomten som kommer på en släde med klingande bjällror.

Natten mot julafton väcks han av ljudet av visslande ånga och gnisslande järnhjul. Där ute står ett tåg, insvept i ånga och fallande snöflingor. När pojken går ut, ropar konduktören ”Ta plats!”, och så får han veta att det här tåget heter Norrskensexpressen och går till Nordpolen.

Pojken kliver ombord och möter där andra barn – alla får de varm choklad och nougatkarameller, vita som snö. På färden norrut kan man sedan se både snötäckta fjäll och hungriga vargar.

Vid Nordpolen finns en jättelik leksaksfabrik, en hel tomtestad. På torget där står jultomten med sin släde, dragen av renar. Och bland alla barnen väljer tomten ut vår lille pojke.

Tomten ger pojken en extra ynnest: Han får själv välja ut sin allra första julklapp. Och då väljer pojken en bjällra av dem renarna bär. En sådan får han.

Sedan måste jultomten i väg med alla klapparna, och alla barnen på besök i Tomtestaden sätts på Norrskensexpressen igen för att fraktas hem.

Men när de andra barnen vill se den bjällra han har fått av tomten, kan han inte längre hitta den: Det är hål i morgonrocksfickan, där han har lagt bjällran!

Nästa dag är det jul och utdelning av julklappar, men vår lille pojke sörjer förstås sin borttappade bjällra. Ända tills hans syster hittar ett litet, undangömt paket bakom granen, ett paket med hans namn. I paketet ligger bjällran och en lapp med följande text: ”Hittade denna på sitsen. Laga hålet i din rockficka. Hälsningar JT.”

När han sedan rör bjällran fram och tillbaka, hör han och systern det underbaraste ljud. Men mamma och pappa kan inte höra något ljud alls – de tror att bjällran är sönder.

Bara barn kan höra tomtens bjällra, men ett efter ett förlorar de – även pojkens syster – förmågan att höra dess ljud.

Och så slutar boken så här:

”Allt detta var längesedan, och jag har blivit gammal, men bjällran klingar än för mig. som för alla er som tror på den.”

Det ljusa minnet av Anna Lindh

Under min tid på partiexpeditionen hade jag bland annat ansvar för VU- och partistyrelsesammanträdena, allt från sammanträdesplanering och dagordningar till potokoll. De här sammanträdena brukade hållas på fredagarna, på Sveavägen 68 där jag arbetade, och ibland på fredagskvällen ringde telefonen hemma i Uppsala:

– Hej, det är Anna.

Det var lätt att då tro, att det var vår egen Anna – Birgittas dotter – som ringde, men det var Anna Lindh, som fortsatte:

– Berätta vad som hände på sammanträdet.

Hon hade vid de här tillfällena på grund av utlandsresa eller något annat hinder missat dagens sammanträde och ville nu ha en kort briefing, och då var jag en lämplig källa – dessutom kände hon min hustru och mig sen gammalt, eftersom hon hade börjat sin politiska bana i Uppsala och i vårt län.

Det här var mycket typiskt för Anna. Hon ville alltid vara påläst och uppdaterad.

Däri skilde hon sig mycket från Mona Sahlin, som nu har förekommit i varje minnesarikel och varje filmsnutt som har gjorts till tioårsminnet av Anna Lindhs tragiska död. Det är sant att Mona och Anna och Margot Wallström bildade ett kompisgäng, delvis som en kräkreflex mot Göran Perssons sätt att leda regeringen och partiet, men sinsemellan var de här tjejerna olika, inte minst politiskt. Läs gärna mer om detta i Katrine Kielos’ utmärkta artikel i Dagens Nyheters kulturdel i dag (11 september 2013), ”När socialdemokratin förlorade sin framtid”.

Det här betyder inte, att jag vill hävda, att Anna Lindh och jag alltid fanns på samma frontlinje. Mest tydligt blev detta i folkomröstningen om EMU – jag tillhörde då ledningen för Socialdemokrater mot EMU. När den fruktansvärda nyheten om Annas död kom, la vi för vår del genast ner vår kampanj, men på valnatten visade det sig, att det övertag vi hade fått i den dittillsvarande kampanjen bestod. En del envetna socialdemokratiska EMU-motståndare som Annas pappa röstade visserligen, som ett slags respekthandling, nu ja på valdagen, men en majoritet i vårt parti följde den övertygelse de hade. Och när Birgitta och jag i förrgår var i Enköping och fick bilskjuts till den lokal där en förhandvisning av Tom Alandhs film om Anna Lindh ägde rum, sa han som skjutsade oss att han själv visserligen hade röstat ja i folkomröstningen men att det var vi som röstade nej, som hade fått rätt, och han syftade då på utvecklingen inom euroområdet.

Tom Alandhs långfilmslånga film ”Anna Lindh 1957-2003” måste ni bara se. Den är, mer än Christina Olofssons film i TV4 i går, ”Anna Lindh – människan, ministern, mordet”, ett heltäckande porträtt av Anna Lindh. Vi får inte bara möta Anna Lindh via politikerkolleger och filmklipp från olika framträdanden, utan vi får också en bild av hur hennes engagemang kom tidigt och hur det sen växte. Spektrat av människor som belyser viktiga element i hennes utveckling är också bredare: Man möter till exempel hennes far och en gammal väninna. Den här filmen tar också, fast varligt och med respekt, upp svåra saker i hennes liv, som makens, Bo Holmbergs, tilltagande överkonsumtion av alkohol.

Kanske såg ni i morse i TV1s morgonprogram två av dem som medverkar i Tom Alandhs film, Birgitta Dahl (som Anna redan som 13-åring tog kontakt med i vietnamfrågan) och Jan Nygren, väl förtrogen med de strider som präglade det SSU, vars ordförande också Anna blev. Vill ni se dem också i filmen i kväll, ska ni slå på SvT1 klockan 20.00.

Nästan alla inslag om Anna Lindh innehåller också slutsatsen, att hon var den givna efterträdaren till Göran Persson som socialdemokratisk partiordförande. Hur det hade blivit med det om hon hade fått leva vet ingen, men ett är säkert: Hade hon tagit över partiet, hade vi sluppit mycket av det elände som sedan följde.

Man kan sova gott på många olika sätt

Thérèse Bringholms och Inger Scharis’ (text) samt Lena Forsmans (bild) ”Sov gott” (En bok för alla, 2013, tidigare utgiven av Berghs förlag, 2010) har undertiteln ”upp och ner & under vattnet”, och tanken är väl att väcka intresset för att sova hos den man läser det här för som godnattsaga.

Lena Forsmans bilder av de sovande djuren – koalabjörnen i sitt träd, fladdermössen som sover hängande upp och ner, ormen som sover med öppna ögon, tigerhajen som sover simmande och så vidare, är fascinerande – bara inte barnet man läser för sen lägger sig i badkaret för att likt flodhästen sova under vattnet.

Bildtexterna är följsamma och intresseväckande. Det är också de korta inlagda faktatexterna, men en del av dem är kanske aningen för avancerade för barn man läser bilderböcker för. Så den högläsande föräldern får nog vara beredd på att behöva förklara vad en koalabjörn är, var Australien ligger och vad eukalyptusblad är för någonting, vad en flyttfågel är för någonting och en del annat sådant.

Näst sist presenteras tornseglaren som kan sova i luften.

Som oftast följs detta av något som leder vidare till nästa sida: ”Men inte kan man väl gå och sova på samma gång?”

På de följande uppslagen följer svaret: ”Det kan Julia. En natt gick hon i sömnen…”

Och så slutar det med en bild av ett par damskor med kiss i och under plus texten ”…och kissade i mammas skor. Vilken sömntuta!”.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 10 2013:

”Själbetjäning vid
gravsättning”

Sundsvalls Tidning om en ny typ av självbetjäning i Bergsjö pastorat

* * *

”Pojkens skosnöre ska ha fastnat i bakhjulet och fördes därefter till Astrid Lindgrens barnakut i Solna med ambulanshelikopter.”

Upsala Nya Tidning rapporterar om frakt av skosnöre till sjukhus

Regeringsskifte i Norge

Arbeiderpartiet lyckades, trots en viss tillbakagång, ändå förbli största parti i det norska Stortinget: 30,8 procent (- 2,1) ger partiet 55 mandat (- 9).

Det har förekommit spekulationer om att regeringen ändå skulle försöka hålla sig kvar genom att söka stöd hos framför allt Kristelig Folkeparti, som vämjs inför utsikten att behöva stödja en högerregering, där Fremskrittspartiet ingår, men statsminister Jens Stoltenberg har redan aviserat regeringens avgång efter det att den i början av oktober har lagt sitt budgetförslag.

Och Arbeiderpartiets båda koalitionspartners är knappast heller intresserade av att försöka fortsätta. Senterpartiet har redan under valrörelsen varit inne på att lämna den nuvarande regeringen, och det i valet hårt åtgångna Sosialistisk Venstreparti – bland annat lyckades partiets vice ordförande inte bli återvald – har uttryckligen sagt, att SV nu behöver en tid i opposition med möjlighet att profilera sin egen politik. SV backade med 2,1 procentenheter till 4,1 procent och fick 7 mandat (- 4).

Senterpartiet, som är ett borgerligt jordbrukar- och landsbygdsparti av det gamla svenska Bondeförbundets typ, kommer dock knappast att byta sida – Høyre, långt mindre Fremskrittspartiet, hör inte till deras politiska favoriter. Men SP klarade valet förhållandevis bra: fick 5,4 procent (- 0,8), vilket gav 10 mandat (- 1).

Sosialistisk Venstreparti behöver tid för att bland presumtiva väljare återupprätta sin röd-gröna profil.

I fråga om de mer röda väljarna har SV framför allt i Oslo haft konkurrens av yttervänsterpartiet Rødt, men inte heller Rødt har den här gången lyckats ta något mandat: partiet har fått 1,1 procent (- 0,2).

Det parti som i stället har lyckats i Oslo är Miljøpartiet de Grønne, som i hela landet har fått 2,8 procent (+ 2,5), vilket alltså ändå ger ett mandat (+ 1). De har säkert tagit röster från SV.

Så prognosen är att den nuvarande rödgröna regeringen avgår. Vilket inte är liktydigt med att det kommer att bli helt lätt att skapa ett stabilt alternativ.

Høyre har i det här stortingsvalet återkommit i stor stil: 26,9 procent (+ 9,6) vilket ger 48 mandat (+ 18). Det gör partiet till ny regeringsbildare.

Den som en smula reflekterar över det högerpopulistiska och främlingsfientliga Fremskrittspartiets resultat, 16,3 procent (- 6,7) och 29 mandat (- 12), inser strax varifrån Høyres återvunna styrka kommer. Av detta följer att betydande delar av dem som har rösat på Høyre knappast är främmande för en regeringssamverkan med FrP. Och det är just regeringssamverkan, inte ett parlamentariskt samarbete, FrP kräver.

Kristelig Folkeparti med 10 mandat (+- 0), baserat på 5,6 procent av rösterna (+- 0), känner djup motvilja mot att sitta i regering tillsammans med FrP.

Inte heller Venstre, ett liberalt parti med grön profil, älskar Fremskrittspartiet men är uppenbarligen mer förhandlingsbenäget. Venstre gjorde ett hyggligt val, fick 5,3 procent (+ 1,4), vilket gav god utdelning i form av nya mandat, + 7 – därmed får partiet 9 mandat i Stortinget.

Så det kommer av allt att döma att bli långa och segdragna förhandlingar, innan vi ser en ny norsk regering.

Vädrets nycker

Under måndagen för en vecka sen drabbades Öregrund av något för årstiden mycket ovanligt: plötsligt var trädgården och gatan utanför täckta av ett vitt täcke – det såg ut som efter en vinterstorm. Dess förinnan hade ljudet från radion i köket dränkts av ett kulspruteliknande smattar mot köksfönstren. Det som förorsakade detta var en intensiv hagelstorm.

Det tog flera timmar innan det här istäcket försvann.

Nu är det sedan flera dagar mycket vackert väder – vi har något som känns som sommarvärme.

Men hagelstormen vållade stora skador i trädgården. De blommande krassarna och en del annan höstprakt försvann. Äpplen slogs ner. Krukväxter Birgitta hade ställt utomhus skadades.

Men vädret är underbart igen. Vi får se hur länge det varar.

Fortsatt motigt för den danska mitten-vänsterregeringen

Enligt en färsk opinionsundersökning, beställd av Ritzau och utförd av Voxmeter, går det en smula uppåt för Socialdemokratiet i Danmark, men eftersom både Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti samtidigt tappar, ser det fortsatt dystert ut för den danska mitten-vänsterregeringen. Regeringsombildningen nyligen har således inte gett av statsminster Helle Thorning-Schmidt (S) önskat resultat.

Socialdemokratiet får i den här mätningen 20,8 procent mot rekordlåga 19,2 procent för en månad sedan. I valet 2011 fick partiet 24,8 procent, också det ett historiskt dåligt resultat, men man är alltså inte ens uppe på den nivån.

Radikale Venstre, ett socialliberalt parti, får 7,9 procent (- 1,4).

Och Socialistisk Folkeparti får 5,5 procent (- 0,8).

Yttervänster- och miljöpartiet Enhedslisten, som står utanför regeringen, får 9,8 procent och har därmed också tappat 1,4 procent.

Venstre, trots namnet ett borgerligt parti ganska långt till höger, är fortsatt Danmarks störstra parti med sina 30,6 procent (+ 3,9 procent jämfört med valet 2011).

Liberal Alliance får 6,6 procent (5,1 i förra mätningen).

Det Konservative Folkeparti går en smula framåt, till 3,1 procent (2,9 i förra mätningen), men är fortsatt i farlig närhet av spärrgränsen. I förra valet, som inte heller gick så lysande, fick partiet 4,9 procent.

Populistpartiet Dansk Folkeparti backar en smula, från 15,6 procent i augusti till 15,1 i den här mätningen. Det här är ändå en uppgång jämfört med valet, då partiet fick 12,3 procent.

Melodikrysset nummer 36 2013

Dagens kryss var bitvis svårt, åtminstone för mig som inte har sett de många filmer som förekom.

Naturligtvis har jag hört Susanne Alfvengren sjunga ”Som stormen river öppet hav”, men jag har aldrig sett filmen den förekom i, ”Om kärlek”, 1986.

”ET” känner jag förstås till, men jag har faktiskt aldrig sett filmen och kände därför inte heller omedelbart igen musiken. Men när jag väl hade hamnat rätt, var det förstås inte längre svårt att komma på svaret, UFO.

Disneys ”Snövit” har jag däremot sett, Men för att göra det lite krångligare spelades i dag filmmusiken à la Beethoven.

Eftersom jag nästan aldrig ser på TV-såpor, har jag aldrig heller följt ”Skärgårdsdoktorn”. Men filmmusiken verkade vara av Stefan Nilsson, så jag googlade och kom fram till att han hade gjort filmmusik till ”Skärgårdsdoktorn”.

Melodifestivalerna följer jag, men ofta glömmer jag melodierna där redan innan programmet är slut.

Men Linda Bengtzings ”E de fel på mig” från Melodifestivalen 2010 minns jag i alla fall fortfarande.

Och Sonja Aldén, som 2012 tävlade med ”I din himmel”, hör till de hyggligare sångerskorna i den här allt mer mediokra tävlingen.

Härifrån är det inte långt till Jenny Silver och Candela, som vi i dag hörde i ”Galen”. Fast det vi i dag skulle kunna var att Silver förr i världen hette Öhlund.

För egen del är jag ju en radiot från ångradions tid, vilket väl bidrar till att jag känner igen gamla slagdängor som ”Amanda Lundbom”.

Av samma skäl är jag väl förtrogen med Ulf Peder Olrog – känner till exempel genast igen hans ”Violen från Flen”.

Och hur många gånger har jag inte i radion lyssnat på Tre Knas och hört deras associativa humor i ”Det ringer, det ringer, skynda dig att svara”.

Till radiofavoriterna under fredagsmorgnarna under skoltiden hörde ”Schooldays” med Charlie Norman. I dag hörde vi honom gå lös på en gammal schlager, ”Jag tror, jag tror på sommaren”.

Fast Cornelis Vreeswijk har jag allt av i skivhyllorna. Där finns förstås också hans ”Jag hade en gång en båt” från 1965, och jag vet förstås, att den i original heter ”Sloop John B” och att den bland annat har spelats in av The Beach Boys, som vi förknippar med att surfa.

Och så har jag en gigantisk Bob Dylan-avdelning i skivhyllorna. Där finns också hans ”Tempest”, på vilken man hittar ”Pay In Blood”, som spelades i dag.

OD-capricer på återhörande

OD, Orphei Drängar, är en ärevördig institution i Uppsalas musikliv, startad redan 1853. Den här kören har haft många berömda och mycket kapabla dirigenter, men många minns med särskild glädje Eric Ericson, som dirigerade kören 1951-1991.

Under hans tid som chefdirigent introducerades också de överraskningskonserter, kallade capricer, där kören, bland annat med hjälp av gästartister – man får i förväg inte höra vilka de är – blandar högt och lågt, oavsett genre alltid på ett lika välklingande sätt och med extra gott humör.

OD har börjat dokumentera sina capricer på CD, och då förstås med betoning på inslagen med gästartisterna.

Volym 4 av serien ”Capricer med OD” (BIS Northern Lights, NL-CD-5024) omfattar capricerna åren 1982-1986, samtliga av dessa således ledda av Eric Ericson.

ODs rent körliga insatser är ofta briljanta, men jag tror att också ODisterna förstår och villigt medger, att det är gästartisterna och deras sångnummer som vid just de här tillfällena är de stora slagnumren och det som en skiva som den här säljer på.

Från 1982 års Caprice får vi således höra OD sjunga ”Smideskören” ur Verdis ”Trubaduren”, och även gästartisten Bengt Rundgren gör ett för ODs musiktradition normalt framträdande i ”Gremins aria” ur Tjajkovskijs ”Eugen Onedin”. Men mycket mer utmanande och roligt för publiken är det att få höra Rundgren gå lös på Paul Ankas ”Diana”. Sen sjunger Britt-Marie Aruhn något förväntat, ett stycke av Henry Purcell – men jag kan tänka mig jublet som bryter ut, när hon och Rundgren tillsammans sjunger ”Tiger Rag” med svensk text.

1983 års Caprice innehåller Bellmans ”Hör, i Orphei drängar” – ODs signaturmelodi – men tolkad på gregorianskt sätt. Ingvar Wixell medverkar med Taubes ”Kom i min famn”. Men jublet vet inga gränser när Tage Danielsson återvänder till sin studiestad och bland annat sjunger ”En månskenspromenad”.

Vid 1984 års Caprice får vi höra ”Hör, I Orpei Drängar” i kinesisk version. Lill Lindfors sjunger en finsk folkvisa och Olle Adolphson sin ”Nu är det gott att leva”.

Vid 1985 års Caprice gör ODarna själva ”Cadillac”. Vi får höra Björn Skifs sjunga dels en beatleslåt, dels en dänga. Operadivan Siv Wennberg sjunger ”Jag hatar män” ur Cole Porers ”Kiss Me Kate”. Och så sjunger Sivan-Divan och Björn Skifs tillsammans Hoagey Carmichaels ”Two Sleepy People”.

Sist på den här CDn ligger smakproven ur 1986 års Caprice. Jan-Olof Strandberg sjunger ”Hundvisan” ur Becketts ”I väntan på Godot”
och OD Nils Ferlins ”Gårdstango”. Annika Skoglund sjunger Ellingtons ”Sophisticated Lady”, och så har hon åt OD arrangerat Sondheims ”Send In the Clowns”.

Nå, har ni förstått att det här är en CD värd att lyssna på?

En ung brittisk folksångerska

Emily Portman är en ung brittisk folksångerska och singer-songwriter från Glastenbury, Northumberland. Hennes CD från 2012 heter ”Hatchling” (Furrow Records FURR006). Det här är hennes andra CD, och jag har i brittisk press läst att den är ganska lik debutplattan, som jag själv inte har hört.

Portman sjunger och spelar concertina (ett tangentinstrument, en engelsk variant av dragspel), banjo och ukulele men får ofta stöd av Lucy Farrell och Rachel Newton med stämsång plus ytterligare instrument.

Hon är starkt präglad av traditionell musik, även när hon har komponerat melodin själv, och de texter hon sjunger vilar ofta på myt och saga: Adam och Eva, Askungen, Törnrosa, Leda och svanen. Melodierna är påfallande ofta av vaggvisekaraktär.

Det här gör att det ibland känns en smula enahanda, även om det är vackert.

Av de traditionella, av Portman bearbetade sångerna vill jag främst nämna ”Old Mother Eve”, och av Portmans egna sånger tycker jag mycket om den stämningsfulla ”When You’re Weary”, också den med drag av vaggvisa.