DNs larmartikel om (S)-kontakter med östblocket: mycket väsen för ingenting

Dagens Nyheter slår i dag (27 augusti 2013) stort upp en artikel om Socialdemokraternas partikontakter med östblocket under kommunisttiden. Med tanke på att socialdemokratin annars har utmålats som kommunistätare och kommunistregistrerare är infallsvinkeln här, snudd på landsförräderi, en ny vinkling. Rubriken på ettan, illustrerad med en jättelik bild på Pierre Schori, lyder ”S-toppar i hemliga möten med Sovjet”.

Inne i tidningen kommer tre helsidor till, med Sten Andersson och Anders Thunborg på bild – de är ju båda döda, så de kan inte intervjuas.

Jag har skrivit en tegelsten om IB, ”Vitbok” (2001), som väsentligen handlar om socialdemokraters inblandning i registreringen av kommunister, det senare åt den av Birger Elmér ledda IB, en hemlig gren av försvarsmakten. Där kommer jag, mer i förbigående men ändå med tydliga exempel, också in på partiexpeditionens kontakter med de olika kommunistlandsambassaderna: partisekreteraren och de internationella sekreterarna, i vissa fall informationssekreterarna uppvaktades alla av öststatsambassadörer och deras underrlydande, som alla ville ha träffar och samtal. Även jag själv drabbades för övrigt av detta: jag träffade estländare placerade på sovjetambassaden, i slutet av DDRs fortlevnad dess stockholmsambassadör Erich Wetzl samt representanter för bland annat Rumäniens och Ungerns och Polens ambassader. Ofta pratade jag med internationelle sekreteraren i förväg om vad jag borde ta upp, och sen rapporterade jag tillbaka, om det fanns något att berätta. Inte jag själv men, har det senare visat sig, andra på partiexpeditionen skrev rapporter, som på det ena eller det andra sättet också hamnade hos IB. (Också några av mina rapporter från VPK-kongresser, skrivna för partiledningen och partiexpeditionen, hamnade på det här sättet utan min vetskap hos IB.)

I någon mån kanske ryssarna drog paralleller mellan sitt eget enpartisystem och det långa socialdemokratiska maktinnehavet i Sverige, vilket dock ju var resultatet av fria och demokratiska val. Men de gjorde naturligtvis också en korrekt realpolitisk iakttagelse: Det på den tiden mycket stora och mäktiga socialdemokratiska partiet i Sverige hade också en del av sin ledning och maktbas inte bara i Kanslihuset utan också på partiexpeditionen på Sveavägen 68. Det är också svårt att tillbakavisa detta synsätt, särskilt som den i DN-artikeln utpekade partisekreteraren Sten Andersson ju kom att bli bland annat utrikesminister och de öviga två nämnda, Anders Thunborg och Pierre Schori, också kom att få ministerposter.

Märk att DNs källa, den förre chefen för SÄPOs kontraspionage Olof Frånstedt, som främsta angreppspunkt har att Birger Elmérs IB och de nämnda personerna på den socialdemokratiska partiexpeditionen agerade, ibland i samarbete och ibland var för sig, på områden som hans egen organisation borde ha haft monopol på. Och det kan man ju diskutera, men jag har också i min IB-bok visat, att både ledande socialdemokrater och IB-folket hyste starka tvivel om SÄPOs kompetens och omdöme.

Jag vill å min sida vittna om att de partiföreträdare (S) ryssarna och de andra öststatsrepresentanterna träffade varken var några dunungar eller några politiska idioter.

De här kontakterna med representanter för kommunistländer byggde heller inte på enighet i några grundläggande politiska frågor. Sten Andersson har berättat om ett besök han en gång avlade i Ceaucescus Rumänien. Mot slutet av en tämligen våt middag med samtal i till synes hjärtlig ton frågade den ganska fräcke Sten Andersson sin bordsvärd, vad som skulle ha hänt med honom, om han i stället hade varit socialdemokrat i Rumänien. Bordsvärden svarade, kanske på grund av spriten och den hjärtliga stämningen, mycket öppenhjärtigt: Med handen drog han ett symboliskt knivsnitt över strupen, och så flinade han.

DN-guide till tyska valet

Som prenumeranter på Dagens Nyheter får vi också tidningens utrikesmagasin DN. Världen. Den är tänkt att ge fördjupning och bakgrund åt tidningens utlandsbevakning. Det är en vällovlig ambition, men det mesta som finns i det här magasinet skulle ju också kunna publiceras i vanliga DN – jag minns fortfarande gamla Stockholms-Tidningen under Victor Vindes tid som redaktör: StT hade då egna korrespondenter i de flesta tänkbara länder, och de här korrarna gavs plats i tidningen för en mycket omfattande och nyansrik rapportering.

Nå, det är ju ändå bra att DN-läsarna i det aktuella numret får en hyggligt täckande bild av läget i Tyskland inför valet den 22 september. Tyskland är på grund av sin ekonomi och storlek EUs viktigaste land, så det är klart att även vi berörs av hur det går i det tyska valet.

Den tyska politiker svenskar via tidningar och TV känner till är förbundskansler Angela Merkel, kanslerskandidat för CDU (Kristligt demokratiska unionen) och dess bayerska systerparti CSU (Kristligt sociala unionen). Att hon är känd även här är helt naturligt, inte bara för att hon är kansler i det näraliggande Tyskland, på många sätt också motorn i EUs ekonomi. Partiets ställning tycks vara tämligen ohotad: opinionssiffrona ger CDU/CSU 40,5 procent, en upphämtning jämfört med valet 2009, då man fick 33,8 procent.

FDP (Fria demokratiska partiet) med Rainer Brüderle som toppkandidat har förr i världen också varit stödparti åt socialdemokratiska regeringar, men nu är det ett tänkbart stödparti åt CDU/CSU, dock ett bräckligt stöd, eftersom partiet i mätningarna får bara 5 procent och alltså ligger farligt nära att spärras ut – det här ska jämföras med valresultatet 2009, då partiet fick 14,6 procent. FDP slåss i det här valet för låga skatter och ligger där till höger om CDU/CSU.

Socialdemokraterna, SPD, som förr i världen slogs med CDU/CSU om att vara Tysklands största parti och också under långa perioder hade regeringsmakten, befinner sig sedan länge under isen. Dess aktuella opinionssiffror ligger på 25 procent, obetydligt över 2009 års valresultat 23 procent. SPDs toppkandidat är Peer Steinbrück, som tidigare har varit finansminister i en koalition med CDU/CSU, till och med en framgångsrik sådan. I princip hade han lämnat politiken, men han kallades till tjänstgöring av ett SPD, som hade sett flera av sina tidigare kandidater misslyckas. Steinbrück har dock problemet att inte vara särskilt folklig, och är det något SPD skulle behöva är det att bli i stånd att mobilisera de stora skaror potentiella socialdemokrater, som i dag är soffliggare. SPD lider i likhet med många andra fordom stora socialdemokratiska partier av att inte längre klara av att attrahera de skikt i samhället, vilka tidigare var dess främsta väljarbas. Nu försöker SPD i alla fall vinna tillbaka de här väljarna med paroller om social rättvisa.

I sociala rättvisefrågor har SPD dock en konkurrent i Die Linke (Vänstern), vars toppkandidater är Katja Kippling och Bernd Riexinger. Partiet har sin starkaste ställning i östra Tyskland, vilket har att göra med att det bland sina föregångare har kommunistpartiet i DDR. Dock har det gradvis fått fäste också i västra Tyskland, främst efter det att den före detta SPD-ledaren och finansministern Oskar Lafontaine och en grupp vänstersocialdemokrater först bröt sig ur SPD och sedan anslöt sig till Die Linke.

SPD har samarbete med Die Linke i ett par delstater i östra Tyskland men undviker i övrigt dem som pesten. Däremot har man länge i omgångar haft samarbete med Die Grünen (De Gröna), ett miljöparti i Tyskland liksom här. Die Grünen, under ledning av Katrin Göring-Eckhardt och Jürgen Trittin, får 13,5 procent mot 10,7 procent i valet 2009.

Därutöver finns det ett par partier, som ligger under femprocentsspärren. Dels Piratenpartei (Piratpartiet), en motsvarighet till vårt eget piratparti, med 3 procent. Partiet, som bildades 2006, har tidigare lyckats i några delstatsval. Dels Alternative für Deutschland (Alternativ för Tyskland), också med 3 procent i mätningarna. Det senare partiet, med Berndt Lucke som ledare, är ett nybildat konservativt parti med udden riktad mot europolitiken – bland annat vill de att de sydeuropeiska länderna ska tvingas lämna eurozonen.

”DN. Världen” innehåller också en mängd annat material från och om Tyskland.

Melodikrysset nummer 34 2013

I dag tog det lite tid att lösa Melodikrysset. Inte så att det genomgående var svårt, men en del av de låtar som spelades låg utanför det jag brukar lyssna på, och så fick jag – märkvärdigt nog – besvär med Elvis Presley-frågan. Skälen till det senare är dubbla.

1956, när Elvis spelade in ”When My Blue Moon Turns To Gold”, var jag knappast elvisfan, och den här låten hör ju heller inte till hans mest spelade. Men finns det också en svensk version, och vem i helvete har i så fall spelat in den? Skälet till att jag inte känner till det är att svaret – eller svaren; det finns, visade det sig, flera olika inspelningar – fanns att hämta i dansbandsvärlden, och dansbandsmusik lyssnar jag aldrig mer än slumpmässigt och oftast ofrivilligt på. Inspelningar av ”Du har gjort min värld till guld igen”, som den har döpts till på svenska, har gjorts av Cool Candys, Matz Bladhs och Vikingarna, inhämtar jag till slut på Google.

Starship med ”Nothing Gonna Stop Us Now” hade jag heller inte hört – inte heller den här sortens 80-talspop är riktigt min grej.

Och Jimmy Jansson och hans bidrag i Melodifestivalen 2008, ”Vi kan gunga”, hade jag helt enkelt förträngt.

Detsamma gäller ”Innan mörkret faller” i Melodifestivalen 2004 – fyra – med Emil Sigfridsson. Den här låten hade jag heller inget minne av längre.

Papegojorna och Gastarna hade som paroll ”Börja dagen med en schlager”, och dem minns jag gärna – de förekom i ett radioprogram som hette ”Refrängen”.

”Kör långsamt” med Family Four sitter också som berg i musikminnet. Originalet, ”Cab Driver” med Mills Brothers, är verkligen inte sämre det!

En kär gammal bekant är också ”I en klosterträdgård” med en visslande Jan Lindblad. I original heter den här låten ”In a Monestary Garden”.

Men för att återvända till den svenska populärmusikens värld: Helen Sjöholms insjungning av Py Bäckmans och Stefan Nilssons ”Gabriellas sång” har jag både sett på bio, i filmen ”Så som i himmelen”, och hört på Svensktoppen. Den har verkligen schlagerkvaliteter!

Och för att gå över till en annan, mer humoristisk genre: Stefan Demert gjorde ”Den kaxiga myran” – i krysset skulle vi dock skriv det sista ordet i obestämd form, myra.

Flera av mina personliga favoriter förekom i dagens kryss.

Vi fick inte höra Cornelis Vreeswijk personligen men väl en instrumental version av hans ”Somliga går med trasiga skor”. Även här skulle vi hålla oss till obestämd form, singularis: sko.

Skivor i stor mängd med Eric Clapton finns i våra skivhyllor, så även om låten i fråga i dag sjöngs på finska, kände jag igen ”I Shot the Sheriff”.

Och också med John Fogerty har jag mängder med skivor, så visst känner jag igen ”Bad Moon Rising”.

Nu är det redan lunch, och sen ska jag nog gå ut i trädgården. Någon bad moon tror jag inte det blir i kväll.

Skördetid

Det är skördetid i trädgården – som ni förstår har vi åter åkt ut till sommarhuset i Öregrund.

Birgitta har redan under någon tid plockat mängder av hallon samt röda och svarta vinbär. Men nu börjar det också finnas mogna äpplen.

I dag har jag varit ute och tagit vara på den finare delen av den fallfrukt som fanns runt tre av våra äppelträd. De anfrätta, ofta fågelhackade äpplena har jag slängt, men jag fick också ihop en binge goda ätäpplen. Jag har smakat på dem, så jag vet att de är ätmogna.

Med fara för att slå ihjäl mig tog jag mig också över en klipprygg, bakom vilken vi har två plommonträd. Det visade sig, att plommonen just är på väg att mogna. De flesta är ännu inte ätmogna, men jag hittade också en del plommon som hade blånat och mjuknat i solen. Gott att, tillsammans med de egna äpplena, ha framför TVn i kväll.

Henrik, som – givetvis mot betalning – hjälper oss med en del av det tyngre trädgårdsarbetet, hade varit här och klippt gräset medan vi tidigare i veckan var i Uppsala.

Naturligtvis orkar vi själva inte längre hålla trädgården i det slags trim den var i under vår krafts dagar. Men framför allt Birgitta har kämpat på i sommar, när jag var mer eller mindre utslagen på grund av mina synproblem, och nu ska väl också jag gradvis kunna och orka göra mera.

Jag har fortfarande problem med synen på morgnarna, men ögondropparna jag är ordinerad att ta verkar, och så småningom släpper disigheten och jag ser riktigt bra. Just nu skriver jag detta utan att behöva använda ens glasögon.

Amerikansk trettiotalsradikalism när den var som bäst

John Steinbeck (1902-1968) var en av de stora amerikanska berättarna. 1962 tilldelades han nobelpriset i litteratur, och även om han naturligtvis har skrivit böcker, som inte kan mäta sig med topparna i hans författarskap, hör några av hans romaner till de yppersta i den amerikanska litteraturen.

Ett sådant verk är ”The Grapes of Wrath” från 1939. Själv skaffade jag och läste den 1957, då jag för ett bokstipendium som gymnasist köpte Thorsten Jonssons översättning till svenska, ”Vredens druvor” (Bonniers Folkbibliotek, 1957, först utgiven på svenska 1941). Jag var under den där tiden inne i en period av att läsa alla de stora amerikanska författarna; jag läste till exempel allt som fanns på svenska av Ernest Hemingway, och av Steinbeck läste jag också till exempel den mästerliga ”Möss och människor”.

Flera av de stora amerikanska romanförfattarna – jag läste också till exempel Ernest Hemingways roman från spanska inbördeskriget, ”Klockan klämtar för dig” – var inte bara mycket framstående berättare; de var också politiskt radikala. Ett exempel på detta är just John Steinbecks ”Vredens druvor”.

Steinbecks roman och även John Fords filmversion från 1940 är, åtminstone inledningsvis och till stora delar när det gäller familjen Joads färd längs en dammig Road 66 ganska lika varandra, även om det naturligtvis finns många detaljer i den omfångsrika boken som inte får plats i filmversionen.

Utgångspunkten är densamma: Tom Joad (i filmen spelad av Henry Fonda) kommer, villkorligt frigiven efter en lång fängelsevistelse, tillbaka till barndomshemmet i Oklahoma. Där får han av en granne, som ensam gömmer sig kvar, veta att hans familj i likhet med flertalet andra av bankerna och ordningsmakten har fördrivits från sina gårdar, eftersom den ekonomisk depressionen och de återkommande virvelstormarna – dust bowls – har gjort det omöjligt för människor att både försörja sig och betala sina skulder.

Strax innan han nådde barndomshemmet har han stött på en vinddriven figur som har slagit följe med honom, den före detta pastorn Jim Casy (John Carradine), en man som har tappat sin gamla tro.

Grannen berättar att familjen Casy nu finns hemma hos en släkting, så Tom och Casy beger sig dit. Den stora klanen har beslutat sig för att söka lyckan i Californien, där det sägs finnas jobb och hopp om en bättre framtid. Men vägen dit blir lång och svår; deras bil är överlastad av människor och packaning, och det de får höra i de nattläger där de stannar är inte uppmuntrande. Längs vägen tvingas de begrava farfar, och innan de hinner nå Kalifornien, dör också farmor.

Verkligheten i Californien visar sig vara långt ifrån så rosenskimrande som de och många andra migranter med dem hade bibringats. Här skiljer sig den försiktigare filmen och Steinbecks mer radikala bok åt, men också filmversionen visar upp kontrasterande delar av den kaliforniska verkligheten: Där finns både utnyttjande av försvarslös och av jobb beroende arbetskraft, dessutom i sådan mängd att det är svårt att upprätthålla fackliga rättigheter – sådana motarbetas hårdhänt av arbetsgivarna – och ett anständigt läger, finansierat av de federala myndigheterna; det här var ju under roosevelteran.

Till dramatiken i historien bidrar att Casy i samband med att han söker sig till ett hemligt nattligt strejkmöte i skogen blir skjuten av en beväpnad man, som är vakt i det närliggande migrantlägret. Tom råkar, i ett försök att skydda Casy, döda vakten och blir därmed fredlös. Han inser att han nu måste lämna familjen men beslutar sig också för att fullfölja Casys kamp för social rättvisa.

Steinbecks politiska radikalism blir tydligare om man inte bara ser filmen utan också läser boken, men John Fords tamare filmversion är också den värd att ses.

Till filmens förtjänster hör musiken i den: ”Red River Valley” med Henry Fonda, ”Going Down the Road Feeling Bad” med Eddie Quillan och, i ett mer uppsluppet avsnitt, ”A Tisket, A Tasket” med Ella Fitzgerald.

Men Steinbecks bok har också inspirerat andra till att göra låtar. Det mest berömda exemplet är ”The Ballad of Tom Joad” (1940), insjungen av dess skapare Woody Guthrie på LPn ”Dust Bowl Ballads”.

Men också Bruce Springsteens ”The Ghost of Tom Joad” på ”The Goast of Tom Joad” (1995) måste nämnas.

Bokens titel, ”The Grapes of Wrath” (”Vredens druvor”), är ett citat ur ”Uppenbarelseboken” i Bibeln, men det här uttrycket är också känt för alla amerikaner genom Julia Ward Howe’s sång ”The Battle Hymn of the Republic”.

Bo Widerberg, en lyrisk socialrealist

Jag såg Bo Widerbergs ”Kvarteret Korpen” 1963 när den gick upp på bio. Sen dess har jag sett den flera gånger, senast nu i sommar, och den känns ny och fräsch varje gång.

”Kvarteret Korpen” har jämförts med de italienska neorealisternas filmer och med Arnold Weskers dramer, en del av dem aktuella också på dåtidens svenska scener, men Widerberg knyter ju också an till en unik ådra i svensk och nordisk litteratur, proletärskildringarna. Det finns mycket i den här filmen, som knyter an till proletärförfattarnas ofta självbiografiska böcker från och om 1930-talet – filmens handling utspelar sig 1936 – och filmens centralgestalt, den unge Anders, när liksom en gång i världen Ivar Lo och andra drömmar om att slå sig fram som författare.

Vilket visar sig vara svårare än filmens unge författare in spe har föreställt sig. När han skickar in sitt manus till ett stort förlag i Stockholm, vill förlaget visserligen träffa honom – men när han, full av förhoppningar, infinner sig, visar det sig, att man inte anser det han har sänt in vara moget för utgivning, än i alla fall.

Miljön i den proletära del av Malmö där Anders bor – Kvarteret Korpen har funnits i verkligheten men blev lite senare rivet – skildras med poetisk svärta; över huvud taget är Widerbergs förhållande till den här miljön inte bara socialrealistiskt utan också lyriskt. En vackrare skildring av det proletära Malmö, med både dess slumkåkar och andningshål, har nog inte gjorts på film.

Ser man till filmens persongalleri, är det här främst en berättelse om Anders och hans drömmar, men också om de människor som omger honom: dels den alkoholiserade fadern, förr handelsresanden, spelad av Keve Hjelm, dels modern (Emy Storm), som genom sitt slitsamma städjobb försörjer familjen.

Fadern skyller, trängd av Anders, sitt elände på hustrun, som han säger har varit otrogen mot honom. Modern medger att det där har ägt rum men att otroheten var ett tillfälligt misstag, i själva verket ett sätt att ge igen för makens ständig spritmissbruk.

Mest konventionell, om man jämför Widerbergs film med de klassiska proletärförfattarnas romaner, är skildringen av Anders’ förhållande till flickvännen Elsie (Christina Frambäck): den unge författaren in spe vill inte binda sig, när det visar sig att hon väntar barn.

I stället slutar historien om Anders med det klassiska uppbrottet – han ger sig i väg till Stockholm.

Musiken i filmen rymmer både det av en wiederbergfilm förväntde klassiska stråket, signerat Guiseppe Torelli, och ”Skåneidyller” av och med Edvard Persson. Men också ”Fjällbruden” med text av Fritz Gustaf – fast jag undrar om Widerberg visste, att Fritz Gustaf (Sundelöf) också var en manisk samlare av arbetarsånger; jag hjälpte honom senare med att redigera en bok med det här materialet.

Hur som helst är ”Kvarteret Korpen” en mycket politiskt medveten film. Anders säger till och med åt sin mor att, som ett medel att bekämpa den fattigdom de och andra lever i, rösta på socialdemokraterna.

Min hustru kommer att ge ut sina memoarer

Min hustru har nu under lång tid varit sysselsatt med att skriva sina memoarer. De är preliminärt antagna av ett förlag, men hon har fått ytterligare lite tid på sig för att finputsa/slutputsa manus.

Under den hetaste delen av sommaren har manuset fått vila, men nu har hon tagit fram det för slutjustering. I den vevan bad hon också mig att läsa manus och ge synpunkter.

Jag har faktiskt inte läst hennes manus tidigare – det här är ju en berättelse om hennes liv, skriven utifrån hennes personliga utgångspunkter – men nu bad hon mig alltså uttryckligen att läsa och ge förslag om ändringar/tillägg.

Vi har delat liv i många årtionden, och jag känner också ganska väl till hennes tidigare livshistoria, men jag har här försökt läsa med den gamle redaktörens/manusredigerarens ögon och har gett en del synpunkter. Vad av detta hon vill ta till sig är hennes sak – det är henens bok om hennes eget liv.

Mer berättar jag inte. Ni övriga får vänta tills boken föreligger i tryck. Men jag tror att den här boken är värd att vänta på.

Tillbaka i stan

Efter syskonfamiljemiddagen hos Gunnel och Ragge i Vallentuna återvände vi till Öregrund för resten av veckohelgen. För egen del avslutade jag dagen med att sent på kvällen lösa Melodikrysset på nätet. På söndagen skrev jag om säsongens sista Sommar-program, det med Mando Diao, medan Birgitta var ute i trädgården och skördade. Hon komponerade också jättefina buketter att ta med in till stan, både åt oss själva och åt Kerstin.

Vädret var mycket vått, nästan höstlikt, när bussen anlände till Uppsala, och då gjorde jag en tabbe som jag aldrig tidigare har gjort under alla de årtionden vi har åkt den här sträckan: Jag glömde kvar den axelväska som jag hade lagt i utrymmet bakom/under det säte jag satt på. Halvvägs till taxin vi hade tänkt ta hem, frågade Birgitta plötsligt, var jag hade min stora bag, och då störtade jag genast tillbaka – bara för att se bussen förvinna ner på Kungsgatan. Vi gick in på Centralstationen för att anmäla vad som hade hänt, men klockan var så mycket, att Upplands lokaltrafiks kontor hade hunnit stänga.

Så fort vi i morse hade skickat i väg Viggo och Klara till höstterminens första skoldag, kontaktade jag UL men fick höra, att deras hittegodsavdelning öppnade först 09.00. Vid niotiden hängde jag på telefonen, bara för att få höra, att någon väska inte hade lämnats in.

Sen måste jag i väg till Ögonkliniken på Akademiska för att kontrollera, hur starroperationen i förra veckan hade lyckats.

Själva kontrollen utföll väl, men jag berättade att jag hade blivit av med ögondropparna och varför – och fick genast recept på nya.

Vid Akademiska hittade jag sen en ledig taxi, som jag bad att få bli körd i till ULs hittegodsavdelning. Det visade sig att inte heller chauffören kunde lokalisera den adress jag hade fått av receptionisten på hittegodsavdelningen, men hon hade också nämnt stadsdel, och efter mycket letande (och telefonguidning av samma receptionist) hamnade vi till slut rätt, långt ute på det som nyss var vischan. Jag bad taxichauffören att vänta, bara för att snart få beskedet att min väska inte hade hittats, kanske för att busschauffören från i går kväll var på kurs.

Så i stället för att åka hem i taxin bad jag föraren att skjutsa mig till centrum, i närheten av det apotek där jag brukar handla. Och så fram med hela listan över mina försvunna läkemedel. Det visade sig dock att fyra av dem, alla vitala, inte fanns i lager – om jag beställde dem nu (vilket jag gjorde), kunde jag förhoppningsvis få hämta dem sent följande dag.

Ja, vad gör man?

Jag åkte hem med det jag hade lyckats få ut – vår son Matti ringde nämligen i går och ville komma och hälsa på oss med sin lilla Ella, och självfallet ställde farfar och farmor upp.

Ella-besöket blev mycket lyckat, och också Viggo och Klara kom hem tidigt från skolan för att kunna träffa sin lillkusin. Farmor hade lagat lunch, och Ella åt med god aptit. När farmor sedan hade varit på Konsum och handlat, bland annat frukt, gick det åt sådant också. Jag lade märke till något jag också tidigare har iakttagit: Lilla Ella väljer att helst leka med Klara, som trots att hon går i tvåan storleksmässigt står Ella närmast. Och Klara är förstås jätteförtjust!

Mitt under det här ringde ULs hittegodsavdelning och meddelade, att min väska nu har kommit till rätta. Som en vänlighet erbjöds jag av damen som ringde – den jag tidigare hade pratat med – att få min väska levererad till Centralstationen för att där hämtas upp hos UL, ett erbjudande som jag förstås tacksamt tog emot.

Så långt som det är till ULs hittegodsavdelning där ute på upplandsslätten hade jag i dag ändå inte kunnat lämna över presenterna från islandsresan, om jag hade åkt ut dit och sen tillbaka. Så Ella får sin lunnefågelsdocka och sin mugg nästa gång hon kommer och hälsar på.

Sommar i P1 med Björn Dixgård och Gustaf Norén

Jag medger gärna, att oddsen för att jag skulle ha börjat lyssna på Mando Diao inte var så stora förrän de gjorde sin Gustaf Fröding-CD, ”Infruset”. Men det fanns faktiskt också ett annat skäl till att jag kom i kontakt med deras musik: Vår son, Matti Dahl, fick i uppdrag att tillsammans med sitt band agera förband åt Mando Diao under en av deras turnéer.

Det jag medger inledningsvis är alltför ofta ett tecken på människors benägenhet att hålla sig kvar inom tryggt kända musikaliska revir – själv tror jag mig i och för sig ha en hyggligt bred musiksmak, som får mig att lyssna på musik från ganska olika musikaliska genrer, men vi har alla våra begränsningar.

För egen del skulle jag, i dagens Sommar-program, för övrigt säsongens sista, kanske ha velat höra lite mer om varför det här rockbandet från Dalarna fastnade för just Gustaf Fröding, men uppenbarligen hade den här genrevidgningen mycket att göra med vännen och musikern Kristian Gidlunds insjuknande i cancer och hans kamp mot sjukdomen.

Björn Dixgård och Gustaf Norén berättade växelvis också om sin uppväxt och skoltid, om den proggiga och vänsterinriktade miljö åtminstone den ene av dem är en produkt av, om de första försöken på källarbandsnivå, om låtsasengelska som måste korrigeras när de först fick ge ut en skiva och så om de stora framgångarna som förde dem till fjärran länder som Japan.

Dialogsamtalet i programmet höll en sympatiskt lågmäld ton, och man fick verkligen känslan, att det rörde sig om vanliga grabbar från Dalarna, killar som fick pröva sig fram för att hitta sin begåvning och framför allt framgång. Men nånstans fanns där väl ett kreativt jävlaranamma: Annars hade väl den ene av dem aldrig ha valt att sjunga Jussi Björling-slagnumret ”Till havs”, det som uppenbarligen bidrog till att föra de här två tillsammans.

Som väntat innehöll programmet en del musik som jag inte är förtrogen med, men till dem som spelades hörde också Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund, Paul Mccartney och Randy Newman, märkligt nog också James Last.

Sin egen Gustaf Fröding-skiva spelade de inte, däremot Frödings ”Anita” med Sven-Erik Magnusson. Och så fick vi höra ett smakprov, ”If I Don’t Have You”, på något som kanske kommer att finnas med på en kommande Mando Diao-CD.

Melodikrysset nummer 33 2013

Nej, det är inte synen som har konstrat igen. Efter starropeationen har jag nu fått en synskärpa jag inte har haft på länge – dock måste det nyopererade ögat inledningsvis vårdas med två sorters ögondroppar tre gånger om dagen.

Men vi har haft släktlunch på den dahlska sidan, i Vallentuna och i regi av Gunnel och Ragge. Syskonen Dahl med respektive samt de av deras barn med äkta hälft och deras barn som kunde var också inbjudna. Från vår del av familjen deltog således vår dotter Kerstin med barnen Viggo och Klara.

Men det är ju inte om detta det här ska handla – jag bara förklarar varför det har dröjt innan jag har kunnat ägna mig åt Melodikrysset.

Dagens kryss började ganska lätt med signaturen till TV-serien ”Macken” – dock sjöngs signaturmelodin av Lill Lindfors.

Det här krysset innehöll för övrigt mer som var TV-relaterat.

Sten-Åke Cederhök och Thomas von Brömsen kände vi igen på deras göteborgska idiom, och vi minns dem i rollerna som Albert och Herbert.

Den bortgångne Larry Hagman minns vi som JR i ”Dallas” – det var Larry som i dag sjöng ”My Favorite Sins” för oss.

Dagens barnfråga var, milt talat, en repris – det medgav också Anders Eldeman. Själv vet jag inte hur många gånger vi i Melodikrysset har fått höra Gyllene Tiders ”Sommartider” förklädd till en av Bamses dunderhits, ”Dunderhonung”.

Mer sommartider skildras i Evert Taubes filmtema ”Änglamark”, här i en engelsk version.

Och ytterligae sommar: Åsa Jinder sjöng ”Som en sommarvind”.

Fast nu är det ju redan kräfttider, och då kan det, med tanke på de drycker som dricks till kräftorna, vara på sin plats med en klassisk påminnelse: ”It’s Only a Paper Moon”. Dock fick vi i dag inte höra texten; låten exekverades på munspel av Filip Jers.

Den här låten är en amerikansk klassiker, bland annat med Ella Fitzgerald, så då tar vi väl också några låtar med anknytning till andra länder och kontinenter.

I en gala för Afrika 1985 , ”USA for Africa”, förekom Michael Jacksons och Lionel Richies ”We Are the World”.

Och med en välvillig tolkning kan man ju i gengäld se Lasse Dahlqvists ”Hallå, du gamle indian” som en solidaritetssång med de amerikanska urinvånarna.

”Cabaret” (1966) av Fred Ebb och John Kander är förvisso amerikansk, men den bygger på en för övrigt utomordentligt läsvärd roman, ”Farväl till Berlin” från 1939 om nazisternas övertagande av agendan i Tyskland, och boken är skriven av en engelsman, Christopher Isherwood.

Och sen kan vi väl avsluta landraddan med Frankrike: I dag fick vi också höra Jean Gabin i ”Manintenent je sais”.

Och så avslutar vi kryssredovisningen med en utmärkt svensk sångerska, Melissa Horn – jag har henne på skivor – och ”Innan jag kände dig”.