Poängen med ”Barna Hedenhös” är vitsandet, inte det historiskt och moraliskt korrekta

Jag såg inte ”Barna Hedenhös” som julkalender (2013), men så vitt jag förstår blev den en succé bland tittare i de åldrar den var avsedd för.

I spåren av den här uppmärksamheten prånglade också Bonnier Carlsen ut en ny upplaga av Bertil Almqvists ”Den stora boken om Barna Hedenhös”, en samlingsvolym som ursprungligen utgavs 1991. Men de fem Hedenhös-böcker som ingår i den här samlingsvolymen är förstås mycket äldre än så, utgivna åren kring 1950 – en eftersläntrare är från slutet av femtitalet.

Den här nyutgivningen utlöste en ganska fånig debatt bland annat om det (in)korrekta i att indianerna i ”Barna Hedenhös upptäcker Amerika” (1950) benämns ”rödskinn”. Själva färgen är i den här historien svår att retuschera bort, eftersom poängen i en viktig del av handlingen är att bufflarna à la tjurar som jagar toreadorer reagerar ilsket på allt som är rött.

Varken med den här hedenhösvolymen eller någon av de andra är dessutom poängen, att berätta en historiskt korrekt eller i något annat avseende sann historia – betänk till exempel att familjen Hedenhös tar sig hem i världens första ur-an-drivna flygplan.

Poängerna i hedenhösböckerna är över huvud taget göteborgsvitsiga – ”Barna Hedenhös åker bananbåt till Kanarieöarna” (1953) inleds till och med bland Ur-Kållarna i Kålleborg.

Redan här känns greppen ganska utnötta, och ännu värre blir det sen i ”Barna Hedenhös reser till Paris” (1957) – dess modeassociationer tror jag inte ens dagens barn förstår.

Men den allra första boken, ”Barna Hedenhös” (1948), är faktiskt väldigt fyndig, och också ”Barna Hedenhös reser till Egypten” (1949) är läsvärd.

Men märk alltså att inte heller de gör anspråk på att vara några läroböcker i historia.

Tolv års vidrigt slaveri

Historien i filmen ”12 Years a Slave” är baserad på den självbiografi Solomon Northup 1853 publicerade: Om hur han, en fri man – snickare och violinist – i New York, vid ett besök i Washington 1841 drogades, kidnappades och sen fängslad i kedjor fraktades ner till New Orleans för att säljas som slav.

Om detta och om vad som sedan hände under de tolv år Solomon Northup fick leva som slav har Steve McQueen (regi) och John Ridley (manus) gjort en imponerande bra film.

Northup, en fri man som dittills hade levt ett materiellt hyggligt liv tillsammans med fru och två barn, ställdes efter ankomsten till New Orleans ut på en slavmarknad och såldes. Redan under frakten ner till Södern har han lärt sig de regler som nu gäller: Håller man inte käften, blir man brutalt misshandlad.

Och redan i själva starten till sitt nya liv som slav kan han också konstatera, att människor med hans hudfärg i den här miljön inte har några som helst rättigheter. Man till och med straffas om man, som en kvinnlig medslav, gråter ut sin förtvivlan över att i samband med försäljningen på slavmarknaden bli skild från sina två barn.

Som slav förlorar han sin gamla identitet och även sitt namn – nu får han heta ”Platt”.

Det hjälper inte att Northup/Platt (Chiwetel Ejiofor) visar talanger man i Södern inte tilltror afrikaner, här sedda som ett slags talande apor. Fast när han kommer på en smartare väg, en vattenväg, för det fällda timret, belönas han faktiskt av sin herre och ägare William Ford (Benedict Cumberbatch) med en fiol – han får på så sätt möjligheter att på fester/danser upprätthålla sin speltalang.

Men i hans närhet och som hans överordnade finns en rasistisk förman, John Tibeats (Paul Dano), som provocerar fram ett slagsmål som ändar i att Northup/Platt är ytterst nära att dö under en lynchning – det här skildras i en långt utdragen och vidrig filmsekvens.

Northup/Platt klarar med nöd och näppe livhanken, men Ford säljer honom – närmast för att rädda honom från nya lynchningsförsök – vidare till Edwin Epps (Michael Fassbinder), en alkoholiserad, grym och nyckfull slavägare med bomullsplantage. Bland annat mäter han varje dag vad slavarna har fått ihop ute på bomullsfälten, och de som hamnar under den norm han har satt upp straffas. En kvinnlig slav, Patsey (Lupita Nyong’o), som är särskilt duktig på att plocka bomull, belönas för detta genom att upprepade gånger våldtas av Epps – vilket förstås leder till att hon hamnar i onåd hos Epps’ fru (Sarah Paulson), lika obarmhärtig som gudfruktig.

När Epps råkar ut för missväxt förknippar han detta med de senast inköpta slavarna och hyr tillfälligt ut dem till en granne.

Northup/Platt har, när han återvänder till Epps, lyckats lägga undan lite pengar, som han erbjuder en vit man, Armsby (Garret Dillahunt), tidigare bas, som verkar hygglig och redbar, för att vidarebefordra ett brev till familj och vänner uppe i norr om vad som har hänt honom, till lika en bön om hjälp. Men Armsby bedrar och sviker honom.

Epps’ spritmissbruk blir bara värre och värre, och han fortsätter också att sexuellt utnyttja Patsey. När Patsey vid ett tillfälle har försvunnit – för att köpa en bit tvål, visar det sig – tvingar Epps Northup/Platt att piska henne. När denne efter ett tag inte klarar att slå mer, tar Epps själv över den blodiga misshandeln av den afrikanska kvinna han själv regelbundet sexuellt utnyttjar.

Under byggnadsarbete tillsammans med en vit kanadensare, Samuel Bass (Brad Pitt), kommer Northup/Platt äntligen på talefot med en vit man som inte ser honom som en nära släkting till en apa. Han berättar för Platt om sin bakgrund och om kidnappningen. Northup/Platt ber Bass hjälpa honom att vidarebefordra ett brev upp till norr, och trots att denne inser vilken fara det här utgör för honom själv villfar han i smyg Northups/Platts begäran.

Och så kallas Northup/Platt till slut en dag upp till förhör hos den lokale sheriffen – och som tur är har denne i sitt sällskap en man som han känner sen gammalt, en affärsägare från Saratoga.

När nu denne kan vittna om att Northup är en fri man, släpps han – trots Epps’ protester – fri och kan återvända till familjen i Washington.

Återseendet med hustrun, nu en betydligt äldre kvinna, och barnen – dottern är vid det här laget gift och han får för första gången se sitt barnbarn – skildras kort och emotionellt återhållet, men det här slutet på en med tanke på innehållet förbluffande stramt berättad historia framkallar nog till slut ändå en och annan tår.

Filmen fick också en applåd i slutet av den visning jag bevistade.

Min enda anmärkning mot den här filmen gäller dess titel här i Sverige: Varför kunde den här filmen inte få ett svenskt namn? Det här är en principsak; jag har inga problem med att förstå engelska.

Askungen, på ytterligare ett sätt

Som författare till ”Askungen” (svensk översättning Susanna Hellsing, Rabén & Sjögren, 2013) anges Charles Perrault, och säkert har man i det här fallet också utgått från – men bearbetat – den text, ”Cendrillon”, Perrault (1628-1703) publicerade i sin berömda sagosamling ”Histoires ou contes du temps passé, avec des moralités: Contes de ma mère l’Oye” (1697), på svenska förkortat till ”Gåsmors sagor”. Fast Perrault skrev faktiskt för vuxna, och nästan alla de textvarianter vi läste som barn, så även den här, ursprungligen publicerad i Frankrike 2009, är förenklade textbearbetningar av ursprungstexten.

Nu finns det egentligen inget man kan spika som ursprungstext. Perrault återgav en folklig sagoberättelse som har funnits på många språk och i många länder, också i mycket olika tidsepoker. Askungesagan finns också i en tyskspråkig variant hos bröderna Grimm och i gamla nordiska folksagevarianter – fast där har hon bytt kön och heter Askeladden, Askepjäsken, Askefisen eller Askepåten. Motivet i askungesagan återfinns i en grekisk-egyptisk berättelse från första århundradet efter Kristus och i en kinesisk saga från 800-talet.

En faktiskt mycket skickligt gjord variant är Walt Disneys tecknade film ”Cinderella” från 1950, ur vilken vi varje julafton får se ett avsnitt i TV.

I den bilderbok jag här talar om har illustrationerna gjorts av Charlotte Gastaut. De avviker så kraftigt från den disneyversion vi alla har på näthinnan, att ”Askungen” här nästan känns som en annan saga. (Men läser man texten känns historien, även om inte heller den är identisk med den Disney berättar, ändå bekant.)

Charlotte Gastauts bildversion känns annorlunda också av ett annat skäl: Här knyter illustrationerna med sina detaljer i guld an till den orientaliska tradition vi känner bland annat genom utgåvor av sagosamlingen ”Tusen och en natt”.

Hennes illustrationer gör att ”Askungen” blir inte bara en saga att läsa eller berätta utan också konst att vidga barnets öga med.

Finska (S): Utmanaren kandiderar kanske till partiordförandeposten – men vad vill han?

Fackförbundsordföranden Antti Rinne fortsätter att leka med tanken att utmana Jutta Urpilainen om ordförandeposten i Sosialidemokraattinen Puolue. SDP är ju illa ute i opinionsundersökningarna, så det är begripligt att Urpilainens ledarskap ifrågasätts – men vad vill Rinne göra för att vända på opinionen, om han själv skulle bli ordförande för Socialdemokraterna?

I den intervju nyhetsbyrån FNB har gjort med Rinne säger han sig ha fått starkt stöd efter att ha deklarerat, att han kanske – OBS, kanske – kommer att ställa upp som kandidat till ordförandeposten vid den kommande kongressen, som genomförs 8-10 maj, vilket för övrigt är bara två veckor före EU-valet.

Men om SDPs politik uttalar han sig i ganska allmänna ordalag:

– Saker borde förklaras så att gemene man förstår att SDP är på folkets sida.

Och: ”Enligt Rinne är det också frågan om hur landet uppfattar sysselsättningsfrågorna: på vilket sätt bidrar SDP till skapandet av nya jobb.”

Rinne ska i början av februari meddela, om han utmanar Urpilainen eller inte.

I skuggan av Stagnelius men även Shakespeare

Maria Langs – Dagmar Langes – deckare från 1952, ”En skugga blott!” (i nyutgåva 2003 från Norstedts), lånar sin titel från William Shakespeares mörka drama ”Macbeth”, vilket är en hint om vem som är gärningsmannen i den här mordhistorien med anknytning till en krets av forskare på Humanistiska biblioteket, Hum B. Där finns flertalet av dem, bland dem de båda stagneliusforskarna Staffan Arnold och Pelle Bremmer, som kappas om att bli först färdig med sin respektive avhandling och hinna disputera före den andre.

Men den välkomponerade och makabra upptakten till det här fallet för den här mordgåtan för kriminalkommissarie Christer Wijk äger inte rum där utan i Einar och Puck Bures hem: Puck kommer per flyg hem från en längre vistelse i Egypten – hennes far, arkeologen, har varit sjuk – bara för att finna våningen mörk och tom. Nej, inte tom förresten: i det vattenfyllda badkaret i badrummet hittar hon, när hon tänder där, en dränkt kvinna.

Vem är hon? Vart har Einar tagit vägen? Har han haft en älskarinna medan hon själv var på långresa?

Så hon ringer deras vän Christer Wijk, som kommer över, och snart har polisen konstaterat att kvinnan i badkaret är mördad.

Men av vem, och vem är hon – och varför befinner hon sig i paret Bures våning?

Det visar sig snart att Einar har lånat ut våningen till henne, medan han själv har åkt till København på ett litteraturhistorikermöte – ironiskt nog, eftersom Puck själv har gjort mellanlandning och bytt plan på Kastrup. Så småningom nås han hur som helst och kommer hem och kan därefter ingå i den trio som ju tillsammans löser mordgåtorna i en rad Maria Lang-deckare. Den här gången har han också en viktig roll att spela i att nysta upp den här mordgåtan, eftersom den döda är en ung kvinna från hans institution, en litteraturhistoriker han har lånat ut bostaden till, och mycket pekar mot att mördaren finns bland de andra litteraturhistorikerna på Hum B.

Så småningom framträder en allt mer komplicerad bild av det här akademikerkollektivet: inbördes konkurrens mellan ett par av dem, att den mördade Eva Clason som inte verkade se åt karlar faktiskt drogs till någon av de manliga kollegerna, att en av dessa hade flera relationer, att flera i personkretsen på Hum B faktiskt hade besökt Eva i den bureska våningen under mordkvällen…

Men det tar tid för vår detektivtrio att lägga det här pusslet rätt – under tiden hinner dess värre, från mördarens utgångspunkt dessutom på felaktiga grunder, ytterligare en av litteraturhistorikerna tas av daga.

Men till slut löser ändå Christer Wijk det här fallet, dock först efter att ha konfronterat fel person – även Maria Lang har då hunnit kasta misstankarna på fel personer inom det här litteraturhistorikerkollektivet.

Det här, de många litterära citaten och samlingen/konfrontationen på slutet är kända grepp från Agatha Christie och andra pusseldeckarförfattare från den här eran.

På det hela taget gör Lang/Lange det här bra, men på några punkter lyckas hon inte riktigt. Hennes beskrivningar av de agerandes klädsel i olika situationer är minutiös, men mängden beskrivna klädesplagg gör, att man till slut inte kan se någon av de agerande framför sig. Alla pratar dessutom likadant. Så jag konstaterar även i det här fallet, att man ganska ofta måste gå till personförteckningen i bokens början för att minnas, vilka som döljer sig bakom de olika namnen.

Eftersom jag själv har gått i ett av de famtiotalsläroverk (realskola och gymnasium) Dagmar Lange var lärare och rektor i, förvånas jag över att hon gör några av de språkfel vi på den tiden dresserades till att inte göra: Hon skriver till exempel ”inte varken” och ”så till den grad”.

Att komma i regeringsställning är kontraproduktivt för ett populistparti

Norska Fremskrittspartiet är i likhet med sina motsvarigheter i övriga Norden ett populistiskt parti. Det har sin tyngpunkt åt höger, men liksom motsvarande partier i Danmark, Finland och Sverige skulle det inte ha kunnat bli så här pass stort, om det inte också hade erövrat missnöjesväljare från de sociala skikt, som historiskt har tenderat att rösta vänster.

I det norska fallet har FrPs långa ökenvandring gjort, att partiet – snart sagt till vilket pris som helst – har velat bevisa sin regeringsduglighet, och efter förra årets stortingsval gick följaktligen Fremskrittspartiet utan att ställa några alltför kategoriska villkor in i en inte bara Høyre-ledd utan också Høyre-dominerad regering.

Det här tycks straffa sig. I en färsk opinionsundersökning för NRK får Fremskrittspartiet efter tre månader i regeringsställning sitt sämsta väljarstöd på mer än åtta år: I valet i höstas stöddes Fremskrittspartiet av 16,3 procent. I december 2013 låg stödet för FrP fortfarande på 14,1 procent, men i januari 2014 har det sjunkit till 11,7 procent (- 2,5 jämfört med föregående månad, – 4,6 jämfört med valet).

Det är också lätt att se vart större delen av de här väljarna har tagit vägen. Høyre fick i valet i höstas 26,8 procent men ökade i december till 28,2 procent och i januari till 30,5 (+ 2,3 jämfört med föregående månad, + 3,7 jämfört med valet.

Också det ledande partiet i den förra, röd-gröna regeringen, Arbeidepartiet, har stärkt sin ställning jämfört med valresultatet, 30,8 procent. AP fick i december 32,8 procent och i januari nästan samma resultat, 32,7 procent, vilket senare jämfört med valet innebär en uppgång på 1,9 procentenheter.

Regeringspartnern i förra regeringen Sosialistisk Venstre fick i höstens val ett uselt valresultat, 4,1 procent, och dök ytterligare i decembermätningen, till 3,7 procent. Nu har man gått upp med 0,5 procentenheter och landar i januarimätningen på 4,2 procent.

Senterpartiet, som också ingick i den förra röd-gröna regeringen, har det fortsatt gå utför med, vilket förklarar den turbulens i partiet jag har beskrivit. Valresultatet blev 5,5 procent, men i decembermätningen sjönk stödet till 4,8 procent, och i januari är det nere på 4,3 (- 0,5 jämfört med december, – 1,2 jämfört med valet.

Yttervänsterpartiet Rødt har i stort sett legat still på valresultatet, 1,1 procent: 1,0 i december, 1,2 i januari.

Det relativt nya Miljøpartiet De Grønne, som med 2,8 procent i valet inte forcerade stortingsspärren men ändå genom ett bättre resultat där knep ett lokalt stortingsmandat i Oslo, ser inte ut att ha fått något nationellt genombrott: Partiet fick visserligen 3,3 procent i december men fick i januari 3,1, vilket är + 0,3 jämfört med valresultatet.

Hur går det då för de två mittenpartier, som valde att inte gå in i den nya borgerliga regeringen?

Liberala Venstre, som i valet i höstas fick 5,2 procent, ligger på en helt oförändrad nivå, 5,2 procent i så väl december som i januari.

För Kristelig Folkeparti går det ojämnt uppåt: Valresultatet var 5,6 procent, resultatet i december 5,4 och i januari 6,3, det senare + 0,7 jämfört med valet.

En film om jämställdhet – från Saudiarabien!

Jag skulle tro att flertalet svenskar som ser Haifaa Al Masours långfilm ”Den gröna cykeln” (”Wadjda”, 2012) får sina föreställningar om Saudiarabien, i vars huvudstad Riyadh handlingen äger rum, rejält omskakade på flera punkter.

Det starkt könssegregerade liv människor lever där är förvisso provocerande för en modern västerländsk publik, likaså männens rätt till månggifte, och (den givetvis också könssegregerade) skolans religiöst präglade normer och kontroll känns som hämtade från en annan värld.

Ändå tror jag att många häpnar över att det samhälle som filmen skildrar samtidigt, när det gäller teknik och prylar och vardagsbestyr, är ett så modernt samhälle.

Och trots att biografer inte tillåts i Saudiarabien, har den kvinnliga (!) regissören med ekonomiskt stöd av en finansiär ur kungafamiljen lyckats producera en långfilm, vars syfte måste anses vara samhällsförändrande, på gränsen till revolutionärt. (Filmen fick dock lov att spelas in i Dubai.)

Huvudpersonen, den tioåriga flickan Wadjda (Waad Mohammed), tänjer gränserna för vad flickor kan tänkas/får lov att göra. Hon är lite av en orosande i sin skola. Hon lyssnar på västerländsk popmusik. Hennes bäste vän är en jämnårig pojke, Abdullah (Abdullrahman Al Gohani), vars cykel hon får låna och i hemlighet lär sig cykla på.

Hennes egen högsta dröm är att få köpa den gröna cykel hon har sett i en cykelaffär.

Så genom småaffärer, bland annat i skolan, börjar hon bygga upp ett litet kapital för att kunna köpa cykeln, dock fortfarande för litet.

Men så får hon en idé om det stora ekonomiska språnget framåt: Med teknisk hjälp av en video tränar hon in kunskaper om Koranen, kunskaper som gör att hon – till lärarens häpnad – vinner en tävling i att korrekt återge långa citat ur Koranen.

För det får hon första pris i den här tävlingen, men när hon, tillfrågad om vad hon ska använda sitt fina pris till, glädjestrålande berättar, att hon ska köpa en cykel, inte bara fnissar kamraterna – fröken säger strängt, att prissumman kommer att reserveras för ett mer respektabelt ändamål.

Inte heller hennes mamma (Reem Abdullah) stöder från början dotterns planer att lära sig cykla och skaffa en cykel – mamman är till att börja med fullt upptagen av att försöka behaga sin man, eftersom denne, främst för att hans fru inte kan ge honom en son, är inriktad på att gifta sig med ytterligare en kvinna, som förhoppningsvis kan gå i land med den saken. Klyftan mellan den saudiska mans- respektive kvinnovärlden skildras brutalt öppenhjärtigt: Modern lagar vid ett tillfälle en riklig och festlig måltid åt mannen och hans (manliga) vänner, men hon själv och dottern får inte delta i måltiden utan delar på rester i ett rum bredvid. Sitt hopp sätter modern till en röd klänning hon har sett ut i en affär: den ska väl, åtminstone, få maken att hålla fast vid bara henne.

Men så sker inte. Maken gifter sig trots allt med den yngre kvinnan, sonföderskan in spe.

För modern sker således aldrig något under, men hennes tragedi bidrar till att förverkliga dotterns hetaste dröm: Plötsligt står hennes drömmars mål, den gröna cykeln, där hemma. Mamman har gett upp för egen del, inte köpt någon ny röd klänning, men förverkligat den frihetsdröm den gröna cykeln utgör för dottern, nästa generation.

Och i filmens slutscen får vi se tioåriga Wadjda cykla tillsammans med, ja cykla fortare än sin jämnårige killkompis.

Det här är en underbar film om politiska frihets- och jämställdhetsdrömmar.

Melodikrysset nummer 3 2014

I går var det vår bröllopsdag, så jag uppvaktade Birgitta med en stor vårbukett, och på kvällen bjöd jag henne på bio och restaurang. Hon hade valt ”12 Years a Slave”, vilket knappast har att göra med vårt förhållande, som för övrigt har varat mycket längre, och sen gick vi på Hambergs och åt ett jättestort, dubbelt fat med skaldjur.

Men i morse var det Melodikrysset som gällde som vanligt, eftersom det var lördagsmorgon.

Dagens kryss var inte särskilt svårt, för mig i alla fall.

Det enda jag fick fundera lite över var ”Jag marscherar vid din sida, min soldat”, insjungen av Yvonne Norrman.

Resten var lugna gatan.

Mig lyckades Anders Eldeman inte förvilla ens genom att spela Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne” på finska.

Jag är också tillräckligt gammal – dessutom gammal radiot – för att minnas Dean Martin i ”Sway” (1954).

Och ”Strövtåg i hembygden” med Mando Diao har jag i min egen skivsamling, inte bara för att den här CDn innehåller deras tonsättningar och insjungningar av dikter av Gustaf Fröding. Jag känner också till dem, eftersom sonen, Matti Dahl, och hans band har spelat förband åt Mando Diao.

Jag gick i skolan under en tid då man fortfarande sjöng psalmer där, och i mycket unga år gick jag i söndagsskola i mitt Juniskär söder om Sundsvall, så jag behövde inte hinten om ”Titanic” för att känna igen ”Närmare Gud till dig”.

Och för att hålla kvar vid filmvärlden: Jag har läst J R R Tolkiens ”Sagan om ringen” och vet således utan Enyas hjälp att en mycket åtråvärd ring där är gjord av guld.

Melodifestivalerna och Svensktoppen är mig också bekanta, så visst minns jag till exempel Roger Pontare och ”När vindarna viskar mitt namn” från Melodifestivalen 2000, så även ”Euphoria” med Loreen – den senare ingick i en dubbelfråga tillsammans med ”Känn ingen sorg, Göteborg” med Håkan Hellström.

Över huvud taget var den populärmusik som spelades i dag oftast mycket lätt att känna igen, så till exempel ”Hundar och ungar och hembryggt äppelvin”, som Alf Robertson 1977 gjorde efter Tim T Halls ”Old Dogs, Children and Watermelon Wine”.

Jag har redan nämnt Mando Diaos Fröding-skiva, men över huvud taget innehöll dagens kryss mycket som jag själv har på skiva.

Självklart har jag ”Maj på Malö” med och av Evert Taube, och texten, där det förekommer en handelsman Flinck, minns jag också. Texten finns förresten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också duon Simon and Garfunkel, Paul Simon och Art Garfunkel, har jag allt av på skiva, så dem kan jag identifiera så fort jag hör ”Mrs Robinson” och det andra som spelades.

Och Miriam Makeba har vi en jättesamling skivor med allt sedan LP-tiden, så ”Pata Pata” har vi i flera olika versioner – förr i världen spelades den ofta som dansmusik på hustruns Social Evenings för Hammarskjöldfondens kursdeltagare från olika länder i Afrika.

Därmed är vi också tillbaka vid hustrun, Birgitta, och med tanke på det vi firade i går passar det väl bra att avsluta dagens kryssredovisning med en sång, signerad Olle Adolphson, också han rikligt representerad i vår skivsamling: ”Nu har jag fått den jag vill ha”.

Kanske inte värd någon Oscar, men ”Hundraåringen” är en bra publikfilm

Som många andra har jag sett ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” (2013), Felix Herngrens filmatisering av Jonas Jonassons roman från 2009 med samma namn.

Den här historiens upptakt – 100-årige Allan Karlsson (Robert Gustafsson) kravlar sig ut genom fönstret på ålderdomshemmet och flyr från det födelsedagsfirande, bland annat en tårta med svårräknade 100 ljus, personalen ordnar – och Robert Gustavssons förmåga att inte bara till utseendet utan också i fråga om kroppsrörelser spela en person i denna höga ålder (plus, senare, i andra och yngre åldrar) vore faktiskt värd någon form av filmpris.

Också storyn har sina poänger – jag skrattade själv högt flera gånger – men är mer rapsodisk, och kvalitén i de olika avsnitten skiftar.

Huvudhandlingen skildrar Allan Karlssons öden och äventyr sedan han har rymt från Hemmet. Han tar sig till en station och köper där en biljett till en ort inte särskilt långt därifrån men dit hans slantar räcker. På stationen ombeds han av en desperat pissnödig man (gangsterkurir, visar det sig) att vakta dennes väska medan mannen själv går på toa, men Allan, på gammelmansvis lätt förvirrad, kliver ändå på sitt fortskaffningsmedel och tar väskan med sig.

I det nedlagda stationshuset på orten där han kliver av möter han Julius (Iwar Wiklander), och så småningom hamnar de här båda hos Gunilla (Mia Skäringer) någonstans ute på den sörmländska landsbygden.

Kappsäcken Allan har råkat få med sig visar sig vara packad med sedelbuntar, en fabulös summa pengar, som inte minst den långt ifrån samvetsömme Julius vill behålla.

Men den åtrås också av det internationella gangstersyndikat vars ärenden den småskurk gick, vars blåsträngning ledde till att väskan hamnade i händerna på Allan Karlsson & co. Så den ursprunglige väsktransportören och hans kriminella kompisar hetsas under dödshot av sina internationella uppdragsgivare att återfinna väskan.

Fast när han som förlorade väskan hittar Allan och Julius, stänger Julius in honom i sitt frysutrymme, och nästa morgon är han både stel och död, så de båda kumpanerna placerar honom i en packlår med adresslapp Djibouti.

Så här fortgår filmhandlingen även efter det att den mer samvetsdrivna Gunilla har inträtt i den, och denna del av den ändar i att trion tillsammans med en av skurkarna, som har förlorat minnet, plus Gunillas elefant – hon är djurrättsaktivist – per flyg tar sig till Bali.

Där finns för övrigt också överskurken och hans anhang – men de omkommer tursamt nog i en bilolycka.

På vägen dit har vi också via Allans minnen av sitt liv fått ta del av vad som har hänt honom under de hundra åren.

Hans drivkraft i livet har varit att spränga saker i luften, något som tidigt också ledde till ett omhändertagande.

Allan framställs i fråga om detta men också i fråga om allt annat som helt amoralisk: Det viktiga är att det smäller.

Det leder till att han deltar i spanska inbördeskriget, både på den republikanska sidan och på francosidan.

Och sen har han en märklig förmåga att hamna hos alla historiens stora, oavsett vilken sida de står på. Han hjälper Robert Oppenheimer att uppfinna atombomben, som ju smäller bra, och får därför också möta Harry S Truman, samt därefter, givetvis, även motståndarsidan i skepnad av Josef Stalin.

Bland alla de övriga Allan Karlsson möter i den här filmen finns Albert Einsteins förvirrade bror Herbert Einstein (liksom Allan en tid fånge i ett sibiriskt fångläger), Lavrentij Berija, Francisco Franco, Michail Gorbatjov, Roland Reagan och Tage Erlander.

En del av det här är mycket roligt, men frågan är hur stora historiekunskaper dagens biopublik har. Jag tvivlar på att ens uppsalapubliken vet, vem Herman Lundborg, rasbiologen med skallmätningarna, var.

Tankarna går hur som helst, när man ser den här filmen, både till Hasse & Tage och Woody Allen, och även om ”Hundraåringen” ibland ligger ganska nära gränsen till buskis, är det inte så ofta man har så här roligt, när man ser en modern svensk film.

Ny lag från EU hotar mångfalden

Jag och Birgitta hör till de trädgårdsentusiaster som, med växlande framgång, har försökt odla ovanliga växter från andra länder i vår trädgård i Öregrund.

Själv har jag gjort misslyckade försök att få vallmo från en grekisk klosterträdgård och alaskalupin från Ísland att gro i mitt stenparti i Öregrund – men vi har lyckats väl med vallmofrö och framför allt frö från en liten malva, fröer som från början min nu döda mamma fick sig tillsända i kuvert från släktingar i vår hemby Juminda i Estland.

Birgitta rafsade vid ett tillfälle, när hon var svensk FN-delegat, under ett uppehåll i en bussutflykt ute på prärien av några fröställningar som stack upp ur snön, och de här fröna fick hon att gro i Öregrund. Vi grunnade länge över de vita blommorna, senare fröställningarna, men när vi drog upp en av plantorna, gick det upp ett ljus: Det här var vildmorot, förgrenad och knölig till formen men lika fullt morot. Den fröspred sig själv senare, inte bara i det land där Birgitta hade sått de medförda fröna. Vi hittade till och med exemplar på allmänningen utanför staketet.

Vi har, medges självsvåldigt, ökat mångfalden, men nu hotar en ny lag från EU mångfalden, berättar Allt om trädgård i en stor artikel i nummer 2 2014.

Från början tänkte EU till och med stoppa fröbyte mellan amatörodlare, men det väckte så stor ilska, att man har backat: Man får även fortsättningsvis odla och skörda egna frön i sin egen trädgård, också byta frön med andra.

Men kraven om provodling och registrering av marknadsförda blomfrön (men även en del andra frön, till exempel somliga köksväxter) är en kostsam procedur – kostnaden kan bli mellan 3.500 och 8.500 kronor per sort – vilket med all säkerhet kommer att leda till minskad mångfald, det vill säga likriktning. Det här är mycket mer obehagligt än det faktum att kostnaderna ökar. På sikt kommer en stor del av de frön, som säljs i små kvantiteter, att försvinna från marknaden.

Något riktigt hållbart skäl till det här har jag inte sett redovisas, och jag betvivlar att det finns något. Som vanligt är det väl de stora producenterna som har tryckt på.

Också i övrigt är det väl som vanligt: EU-politikerna drivs av en fullkomligt pervers lust att göra Europas länder, deras folk och kulturer likformiga.