Morddrama på en sommarö i Bergslagen

När Maria Lang (Dagmar Lange) 1949 gav ut sin ”Mördaren ljuger inte ensam”, var homosexualitet sedan några år tillbaka visserligen tillåten mellan vuxna, men den var fortfarande ett ganska tabubelagt ämne. Jag minns själv från ett av mina sommarbesök hos en moster och hennes man i Berghamn i Ångermanland, hur de vuxna – även mina föräldrar – tisslade och tasslade om att två tyska män, i segelbåt på sommarbesök i hamnen, var homosexuella. Homosexualitet sågs ofta inte bara som något avvikande utan också som något i grunden perverst.

Maria Lang är inte känd som någon samhällsomstörtare eller radikal, men faktum är att hon i sin doktorsavhandling i litteraturhistoria (1944) om Pontus Wikner djärvdes vara tydlig med att han var homosexuell. Alltså var det inte något helt främmande ämne för henne, när hon några år senare i en deckare låter (sviken) kärlek mellan kvinnor utgöra motivet för det inledande mordet, utfört i hastigt mod. Sedan följer det ena av det andra – bland annat dödar den kvinnliga mördaren även sin rival, en man – hennes partner, det första mordoffret, är bisexuell.

Men den tillkallade detektiven, Christer Wijk, avslöjar henne till slut, med visst bistånd av Puck Ekstedt och Einar Bure, på det här stadiet ännu inte gifta men förälskade i varann.

Tekniskt är ”Mördaren ljuger inte ensam” en typisk, gammaldags pusseldeckare, där många av de agerande, bland annat på grund av trassliga inbördes (kärleks)relationer, kan misstänkas för att ha mordmotiv och dessutom, allihopa, rör sig runt i sommarnatten.

Samtidigt begränsar Lang antalet misstänkta till en begränsad krets, litteraturhistoriker, konsthistoriker, människor ur filmvärlden på tillfälligt sommarbesök, genom att förlägga handlingen till ett sommarställe på en stor men isolerad och i övrigt obebodd ö i en stor insjö i Bergslagen.

Christer Wijks förhör med de inblandade, allt efter pusseldeckarschemat, fångar till slut inte bara mördaren utan blottlägger också varför hon inte var den enda som mörklade sanningen.

Bokförlagan, återutgiven 2013, är bättre än filmatiseringen från samma år.

Ledningsturbulens i norska Senterpartiet

Senterpartiet backade visserligen en smula i höstens stortingsval, med 0,7 procentenheter och 1 mandat, men landade ändå på 5,5 procent och 10 mandat. Mycket sämre gick det för regeringspartnern på vänsterkanten Sosialistisk Venstre, men det är i SP, inte SV, som det nu har utbrutit en häftig debatt i ledningsfrågan.

Jag vill på intet sätt överdriva min personliga betydelse för att det norska mittenpartiet Senterpartiet, ett parti lite av det forna svenska Bondeförbundets slag och med sina väljare främst på landsbygden, valde att gå i koalition med Norges politiska vänster, men jag har faktiskt en gång i världen haft SPs förra ordförande Anne Enger Lahnstein som bordsdam under en svensk nobelmiddag, där jag i mitt samtal med henne startade med att demonstrera mina relativt ingående kunskaper om norsk politik – det visade sig också att norska ambassaden i Stockholm hade briefat henne i förväg om det här. Nå, hur som helst ägnade jag en stor del av vår middagskonversation åt att argumentera för att SP skulle ha mycket att vinna på ett samarbete med Arbeiderpartiet. Dock fick jag lägga ner en del möda på att lugna henne i fråga om Arbeiderpartiets EU-entusiasm – SP var häftigt engagerat mot norsk EU-anslutning – men jag argumenterade för att den här kontroversiella frågan nog kunde bordläggas och blev, tror jag, när jag deklarerade att jag för egen del var mot svenskt EU-medlemskap, till slut trovärdig i hennes ögon i den här inflammerade debattfrågan.

Enger och hennes parti gick sedan också in i ett rödgrönt regeringssamarbete. SP fick i stortingsvalet 1993 hela 16,7 procent, så vi talar om ett parti som inte var helt marginellt.

Jag berättar det här därför att norska Klassekampen har lyckats intervjua Anne Enger om den turbulens som har drabbat hennes gamla parti efter valet och den röd-gröna regeringens fall. Det som har fått henne att bryta tystnaden är den sittande SP-ledaren Liv Signe Naversetes beslut att efter att ha fått kritik avisera sin avgång.

Inom SP har det här beskedet skapat ytterligare turbulens. En rad partiföreträdare har krävt också den ena viceordförandens, Ola Borten Moes, avgång. Nu kontrar Enger med att i så fall även den andra vice ordföranden, Trygve Slagsvold Vedum, som av en del SPare ses som tänkbar ny partiordförande, bör ställa sin plats till förfogande. Därmed stöder Enger Naversete, som i lördags uttalade, att det extraordinära landsmöte hon har utlyst fritt ska få välja både ny partiordförande och nya vice ordförande.

Engers uttalande kan knappast tolkas som blott och bart formellt.

Hon betecknar för egen del de åtta åren i den röd-gröna regeringskoalitionen som i sak framgångsrika och ser, även om hon uttrycker sig försiktigt, politiska kursskiljaktigheter som orsaker till de personstrider, som nu har brutit ut inom partiet. Naversete är en varm anhängare av det rödgröna samarbetet, medan Ola Borten Moe har varit kritisk mot framför allt samarbetet med SV.

Var ommöbleringen i SPs topp slutligen landar är inte klart. En av de utpekade ledarfavoriterna, Marit Arnstad, tycks hur som helst gärna se ett återupprättat mittensamarbete med Kristelig Folkeparti och liberala Venstre, vilket förstås tekniskt är möjligt så länge de här båda andra mittenpartierna står utanför den högerregering, som nu styr i Norge.

En variant som också diskuteras i partiet är att utse Marit Arnstad till parlamentarisk ledare, medan Trygve Slagsvold Vedum väljs till partiledare.

Både Arnstad och Vedum hör i huvudsak hemma i samma politiska kurs som har präglat SP under Naversetes ledning, och skulle de bli valda, kommer också det röd-gröna samarbetet i Stortinget att bestå i sina huvuddelar. Men det finns i partiet samtidigt hos somliga en skepsis framför allt mot ett samarbete med SV och hos ännu fler en lockelse till att åter fördjupa samarbetet med framför allt KrF.

Danska (S) nästan tillbaka på sin nivå från förra valet

Danska Socialdemokratiet närmar sig åter resultatet i valet den 15 september 2011, 24,8 procent: I Gallups senaste mätning för Berlingske Tidende får partiet 23,8 procent (+ 1,1 jämfört med föregående mätning).

Regeringspartnern socialliberala Det Radikale Venstre, som fick 9,5 procent i förra valet, ökar också, från 7,7 procent i förra mätningen till nu 8,4 procent, vilket är lika med + 0,7.

Sämre går det för det tredje regeringspartiet, Socialistisk Folkeparti, som i förra valet fick 9,2 procent men periodvis har legat mycket högre. I förra mätningen fick SF 4,6 procent, men nu har stödet minskat med ytterligare 0,7 procentenheter och ligger därmed på 3,9.

Vänster-mittenregeringens obstinata stödparti i Folketinget, den röd-gröna och feministiska Enhedslisten, som i valet fick 6,7 procent, stöddes i decembermätningen av 10,8 procent och ökar nu med ytterligare 0,3 procentenheter till 11,1 procent.

Det allmänborgerliga Venstre, som i valet fick 26,7 procent, är fortfarande Danmarks utan konkurrens största parti men backar nu något: med 0,4 procentenheter från 27,5 procent i december till 27,1 procent nu.

Ännu dystrare ser det ut för Det Konservative Folkeparti, som i valet fick 4,9 procent och i decembermätningen 4,7 procent: Nu är partiet nere i 3,6 procent (-1,1 procentenheter).

Liberal Alliance står i stort sett stilla: 5 procent i valet 2011, 5 procent i decembermätningen och 4,8 procent nu (= -0,2 procentenheter).

Däremot fortsätter Dansk Folkeparti att stärka sin ställning: från 12,3 procent i valet till 15,6 procent i december och 16,6 procent nu (= + 1,0 procentenheter).

Någon analys av hur väljarströmmarna har gått föreligger inte, men en inte särskilt djärv gissning är att SF har tappat en stor del av sina väljare till Enhedslisten men till en mindre del också till (S).

Socialdemokratiet, som fortfarande ligger på en historiskt låg nivå, har med all säkerhet tappat missnöjesväljare till Dansk Folkeparti.

Tragedi på en lantkyrkogård filmad för andra gången

Maria Langs (Dagmar Langes) ”Tragedi på en lantkyrkogård” kom ut 1954 och har 2013 kommit ut i ny upplaga på Norstedts. Jag har skrivit om boken – du kan hitta texten ovan under Kulturspegeln, Deckare.

Den här boken filmades relativt tidigt, 1960, av Arne Mattsson och kallades då ”När mörkret faller”. Det är en alls inte oäven filmatisering, gjord i svart-vitt, men den tar sig – med Maria Langs goda minne, har jag förstått – friheter jämfört med bokoriginalet: Bokens amatördeckare Puck Bure är inte med i den här filmversionen, och, kanske ännu mer anmärkningsvärt: mördaren är i filmen en annan än i boken. Läs mer ovan under Kulturspegeln, Film.

Den nya filmversionen, från 2013 och regisserad av Christian Eklöw och Christopher Panov, är på de nämnda punkterna trognare mot bokoriginalet. Dock har persongalleriet i detta rationaliserats en aning, vilket faktiskt är en fördel: Maria Lang hade ofta en benägenhet att ha lite för många personer med i handlingen, samtliga försedda med mordmotiv och avsaknad av alibi. Å andra sidan blir miljöskildringen inte riktigt lika tydlig som i bokoriginalet och faktiskt också i Mattssons gamla filmversion.

Våldsamt spännande blir heller aldrig den nya filmversionen. Men på det hela taget är den OK underhållning.

Sen innehåller den här filmatiseringen liksom flera andra av de nya två element som jag irriteras över:

Dels finns där, särskilt i slutscenerna, en antydan om att Puck (Tuva Novotny) och detektiven, Christer Wijk (Ola Rapace), dras till varann. Det här understryks av att Pucks man Einar Bure (Linus Wahlgren) – märk att Puck och han är relativt nygifta – visar synbart intresse för en annan kvinna. Det här har ingen motsvarighet i Maria Langs bok.

Dels är ett av Christer Wijks karaktärsdrag även i den här filmen att Ola Rapace ibland visar upp ett menande leende, ett leende som får mig att önska att regissören i stället hade tagit livet av detektiven.

Åter på 68an

I morse ringde Agne Gustafsson, statsvetare och gammal partivän (S) från Lund. Hans ärende var att klaga över att Socialdemokraternas centrala, kongressfastlagda dokument, till exempel partiprogrammet och partistadgarna, inte längre finns i tryck.

Naturligtvis finns de tillgängliga på nätet, men de luntor man på så sätt får ut via skrivaren är ganska ohanterliga att ta med i fickan till ett möte i arbetarekommunen eller socialdemokratiska föreningen. Och så finns det ju fortfarande en mycket stor andel av befolkningen som antingen inte har dator eller saknar vana att leta dokument på nätet. Till den här gruppen hör med all säkerhet många av dem som socialdemokratin historiskt har betraktat som sina kärnväljare.

För egen del skulle jag just åka till Stockholm för att delta i mitt partis årliga jullunch för före detta personal, en måltid som numera arrangeras efter jul. För att bli bjuden på den här tillställningen måste man ha varit anställd fram till pensionen hos Socialdemokraterna – förr var det här en måltid för före detta anställda på partiexpeditionen, men nu inbjuds även personal som har gått i pension från jobb på socialdemokratiska riksdagsgruppens kansli. Även den här så att säga sammanslagna jullunchen ägde dock rum på partiexpeditionen, 68an kallad efter den klassiska gatuadressen Sveavägen 68.

Alltså träffade jag bland annat Leif Andersson, som har varit gruppsekreterare för riksdagsgruppen och som Agne redan hade talat med, och även den nuvarande gemensamme kanslichefen och samtidigt partikassören Hans Dahlgren, som Agne också hade talat med. Det senare var mycket lätt, eftersom vi satt bredvid varann under lunchen. Hans främsta skäl för den åtgärd Agne kritiserade var ekonomiskt: Partiet har i nuvarande ekonomiska läge inte längre råd att trycka vare sig de handlingar som ska behandlas av kongressen eller som antas av den.

Men en trevlig och god lunch blev det i alla fall, och jag fick tillfälle att träffa och tala med en rad gamla arbetskamrater.

Vi fick också lyssna till ett valårsanförande av partisekreteraren, Carin Jämtin.

På tåget hem läste jag Aftonbladet, som bland annat innehöll en opinionsundersökning, som är ganska förödande för den sittande regeringen. (S) går upp där en aning – men vi är fortfarande ganska långt från de siffror vi var vana vid under större delen av partiets historia.

Nyårsmottagning hos landshövdingen plus bio och middag på restaurang

I går städade vi ut jul och julgran och i dag var Birgitta och jag, liksom många andra från vårt län, bjudna på julslutsmottagning hos landshövdingen – Peter Egardt – på Uppsala slott.

Där träffade vi förstås många gamla bekanta, men det längsta samtalet hade vi med Paul Kessel, chef för Reginateatern, och hans hustru Maria Björk, som arbetar på Stadsbiblioteket. Eftersom jag har ett långt förflutet dels i den gamla Biblioteksstyrelsen, dels i Kulturnämnden, bland annat dess biblioteksutskott, passade jag förstås för egen del på att fråga Maria om hur det går i mitt gamla fögderi. Men vi pratade om annat också, till exempel det politiska läget.

Vid ett sådant här tillfälle träffar man förstås människor av skilda politiska kulörer – bland annat kom Cecilia Wikström fram och hälsade. Hon berättade att hon just nu är ute och kampanjar på olika håll i landet för att få fortsätta vara kandidat (FP) med chans att bli återvald till EU-parlamentet. Vårt intresse för den här församlingen är mera svalt. Birgitta tackade en gång i världen nej till erbjudande om att bli EU-kommissionär. Men röstar i EU-valen gör vi också, även om Cecilia inte får just våra röster.

Vi lämnade efter ett tag mottagningen och började i kyla och isig blåst gå ner för slottsbacken. Då stannade en bil med bekanta, också de på väg från Slottet, och erbjöd oss skjuts, vilket vi genast tackade ja till, fastän vi bara skulle ner för drottninggatsbacken ner till Filmstaden nere vid Fyrisån.

Det var slutsålt till den film vi hade tänkt se – vi går dit igen nästkommande fredag – men när vi nu ändå var där, köpte vi i stället biljetter till ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Jag återkommer med en recension.

Sen hade vi tänkt avsluta med att äta middag i närheten, men de två restauranger vi gillar hade söndagsstängt, och en tredje på andra sidan ån som vi också prövade hade för kvällen en mycket inskränkt meny, så vi fortsatte i isvinden och hittade till slut värme vid ett restaurangbord på Biztron med adress Smedsgränd 9, således i en del av det gamla Forum-komplexet.

Den entrecote med pommes frites vi fick där var helt OK, och dubbel espresso gjorde gott inför hemfärden. Fast visa av tidigare erfarenheter av kvällen tog vi taxi hem.

Melodikrysset nummer 2 2014

Nej, vintern har inte rasat ut, som det påstås i ”Längtan till landet” – den har snarare börjat: För första gången på evigheter har den tidiga lördagmorgonen känts ljus, detta på grund av snön som har fallit. Men här skulle den här sången ju också ge oss just ordet vinter.

Dagens melodikryss sändes från Falun, och Anders Eldeman hade påpassligt lagt in ett par frågor med dalaanknytning.

Dels fick vi lyssna på två masar, Charlie Norman och Putte Wickman.

Dels fick vi höra den legendariske revykungen Ernst Rolf sjunga ”Bättre och bättre dag för dag”.

Vi fick vidare höra Ted Gärdestads ”För kärlekens skull”. Den som sjöng här var Lotta Engberg.

Men den har faktiskt sjungits in av två olika sångerskor med samma antal bokstäver i förnamnet. Den andra, Helen Sjöholm, fick vi dock också höra i dag, i hennes fall tillsammans med Tommy Körberg och BAO, i den redan nämnda Ernst Rolf-sången ”Bättre och bättre dag för dag”.

BAO är uppenbarligen en favorit hos Anders Eldeman, och inte mig emot. Detsamma gäller den oförliknelige M A Numminen, som också jag har praktiskt taget allt av på skiva. Så i förhållande till honom gäller en av de mest kända titlarna, signerade av honom: ”Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig”.

En lite större, fast bara aningen större, siffra förekommer i barnklassikern ”Om pappa ville ge ja’ en femöring, vet mamma”, som här dock skulle leda oss till en nu i sinnevärden försvunnen myntkategori, öre.

Sen var det som vanligt en rad låtar om kärlek med i Melodikrysset också.

Amy Diamond sjöng ”Your Love”.

Östen med resten kom först på tionde plats i Melodifestivalen 2002, men jag tycker nog att deras ”Hon kommer med solsken” egentligen var värd en bättre placering.

Och budskapet i ”Who’s Gonna Follow You Home” med Jerry Williams var ju inte att ta miste på.

Det är ju lördag i dag, så det passade bra att Cat Stevens fick sjunga ”Another Saturday Night” i dagens kryss.

Men så här mitt i vintern längtar vi väl, den nyfallna snön till trots, också efter ”One Morning In May”, för att avslutningsvis citera Hoagy Carmichael.

Fast dess förinnan måste vi slänga ut granen.

Diskussion om partiledarbyte i finska (S)

Jag har tidigare rapporterat om det trängda läge de finska socialdemokraterna, Suomen sosialidemokraatinen puolue, befinner sig i. I flera mätningar har SDP halkat ner på fjärde plats efter att tidigare ibland ha varit Finlands största parti. I den senaste mätningen gick partiet visserligen upp med en halv procentenhet, men Taloustutkimus gav där ändå partiet bara 17,4 procent.

Detta har förstås lett till diskussion i partiet, också om partiledarfrågan.

Partiordföranden i SDP, Jutta Urpilainen, har en mycket central plats i den finska koalitionsregeringen, finansministerposten, vilket förstås också innebär att hon får klä skott för regeringsåtgärder som en del av väljarna är missnöjda med, och en del av problemen för Finland är nog så reella: industrin genomgår en häftig strukturomvandling, och finansieringen av välfärdssektorn kan inte klaras utan skuldsättning.

Urpilainen försvarar sig med att partiet ändå har fått sätta sin prägel på regeringens politik när det gäller äldreomsorgslagen och ungdomsgarantin – dessutom har progressiviteten ökats genom olika åtgärder på skatteområdet, vilket har minskat inkomstskillnaderna.

Likväl finns det en oro i partiet, och Urpilainen ser ut att ha fått en utmanare i valet av partiledare. Den som överväger att ställa upp mot Urpilainen är en fackförbundsordförande, Antti Rinne.

Urpilainen tar till synes fortfarande det hela med stort lugn. Det är för övrigt inte ovanligt på SDPs kongresser, att det finns konkurrerande kandidater till ordförandeposten och att valet avgörs genom votering.

Lettland på väg att få ny regering

Den förödande olyckan med det rasade varuhuset i Rīga med en mängd dödsoffer som följd ledde bland annat till att den lettiska regeringen, med Valdis Dambrovskis som statsminister, avgick.

Sen dess har sonderingar pågått om en ny koalitionsregering.

Dessa har ändat i att Laimdota Straujuma har utsetts till ny regeringsbildare och således ny premiärminister. Hon har hittills varit partilös men har nu anslutit sig till det liberalkonservativa Vienotība (Enhet), som i valet till Saema (Riksdagen) 2011 fick 20 platser. Också den avgångne premiärministern Valdis Dombrovskis kom från detta parti, som 2010 bildades som en valallians mellan två borgerliga partier, Ny era och Medborgarunionen, vilka sedan formellt slogs samman med det uttryckliga syftet att mota den socialdemokratiska men av ryssar dominerade Harmonicentern.

Hon angav också att hennes eget parti i den kommande regeringen skulle få posterna som hälsovårdsminister, försvarsminister och finansminister.

Nationalkonservativa Nacionālā apvienība (Nationella alliansen), som i sig också rymmer partier som har varit fristående och i valet 2011 fick 14 platser i Saema, får postena som kulturminister, justitieminister samt miljö- och regionminister.

Centerhögerpartiet Reformu partija (Reformpartiet), bildat 2011 med namnet Zetlers reformparti efter namnet på förre presidenten Valdis Zetlers och med 22 platser i Saema, får posterna som inrikesminister, utrikesminister och näringsminister.

Unionen mellan bönderna och de gröna, Zaļo un Zemnieku savienība, som har 20 platser i Saema men som hittills har varit i opposition, får posterna som socialminister, utbildnings- och forskningsminister samt jordbruksminister.

Det skulle innebära att samtliga partier utom ett i Saema ingår i den kommande regeringskoalitionen.

Det återstående partiet är med 31 platser i Saema riksdagens största, centervänsterpartiet Saskaņas Centrs (Harmonicenern). Detta parti definierar sig som socialdemokratiskt och är numera medlem i Socialistinternationalen, men det som ännu mer gör övriga partier antagonistiskt inställda är det faktum att Harmonicentern, trots att det i sig har upptagit ett mindre, lettiskt socialdemokratiskt parti, framför allt är de lettiska ryssarnas parti. Och andelen ryssar i befolkningen är som bekant mycket högre i Lettland än i något annat baltiskt land.

Snöholjd prästgård och mord

Maria Langs (Dagmar Langes) ”Tragedi på en lantkyrkogård” kom ursprungligen ut 1954. När Norstedts nu (2013) ger ut den på nytt, är den försedd med ett 1950-talsaktigt omslag med en kyrka och en kyrkogård höljda i snö. Man knyter också an till det femtiotalistiska i originalutgåvan genom att återge dels en bildkarta över kyrkan med omkringliggande bebyggelse, dels en skiss över lanthandlarens hus, där det deckarhandlingsöppnande mordet äger rum. Och inte nog med det: boken inleds också med en förteckning över de agerande personerna – bra att ha, visar det sig, eftersom det i den här historien figurerar en rad personer, som man inte i samtliga fall genast lär sig namnet på.

Maria Langs styrka som deckarförfattare är mer miljö- än människoskildringen, men det vilar ett drag av Agatha Christie över hennes maner att teckna en lantlig idyll med hotfulla skuggor och befolka den med människor som nästan alla kan misstänkas för att vara mördaren, den som startar bokens deckarhandling genom att ta livet av lanthandlaren.

Hemma hos bygdens kyrkoherde Tord Ekstedt befinner sig, för att fira jul, Langs amatördeckarhjälte Puck Bure och hennes make Einar samt Pucks far, professor Johannes M Ekstedt, bror till kyrkoherden. Kyrkoherden är änkeman med en elvaårig dotter, Lotta, som har livlig fantasi – men allt som bubblar ur henne visar sig inte vara fantasier. För ordningen och mathållningen i prästhushållet står husföreståndarinnan Hjördis Holm.

Lang gör sitt bästa för att mystifiera läsarna: De flesta som förekommer i bokhandlingen kan tänkas ha det ena eller det andra skälet till att ta handelsmannen av daga, och de flesta av dem saknar alibi (visar det sig, när Pucks och Einars gode vän från kriminalen Christer Wijk försöker kartlägga vad som har hänt och i så fall varför) – här vimlar det à la klassisk pusseldeckare av tunga motiv. Och för att förvilla oss läsare ytterligare ser författaren till att blanda in ytterligare en mystifierande händelse i handlingen: kyrksilvret både stjäl och kommer tillbaka.

Våldsamt spännande blir det här aldrig, trots att unga Lotta utsätter sig för livsfara. Snarare är det här en mysdeckare med femtiotalsstämning, vilket senare tilltalar mig som växte upp under den skildrade tiden.

Men den skarpsinnige detektiven, Christer Wijk, avslöjar förstås till slut, på klassiskt konfrontationsmaner, mördaren.