Arbeiderpartiet går uppåt i ny norsk mätning

I norska Dagbladets senaste mätning, utförd av Ipsos MMI, lyfter Arbiderpartiet påtagligt, från 32,1 procent i december till 34,6 procent i januari (= + 2,5 procentenheter). Den uppåtgående trenden syns ännu tydligare, om man jämför med valet i höstas, då partiet fick 30,9 procent.

Det här går dess värre delvis ut över Sosialistisk Venstre, som i valet fick 4,1 procent och i decembermätningen 4,6 procent. I den här mätningen är SV nere under spärrgränsen och får 3,5 procent. Partiet skulle dock fortsatt få två lokala mandat i Stortinget.

Också Rødt, som med 1,8 procent (1,4 i december, 1,2 i valet) befinner sig ännu längre ner under spärren skulle enligt den här mätningen knipa ett lokalt mandat i Oslo.

Det borgerliga Senterpartiet, som tillsammans med AP och SV ingick i den förra regeringen och som nu har både en häftig inre debatt och ledarskifte på gång, klarar sig ändå förvånansvärt bra och får i januarimätningen 4,9 procent, vilket är en försvagning med 0,1 procentenheter jämfört med decembermätningen (5,0). I valet fick SP 5,5 procent.

De båda mittenpartier, som utgör underlag för den nu sittande borgerliga regeringen utan att formellt ingå i denna, verkar byta väljare med varann.

Kristelig Folkeparti har sedan förra månaden ökat med 0,6 procentenheter och får nu 5,2 procent (5,6 i valet).

Och liberala Venstre har sedan förra mätningen minskat med 0,6 procent och får nu 4,5 procent (5,2 i valet).

Det intressanta är att i den här mätningen det ledande regeringspartiet Høyre backar från 29,9 procent i december till 28,0 procent nu (= – 1,9). Fortfarande ligger Høyre dock högre än i valet, då partiet fick 26,8 procent.

I flera andra norska mätningar har regeringskollegan Fremskrittspartiet befunnit sig i utförsbacken, men den här mätningen visar på plus från 13,2 procent i december till 14,2 procent nu (+ 1). Januariresultatet ligger dock fortfarande under de 16,4 procent FrP fick i valet.

Miljøpartiet De Grønne, som inte tar ställning mellan blocken, får i den här mätningen 2,4 procent mot 2,7 i december (= – 0,3) och 2,6 i valet. Partiet fick redan i valet i höstas ett mandat i Oslo på grund av sin relativa styrka där.

Svårtolkade ändringar i den estniska väljaropinionen

I TNS Emors januarimätning för ERR ligger Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond, kvar på resultatet i decembermätningen, 22 procent.

Det är ett bra resultat jämfört med vad partiet fick i föregående val, men likväl halkar partiet i den här mätningen ned på tredje plats från att under en tid ha varit tvåa.

Jag kan faktiskt inte finna annat än att SDE ändå har klarat sig bra, om man betänker, att stora delar av partiets ledning, bland dem inte bara flera tidigare partiledare utan också den nuvarande, Sven Mikser, har låtit sig nomineras till att bli kandidater på partiets EU-vallista. Och i Miksers fall handlar det inte bara om att toppa partiets EU-valsedel med ett attraktivt och känt namn – han har i intervjuer, på fullt allvar verkar det som, deklarerat att man mycket väl kan sitta både i EU-parlamentet och samtidigt vara partiledare där hemma.

Men i Estland satsar en rad mycket kända politiker från olika partier på att bli invalda i EU-parlamentet, måhända för att det är ett mycket lugnare politiskt uppdrag, dessutom mycket bra betalt.

Men åter till den senaste gallupen:

I den glider det ledande regeringspartiet, det liberala, delvis nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) med 24 procent upp på andra plats. Under hösten låg partiet på grund av skandaler och kritik rekordlågt och fick i decembermätningen 18 procent, så den aktuella siffran innebär ett jättekliv uppåt. Det här är en nästan obegriplig framgång, särskilt mot bakgrund av att partiet i regeringsställning runt årsskiftet egentligen inte har åstadkommit något särskilt substantiellt (mer än alltså att ha undvikit att göra helt nya skandaler).

Vid första anblicken på de aktuella gallupsiffrorna kunde man tro att det här är en effekt av övergångar från Keskerakond (Centerpartiet). Reformierakonds partner i regeringen, det nationalistiska, kristna och socialkonservativa Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) går nämligen upp från 20 procent i december till 22 procent nu.

Keskerakond tappar däremot kraftigt stöd: får i januarimätningen 25 procent mot hela 32 procent i december. Varför, får man heller inte veta i artiklarna om den senaste opinionsundersökningen.

Men hur väljarströmmarna faktiskt har gått är svårt att veta, eftersom ”vet ej”-alternativet den här gången har samlat hela 34 procent (jämfört med 31 procent i december) av sammanlagt 899 tillfrågade röstberättigade och ingen analys föreligger vare sig av detta eller av hur väljarströmmarna har gått mellan partierna – de här strömmarna kan som bekant ha flerstegseffekter.

Nu är djävulen lös på Dramatens stora scen

Michail Bulgakov (1891-1940) var en av Sovjetunionens främsta författare, till att börja med också uppburen av dess kommunistiska toppskikt – Stalin själv lär ha sett ”Familjen Turbins dagar”, dramatiseringen av Bulgakovs tidiga roman ”Det vita gardet”, inte mindre än 13 gånger.

Men det var inte lätt att behaga dem som enväldigt styrde i landet. Den roman som är Bulgakovs främsta, ”Mästaren och Margarita”, över huvud taget en av de stora prosaverken i världslitteraturen, gavs aldrig ut under hans livstid. Bulgakov arbetade med den 1928 fram till sin död 1940 – hann både bränna och skriva till delar – men den publicerades, som följetong, först 1966-1967 och gavs ut som samlad volym 1967. Och inte förrän 1973 gavs den ut ocensurerad på ryska.

Redan 1971 kom dock Lars Erik Blomqvists översättning till svenska ut, i originalpocket på AWE Gebers – senare har den återutgetts av Norstedts, i vilket detta förlag har inlemmats. Jag läste den svenska översättningen tidigt och entusiastiskt. (Någon snodde för övrigt mitt ursprungliga exemplar, men jag har senare köpt ”Mästaren och Margarita” i ny pocketutgåva.)

”Mästaren och Margarita” har också satts upp, bearbetad till teaterpjäs, på oräkneliga teatrar runt om i världen.

I det fallet finns ingen kanoniserad teaterversion. När nu Dramaten har satt upp den på Stora scenen (premiär 16 januari 2014), har dramatiseringen gjorts av Niklas Rådström. För regin står Stefan Metz och för scenografin – vi rör oss, med en smula varierat fokus, i samma scenrum – Alex Taragüel Rubio.

Jag hade problem med den här föreställningen, delvis av banala skäl: De biljetter vi lyckades få gällde platser i första radens fond, varifrån det faktiskt – inte bara för min hustru, som har hörsnäckor – under långa perioder var svårt att höra alla replikerna. Dessutom hade vi framför oss personer – inget ont om dem! – som skymde sikten för oss, så att vi hela tiden måste försöka luta oss åt vänster eller höger för att se vad som hände på scenen. Det här kunde inte vår flera årtionden gamla läsning av romanen kompensera.

Dessutom spelade flera av skådepelarna flera olika roller i den här dramatiseringen.

Inte heller begrep jag riktigt vitsen med att låta Mästaren/Jesjua spelas av en kvinna, vilket inte är någon anmärkning mot Elin Klingas sätt att spela – men den här lesbiskt anstrukna vinklingen finns knappast hos Bulgakov. Det fanns heller inga problem med Hans Klingas sätt att spela satansgestalten Woland, Jennie Silfverhjelms tolkning av rollen som Margarita eller Johan Holmbergs scenframställning av Korovjev.

Handlingen, sådan vi ser den på scenen, blir likväl svårtolkad. Kanske är det djävulen som har haft en hand med i spelet och styrt uppsättningen på Dramaten.

Palmepriset till Rosa Taikon, en viktig markering också med anledning av romernas allt mer utsatta situation

I fredags var jag och Birgitta i Riksdagen för att närvara vid utdelningen av 2013 års Olof Palme-pris. Det har genom åren tilldelats en rad internationellt bemärkta personer, men i år gick priset till en svensk, Rosa Taikon. Svensk, ja – men också rom, därmed en företrädare för en folkgrupp som nu åter utsätts för en tilltagande diskriminering. Jag behöver där inte nöja mig med att hänvisa till vad romer i länder som Rumänien och Ungern utsätts för – en del av dem drivs hit för att tigga ihop pengar till familjens överlevnad och lever här, även vintertid, under omständigheter som vi har fått ta del av i TV. Polisen i Skåne har fört särskilt register över romer, så väl åldringar som små barn, alla tydligen – oberoende av faktiskt leverne – misstänkta för att vara åtminstone presumtiva brottslingar.

Rosa Taikon, själv en mycket skicklig skilversmed – jag och Birgitta var i november 2011 på vernissagen till hennes utställning på Nordiska museet – tilldelades 2013 års Olof Palme-pris ”för sin livslånga kamp för mänskliga rättigheter”, och hon skrädde inte orden i fråga om det jag skriver om ovan, när Pierre Schori hade läst upp motiveringen och hon ur Lisbet Palmes hand tillsammans med ytterligare personligt understrykande av motiveringen mottog priset, 75.000 USD.

Rosa uppehöll sig i sitt tacktal främst vid romernas åter igen allt mer utsatta läge men framhöll också, att hon såg priset inte som något som gavs bara till henne själv utan också till hennes nu avlidna syster, Katarina Taikon. Jag har skrivit om mina publiceringar av texter av Katarina, till exempel om Katizi, i samband med att jag skrev om Rosas utställning på Nordiska museet – se vidare ovan under Kulturspegeln, Konst & museum.

Och liksom vid den vernissagen medverkade vid prisutdelningen i Riksdagen Hans Caldaras och medmusiker.

Efter prisceremonin fick vi tillfälle att hälsa på både Rosa Taikon och Lisbet Palme, även paret Palmes söner Mårten och Joakim som vi känner sen gammalt. Och på vägen ut hade vi en pratstund med bland andra Stefan Löfven.

Under mottagningen efteråt återsåg jag många gamla vänner, bland annat arbetskamrater från min tid på den socialdemokratiska partiexpeditionen.

* * *

Palme-priset har genom åren tilldelats bland andra Cyril Ramaphosa, Václav Havel, Hannan Ashrawi, Anna Politskovskaja, Aung San Suu Kyi och Kofi Annan.

Melodikrysset nummer 4 2013

I går var jag och Birgitta först i riksdagshuset i samband med utdelningen av Palme-priset. Priset gick i år till Rosa Taikon, vilket är en välbehövlig markering med anledning av romernas åter igen utsatta situation. På kvällen gick vi på Dramaten och såg Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”.

Jag ska senare skriva om båda de här sakerna, men nu är det lördag, och då är det Melodikrysset som gäller.

Dagens kryss innehöll en del jättelätta saker men också frågor som inte var alldeles lätta, för mig i alla fall.

Det började lätt, med Kjerstin Dellert och ”O, min Carl Gustaf”. Själv håller jag mig hellre till Emil Nordlander än till kungaparets bröllop.

Alice Tegnérs barnvisevärld är jag förtrogen med allt sedan min egen skoltid. Så visst känner jag igen ”Vart ska du gå, min lilla flicka?”.

Och jag känner omedelbart igen ”Med en enkel tulipan”, signaturmelodin till ”Det ska vi fira”, Jules Sylvains melodi, som man ofta förr hörde i Harry Brandelius’ tappning.

Vi som är lite äldre minns också ”Fly Me To the Moon” med Frank Sinatra.

Och jag har allt med the Beatles på skiva, så också ”All You Need Is Love”.

Annat var lätt för oss som länge har löst Melodikrysset. ”Mustang Sally” har varit med tidigare.

Instrumentfrågan kunde man klara, om man lyssnade noga på Viva Voce. Bakom rösterna hördes både orgel och luta.

Lisa Nilsson har jag hört i många sammanhang, inte bara på skiva utan också i TV och i radions sommarprogram. I dag hörde vi henne i ”Var är du min vän”.

Också dagens två andra svenska sångerskor har jag hört i olika sammanhang, men i de fallen var det lite knepigare att komma på vilka de var.

”Karneval” med Ewa Roos minns jag helt enkelt inte.

Och också Lena Andersson har jag förstås hört – men jag kopplade henne inte omedelbart till ”Hasta mañana”, som skrevs av bland andra Benny Andersson.

Helt utanför den musikvärld som jag brukar lyssna på befinner sig Danny Saucedo. ”Todo el mundo”/”Dancing In the Streets” är ingenting jag kan påminna mig att jag har lyssnat på förut.

Och i mitt åttiotalslyssnande finns också en del luckor. I en av dem hittar man ”Every Time You Go Away” med Paul Young.

Men jag är å andra sidan, med hjälp av de ledbokstäver jag får ihop och lite letande på nätet, hyggligt skickad i att till slut lösa hela Melodikrysset.

Och på vägen dit lär man sig ju också ett och annat nytt.

Maria Lang-deckare, filmad enligt löpande band-principen

Ett antal gamla Maria Lang-deckare har återutgivits, och samtidigt har fem av hennes böcker filmatiserats. Eftersom de ledande karaktärerna återkommer, spelas de av samma skådespelare: Berättarperspektivet är i böckerna så väl som filmerna Pucks (Tuva Novotny), i det här aktuella fallet svårt förkyld, vilket markeras med halsduk. Bekant med trakten – bergslagsbygd, närmare bestämt Rödbergshyttan – är hennes man, Einar Bure (Linus Wahlgren), men den riktigt centrala rollen intas i den här historien av deras vän, Christer Wijk (Ola Rapace), anställd på Riksmordkommissionen i Stockholm. Det som har fört den senare till den här miljön är Gabriella Malmer (Lisa Henni): komissarie Wijk har blivit kär och ämnar ingå förlovning med föremålet för sin kärlek.

Ett mord äger rum i familjekretsen i den här bruksherrgården, och ett gammalt uppdagas. När det gäller huvudintrigen ber jag att få hänvisa läsarna till min recension av den underliggande boken av Maria Lang (Dagmar Lange). Du hittar texten ovan under Kulturspegeln, Deckare.

Filmatiseringen följer, åtminstone i grova drag, handlingen i boken, även om den senare är mycket mer detaljerad och sålunda mer begriplig.

Några rutinerade skådespelare gör ett par av rollerna: Anita Wall spelar faster Fanny, disponent Fredrik Malmers (Måns Westfelt) syster, och Anders Ekborg gör rollen som Jan-Axel – någon Jan-Axel finns inte i Langs original. Nämnas bör också Andreas Nilsson som Otto.

Regissören, Daniel Di Grado, har i en del avseenden gjort ett hyggligt jobb, men eftersom jag, trots att jag såg filmen först, fick lov att läsa bokförlagan innan alla bitarna föll på plats, har nog också den här filmdelen sina brister.

Kyssar som ändar med döden

Maria Lang – Dagmar Lange – har som metod att presentera sitt persongalleri genom att minutiöst beskriva de agerandes klädsel. Huruvida alla dessa klädesplagg kom från tidens modemagasin eller speglade ett genuint intresse hos henne själv, vet jag inte.

I hennes deckare från 1953, ”Rosor, kyssar och döden” (återutgiven av Norstedts 2013), är miljön, herrgården Rödbergshyttan i Bergslagen, dessutom inbäddad i rosor. Oftast namnges rosorna inte, men på ett ställe nämns tre tehybrider vid namn: den gula President Herbert Hoover, den vita Charles Mallerin och den vita Virgo. Jag vet ju inte om de här rosorna är tillräckligt härdiga för bergslagsklimatet, men åtminstone två av dem var vid tiden för bokens publicering så pass nya att de omöjligt, som antyds på ett annat ställe i boken, kan vara bevarade delar av en gammal trädgård.

Inte för att det här spelar någon större roll, men det här stärker min läsarkänsla av att de här rosorna liksom de många namngivna klädesplaggen med sina snitt och olika färger utgör rekvisita i den teater Lan/Lange förevisar.

Däremot lyckas hon nästan aldrig individualisera sina rollfigurer genom att låta dem tala ett individuellt färgat, karaktäristiskt språk. Men i den här boken finns faktiskt en udda gubbe, Udda-Kalle, som talar bergslagsmål.

Fast nu har jag onödig länge varit bara kritisk – den här boken har faktiskt goda deckarsidor också.

Till Langs/Langes talanger hör att skapa läslockande inledningar. I den här boken får Puck och Einar Bure en inbjudan till ett förlovningskalas, och inte nog med det: Den som, till deras stora överraskning, tänker förlova sig är deras gode vän, kriminalkommissarie Christer Wijk. Och eftersom den han ska förlova sig med, Gabriella Malmer, har sitt hem, herrgården Rödbergshyttan, inte så långt från den bilväg de ändå ska ta, svänger de in i förväg för att hälsa på.

I den här miljön råkar de snart ut för mystiska händelser: gamle disponenten, Fredrik Malmer, ändrar plötsligt sitt testamente, med Christer och Puck som inkallade vittnen, och sedan på natten hör Puck egendomliga ljud och hittar disponent Malmer död och husföreståndarinnan som vakade vid bädden nedsövd, drogad.

Sedan visar det sig att det här stället ruvar på fler mysterier och hemligheter. Vad hände egentligen med den sköna Udda-Gertrud, som försvann? Fyndet av hennes lik, som har legat nedgrävt i ett par årtionden i en jordkällare, bidrar till att kasta ljus över mörka händelser, både nu och i det förflutna.

På klassiskt pusseldeckarvis avslöjar också Christer Wijk mördaren och ställer, först efter att ha gjort en kringgående rörelse, bland annat ha slagit upp sin förlovning, den som är skyldig inför entydigt utpekande bevis. Det här leder också till att mördaren tar sitt eget liv.

Man får väl lov att säga att upplösningen tog överraskande lång tid. Det fanns ju ändå en hint i form av ett markant minskat belopp i gamle disponentens ändrade testamente.

Fremskrittspartiet går tillbaka, och Sosialistisk Venstre ligger på spärrgränsen

Ytterligare en opinionsmätning, den här gången gjord av Opinion för Avisenes Nyhetsbyrå, bekräftar – utan att siffrorna är identiska – den nedgång för Fremskrittspartiet jag noterade i samband med en annan mätning.

I den aktuella mätningen får FrP 13,4 procent, vilket är en tillbakagång med 1,4 procentenheter jämfört med föregående mätning. I valet i höstas fick partiet 16,3 procent.

Också enligt den här mätningen går det uppåt, med 0,9 procentenheter, för Høyre, som nu stöds av 28,8 procent.

Av den nya borgerliga koalitionsregeringens båda samarbetspartier i Stortinget klarar sig i den här undersökningen liberala Venstre bäst: ökar med blygsamma 0,1 procentenheter till 5,5 procent.

Kristelig Folkeparti backar med 1 procentenhet och landar på 4,8 procent.

Det tredje mittenpartiet, Senterpartiet, som ju var en del av den förra, röd-gröna regeringskoalitionen, backar också enligt den här undersökningen (- 0,4) och stöds nu av 4,5 procent.

Sosialistisk Venstre, också det en del av förra regeringen, ligger darrigt till, precis på spärrgränsen, med 4 procent, men det är ändå en uppgång med 0,5 procentenheter sen förra mätningen.

Det ledande partiet i den förra regeringen, Arbeiderpartiet, stärker sin ställning med 1,1 procentenheter och är med 33,8 procent landets största parti.

Det lilla yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,1 procentenheter till 0,9 procent.

Och Miljøpartiet De Grønne, som i det norska fallet vägrar välja sida, är nu, med 3,9 procent (+ 0,8), snubblande nära spärrgränsen.

Pressgroda

hittad via Journalisten nummer 1 2014:

”En halv älg har ledningen på jaktgården beslutat att skänka. Plus kött från minst ett 20-tal av funktionärerna!”

Mitt i Bromma

Kan socialdemokratin växa sig stark också i Ryssland?

Eftersom jag på 1950-talet gick i först realskola, sedan latingymnasium, behärskar jag inte bara engelska utan har också i ett antal år pluggat tyska och franska (och alltså latin).

Jag fick i studenten A i svenska, men eftersom jag bland annat har läst nordiska språk, har jag inte bara lärt mig lite fornisländska utan också till exempel läst ett urval skönlitterära böcker i norskt respektive danskt original.

Det här hade jag sedan stor nytta av när jag under ett antal år var de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Jag höll mig à jour med vad som hände i politik och samhälle i grannländerna genom besök, inte bara i samband med partikongresser, men också genom att prenumerera på de ledande tidningarna i grannländerna, dock inte i Lettland och Litauen, eftersom jag inte kan lettiska och litauiska.

Men estniska, som är mitt barndomsspråk, kan jag läsa, och när det gäller Finland är jag, tack vare att estniska och finska är besläktade, inte uteslutande hänvisad till svenskspråkiga media.

Ofta önskar jag, att jag också behärskade ryska – trots det ryska imperiets väldighet och närhet är nyhetsrapporteringen därifrån, liksom nu från Ukraina, starkt begränsad här i landet: Det som sker bortanför akuta kriser får vi veta väldigt lite om i svenska media.

Estniska media, som jag följer på nätet, är lite bättre, detta eftersom Ryssland finns som en (ibland hotfull) mäktig granne vid östgränsen, kanske också för att landet efter den återerövrade självständigheten har fått en ny, stor rysk minoritet.

På de estniska socialdemokraternas (Sotsiaaldemokraatlik Erakonds) hemsida läser jag ett pressmeddelande om att Ivari Padar deltar i de ryska socialdemokraternas sammanslagningskongress.

Av texten framgår att vid den här kongressen, som äger rum i Moskva den 25 januari, kommer två partier att slås samman. Dels Rysslands socialdemokratiska parti. Dels något som kallas De grönas allians – Folkpartiet, på ryska, som jag inte behärskar, Альянс зелёных – Народная партия.

Jag läser mig också till att ledarna i dessa båda partier heter Gennadi Gudkov respektive Gleb Felisov, men i övrigt vet jag ingenting om de här sammangående partierna och deras eventuella möjligheter att göra sig gällande.

Men uppenbarligen anser de ganska framgångsrika estniska socialdemokraterna, att sammanslagningskongressen är så pass intressant, att man skickar dit Padar, partiledare för estniska SDE 2003-2009 och estnisk EU-parlamentariker från 2009.