Historien om Johannes och Trubbnos som film

Harald Beijer (1896-1955) var en på sin tid rätt mycket läst romanförfattare. För det borgade också att inte mindre än tre av hans romaner publicerades i FiBs folkbokserie och såldes i stora upplagor, 50.000, 60.000 respektive 85.000 exemplar. Han medverkade förstås också i tidningen Folket i Bild.

Romanen ”Johannes och Trubbnos” från 1949 har jag inte läst, men nu har jag sett filmatiseringen från 1952, kallad ”När syrenerna blomma”. Jag antar att filmens handling ligger nära bokens, eftersom det var Harald Beijer själv som skrev filmmanus.

För regin stod Ivar Johansson (1889-1963), en både flitig och känd filmregissör under 1930- och 1940-talen samt första hälften av 1950-talet. Fotograf var i det här aktuella fallet Sven Nykvist.

Man kan ha många, även kritiska, synpunkter på ”När syrenerna blomma”, men som folklivsskildring känns den – i motsats till många andra filmer – äkta, och det är inte bara de blommande syrenerna Sven Nykvist har lyckats med i sitt foto.

Som människoskildring är den mer trubbig. Man kan nog förstå, varför den manlige huvudpersonen blev som han blev – han övergavs till exempel av sin mor (Gudrun Brost) i Stockholm och utackorderades sedan till en familj ute på landet – men en rad enskilda händelser som ska illustrera vad som formade hans utveckling är så bjärt tecknade, att de ibland tenderar att slå över i oavsedd komik. Den mycket unge Johannes spelas av Paul-Erland Dahlerus, och Johannes i stan, först som kadett, spelas av Carl-Henrik Fant, senare mer känd under namnet Kenne Fant.

Som kontrast till honom, och kanske just därför så lockande för honom, framställs hans skolkamrat och kärlek från unga år, Charlotta (Nine-Christine Jönsson), kallad Trubbnos. Också hon flyttar till Stockholm och får där till att börja med hushållstjänst hos sin snåla och krävande och orättvisa faster, spelad av Hjördis Pettrsson.

I stället får hon bo hos Emma (Anna-Lisa Baude), husjungfru i Johannes’ barndomshem, och hennes man. Genom flitigt arbete samlar hon allt mer pengar på sin sparbanksbok.

Men eftersom hon är en sedesam flicka – inget sex före äktenskapet! – kompenserar sig Johannes i Julias (Maj-Lis Lüning) säng. Eftersom hon är vad som i Svenska Filminstitutets rollförteckning kallas ”femme fatale”, har han varit i den där sängen förut.

När den här historiens madonna möter dess hora, uppstår det svåra komplikationer – bland annat blir Johannes vid ett sådant tillfälle på restaurang svårt plakat på champagne, inbeställd för Trubbnos’ genom hårt arbete hopsparade pengar.

När sedan horan vid ett tillfälle, när Johannes åter har tagit Trubbnos ut på restaurang för att försonas och lite mera och han är ute för att hämta det där lite mera, slår sig Julia ner vid Chalottas bord och börjar berätta – varefter det utbryter slagsmål mellan damerna.

Nu återkommer emellertid Johannes och leder ut den förtvivlade och arga Trubbnos, som får lugna ner sig på en parkbänk bland blommande syrener. Och där tar han fram förlovningsringar med ingraverade namn och allting. Med ringarna på fingrarna går de in i restaurangen för att dansa tillsammans.

Hela havet stormar i dansk politik

Opinionsundersökningarna har duggat tätt i Danmark på sista tiden och hela havet stormar – men det mest anmärkningsvärda med dem är nog att det populistiska Dansk Folkeparti i flera mätningar har varit landets i storleksordning andra parti, alltså större än Socialdemokratiet, som ju historiskt har varit Danmarks ledande politiska kraft.

I en mätning utförd av Wilke för Jyllands-Posen får Socialdemokatiet nu stöd av 18,3 procent, jämfört med 21,6 i januari och 24,8 procent i valet 2011.

Danmarks näst största parti är därmed Dansk Folkeparti, som stöds av 19,5 procent (12,3 procent i valet 2011).

Enligt Wilkes väljaranalys har Socialdemokratiet, förutom till Dansk Folkeparti, också förlorat väljare till yttervänsterkoalitionen Enhedslisten.

Rubriken över en artikel om en opinionsundersökning, utförd av Megafon för TV2 och Politiken, lyder:

Dansk Folkeparti øger forspringet til Socialdemokraterne

Enligt den här undersökningen får Socialdemokratiet stöd av bara 17,6 procent (mot alltså 24,8 procent i valet).

Dansk Folkeparti stöds i den här undersökningen av hela 21 procent (12,3 procent i valet 2011).

I Information har jag hittat en artikel som refererar en ny opinionsmätning, utförd av Greens för Børsen. Jag har senare lyckats hitta hela mätningen:

Socialdemokratiet får i den här mätningen 19,3 procent, att jämföra med 20,1 procent i januari och 24,8 procent i valet 2011.
Näst största parti, om än knappt, är i den här mätningen Dansk Folkeparti med 19,4 procent (12,3 procent i valet).
Större är då bara det allmänborgerliga Venstre – mer höger än namnet antyder – med 26,8 procent (26,7 procent i valet).
Socialdemokratiets kvarvarande partner i regeringen, det socialliberala Radikale Venstre, går i den här mätningen upp, till 10,4 procent (9,5 procent i valet).
Socialistisk Folkeparti, som hoppade av regeringskoalitionen med S och RV och i samband med det tappade förutvarande ministrar till Socialdemokraterne respektive Radikale Venstre och dessutom en folketingsledamot till Venstre (!), har enligt den här mätningen inte återhämtat sig och får 3,7 procent (9,2 procent i valet). Mitt i all den här turbulensen har partiet dock lyckats – enhälligt – välja ny partiledare, Pia Olsen Dyhr.
Yttervänsteralliansen Enhedslisten (också med grön profil) befäster, med 10,3 procent i den här mätningen, åter sin ställning som ett större parti än SF. I valet 2011 fick Enhedslisten 6,7 procent.
Om vi går över till den borgerliga sidan, står Konservative fortfarande och stampar. I den här mätningen får partiet stöd av 4,4 procent, mot 4,9 procent i valet.
Inte heller går det framåt för Liberal Alliance, som i den här mätningen får 4,5 procent, att jämföra med 5 procent i valet.

Voxmeter gav den 23 februari följande bild av opinionsläget:

Socialdemokraterne 20,5 procent (24,8 procent i valet 2011.
Dansk Folkeparti 18,1 procent (12,3 procent i valet).
Radikale Venstre 9,9 procent (9,5 i valet).
Socialistisk Folkeparti 3,8 procent (9,2 procent i valet).
Enhedslisten 10,1 procent (6,7 procent i valet).
Venstre 27,6 procent (26,7 procent i valet).
Konservative 4,5 procent (4,9 procent i valet).
Liberal Alliance 4,9 procent (5,0 procent i valet).

Yougove, också den 21 februari:

Socialdemokraterne 18,3 procent (24,8 procent i valet 2011).
Dansk Folkeparti 23,8 procent (12,3 procent i valet).
Radikale Venstre 8,4 procent (9,5 i valet).
Socialistisk Folkeparti 4,1 procent (9,2 procent i valet).
Enhedslisten 10,8 procent (6,7 procent i valet).
Venstre 24,3 procent (26,7 procent i valet).
Konservative 4,5 procent (4,9 procent i valet).
Liberal Alliance 5,6 procent (5,0 procent i valet).

Låt oss avslutningsvis stanna vid situationen för den danska vänstern.

Socialdemokratiets ställning har åter försvagats genom tapp både till höger (Dansk Folkeparti) och till vänster (Enhedslisten).

Socialistisk Folkeparti har tappat både representanter i Folketinget och väljare, det senare främst till Enhedslisten. Valet av ny partiledare har åtminstone ännu inte stabiliserat partiets läge.

Det rödgröna, av kommunistpartier grundade Enhedslisten har etablerat sig på en ny styrkenivå.

Av de kvarvarande regeringspartierna är det socialliberala Radikale Venstre som verkar ha tjänat på all turbulensen. Till detta har – har jag sett någon dansk analytiker hävda – SFs uttåg ur regeringskoalitionen bidragit: Vänsterborgerliga väljare skulle enligt den här teorin ha lättare för att stödja ett borgerligt parti, som inte har ett så nära samarbete med ett socialistiskt parti.

Till slut: dansk press, till exempel Politiken, publicerar nu artiklar som spekulerar i att statsministern, ledaren för Socialdemokratiet Helle Thorning-Schmidt, eventuellt skulle vara inne på att rädda sitt eget skinn, slänga in handduken därhemma och i stället söka ett (välbetalt) EU-uppdrag som kommissionär. Socialdemokratiska framgångar i EU-valen senare i vår kunde ju där ge nya öppningar.

Den här diskussionen har nu i Danmark gått så långt, att man också börjar nämna tänkbara kandidater till partiordförande- och statsministerposten (än så länge en kombination). Bland dem som nämns finns finansminister Bjarne Corydon och arbetsmarknadsminister Mette Fredriksen.

Norge: Høyre ner och Fremskrittspartiet upp

I en rad norska opinionsmätningar har tendensen varit, att Høyre har växt på regeringspartnern Fremskrittspartiets bekostnad. I Ipsos mätning för Dagbladet har det här dock förändrats: Høyre faller med 1,5 procentenheter till 26,5 procent, medan Fremskrittspartiet ökar med 0,8 procentenheter till 15 procent.

Den blå-blå regeringskoalitionens stödpartier i Stortinget ökar något, men detta innebär inga större förändringar för deras vidkommande: Kristelig Folkeparti ökar med 0,1 procentenheter till 5,3 procent, och liberala Venstre ökar med 0,7 procentenheter till 5,2 procent.

Senterpartiet, som före valet förra hösten var en del av den av Arbeiderpartiet ledda regeringen och som just nu är inne i en ledarkris, minskar i den här undersökningen med 0,2 procentenheter och får 4,7 procent.

Ännu sämre går det för Sosialistisk Venstreparti. SV minskar i och för sig också med 0,2 procentenheter, men dess resultat är fortsatt historiskt lågt, 3,3 procent.

Det lilla yttervänsterpartiet Rødt vinner samtidigt 0,2 procentenheter och får därmed stöd av 2 procent.

Arbeiderpartiet minskar också med 0,2 procentenheter men ligger med 34,4 procent ohotat kvar i positionen som Norges största parti.

Det utanför blockpolitiken stående Miljøpartiet De Grønne ökar med 0,6 procentenheter men kommer därmed ändå inte upp i mer än 3 procent.

Andra chansen

Andra chansen i Melodifestivalen bjöd inte på några överraskningar.

Möjligen förvånade det mig, att ”Raise Your Hands” med Ammotrack röstades bort redan i första omröstningsomgången. Däremot hör jag inte till dem som sörjer, att ”En himmelsk sång” med Ellinore Holmer inte gick vidare den här gången.

Inte heller sörjer jag att ”All We Are” med State of Drama inte gick vidare till duellplats.

I den ena av duellerna överraskade Linus Svenning och hans ”Bröder” med att klå den mer rutinerade Martin Stenmarck och hans ”När änglarna går hem”. Men vad det är som får TV-tittarna att rösta som de gör är fortfarande en gåta. Det skulle också vara intressant att få veta hur olika ålderskategorier – bland dem en stor mängd barn – röstar, om de röstande favoriserar artister från den egna regionen, om de röstande bortser från schlagerkvalitéer och i stället väljer en musikgenre de själva gillar plus annat liknande.

I den här Andra chansen röstade hårdrocksentusiasterna – inget ont om hårdrock, men schlagermusik är det ju knappast – fram Outtrigger och ”Echo” ända fram till en av de två slutduellerna.

Den vanns dock – rättvist, tycker jag – av den rutinerade Helena Paparizou och ”Survivor”.

Strandsatta

Vad händer med människor som strandsätts på en öde ö?

Daniel Defoe (1660-1731) var med sin ”The Life And Strange Surprising Adventures of Robinson Crusoe” (1719) – i Sverige också känd som ”Robinson Kruse” – först med att litterärt gestalta den här problematiken. Mitt exemplar i bokhyllan bär titeln ”Robinson Crusoe” (svensk översättning Harry Lundin, Klassikerförlaget/Rabén & Sjögren) och anges vara en något förkortad upplaga, vilket inte förvånar mig: varken den här utgåvan från 1990-talet eller några andra – jag läste den först redan under folkskoletiden – brukar vara ordagranna och oavkortade, när de presenteras för barn och unga. Men det här är en hygglig utgåva!

Huvudproblematiken i den här boken – vad händer med människor som strandsätts på en öde ö? – har senare gestaltats skönlitterärt av många olika författare.

När Lisa Tetzner (1894-1963) skrev sin långa och mycket läsvärda bokserie om barnen i 67an i Berlin, lät hon bland annat den judiska flickan Miriam, på flykt undan nazisterna i Tyskland, tillsammans med ett antal andra barn råka ut för ett skeppsbrott som ändade i att barnen blev strandsatta på en öde ö utanför Sydamerikas kust. Det här är, bland mycket annat, en skildring av både solidaritet och egoism.

William Golding (1911-1993), som fick nobelpriset i litteratur år 1987, gav också ut en bok på det här temat, en vuxenroman men med barn i huvudrollerna: ”Lord of the Flies” (1954), på svenska ”Flugornas herre” (1959). Golding är en ojämn författare, men ”Flugornas herre” är utan tvekan i nobelprisklassen. En sevärd filmversion gjordes 1963 av Peter Brooks.

Fler exempel skulle kunna nämnas, men den här genomgången är bara avsedd att teckna en bakgrund till Arto Paasilinnas ”Paradisets fångar” (översättning Camilla Frostell, Brombergs 2010), i finskt original ”Paratiisisaaren vangit”, 1974.

Som den finska men inte svenska titeln anger, hamnar de agerande i den här historien, när deras plan störtar, på en ö, en paradisisk sådan – men de är lika fullt fångar på den. Ön ligger någonstans i den indonesiska övärlden, och eftersom planet har drabbats av och drivit i väg under ett våldsamt oväder, tror förstås alla, att planet har störtat någonstans i havet och alla ombordvarande har omkommit. När de vid ett tidigt tillfälle under vistelsen på ön siktas av indonesiskt flyg, tror militärerna ombord att de är gerillasoldater och skjuter på dem i stället för att rädda dem.

Eftersom planet hade störtat i en lagun, lyckades de flesta ombord, 26 kvinnor och 22 män, ta sig i land. Flertalet av dem var finländare eller svenskar; besättningen var brittisk och ett par läkare norrmän. Passande nog var många av de här strandsatta sjukvårdspersonal respektive skogsarbetare, båda kategorierna på väg att transporteras till FN-projekt.

Upp dyker efter ett tag också en förrymd indonesisk soldat, av skandinaverna snart döpt till Indones-Janne.

Den här Janne får också en konfliktutlösande roll, när han blir vansinnigt svartsjuk (och mordiskt arg) i sambaband med att han upptäcker, att det barn hans på ön erövrade käresta väntar möjligen är en annan mans.

Alla övriga kvinnor klarar sig från den sortens konsekvenser av det sexualliv de praktiserar genom att använda spiral – spiralerna, uppfiskade ur flygplansvraket, var avsedda som u-hjälp till Indien.

Mycket av det här är både roligt och fyndigt, även om Paasilinna särskilt i början också frestar läsarnas kräkreflexer med att de skeppsbrutna tvingas äta i djungeln infångade ormar. Fast sedan stiger de skeppsbrutnas välstånd till en högre nivå: de äter både fisk och stora sköldpaddor, och en efter en lyckas de få bättre bostäder genom att bygga hyddor på stolpar. Jämfört med barnens i ”De skeppsbrutnas ö” respektive ”Flugornas herre” är deras liv märkvärdigt paradisiskt, vilket ytterligare förstärks genom omfattande tillverkning av kokosbrännvin.

Man kläcker och förverkligar så småningom också genom hårt och organiserat skogsarbete idén att i djungeln röja ett fullkomligt gigantiskt SOS, riktat upp mot skyn. När det här till slut är klart för att sättas i brand nattetid, har en del av de flygskeppsbrutna hunnit falla i tvivel om värdet med att bli räddade och återvända till den så kallade civilisationen. Så man röstar om saken – men en majoritet vill fortfarande komma därifrån, och det brinnande SOSet riktas en natt mot skyn, där det kan fångas upp av satelliter.

Den armada som nu dyker upp och först beskjuts av de skeppsbrutna visar sig vara en del av den amerikanska örlogsflottan. Och den anser att order är order, så även de skeppsbrutna som inte vill bli räddade fångas in och transporteras, så småningom, hem.

Fast en av engelsmännen återvänder så småningom till ön, nu med hustru och barn. Hustrun och barnen finner sig dock inte till rätta på den öde ön och återvänder hem, så han stannar ensam kvar.

I en epilog får man även veta hur det senare går för de övriga flygskeppsbrutna vi har blivit bekanta med. Om den kvinna som stod i centrum för det dramatiska svartsjukedramat på den öde ön får vi veta följande:

”Fru Sigurd har skilt sig och är numera sambo med Indones-Janne. Barnet som föddes friskt och välskapt i Sverige tycks av allt att döma ändå vara hans. Janne driver ett litet hyrbilsföretag.”

Melodikrysset nummer 9 2014

Dagens melodikryss var en blandning av lätt och svårt.

Det började lätt: ”Ta mig i din livbåt” (”Take Me In Your Lifeboat”) är kanske inte någon av Alf Roberstsons mest kända låtar, men hans karaktäristiska röst är lätt att känna igen.

Ännu lättare var det att identifiera Caroline af Ugglas, i dag med ”Snälla snälla”. Den kommer man i håg, fastän den förekom i Melodifestivalen 2009. Varför innehåller årets melodifestival inget som fäster sig i melodiminnet på det där sättet?

Men inte allt som Anders Eldeman plockar upp ur tidigare melodifestivaler hör till det som blir evergreens. Ett exempel ur dagens kryss är ”Desperados” med Pernilla Andersson från Melodifestivalen 2011.

Lättare att komma i håg är då Petra Nielsens ”Tango tango” från 2004, delvis för hennes kuriösa uttal: ”Tängo tängo”.

Fredrik Kempe kommer man ju i håg för att han så flitigt år efter år förekommer som låtmakare i melodifestivalerna. Men att han själv sjöng ”Finally” i Melodiestivalen 2004 hade jag glömt.

Dagens svåraste uppgift tyckte jag för egen del annars var att identifiera Katarina Ewerlöf i ”Icke så”.

Då är jag mer bekant med Mats Rådberg, som tillsammans med Rankarna framförde ”Du kan lita på pojkarna över 35″. Just den här låten hör väl inte till det bästa han har gjort, men han har gjort en hel del annat som inte är så dumt. När jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), hade vi en porträttartikel om honom, där researchen en smula underlättades av att hans båda föräldrar, Sven och Karin, jobbade på tidningen, med reklam respektive distribution. Mats har förresten några gånger skrivit kommentarer här på min blogg.

Monica Zetterlund har jag också kommit i kontakt med, bland annat när hon turnerade med Tage Erlander och senare Olof Palme. Min tidning, Aktuellt i politiken (s), gjorde förresten en artikel om henne och min egen hustru, Birgitta Dahl, på besök hemma hos Monica. Utgångspunkten för det här dubbelporträttet var att de här båda damerna var födda samma år, samma månad och samma dag. I dag hörde vi dock inte just Monicas version av ”Gröna små äpplen”, i original ”Little Green Apples”. Allt detta för att vi till slut skulle komma fram till svaret på vad äpplen kallas i sin första begynnelse: kart.

I dag förekom för övrigt ytterligare en fråga, som hade anknytning till ytterligare en artist med partikoppling (S). Jag tänker då inte på Thore Skogmans budskap ”ja, se pengar, ja, se pengar, är till bekymmer för fattig och för rik” utan på att han – och jag lovar att det var av övertygelse; han var en brukspojke – ställde upp i Socialdemokraternas kampanj 1968.

Också Karl Gerhard har jag mött i folkrörelsesammanhang. Han medverkade då och då i Folket i Bild, till vars ombudskår jag hörde under 1950-talet, och han medverkade också i FiBs turnéprogram. I dag hörde vi honom i ”Nu ska vi vara snälla”, vars melodi har skrivits av Jules Sylvain.

”Knäpp upp, relax, koppla av” var ett budskap från Povel Ramel. Också Povel har jag lyssnat på live i olika skeden av hans liv, bland annat i Knäpp upp-tältet, vid just det här tillfället uppställt på läroverksplan i min gamla skolstad Sundsvall.

Povels gamla primadonna Brita Borg sjöng 1969 in ”Ljuva sextital”, en utmärkt låt, signerad Björn & Benny och Stikkan Andersson.

Nostalgikänslor väcker även ”We Are All the Winners”, som vi minns med Nick Borgen.

I kväll tävlar de låtar i Melodifestivalen som har gått vidare till andra chansen. Alla där är verkligen inte vinnare.

Mina möten med en av dem som har pekats ut som palmemördare

När Olof Palme mördades, hade jag en central post på den socialdemokratiska partiexpeditionen: jag var partisekreterare Bo Toressons närmaste man och organiserade bland annat VU- och partistyrelsesammanträdena, som förstås leddes av partiordföranden. Jag var dessutom huvudsekreterare i partiets programkommission, som hade Olof Palme som ordförande.

Jag har tidigare här på bloggen skrivit om mordkvällen och om det som hände sedan. När det begav sig, blev jag själv också hörd av polisen – inte för att jag var misstänkt för inblandning utan i egenskap av expert på svenska extremistgrupper. Också om detta har jag tidigare skrivit.

När nu Svenska Dagbladet har inlett en lång artikelserie om alla mordteorier och mordmisstänkta, känner jag förstås för egen del igen det mesta, även om tidningen tycks ha hittat både nya fakta och pekar ut alltför lite uppmärksammade (ibland också allt för lite utredda) detaljer.

I dag har turen kommit till den kände palmehataren Alf Enerström, och även i det här fallet lyfter SvD fram ett par intressanta och inte allmänt kända detaljer: Enerström har inget alibi för tiden kring mordet – hans dåvarande hustru, skådespelerskan Gio Petré uppger numera att hon själv gick och la sig tidigt, medan maken skulle gå ut och lägga i parkeringspengar, detta trots att de hade gratis parkering på fredagskvällar. Och så säger Petré, att dåvarande maken hade en revolver av märket Smith & Wesson, ett vapen av samma märke som Palme sköts med. Det här har hon senare också berättat för polisen, som enligt SvDs artikel inte har utrett det här vidare.

Därmed inte sagt att det måste vara Alf Enerström som mördade Olof Palme.

Enerström hatade förvisso Olof Palme besinningslöst, men slutsatsen att han faktiskt tog livet av Palme är för den skull inte given.

Enerström sa sig vara ledare för den socialdemokratisk oppositionen mot Olof Palme, men hans palmehat var sjukligt och förvirrat och hade bland annat sin grund i att han och hans i hennes egenskap av skådepelerska vida mer kända hustru inte hade fått det erkännande de tyckte sig vara värda efter att ha ställt upp i ett upprop för Olof Palme i 1973 års valrörelse.

Enerström var nog dessvärre en politisk idiot, en nyttig idiot tyckte de krafter i det svenska näringslivet, som ville få bort Palme och därför gav hans ”socialdemokratiska opposition” rikliga bidrag till de anti Palme-annonser han regelbundet publicerade i tidningarna.

Enerström försökte också markera att han var socialdemokrat genom att söka audiens hos den dåvarande partisekreteraren (S), Bo Toresson. Toresson beslöt sig för att ta emot honom, mest för att han därmed hoppades kunna få Enerström att sluta upp med sin annonskampanj, som ju onekligen bidrog till att kasta skit inte bara på Olof Palme utan också på partiet. Och så ville Toresson ha med också mig på den här träffen, inte för att jag var hans närmaste man utan för att jag på partiexpeditionen hade ett grundmurat rykte om att vara bra på att ta hand om dårar.

Och jag lyckades hyggligt i psykiatribranschen den här gången också. Enerström såg snart Toresson och inte minst mig som sina hjältar inom socialdemokratin, vilket senare dess värre kom att innebära, att jag fick en rad telefonsamtal från honom, också besök – Toresson var tyvärr upptagen av viktiga partivärv, förklarade jag.

EU i en liten källarlokal på Torbjörnsgatan

Birgitta och jag var på årsmöte med Svartbäckens socialdemokratiska förening i går kväll. Vi höll till i det lilla samlingsrummet hos en intilliggande bostadsrättsförening, men det var inget slagsmål om sittplatserna.

Antalet medlemmar var i slutet av 2013 63, trots tillskottet av ett antal nya medlemmar två mindre än i slutet av 2012. Själv minns jag en tid då medlemsantalet var det dubbla. Jag konstaterar också, att många av de närvarande, liksom jag själv, är pensionärer – även om det finns några yngre medlemmar både i styrelsen och i valberedningen.

Varför socialdemokratin trots åratal av borgerligt styre inte drar till sig mängder av unga och ivriga samhällsförbättrare kan man diskutera. Är det socialdemokratiska alternativet inte tillräckligt tydligt? Tycks vi simma omkring i samma klibbigt hindrande EU-soppa som alla andra, så att eget sprattel inte längre känns meningsfullt?

Som inledare för den politiska diskussion som föregick årsmötesförhandlingarna hade styrelsen bjudit in Evin Incir, född 1984 och således påtagligt yngre än deltagarna i det här årsmötet. Evin är född i den kurdiska delen av Turkiet men kom vid sex års ålder tillsammans med sin familj till Sverige. Till Uppsala kom hon för att plugga juridik, men hon har också varit aktiv i SSU och Laboremus och i den socialdemokratiska ungdomsinternationalen IUSY, där hon nu tydligen blir generalsekreterare.

Fast senare i vår blir det ju EU-val, och det är detta som har föranlett styrelsen att inbjuda Evin som politisk talare till vårt årsmöte.

Evin själv undviker en rad blindskär som fortfarande kan få diskussioner bland socialdemokrater att urarta – jag själv och valberedningens föredragande den här kvällen, Peter Gustavsson, satt till exempel i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU, och jag för min del röstade en gång i världen även nej till svensk EU-anslutning.

EU-anslutningen har jag sedan accepterat såsom varande ett faktum, men jag har aldrig övergett tanken, att EUs verkningskrets skulle begränsas till ett klart avgränsat och i huvudsak mellanstatligt samarbete.

Birgitta röstade ja till svensk EU-anslutning men nej till EMU-anslutning, vilket senare hon offentligt gick ut med i debatten inför folkomröstningen, den som vi också vann, och även hon blir störd när hon finner att folk obetänksamt börjar säga, att både det ena och det andra borde fixas genom EU-beslut. Och det var hon – inte jag – som gjorde ett skarpt inlägg i den riktningen vid föreningsmötet i går.

Ingen parkering alls – någonsin

”Ingen parkering alls – någonsin” förkunnar en skylt vid Östra Ryds kyrka, läser jag på Dagens Nyheters Namn och Nytt.

Gäller detta den sista vilan på kyrkogården intill också?

I Jämtland eller på Gotland eller någon annanstans i Sverige

Lars Ardelius’ roman ”Rök” (1964) har sin handling förlagd till Gotland, men när den filmades 1968, nu under namnet ”Badarna”, bytte regissören och jämten Yngve Gamlin miljön i den till Jämtland, dock med Ardelius’ goda minne – han skrev tillsammans med Gamlin filmmanus.

Nå, dess skildring av svensk landsbygd – ett samhälle med såg, järnhandel och alkoholistanstalt – under avfolkning och omställning är lika fullt väl fångad, likaså skildringen av de människor som lever kvar där.

Alkoholen spelar en viktig roll inte bara för de (inte heller där helnyktra) intagna på alkoholistanstalten. Järnhandlarens fru, Minni (Betty Tuvén), tar också till flaskan, när hennes liv och äktenskap saknar mening: Maken och järnhandlaren ”Knoppen” Berglund (Halvar Björk) har en historia i gång med kokerskan på alkoholistanstalten (Ingrid Thulin).

Fast när socialtjänstemannen Kjellgren (Åke Lindström) kommer på inspektionsbesök – egentligen för att lägga ner alkoholistanstalten – men inte hittar dess chef (som är ute och fiskar), stannar han kvar och slår även han sina lovar kring den vackra kokerskan.

För ytterligare ett ortsperspektiv står den handikappade kioskinnehavaren Gott-Melker (Björn Gustafsson), vars lilla rörelse bland annat utsätts för inbrott.

Lite extra ekonomiskt tillskott under den korta sommaren ger turisterna på campingplatsen. Tyvärr efterfrågar de så konstiga saker, att ”Knoppen” Berglund inte har dem i sin butik.

Den enda mer stadigvarande inkomstkällan utöver den nedläggningshotade lilla alkoholistanstalten är ortens såg. Det är killarna där som, när de en het sommardag svalkar av sig med ett nakenbad i timmerrännan, har gett filmen dess namn, ”Badarna”.

Som filmhandlingens loja och nyckfulla motor fungerar den femtonåriga Bua, mycket skickligt spelad av Gunilla Olsson. Hon driver dagarna i ända omkring i det lilla samhället: vadar i älven, ligger i det höga sommargräset, klättrar över staket från tomt till tomt, talar med människor hon stöter på, tjuvkikar på ett samlag mellan ”Knoppen” och kokerskan.

Hon blir också själv, kanske för sina lockande runda lårs skull, objekt för männens åtrå, och det här skildras inte vackert. Jag vet inte vilket som känns värst att se, den snudd på gruppvåldtäkt hon utsätts för på alkoholistanstalten eller den fullbordade våldtäkt hon utsätts för av järnhandlaren, när hon har sökt hjälp efter att ha hittar sin pappa (Gustaf Färingberg) död i sågspånsberget på sågen.

Vad det ska bli av henne – hennes mamma är sen tidigare död – får man inte veta.

Men hon lovar, efter tidens sed, den gråtande järnhandlaren att inte säga något. Så kunde man också lämna barndomen.