Estland: Regeringspartierna bakåt. Premiärministern aviserar sin avgång

I TNS Emors senaste mätning förlorar båda de partier som bildar regering terräng.

Det ledande regeringspartiet, det i många avseenden nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) backar med 3 procentenheter och hamnar därmed på 21 procent.

Dess koalitionspartner, det socialkonservativa, kristna och nationalistiska Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) tappar också 3 procentenheter och får då stöd av 19 procent.

Det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) ökar med 2 procentenheter till 27 procent.

Och Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokraterna) ökar med 3 procentenheter till 26 procent. Därmed tävlar SDE åter igen med Centern om ledningen.

I estniska media nämns som orsaker till opinionsförskjutningen bland annat missnöje med lärarlönerna. Men en sannolikt viktigare orsak, också den självfallet nämnd i estnisk press, är premiärministerns, Andrus Ansips (Reformpartiet), allt tydligare manifesterade vilja att få avgå från sin post.

Hans parti har kongress och ordförandeval den 2 mars, och nu under veckohelgen kom också premiärministerns bekräftelse av att han då kommer att lämna partiledarskapet och därefter premiärminsterposten.

Ny partiordförande och premiärminister tycks Siim Kallas bli. Kallas är en i Estland mycket känd politiker, som har varit centralbankschef, utrikesminister, 1999-2002 finansminister och 2002-2003 premiärminister. Därefter har han varit EU-kommissionär. Reformpartiet hoppas uppenbarligen att få draghjälp i opinionen av den kapable Kallas – men utgången beror naturligtvis också på i vilken utsträckning de ändrade partipreferenserna har att göra med ändrade politiska värderingar.

Matti, 41

Barnen blir allt äldre, men i familjekretsen fortsätter vi att fira deras födelsedagar även när de fyller ojämnt. Som nu Matti 41.

Och så är ju födelsedagar, jämna så väl som ojämna, alltid trevliga anledningar att träffas, äta gott och umgås.

Så i går kom Matti tillsammans med sin Karin och inte minst lilla Ella, snart två, för att, lite försenat, fira sin födelsedag också i sin gamla familjekrets.

Från Stockholm, mer preciserat Rinkeby, kom också Anna, den här gången bara med en av döttrarna, Sara, med sig. Fast Sara hade med sig sin sambo, Caroline, som vi på det här sättet fick tillfälle att lära känna lite mera.

Hemma hos oss bor ju numera åter vår dotter Kerstin, som mycket substantiellt hjälpte till med födelsedagsfirandet: dukade långbord, bakade bullar och tårta.

Birgitta stod för maten: en mycket välsmakande gryta med nötkött, kycklingfilé, fläskfilé och kantareller och till det kokt ris och sallad, dessutom ugnsrostade rotsaker: kålrot, rödlök, morot, palsternacka och jordärtskocka, alltsammans ekologiskt.

Före och under presentutdelningen serverade Birgitta sin sedvanliga födelsedagsbål med skivor av gurka, citron och apelsin, alkoholfri, med juice, läsk och kolsyrat vatten som ingrediens.

Till maten serverades lättöl och läsk.

Kerstins båda barn, Viggo och Klara, hade kvällen före kommit hem från sportlov hos farmor och farfar i Sollefteå, och fastän de ska vara hos sin pappa, Bo, också nästa vecka, var de här hos oss för att fira morbror Matti.

Ett bidragande lockemedel var nog också att lilla Ella skulle komma hit: De älskar att leka med Ella, och man märker varje gång Ella är här, att hon allra först, omgiven som hon blir av människor som hon inte träffar varje dag, tyr sig till de andra barnen. Hon är för övrigt nu van att leka med andra barn, eftersom hon går på dagis.

Det roliga med att träffa Ella den här gången var att hennes talförmåga hade blivit så mycket större, kanske också det delvis ett resultat av de dagliga vistelserna på dagis. Hon kan säga flerordsmeningar, och man förstår utan svårighet vad det är hon vill.

Hon blev också väldigt förtjust i att se ett porträtt av sig själv på en av våra bokhyllor, och där lärde hon sig snart också att känna igen fotona på de båda närvarande yngre kusinerna, fastän de här bilderna var tagna när de var betydligt yngre.

Och så kunde hon peka ut både farfar och farmor. Gissa om vi blev glada och stolta!

* * *

Min insats blev att, när gästerna hade gått, diska efter maten. Det tog sin rundliga tid.

Sista delplasket i melodifestivalträsket

Som jag tidigare har konstaterat, har Melodifestivalen inte längre mycket med begreppet schlager att göra.

I den sista deltävlingen, sänd från Örnsköldsvik, gick ändå den låt direkt vidare, som i åtminstone några avseenden hade schlageregenskaper, ”Blame It On the Disco” med Alcazar.

Men att Anton Ewald, som är bättre på gymnastik än på sång, också gick direkt till final med ”Natural” utgör en effektiv dementi av att den här tävlingen skulle ha något med musikalisk kvalitet eller inriktning att göra.

En smula förståelse har jag för att den en smula rockiga ”Raise Your Hands” med Ammotrack gick vidare till andra chansen.

Men varför Ellinore Holmer gjorde det med ”En himmelsk sång” är faktiskt obegripligt.

Den enda glädjen med den sångens framgång är att den bidrog till att putta ut Linda Bengtzing och ”Ta mig” ur tävlingen.

Tycker ni att jag är elak nu?

Nej, jag har faktiskt ansträngt mig för att vara återhållsam.

Om revolutionen kommer till mitt land

Izzy Young kom jag för min del först i kontakt med genom att under ett tiotalet år läsa hans bidrag i den radikala folkmusiktidskriften Sing Out! i vars redaktionskommitté och med egen fast kolumn också Pete Seeger fanns.

Young drev länge ett eget berömt ställe i New York, Folklore Centre, och han har bland mycket annat värt att nämna arrangerat Bob Dylans första konsert i Carnegie Hall 1961.

Han hade också intresserat sig för svensk folkmusik, men det väckte ändå stor uppmärksamhet – både i USA och här i Sverige – när han 1973 flyttade till Stockholm och där startade sitt Folklore Centrum.

Under den där tiden rörde han sig mycket också i de svenska vänsterkretsarna, framför allt då i den maoistiska delen av dessa. Det var alltså knappast förvånande att han, när han i november 1974 arrangerade konserter här i Sverige med sin gamle vän Pete Seeger, gav ut en konsertbandning med Seeger på SKPs (Sveriges kommunistiska partis) för övrig mycket alerta skivbolag Oktober.

Jag var själv på den konsert med Seeger som genomfördes i Uppsala universitets aula den 23 november 1974 men träffade då inte Izzy Young. Honom har jag senare träffat på folkmusikstämma här i Uppland – vi hade ett långt och vänligt samtal; han kände också till mig i min egenskap av utgivare av dels ”Joe Hills sånger” på svenska, dels sångboken ”Upp till kamp!”. Minns jag rätt, sa han också, att mina båda sångböcker fanns tillgängliga i hans ”Folklore Centrum”.

Det var alltså Izzy Young som arrangerade Pete Seegers konsert i Uppsala universitets aula den 15 november 1974 som jag bevistade och som lite senare gavs ut av Oktober under titeln ”If a Revolution Comes To My Country…” (OSLP 508). Det är kanske inte någon av Seegers allra bästa skivor, men den är klart hörvärd, och för mig personligen har den ett alldeles speciellt värde: Eftersom Seeger, här som så ofta, fick publiken att sjunga med, finns min röst – fast naturligtvis bland många andras – med på den här skivan.

Och så till innehållet i konserten och skivan:

Jag kan i och för sig förstå att Petes vänner i New York – jag citerar här Izzy Youngs baksidestext – inte tyckte att hans ”If a Revolution Comes To My Country” var någon bra sång. Även om den inte väjer för allt det plågsamma ett inbördeskrig med nödvändighet innebär, men den här sångtexten innehåller också ett drag av heroisering som jag har svårt för.

Samtidigt: det här var en tid vars vänster, alltså även i Sverige, levde i en tid då våldet kändes nära. Här fanns en stor ungdomlig solidaritetsrörelse med FNL i Vietnam, och många i publiken i Uppsala kände sig säkert tagna av Pete Seegers hyllningssång ”Teacher Uncle Ho”. Det Seeger berättade om Victor Jara i ”Estadio Chile” kändes också brännande välbekant för sjuttiotalets unga. Rent sångligt allra bäst av det här slaget av sånger var ”Guantanamera”, skriven av cubanen José Martí – dessutom var det här ju fortfarande i en tid, då många av oss här i Sverige hoppades att den cubanska revolutionen kunde få en mer demokratisk utveckling.

Men visst fanns det hos många, även hos Seeger, under den här perioden också en romantisk önskan om ett renare och rakare politiskt alternativ, och under den här perioden såg han och många andra det röda Kina som ett alternativ. Budskapet i hans ”Three Rules of Discipline” är vackert, den underliggande musiken likaså – men som beskrivning av den kinesiska varianten av kommunism är den ändå mycket ofullständig.

Inte bara poesi utan också realism fanns det i några låtar med bakgrund i den amerikanska verkligheten.

Jag tänker här dels på Woody Guthries ”Pastures of Plenty” och, inte minst, ”I Ain’t Got No Home”, dels på ”In the Evening”, som han hyllade Big Bill Broonzy för.

Seeger är här, som alltid, också en lysande skildrare av det land han kom från. Den inledande ”East Virginia” och den instrumentala (gitarr plus vissling) ”Living In the Country” kan tjäna som exempel. Det här kan vara rätta stället att nämna att Seeger under den här konserten, som så ofta, växlade mellan sina båda huvudinstrument, banjo och tolvsträngad gitarr.

Och så är han både traditionsbärare och politisk rebell, mitt i alltihopa också en människa som hör hemma i den religiösa traditionen.

Till den senare får man väl hänföra ”Twelve Gates To the City”.

Fast i avslutningen på den sistnämnda för han också den här traditionella religiösa sången rakt in i (det dåtida) nuet:

Three gates in the East – hello Peking!
Three gates in the West – hello Chicago!
Three gates in the South – hello Havanna!
Three gates in the North – hello Uppsala!
Three gates to the city, hallelujah.

Melodikrysset nummer 8 2014

Man kunde tro att jag, gamle republikan, skulle ha mest problem med frågor som den allra första i dagens kryss, där svaret skulle bli drottning. Men icke – det är klart att jag har hört ”God Save the Queen”.

Däremot får jag regelbundet, så även i dag, problem främst med det växande antalet frågor, som förutsätter att man troget följer TV 4 och program av typen Idol. Men det gör alltså inte jag – även om jag, främst genom Melodifestivalen, likafullt kommer i kontakt med artisterna (?) därifrån.

Så visst har jag tidigare hört Robin Stjernberg yla vinnarlåten ”You”.

Inte heller har jag något musikaliskt förhållande till Markus Fagervall, i dag med ”She Will Be Loved”.

Och David Hellenius’ program i TV 4 ”Hellenius hörna” har jag över huvud taget aldrig sett.

Inte heller ”Rosen” med Arne Qvick, för att gå till något mycket äldre, var precis något musikaliskt mästerverk, men den lever tack vare den kultstatus dess dålighet har gett den här låten.

Men oftare fastnar ju schlager i ens musikminne av andra skäl: genom en oemotståndlig melodikrok, genom en textfras, genom att förmedla en stämning, en röst.

”Världen är full av violer” förknippar jag för min del med Ulla Billquist. Jag har förresten en hel CD-box med alla hennes insjungningar.

Robert Karl Oskar Broberg har jag likaså det mesta av i mina skivhyllor; jag har även haft nöjet att se och höra honom live. I dag hörde vi honom vråla ”Carola”, och den låten hittar man på LPn ”Tjejjer”, som vi här skulle transformera till normalstavningen tjejer.

Musik ur musikaler och filmer tycker jag mer hör hemma i Melodikrysset än vad bidrag ur TV 4s idolprogram gör.

Claes Malmberg medverkade, med den äran, med ”Herre i sitt hus” (”Master of the House”) där han fick en smula assistans av Beatrice Järås, i musikalen ”Les Miserables”.

Lasse Berghagen var en av upphovsmännen till musikalen ”Världens galenskap” med bland andra Inga Gill. Ur den fick vi i dag höra ”Kom in i mitt liv”.

Astrid Lindgrens ”Mio, min Mio” blev också film. I filmversionen skrevs titelmelodin av Benny Andersson och Björn Ulvaeus.

Bara två utländska musiknummer förekom i dagens kryss.

Den ena var den mycket välkända ”Take Me Home Country Road” med John Denver.

Och Sinead O’Connor är ju inte direkt okänd hon heller. Henne hörde vi i dag i ”Nothing Compares 2 U”.

Till allra sist har jag sparat veckans Evert Taube, mycket välkända Calle Schewens vals. I den sjunger Taube bland annat om tärnor och mås.

Ack, vore det snart påsk så att man fick åka ut till tärnorna och måsarna i Öregrund.

Sången som vapen: Pete Seeger

Läsarna har förmodligen observerat, att jag de två senaste dagarna har publicerat sånger, inte skrivna av Pete Seeger men mycket kända i just hans insjungningar: den sydafrikanska protestsången ”Senzenina”, i min översättning till svenska ”Vad har vi gjort?”, och så Malvina Reynolds’ stillsamma kampsång med miljötema, ”God Bless the Grass”, i Jan Hammarlunds fina svenska version ”Tack och lov för gräset”.

Det här hänger samman med att jag förberedde ett musikföredrag med ljudillustrationer om Pete Seeger för Socialdemokratiska föreningen Veteranerna i Uppsala. Jag hade fått inbjudan att göra ett musikprogram vid den här föreningens årsmöte i dag i Länkborgen på Timmermansgatan 22, inte så långt från vårt hem på Idrottsgatan.

Jag valde ur min skivsamlings CD-del ut nio sånger, sjungna av Pete Seeger, somliga av dem skrivna av honom själv, andra stora genom just hans insjungning. Med mellansnack blev det här ett cirka timslångt program.

Jag valde att börja programmet med den oavkortade versionen av hans Carnegie Hall-insjungning från 1963 av ”We Shall Overcome” och berättade sedan om sångens religiösa, fackliga med mera bakgrund samt om hur denne vite sångare mycket aktivt bidrog till att göra den till medborgarrättsrörelsens kampsång framför andra.

Jag nämnde förstås också Roland von Malmborgs svenska text men spelade här Seegers amerikanska insjungning.

Jag berättade sedan Pete Seegers egen personhistoria, nämnde också att han i unga år under en period var medlem av det amerikanska kommunistpartiet, för vilket han också fick sota under McCarthy-eran, fastän han vid det laget hade lämnat kommunistpartiet.

Till det som ställde till problem för många idealistiska kommunister, också i USA, hörde Hitler/Stalin-pakten, så när den upplöstes, möttes detta av befriat jubel av vänstern. Som musikillustration spelade jag här ”Round and Round Hitler’s Grave” (på melodin till ”Old Joe Clark”) med The Almanac Singers, som bland andra Seeger och Woody Guthrie var medlemmar av.

Men Seegers uppställning för den amerikanska arbetarrörelsen var mer varaktigt inställd på fackföreningsrörelsen. Som exempel spelade jag The Almanac Singers’ insjungning av ”We Shall Not Be Moved”, vars svenska titel är ”Ingen rubbar oss” (text Gösta Åberg).

Jag berättade sedan om Pete Seegers pyramidala framgångar med sånggruppen ”The Weavers”. Som exempel nämnde jag Leadbellys ”Goodnight Irene”, hit också i Sverige under namnet ”Godnatt Irene”. Seeger och The Weavers hade stora framgångar med musik hämtad från eller nära besläktad med folkmusiksfären, men de drabbades hårt av McCarthy-förföljelserna – och de var ju dessutom inte heller en allt igenom opolitisk sånggrupp. Flera av medlemmarna var vänsteraktivister och sjöng också gärna sådant som Seegers och Lee Hays’ (även han medlem i både The Almanac Singers och The Weavers) ”If I Had a Hammer”, senare en hit också med Trini Lopez.

Som exempel både på Seegers förmåga att skriva hits med meningsfull text och på hans fredsaktivism spelade jag ”Where Have All the Flowers Gone?” (i Beppe Wolgers’ svenska version ”Inga blommor finns det mer”). Jag berättade om hur Seeger hämtade sångens tema från Michail Sjolochovs ”Stilla flyter Don” och nämnde berömda inspelningar som de med The Kingston Trio och, på tyska, med Marlene Dietrich – men här spelade jag den med Seeger själv.

Ändå var Pete Seeger för egen del inte radikalpacifist – han gjorde militärtjänst. Innehållet i ”Waist Back In the Big Muddy” ser formellt ut att redovisa erfarenheter av militär stupiditet från den tiden, men när den här låten kom på skiva, 1967, läste alla som lyssnade in kritik av vietnamkriget i den, och senare, under irakkriget, kom den förstås att få ytterligare en ny innebörd.

Näst sist – före ”God Bless the Grass” – spelade jag ytterligare en låt med text och musik av Malvina Reynolds, ”Little Boxes”. Det är en lättsam och rolig sång om småborgerlighet, i Gösta Åbergs svenska översättning ”Små lådor”. Titeln syftar på de där små prydliga dockhusen så många av oss bor i.

Jag vill tipsa om att alla nämnda sångtexter går att hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Gud välsigne gräset

Den politiskt radikale Pete Seeger blev så småningom också en mycket engagerad miljöaktivist. LPn ”God Bless the Grass”, med genomgående miljötema, gavs ut 1966 av Columbia (CBS 62618), men när det här bolaget inte satsade på den här skivan, lät Seeger sitt gamla skivbolag, Folkways, 1982 återutge den som CD, FW 37232. Jag har själv köpt den som CD hos Smithsonian Folkways i Washington. Men jag har den också i en CD-utgåva från Columbia Legacy CK 65287, utgiven 1998 och med tre tillagda spår.

Titelspåret är skrivet av Malvina Reynolds (1900-1978), själv bättre som låtskrivare än som sångerska – Seeger lyfte i flera fall hennes sånger till nya höjder.

God Bless the Grass

Text och musik: Malvina Reynolds, 1964

God bless the grass that grows thru the crack.
They roll the concrete over it to try and keep it back.
The concrete gets tired of what it has to do.
It breaks and it buckles and the grass grows thru.
And God bless the grass.

God bless the grass that fights toward the sun,
They roll the lies over it and think that it is done.
It moves through the ground and reaches for the air.
And after a while it is growing everywhere,
And God bless the grass.

God bless the grass that grows through cement.
It’s green and it’s tender and it’s easily bent.
But after a while it lifts up its head,
For the grass is living and the stone is dead,
And God bless the grass.

God bless the grass that’s gentle and low,
Its roots they are deep and its will is to grow.
And the wild grass growing at the poor man’s door,
And God bless the grass.

Med Malvina Reynolds själv finns den här sången insjungen på LPn ”Malvina Reynolds Sings the Truth” (Columbia CS 9414, 1967). Text och noter finns i hennes sångbok ”The Muse of Parker Street” (Oak Publications, 1967).

En fin svensk version, både som texttolkning och som insjungning, gjorde Jan Hammarlund på ”Grässtrån och gatsten” (Skördemåne Records SCD 06, 2002):

Tack och lov för gräset

Svensk text: Jan Hammarlund, 2002
Amerikansk originaltext och musik (”God Bless the Grass”): Malvina Reynolds, 1967

Tack och lov för gräset som växer varsomhelst
De försöker hålla undan det med asfalt och cement.
Men asfalten tröttnar och förvandlas till damm,
den bulnar och den brister och gräset tränger fram,
välsignade gräs!

Tack och lov för sanningen som söker solens glöd.
De sprider lögner över den och tror att den är död,
men den gror djupt i jorden och spirar tusenfalt
och småningom så växer det sanning överallt,
precis som gräs.

Tack och lov för gräset som växer i betong,
det är grönt och mjukt och böjer sig gång på gång på gång,
men det reser sig sakta där betongen blir spröd
för gräset lever och stenen är död,
välsignade gräs.

Tack och lov för stjälken som är vänlig och blid,
dess rötter ä djupa och dess vilja är liv
och ack och lov för sanningen, den fattiges vän
och gräset som växer vid dörren till hans hem,
välsignade gräs.

Senzenina

I avdelningen med internationella solidaritetssånger i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) tog jag också med ”Senzenina”, en stillsam men effektfull sydafrikansk protestsång.

Jag hade den på skiva med Pete Seeger, på en konsertupptagning ursprungligen gjord 1956: LPn kallades ”With Voices Together We Sing” (Folkways FA-2452, återutgiven 1961). Vid ett besök hos Smithsonian Folkways år 2000 för att hämta upp en kappsäck beställda skivor köpte jag den också överförd på CD.

På den här skivan sjunger Seeger tillsammans med publiken två sydafrikanska sånger i svit, dels ”Senzenina”, dels ”Wimoweh”. Eftersom konsertupptagningen är så tidig, visar det här, att Seeger redan då engagerade sig inte bara i de svarta amerikanernas utan också de svarta sydafrikanernas kamp för likställdhet.

Det här är det sydafrikanska originalet:

Senzenina

Sydafrikansk text: Traditionell
Musik: Artonhundratalspsalm i traditionell sydafrikansk bearbetning

Senzenina, Senzenina
Senzenina, Senzenina
Senzenina, Senzenina
Senzenina, Senzenina

Sången har nynnats av tusentals människor på gatorna i Sydafrikas städer som en lågmäld protest. ”Senzenina” är av allt att döma skriven till melodin till någon artonhundratalspsalm.

Originaltextens enda fras, ”Senzenina”, kan på svenska översättas med ”Vad har vi gjort?”, och det råkar också gå bra att sjunga ”Vad har vi gjort?” i stället för ”Senzenina” till melodin:

Vad har vi gjort?

Svensk text: Enn Kokk, 1966
Musik: Artonhundratalspsalm i raditionell sydafrikansk bearbetning

Vad har vi gjort? Vad har vi gjort?
Vad har vi gjort? Vad har vi gjort?
Vad har vi gjort? Vad har vi gjort?
Vad har vi gjort? Vad har vi gjort?

Kulla-Gulla som film

Martha Sandwall-Bergström (1913-2000) gav under åren 1945-1951 ut sju böcker om Kulla-Gulla. De betraktades som flickböcker, men – bland annat för att min dåtida folkskola, Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall, var mycket liten och följaktligen hade ett ganska litet skolbibliotek – även jag läste Kulla-Gulla böckerna.

Fattigdom präglade mitt liksom flera av mina kamraters liv på den tiden, så den här lite snyftiga historien om en flicka, som växer upp under svåra förhållanden men trots detta tar hand om den torpares barn hon värvas för att passa och sen – som ett slags social revansch – finner sin väg till herrgården, talade väl till mig på något sätt.

Men jag minns inte så värst mycket av böckernas handling – vilket säkert kan vara bra nu när jag har tagit del av filmatiseringen, som med naturnödvändighet måste vara en nerbantad version.

Filmen ”Kulla-Gulla” gjordes 1956 av Håkan Bergström. Vid det laget var jag gymnasist och knappast intresserad av filmatiserade gamla flickböcker.

Men nu har jag i alla fall sett den, som eftermiddagsfilm i TV.

I mina nutida ögon är den, mot bakgrund av de sociala förhållanden den ska skildra, alldeles för välstädat återhållsam för att tilltala mitt socialt rebelliska sinnelag. Vid ett enda tillfälle får den mig att gillande skratta: Det är när ett av barnen i skaran av syskon i en fattig torparfamilj lipar åt en nådig dam från herrgården.

Men annars präglas handlingen av en obegriplig foglighet både från Kulla-Gullas och den fattiga torparfamiljens sida.

Det som lyfter Kulla-Gulla, i filmen spelad av Malén Fredén, och genom henne till slut också de torparungar hon har hand om, ur deras elände är att Kulla-Gulla under tjänstgöringspass på herrgården hittar saker som – tycker även baron Sylwester (Hugo Björne) – verkar binda henne till den här miljön. Hon ser en porträttmålning på väggen, som väcker något till liv i henne, och när hon sen får för sig att prova en klänning, som förvaras i en kista, ser hon ut som en avbild av eller åtminstone avkomling till damen på tavlan.

Patron blir ännu mer tagen av tanken, att Kulla-Gulla kanske är hans barnbarn, när han får höra, att hon som litet barn hittades ilandfluten efter det att det skepp han tror, att hans dotter färdades i för att hälsa på hemma, led skeppsbrott – dottern har rymt hemifrån och gift sig i Frankrike.

Så han beger sig utomlands för att om möjligt få bekräftelse på att hans teori är korrekt. Godsets förvaltning överlåter han åt sin brorsdotter Regina (Margaretha Bergström), som också får förhållningsorder om att se till att Kulla-Gulla och de andra torparbarnen förses med matkorgar. Familjen på torpet behöver nu extra mycket stöd, eftersom torparhustrun har dött.

Regina beter sig emellertid mycket fult. Matkorgarna ställs in, och inte nog med det: När Kulla-Gulla har varit uppe på herrgården för att vädja, idkar Regina utpressning mot torparen: Hon hotar att sälja torpet – men om torparen skickar i väg Kulla-Gulla därifrån, ska han få överta det på mycket förmånliga villkor.

Torparen (Erik Strandmark) faller till föga för den här utpressningen och skjutsar i väg Kulla-Gulla, för gott är meningen. Men just den här natten griper blåsten tag i en lykta, som antänder torpet.

I sista stund hinner Kulla-Gulla se vad som händer och rusar tillbaka för att rädda de sovande torparungarna.

Hon lyckas också, men sen brinner huset upp, och i nattmörkret tror alla att Kulla-Gulla har omkommit därinne.

Men nu sker ett verkligt under: Dal-Pelle (Georg Skarstedt), en enstöring ute i skogen, har hittat henne medvetslös och vårdat henne i sin stuga. Och inte nog med det: Sturskt bereder han sig tillträde i herrgården och berättar, även för patron som nu har kommit hem, vad som har hänt.

Och patron, som faktiskt har funnit bevis för att Kulla-Gulla inte är dotter till hans förrymda dotter, är vid det här laget så fäst vid Kulla-Gulla, att han tar hand om henne och behandlar henne som vore hon verkligen hans dotter. Och den tidigare onda Regina ändrar nu totalt sinnelag och ber om tillgift.

När Kulla-Gulla sedan, fint klädd, är på väg att bli skjutsad till en längre vistelse någon annanstans, upptäcker hon längs vägen sina älskade torparungar, nu utackorderade men förrymda för att få vara tillsammans. Hon tar upp dem i vagnen och återvänder till herrgården tillsammans med dem. De får, förstår man, då också stanna där.

Så kan man också lösa sociala problem, åtminstone i filmatiserade flickböcker.

En film med tidens tonårsmusik

Alice ”Babs”, med efternamnet Nilson på den tiden, föddes 1924 och var alltså bara 16 1940, när hon fick sitt stora filmgenombrott genom ”Swing it, magistern!”. Att den här oskyldiga filmen för många av tidens moraltanter och moralfarbröder blev det röda skynke den faktiskt var är säkert obegripligt för de flesta yngre tittare i dag (om de nu över huvud taget ser en sån här film), men både musiken och innehållet var mycket utmanande för den tidens kristna och moralkonservativa publik.

Jag försöker föreställa mig, hur dagens publik ser på den här filmen, också i övriga avseenden. Till och med jag, som ändå har gått i 1950-talets läroverk, förleds lätt att tro, att Alice, i filmen med namnet Inga Danell, är äldre än hon alltså faktiskt var. Men skolflickornas frisyrer och kläder var såna på den tiden.

Annars är nog skolmiljön lätt karikerad. Krumelurer, som skolvaktmästaren Gustafsson (John Botvid), skolkökslärarinnan fröken Jonsson (Julia Caesar), lektorn i franska, Furubäck (Georg Funkquist) och fysikläraren Karl-Otto Löfbäck (Thor Modén) fanns det förvisso, men ett mer normalt kollegium skulle nog ha rymt fler normala lärare, typ gymnastiklärarinnan Lena Larsson (Solveig Hedengren). Däremot tror jag att rektorskan Agda Löfbeck (Viran Rydkvist) gav en bara lätt karikerad bild av tidens skolmoraltanter. Rektorn (Carl Hagman) blir i egenskap av kontrast till sin dominerande hustru mest en bifigur.

Och modernistiska avvikare har det säkert också funnits i alla tider. Filmens exempel är lektor Bergman (Adolf Jahr), detta både till sitt sätt att utöva yrket, musiklärarens, och i att i hemlighet spela på restaurang i ett swingband.

När han kommer till skolan och testar elevernas musikaliska förmåga, gör han genast ett fynd i Inga (alltså Alice Babs), som till hans pianoackompanjemang sjunger ”Swing it, magistern!”.

Och lite senare i handlingen upptäcker han också, att Inga under artistnamnet Linda Loy får uppdrag att sjunga med den jazzorkester där han spelar.

Mest berömd blev den här filmen i egenskap av ungdomlig musikfilm med jazztema. Titelmelodin, ”Swing it, magistern!, signerad Kai Gullmar och Hasse Ekman, blev förstås ett stort genombrott för Alice Babs, men filmen rymmer faktiskt också annat hörvärt, till exempel ”Regntunga skyar” med text av samme Ekman och musik av Thore Ehrling och Eskil Eckert-Lundin. Thore Ehrling förekommer förresten som jazzorkesterledare i restaurangsekvensen.

Musiken används också som stämningsskapare. Det är klart att filmens Inga, som på klassiskt maner blir kär i sin sånglärare (lektor Bergman), när hon förstår att han i stället är betuttad i gymnastiklärarinnan, förstås då sjunger ”Regntunga skyar”.

Nå, av allt det här blir det en förutsägbar men bitvis rolig förvecklingskomedi, där det framför allt gäller att hålla rektorskan på mattan eller snarare, efter ett trolleritrick, utfört av brodern/adjunkten Löfbeck (Modeen), inlåst i källaren till dess att hon till slut – förstås – ändrar mening om jazzmusiken.

Annars hör elevernas revy (med lärarmedverkan) kanske inte till höjdpunkterna i den här filmen.

En av rollerna som skolgosse, Ingas bror Acke, spelas med sådan bravur av Åke Johansson att även hans prestation måste nämnas vid sidan av de vuxna skådespelarnas.