Dansk Folkeparti Danmarks näst största parti. Socialistisk Folkeparti håller på att återhämta sig

I Gallups opinionsmätning för Berlingske Tidende är populistiska Dansk Folkeparti med 21,8 procent landets näst största parti, att jämföra med 12,3 i folketingsvalet 2011.

Därmed är det större än Socialdemokaterne, som får 19,2 procent (24,8 procent i valet 2011).

Enligt den analys tidningen gör, är de främst två saker som har ökat stödet för Dansk Folkeparti och minskat stödet till det ledande regeringspartiet Socialdemokreterne: dels ogillar danskarna regeringens försäljning av aktier i energibolaget DONG till amerikanska Goldman Sachs, dels rätt för EU-medborgare till børnecheck, pengar som kan sändas vidare till familj i hemlandet.

Bra går det också för rödgröna yttervänsterpartiet Enhedslisten, som i den här mätningen får 10,9 procent (6,7 procent i valet).

Etta ligger fortfarande borgerliga Venstre (trots namnet rätt långt till höger) med 27,0 procent (26,7 procent i valet 2011).

Socialdemokratiet kvarvarande regeringspartner Radikale Venstre får enligt den här mätningen 8,6 procent (9,5 i valet).

Konservative får i den här mätningen blygsamma 3,7 procent (4,9 procent i valet) och lever fortsatt ett farligt liv.

Liberal Alliance får också endast 3,5 procent (5,0 procent i valet).

Socialistisk Folkeparti, som nyligen lämnade regeringen och i den kris som har drabbat partiet både har tappat förutvarande ministrar till andra partier och samtidigt förlorat stöd, får i den här mätningen 4,8 procent (9,2 procent i valet).

Också enligt en annan undersökning, gjord av Voxmeter för Ritzau, har det krisande Socialistisk Folkeparti, som alltså nyligen lämnade regeringskoalitionen, lyckats hejda blodflödet och kravlar sig nu upp på nivån 4,7 procent. SF ligger dock fortfarande långt under valresultatet från 2011, 9,2 procent.

Enligt den här undersökningen ligger dock Socialdemokratiet, med 19,2 procent, fortfarande över Dansk Folkeparti, som stöds av 18,4 procent.

Venstre är med 27,7 procent fortsatt Danmarks ohotat största parti.

Konservative får 4,4 procent och Liberal Alliance 4,5.

Vilda vänstern, Enhedslisten, ligger kvar på en hög nivå, 10,8 procent.

På 80-årskalas hos en fortfarande rosigt ung flicka

Vår vän – framför allt Birgittas vän allt sedan ungdomsåren – Käthe Elmgren har kommit upp i den aktningsvärda åldern 80. Detta firades i går kväll, lördag kväll, med ett jättelikt kalas i det komplex på Östra Ågatan 73 där Käthe bor, formellt en bostadsrättsförening men med servicefunktioner och generöst tilltagna gemensamma utrymmen, bland annat den samlingssal där vi höll till.

Där stod långbord efter långbord uppdukade, och Käthe höll själv på med finjusteringarna, när vi anlände. Vid varje kuvert låg stora vackra namnlappar med akvarellillustrationer, i mitt fall gröna äpplen plus en liten, liten röd pepparfrukt.

På bussen från Svartbäcken till hållplatsen närmast festlokalen fick vi sällskap av Bengt och Inger, och allt efter som gästerna anlände, slogs jag av att de numera – några av dem har jag också träffat i yngre dar – är gamla och gråhåriga.

Ganska många av dem – jag har redan nämnt Birgitta, Bengt och Inger – träffade jag i början av 1960-talet på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem, beläget på Sturegatan 12. Rätt många av dem dricker numera alkohol – till måltidsdryck bjöds rött eller vitt vin. Jag och Birgitta är i det här fallet avvikare: av hälsoskäl har vi återgått till ungdomens helnykterhet. Men det serverades ett riktigt gott alkoholfritt vin också.

Och maten och brödet var mycket goda. Vi visste genom vår dotter Kerstin att Trillers, där hon jobbar, var leverantör, och när Birgitta senare i sitt tal till Käthe nämnde, att Kerstin hade bakat brödet, hördes ett uppskattande bifall från de församlade. Birgitta gjorde förresten en snygg inledning med att påminna om att Käthe och Ingvar Carlsson inte bara är jämngamla utan också båda kommer från Borås.

Talarna var många, flera av dem gamla vänner från arkaåren, men naturligtvis var inte alla lika ålderstigna som jubilaren. Hennes tre barn plus ett barnbarn höll fina tal, och denna yngre generation av elmgrenare sjöng också för familjens matriark. (Också den länge sjukdomsdrabbade och sedan tidigare döde maken, Hans, fick förresten komma till tals genom ett antal kvicka formuleringar som citerades.)

Bland gästerna stack ytterligare en person åldersmässigt ut, Birgittas och Bengts dotter Anna, som höll ett fint tal till Käthe om sina mycket unga år på Arken, däribland den gemensamma omsorg barnen där bestods, inte minst av Käthe.

Och så bröts raden av hyllningstal då och då av sång, oftast gemensamt framförda bordsvisor ledda av dottern Maja men faktiskt också solosånger och instrumentala inslag. De som samlades för fest i går hör i ordets bästa mening hemma i en bildad borgerlighet.

Jag fick ganska snart erfara också att ett antal av deltagarna i festen brukar läsa min blogg, somliga förstås främst för melodikrysskåseriernas skull – men en dam som kom fram till mig ville också hälsa från en man som har skrivit kommentar till min bloggtext om Sundsvall förr i världen.

När festen sedan, ganska sent, gick mot sitt slut, erbjöd sig en annan gammal arkabo, Lennart Källströmer, att skjutsa oss hem i sin bil.

Så efter att vi hade tackat Käthe och hennes barn för en trevlig fest, åkte de gamle hem. Alla gamla förresten.

Men också vi gamlingar har rätt att, efter vår förmåga, njuta av livets goda. Som det heter i första strofen i ”Biskop Franzéns bordsvisa”, den som Maja fick oss att sjunga på sin mors 80-årsfest:

När skämtet tar ordet vid vänskapens bord
med fingret åt glasen, som dofta,
så drick och var glad; på vår sorgliga jord
man gläder sig aldrig för ofta.
En blomma är glädjen: i dag slår hon ut,
i morgon förvissnar hon redan,
just nu, då du kan, hav en lycklig minut
och tänk på den kommande sedan.

Danser och sviter

Torsdagskvällens konsert, under ledning av Paul Mägi, i Musikens hus började med ett verk av Maurice Ravel (1875-1937), ”Le Tombeau de Couperin” (1919). Verket, från början (1917) en pianosvit, tillägnades landsmannen François de Couperin, men dess olika satser tillägnades från början vänner som gick förlorade i första världskriget. Senare uteslöt Ravel ett par av de mest pianoinriktade satserna, och det var det bearbetade, mer orkestrala verket vi fick höra.

Före pausen fick vi också höra ett helt nytt (2014) orkesterverk, signerat Britta Byström (född 1977), ”Yankadi” för soloinstrument – inte mindre än sex solister medverkade – och orkester. Det är ett spännande verk i ovanlig takt men dess västfrikanska rötter föreföll åtminstone inte mig så tydliga.

Efter pausen hade ordningen i programmet kastats om, så först låg nu Ferruccio Busonis (1866-1924) ”Symfonisk svit” (1883). Det är således ett tidigt verk, men för egen del fann jag det intressant att lyssna till.

Sist i programmet låg nu Erich Wolfgang Korngolds (1897-1957) ”Tänzchen im alten Stil” (1919). Det här är ingen märkvärdig musik, men dess stilimitationer ger en påminnelse om att Korngold under sin tid i Hollywood skrev identitetsskapande filmmusik, bland annat till ett antal mycket kända äventyrsfilmer.

Konsertsalen i Musikens hus hade stora publika luckor den här kvällen, men jag har ingen aning om varför.

* * *

Före konserten åt vi som vanligt middag med Anna, och eftersom hon anlände per tåg, hade vi den här gången valt att äta på ”Stationen”, uppskattad av en stor publik inte bara på grund av sitt centrala läge. Damerna valde biff tartar, medan jag valde något mer genomstekt, parisare.

Den här måltiden avlöpte, i motsats till den före förra konserten, lyckligt, men i konsertpausen inträffade något liknande: Anna, som har ledbesvär, tappade sin stora kaffemugg i golvet, varvid den sprack och jag fick hett kaffe över båda fötterna. Som tur var hamnade det mesta på skorna.

Melodikrysset nummer 10 2014

Jag börjar tro att det pågår en idrottsvärldskonspiration mot oss som löser Melodikrysset. Även nästa lördag börjar krysset en halvtimme tidigare.

Jag hör alltså till dem som hellre brukar musikminnet än tar del av sportprestationer, men eftersom jag nästan aldrig heller ser TV-serier, fann jag delar av dagens kryss svårt: Vi fick höra signaturerna till dels ”Mad Men”, dels ”The Sopranos”.

Svår tyckte jag även att frågan om ”Sway” var. Melodin känner jag förstås igen, men inte minns jag B0bby Rydell.

Då är jag mer bekant med The Velvet Underground, som vi i dag hörde i ”Pale Blue Eyes”. Dessutom var Lou Reed en bra ledtråd.

Både Willie Nelson och Dolly Parton har jag på skiva, så det var inte särskilt svårt att känna igen dem i duetten ”To All the Girls”.

Bruce Springsteen har jag hittills skaffat allt av på skiva, så jag ska köpa den senaste också, ”High Hopes”.

Och en låt, som möjligen många tyckte var svår i dag, ”Dueling Banjos”, har jag sen länge på CD. Jag har också sett filmen den fanns med i, ”Den sista färden”, och vet att där förekom kanot och således paddel.

Som övergång från det engelskspråkiga till det svenskspråkiga kan väl ”It’s My Party” tjäna – överflyttad till svenska och insjungen av Lill-Babs hette den ”Leva livet”. Den som skrev den svenska texten var Stikkan Anderson.

”Flickorna på TV två” hörde vi en gång i världen med Gyllene Tider, men i dag fick vi höra den i Lennart Palms version, det vill säga instrumentalt.

Då återstår bara Evert Taube. Han förekom till och med i två olika frågor i dagens kryss.

Vinden i hans ”Valsen på Sunnanö” är rimligen sunnan.

Och djuret i ”Oxdragarsång” är förstås en stut, kastrerad eller, som Anders Eldeman uttryckte sig i en omskrivning: ”ett ungt åtgärdat exemplar”.

Finland: På stället – fjärde plats – marsch för (S)

Inga dramatiska förändringar kan noteras i finska Yles senaste opinionsmätning, som är en allmän sådan, inte gjord med sikte på vårens EU-val.

Störst även i den här mätningen är Centern, Suomen Keskusta, som får 22,8 procent (- 0,8 jämfört med januarimätningen; 15,8 procent i riksdagsvalet 2011). Det man allmänt kan säga om den finländska centern är att partiet utöver att förstås samla jordbrukare når sina framgångar med hjälp av småfolkspopulism, också när det gäller EU. Som man kan se av resultatet i förra riksdagsvalet, var partiet då inne i en tillbakagångsperiod, men nu, när Centern står utanför den breda regeringskoalitionen, har partiet återhämtat sin forna styrka.

Näst störst är högerpartiet Kansallinen Kokoomus, Samlingspartiet, som är det stora traditionellt borgerliga partiet. Det är i den här mätningen tvåa med 19,4 procent (+ 0,7; 20,4 procent i riksdagsvalet 2011). Samlingspartiet är ledande parti i den finska koalitionsregeringen och har bland annat statsministerposten.

Tredje största parti är sedan en tid tillbaka Perussuomalaiset, Sannfinländarna, i den aktuella mätningen med 16,9 procent (- 0,9; 19,1 procent i förra valet). Partiet är i opposition. Sannfinländarna är ett missnöjesparti, som med sin småfolksprofil har dragit till sig också väljare som tidigare har röstat socialdemokratiskt.

Först på fjärde plats kommer Socialdemokraterna, Suomen Sosialidemokraattinen Puolue, med 15,5 procent (+- 0; 19,1 procent i förra valet – märk att partiet då, fast på håret, fortfarande var aningen större än Sannfinländarna). SDP har förr växlat med Centern och Samlingspartiet om att vara största parti, men har nu, överflyglat också av Sannfinländarna, halkat ned på fjärde plats. Partiet, bland annat dess ledare Jutta Urpilainen, sitter i regeringen, vars olika åtgärder förstås har kritiserats av både Centern och Sannfinländarna.

De låga talen för Socialdemokraterna har skapat viss inre oro i partiet, så Urpilainen har fått en utmanare om ordförandeposten i fackföreningsmannen Antti Rinne. Den här inre fejden om ordförandeposten har dock inte satt några som helst spår i den här mätningen.

Samtliga återstående fyra partier sitter också i regeringen.

Bland dem är numera De gröna, Vihreä liitto, största parti med 9,0 procent (+ 0,9; 7,3 procent i förra valet).

I förra valet var Vänsterförbundet, Vasemistoliitto, större med 8,1 procent. I den aktuella mätningen samlar Vänsterförbundet 7,7 procent (+ 0,2).

Finland har, även om till exempel Socialdemokraterna har en svenskspråkig avdelning, också ett särskilt svenskparti, Svenska folkpartiet. Det här partiet rymmer därmed lite olika politiska schatteringar men är ändå klart borgerligt. SFPs problem har nu under lång tid varit den gradvis krympande andelen aktivt svenskspråkiga i Finland, men i den här mätningen ökar partiet i alla fall med 0,4 procentenheter och hamnar därmed på 4,2 procent, nästan på resultatet i föregående val, 4,3 procent.

Riksdagens minsta parti är Kristdemokraterna, Suomen Kristillisdemokraatit. De minskar i den här mätningen med 0,3 procentenheter och får därmed stöd av 3,4 procent, att jämföra med resultatet i förra riksdagsvalet, 4,0 procent.

– Folk byter parti, som de byter skjorta. Om oppositionen inte erbjuder ordentliga alternativ, så funderar de på om den är rätt för dem, säger ordföranden i Sannfinländarnas riksdagsgrupp Jari Lindström i en kommentar.

Det här kan kanske ha viss bäring på Sannfinländarnas eget lätt sjunkande resultat, men annars är förändringarna i den här mätningen för små för att kunna tolkas på det sättet. Därmed inte sagt att partilojaliteten skulle vara lika hög som förr.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 3 2014:

”Polis slog berusad med betong – får sin dom”

metro.se

* * *

”Enligt åtalet ska offret blivit slagen i ansiktet och dessutom sparkats mellan benen med smärta och svullnad i pannan som följd.”

Tidningen Ångermanland

* * *

”Olagligt stänga av elev
från Skåne i två veckor”

Rubrik i Kvällsposten

* * *

”Under dagtid kan
besökare parkera
i husen, och under
kvällar och nätter
kan boende stå där.”

Mitt i Östermalm

Dansk Folkeparti kan bli största parti i danska EU-valet

Via en artikel i Jyllands-Posten hittar jag en intressant artikel om EU-valet den 25 maj i nättidningen altinget.dk. Den redovisar opinionsdata framtagna genom en opinionsundersökning, utförd av A&B Analyse.

Det mest sensationella resultatet i den här undersökningen är, att högerpopulistiska och EU-skeptiska Dansk Folkeparti i EU-valet skulle kunna bli Danmarks största parti. Enligt den här undersökningen skulle 23,3 procent av danskarna rösta på Dansk Folkeparti i EU-valet. Det här ska jämföras med att partiet fick stöd av 15,3 procent i EU-valet 2009.

Därmed skulle Socialdemokratiet, som enligt den här undersökningen stöds av 22,6 procent, hamna på andra plats. I EU-valet 2009 fick partiet stöd av 21,5 procent, så den här siffran känns ändå hög.

Och landets i de inrikespolitiska mätningarna överlägset största parti, det högerborgerliga Venstre, skulle, med 22,5 procent, hamna först på tredje plats. Men Venstre fick faktiskt inte mer än 20,2 procent i EU-valet 2009.

Nu är inte EU-parlamentsvalen normala val – i dem finns en EU-skeptisk axel som inte alls är lika tydlig i parlamentsval i respektive land. I Danmark finns Folkebevægelsen mod EU, som i förra EU-valet fick 7,2 procent och som enligt den här undersökningen skulle få 8.3 procent. Det här skulle kunna tänkas ge mandat, vilket förefaller sannolikt mot bakgrund av att den inrikespolitiskt så framgångsrika Enhedslisten inte ställer upp i EU-valet.

Radikale Venstre, som i förra EU-valet med 4,3 procent blev utan mandat, skulle den här gången, om undersökningens 8,4 procent står sig, kunna få ett mandat.

Mer tveksamt är läget för Konservative Folkeparti, som i EU-valet 2009 med 12,7 procent fick mandat men i den här undersökningen är nere på 6,1 procent.

Detsamma gäller för Socialistisk Folkeparti: SF samlade i förra EU-valet 15,9 procent men är nu på grund av den inre krisen nere på 6,4 procent. SFs hopp är rimligen att partiets ledamot i EU-parlamentet Margrete Auken är en lyskraftig och stridbar person, och hon kan kanske få upp partiets andel i den kommande allt mer intensiva valkampanjen.

Liberal Alliance fick i förra EU-valet stöd av bara 0,6 procent och lyckas med 2,4 procent nu inte mycket bättre.

Norge: Høyre kraftigt tillbaka

Enligt en ny norsk opinionsundersökning, gjord av Nordsat för Vårt Land, går det ledande regeringspartiet Høyre kraftigt tillbaka: – 3,3 procentenheter ger 27 procent. Därmed ligger partiet åter på valresultatet, 26,8 procent.

Regeringspartnern, det högerpopulistiska Fremskrittspartiet, går däremot framåt (+ 2,2 procentenheter) och stöds nu av 13,9 procent. Partiet fick dock 16,3 procent i valet.

Ökar med 2,2 procentenheter gör också Arbeiderpartiet, som därmed är uppe i 34,3 procent, att jämföra med 30,8 procent i förra höstens stortingsval. Också enligt den här undersökningen är AP Norges överlägset största parti.

Fortsatt illa går det däremot för APs forna regeringspartner Sosialistisk Venstre, som minskar med 0,2 procentenheter och landar på 3,7 procent, alltså under spärrgränsen. SF fick 4,1 procent i valet.

Senterpartiet, som också ingick i den förra regeringen, har det också kämpigt – partiet är som bekant mitt inne i en ledarkris. I den här mätningen minskar SP med 0,8 procentenheter till 5,0 procent, att jämföra med 5,5 procent i valet.

Men inte heller de två mittenpartier, som är den blå-blå regeringens samarbetspartners i Stortinget, går framåt.

Kristelig Folkeparti minskar med 0,5 procentenheter och stöds nu av 4,6 procent (5,6 procent i valet).

Och liberala Venstre minskar med 0,9 procentenheter till 4,2 procent (5,2 procent i valet).

Det utanför blockpolitiken stående Miljøpartiet De Grønne minskar med 0,1 procentenheter till 3,9 (2,8 i valet), och ligger alltså under spärrgränsen.

Yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,7 procentenheter till 2,1 procent (1,1 procent i valet).

Med minnena av barndomen som stolpar

Dagen börjar med att Klara, snart nio, känner sig hängig och har aningens aning feber. Per telefon får hon sin mammas tillstånd att stanna hemma från skolan i dag tillsammans med mormor och morfar.

Fast morfar börjar för sin del dagen med att gå till Vårdcentralen för sedvanligt PK-prov.

När han kommer hem och just tänker slå sig ner för att äntligen äta frukost, ringer det. Det är UPS, Uppsala pensionärsföreningars samarbetsråd, som ringer.

Ja, herregud, det är tydligen i dag jag har lovat tala på ett UPS-möte – i årets almanacka har jag inte skrivit in det här; jag minns inbjudan, men jag fick den redan förra året.

Så jag ringer omedelbart efter en taxi och beger mig till Träffpunkten på Storgatan 11. Där ber jag den församlade ganska stora publiken om ursäkt – jag brukar verkligen inte slarva med sådant här – och sätter i gång att prata utan vare sig manus eller stolpar.

Nå, ämnet är ”Flykten från Estland”, och eftersom jag vid det här laget har berättat den här delen av min personhistoria ett stort antal gånger, känner jag med detsamma att det bär. Men så innehåller ju också den här personhistorien mycket som publiken, mina jämnåriga och äldre, aldrig har behövt uppleva: rysk och tysk ockupation, historien om när min pappa höll sig gömd på vinden undan sovjetisk inkallelse, min yngsta morbrors berättelse om hur han såg människor avrättas i ett grävt dike ute i skogen, flykten i båt först från Estland till Finland, sedan från Finland till Sverige, bombningarna av Helsingfors, den ständiga hungern i det finska flyktinglägret, mina båda andra morbröders öden efter det att de hade slagits i en estnisk styrka i den finska armén: den ene återvände i krigets slutskede till Estland och föll på den estniska östfronten och den andre, som hade gift sig med en finsk tjej och fått två barn med henne, utlämnades till ryssarna och återsåg aldrig sin finska familj. Fast senare träffade han i Estland en ny kvinna, som han inte kunde gifta sig med men fick två nya barn med. Till andravärldskrigstidens märkligheter eller kanske vardag hörde att barnen i de här båda kullarna kunde träffas först efter Estlands återerövrade självständighet på 1990-talet.

Själv kom jag att växa in i det svenska samhälle dit vi tog vår tillflykt, började rent av använda dess språk, svenskan, som mitt yrkesverktyg. Men det är en annan historia.

Min barndomshistoria fick varma applåder, och jag fick många frågor. En, från föreningens ledning efteråt, var om jag inte ville komma tillbaka till dem och göra ett av mina musikprogram.

Klas Östergren, ny ledamot av Svenska akademien

Klas Östergren har valts in som ny ledamot av Svenska akademien. Jag har träffat och samtalat med den han efterträder i akademien, Ulf Linde, men Östergren har jag aldrig träffat personligen. Däremot har jag, med nöje och uppskattning, läst honom.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 14 1983 (8 september) publicerade jag på recensionsavdelningen Spegeln följande:

Östergren

Klas Östergren är, läser jag i Aftonbladet, född och uppvuxen på Lilla Essingen i Stockholm, i ett småborgerligt och djupt socialdemokratiskt hem. Mer om detta kan man läsa i ”Minnen från Ankeborg (s)” i essäsamlingen ”Slangbella” (Askelin & Hägglund, 1983) som består av omtryckta artiklar ur Expressen, Foto, Månadsjournalen, ETC et cetera. Konst, foto, städer, människor – allt avhandlar han med beundransvärd lätthet. En av artiklarna handlar om ett samtal med Alice Lyttkens, vars författarskap enligt Östergren präglas av att hon ”helt enkelt skriver lättläst”. Hon har en författarkollega med liknande talang i Klas Östergren.

Om författandet skriver Klas Östergren att ”det är viktigt att ljuga, när man skriver böcker. Det är roligt att ljuga. Det är antagligen därför som jag skriver”.

Ljug eller inte, till exempel den avslutande historien, ”Paris, oktober 1981”, är en skröna värdig en Pär Rådström. Det är inte en beskyllning för epigoneri; det är menat som beröm.

Jag ska ge ytterligare ett exempel, en recension publicerad i Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1983 (7 november):

Östergren

Klas Östergrens ”Fattiga riddare och stora svenskar” (Bonniers, 1983) är en fantastisk och myllrande roman på drygt 450 sidor. Miljön är Stockholm under sent trettital, och själve Per Albin förekommer perifert i handlingen. Tiden är kärleksfullt och detaljerat skildrad; till och med språket har färgats av den epok Östergren har ställt i centrum för sin berättelse. Därmed inte sagt att boken är realistisk.

De flesta personerna är inte bara påhittade utan också litterära fantasiskapelser snarare än människor som kunde tänkas vara hämtade ur levande livet. Huvudperson och, i motsats till sin köttslige fader Felix Krull, oavsiktlig svindlare är olyckan Florian Kroull, som efter en kort och framgångsrik bana som betjänt och livvakt åt filmmagnaten Rupert D Bolin råkar bli en mycket säregen ledare för Stockholms undre värld. (Maffians välde i trettitalets Stockholm hör till de mest fantasifulla inslagen i Östergrens historieskrivning.)

Får man tro förlagsreklamen har det varit Östergrens avsikt att dra paralleller mellan trettital och åttital. Pressar man boken på innebörd kan man kanske hitta likheter. Myter punkteras. På kris och ekonomisk nedgång följer moralupplösning och lurendrejeri. Oheliga allianser sluts. Och så vidare.

Själv finner jag den här läsarten föga fruktbärande.

För mig framstår Klas Östergrens bok mer som en skröna än som samhällskritik. Östergren har själv bekänt sin lust att fabulera och ljuga ihop historier. Och att hitta på märkliga historier och komiska incidenter och osannolika men ändå sannolika människor är han bra på. Följaktligen är det ett stort nöje att läsa ”Fattiga riddare och stora svenskar” som just skälmroman; i själva verket ger det mer än nog av behållning.