Estland: Uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Reformpartiet i presidentvalet?

I Estland finns ännu inte någon självklar utgång i sikte i det förestående presidentvalet. Alla partier har sin egen kandidat, i några fall ett par kandidater.

Nu har Sotsiaaldemokaatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) föreslagit en ohelig allians med sin regeringspartner, det regeringsledande, nyliberalt anstrukna Reformierakond (Reformpartiet).

Det estniska presidentvalet ska enlig författningen i första hand avgöras i Riigikogu (Riksdagen). Det socialdemokratiska förslaget går ut på att reformpartisterna där i första valomgången ska rösta på Socialdemokraternas kandidat, talmannen Eiki Nestor, och om denne då inte får majoritet – det behövs fler röster än de här båda partiernas för det – lovar Socialdemokraterna att i nästa röstningsomgång lägga sina röster på exministern och exEUpolitikern Siim Kallas från Reformpartiet.

Också då behövs naturligtvis ett tillskott av röster från representanter för andra partier, men i Reformpartiets fall handlar det också om vem av dess kandidater – den kvinnliga utrikesministern av rysk börd kandiderar också – som har chans att samla ett tillräckligt antal röster.

Sommar i P1 med Silvana Imam

Jag har vissa saker gemensamma med dagens Sommar-pratare, Silvana Imam, men vi är ändå mycket olika. Vi är båda födda i ett baltiskt land, jag 1937 i Estland, hon 1986 i Klaipėda i Litauen, då fortfarande en del av Sovjetunionen. Min familj flydde 1944, först till Finland, sedan vidare till Sverige. Hennes familj – modern är litauiska och fadern syrier – gav sig först av till Tjeckien men fortsatte sedan till Sverige.

Tyvärr berättade hon inget om sin familjehistoria, och modern och Litauen förekom knappast alls i hennes ”Sommar”. Däremot förekom pappan där med uppmuntrande ord, och det var också tydligt att familjen ända tills det av kända skäl blev omöjligt besökte pappans hemstad Homs. Hon berättade också med stor inlevelse om hur kusinen Rasha med sina två barn och bara några få glas vatten att dricka gjorde en riskfylld tre dagar lång flyktfärd över Medelhavet. I slutet av den här berättelsen utgöt hon sin vrede över många rasisters i grunden obildade föreställningar om flyktingar, en känsla jag åter igen delar med henne, kanske för att en mängd ester och för den delen litauer under likande omständigheter drunknade i ett annat hav med kust också mot Sverige.

Men sen finns det förstås annat där vi är mer olika, till och med mycket olika.

Hennes vurm för idrott lämnar jag helt därhän – idrott är inte min sort av självhävdelse. Själv skulle jag ju aldrig ens ha kommit på tanken att gå i idrottsklass, om det nu hade funnits sådana på min tid.

Hon berättar om sin inte helt oproblematiska skoltid, och jag tror säkert att den rasism och främlingsskräck som i dag är mycket större än under min egen skoltid har sin betydelse, men det spelar naturligtvis också en roll hur man själv närmar sig andra, vilket inte betyder att man måste släta ut sin egenart. Märk att hon faktiskt blev vald till elevrådsordförande, även om hon sen blev ifrågasatt av en del av eleverna, särskilt när hon hade lyckts få ett stipendium till New York – kanske handlade det här mer om avundsjuka än om rasism. Men hon visade också en nästan manisk tilltro till sig själv: ”Jag är bäst!”

Väl i New York hoppade hon ganska snart av från de studier i engelska hon skulle följa och levde snart det fria och utlevande liv tonåringar ibland väljer om de kan. Hon medgav i sitt sommarprogram, att hon gjorde saker hon inte vill berätta om i radio. I det här avsnittet filosoferade hon också om hur vi definierar oss i förhållande till andra och om att vårt ego bestämmer vår identitet.

Hemma i Sverige igen engagerade hon sig häftigt i kampen mot den växande rasismen. Efter händelser med rasistiska förtecken var hon 2012 med om att i Kärrtorp organisera en manifestation som samlade 17.000 människor. När hon framträdde inför dessa med en egentryckt tröja med ett överkryssat SD, möttes hon av jubel. Också på nätet fick hon stöd, men den vägen kom det också mängder av hatkommentarer, en del av dem med veritabla dödshot. Hon medgav att det kändes obehagligt, men som hon verkar vara skapt, stod hon självfallet på sig: Stå för den du är! Fortsätt! Och hon sa, att på den här punkten kommer hon aldrig att backa.

Hon använde en annan del av sitt ”Sommar” till att visa upp sin egna sexuella läggning, även om hon varken var övertydlig eller rakt på sak. Hon berättade om sin hemhörighet på den av kompisen Elin 2009 startade och drivna queerklubben Högkvarteret, där hon själv anordnade skivreleaseparty. Och hon skildrade massakern på queerstället i Orlando i USA och citerade där samma Elin: ”Det kunde ha varit här.” Silvana Imam har för övrigt utnämnts till ”Årets homo” 2015.

Därefter fortsatte hon med en varm och tillgiven omfamning av sin något äldre syster och hennes lilla dotter. Och avslutade med att berätta om skivor och framträdanden och om det fina samarbetet med sin manager.

Som gammalt folkmusikfreak har jag också lyssnat på en del talking blues, som väl nästan ingen i dag vet vad det är. Men det finns en linje därifrån till den rap, som Silvana Imam gör och som helt präglade hennes musikval i dag.

Alltså fick vi höra Silvana Imam själv, dels i ”Hon va”, dels i ”Simone”. Mycket av det hon spelade hade politiskt innehåll, så till exempel ”Helt OK” med Blues (”Är det krig ni vill ha, så är det helt OK”), ”Tystas ner” med Stress och andra, bland dem Silvana Imam själv.

Sommar i P1 med Klas Östergren

Jag upptäckte mycket tidigt vilken begåvad, också mångsidig, författare den då unge Klas Östergren var; några av mina recensioner från den tiden har jag återpublicerat här på bloggen, och de kan läsas ovan under Kulturspegeln, Böcker. ”Gentlemen” från 1980 skrev jag inte om när den kom ut, men jag skrev 2014 om den när Mikael Merciman hade gjort film av den. Östergren har ju som bekant nu också fått det speciella erkännande det innebär att bli invald i Svenska akademien.

När Östergren i sitt Sommar-program i dag berättade, att han vid ett tillfälle lät sig väljas in i en deckarjury trots att han inte själv är deckarförfattare, är detta visserligen formellt sant, men han har faktiskt skrivit romaner, som rymmer både spänningsmoment och inslag av kriminalitet, dock inte med den förenkling av verklighet och skeenden deckarintriger oftast innebär.

Fascinationen av människoöden som rymmer en dragning till våld fanns också i hans sommarprogram.

Bland det han berättade fanns historien om William Chester Minor, som efter upplevelser som läkare i amerikanska inbördeskriget blev mentalsjuk och därför vårdades på institution. När han såg ut att bli bättre lyckades han flytta till England, där alltihop upprepades igen: missbruk, besök hos prostituerade, skjutning till döds av en man som väl var hans konkurrent. Han blev inspärrad igen, så småningom återbördad till USA, där han fick tillbringa resten av sitt liv på ett sinnessjukhus.

Östergren tycks över huvud ha en dragning till det våldsamma, manifesterat också genom hans berättelse om mördarmården i hönshuset, kryddad med hisorien om en höna som hade låtsats vara död och därför hade klarat sig.

Östergrens politiska hållning, om han nu har någon, präglades främst av skepsis. Det som först såg ut som en hyllning till Maud Olofsson (inte uttryckligen nämnd vid namn) fick snart ett avstånd, och fastän jag själv närmast hade trott, att Östergren hade vänstersympatier, höll han garden uppe också mot Göran Persson och Gudrun Schyman.

Inte för det här utan mer allmänt tyckte jag att Östergren var aningen för abstrakt för att hans Sommar hela vägen skulle fungera riktigt bra. Jag har ju ändå läst honom och är förtrogen med hans sätt att tänka och uttrycka sig, men hur fungerade det här på alla de vanliga, mer obevandrade sommarlyssnarna?

Däremot tror jag att de gillade mycket i hans musikval, till exempel Frank Sinatra, P J Harvey, Björk och Mavis Staples, till och med Richard Strauss. Själv gillade jag mest ”Little Girl Blue” med Janis Joplin och ”Memories Are Made of This” med Rozel Zech.

Melodikrysset nummer 33 2016

Dagens melodikryss klarade jag helt och hållet med hjälp av egna kunskaper. Sen har jag gjort lite efterkontroller och hämtat in en del kompletterande upplysningar som årtal på Google.

Det enda jag fick fundera lite över var en TV-serie vars titel jag skulle hitta med hjälp av signaturmelodin, och signaturmelodier är jag notoriskt dålig på att lägga på minnet. Men ledbokstäverna ledde mig till att serien i fråga var ”Wallander”. Jag har alla Henning Mankells böcker om Kurt Wallander och håller dem högt, och jag har också sett alla filmatiseringarna.

Jag har allt med The Beatles i vår enorma skivsamling, så i det fallet var det däremot urlätt att känna igen ”Help” och förknippa den med dem.

En favorit för väldigt många, så även för mig, är ”Om du lämnade mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li. Henne har jag haft förmånen att få lyssna på helt nära scenen – det här var under en socialdemokratisk partikongress.

I går kväll började hustrun och jag att titta på första filmen i en Alice Babs-box hustrun har gett mig, men det var inte ”Swing it magistern” från 1940, den där hon sjunger ”Regntunga skyar”. För att göra frågan lite svårare spelade Anders Eldeman i dag den nämnda låten i orkesterversion.

Eldeman spelade också en instrumentalversion av Ulf Peder Olrogs ”Nig och kuta runt. Om han hade spelat den i sångversion med till exempel Sigge Fürst eller Anders Börje, hade det ju blivit alldeles för lätt.

Stig Olins ”En gång jag seglar i hamn” fick vi av samma skäl höra på dragspel med Pajala-Hasse.

Och naturligtvis fick vi heller inte höra texten till Jules Sylvains ”Titta in i min lilla kajuta”.

Fast för mig som är uppvuxen med alla gamla schlager var det ju ändå inte svårt att klara de här frågorna.

Så det blev nästan komiskt när Eldeman också frågade vem det var som tillsammans med Brita Borg sjöng ”Invitation till Guatemala”. Jo, upphovsmannen själv, Evert Taube.

Jag hörde och skrev om sommarprogrammet med Kikki Danielsson, och även om country inte riktigt är mitt bord, klarade jag att förknippa henne med ”Hard Country”.

Jag hör på Eurovision Song Contest, men det betyder ju inte, att alla melodierna där fastnar i musikminnet; inte ens alla låtarna i årets upplaga minns jag. Men det Eldeman spelade i dag var årets bidrag från Norge, ”Icebreaker” med Agnete.

Adele känner jag i alla fall till, även om jag inte aktivt följer henne. Därmed inget ont sagt om hennes ”Water Under the Bridge”.

Och från vatten till vatten. Den finlandssvenska, troligen åländska ”Vem kan segla förutan vind, vem kan ro utan åror?” är en gammal favorit. En gammal favorit är också Åland, där jag ofta var, när jag hade tjänsten som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare.

Och så ytterligare en gammal favorit, rikt representerad i våra skivhyllor, Marlene Dietrich. Fast inspelningen där man hör henne spela på såg har jag inte. Jag har faktiskt hört sågen användas som musikinstrument, men mer minns jag hur farsan i mina yngre dar tvingade mig och brorsan att såga ved. Fast det behövdes ju också, åtminstone på den tiden.

Sommar i P1 med Karin Bojs

Jag har länge med både intresse och nöje läst vetenskapsjournalisten Karin Bojs i Dagens Nyheter. (Hon jobbade före tiden på DN på Aftonbladet, men på den tiden var hon nattredaktör.)

År 2015 fick hon Augustpriset för sin bok ”Min europeisk familj. De senaste 54.000 åren”, en bok med ett hisnande perspektiv på mänsklighetens historia och utveckling.

Hennes ”Sommar” i dag ändade i det här, men jag har själv redan tidigare varit intresserad av också hennes egen personhistoria och utveckling. Detta av ett lite udda skäl. Bojs är ju ett ganska ovanligt efternamn, och i mina unga år kände jag och gillade en medlem i Laboremus vid namn Anders Bojs, och jag har alltid antagit att de var släkt men inte vetat hur. Hon bodde i sina unga år i göteborgsområdet, men han kom, som jag minns det, från Kalmar. Fast nu tror jag att jag har fått svaret. Hon nämner i programmet sin farbror Anders.

Jag har aldrig träffat Karin Bojs, men i hennes sommarprogram finns en annan personlig brygga. Hon blev kvalificerad vetenskapsjournalist och har publicerat egna böcker, men hon startade sin bana som bagare efter att ha gått livsmedelsteknisk linje i gymnasiet, detta fastän båda hennes föräldrar är akademiker. Själv har jag en dotter som har akademisk examen och har jobbat som arkivarie och som dataansvarig för en organisation, men som totalt har sadlat om och blivit bagare.

Så här kan det vara i livet. Det enda gemensamma med nattjobbet på bageri och nattjouren på Aftonbladet var nog det som Karin Bojs kallade mötena med nattens vilsna själar.

Till DN sökte hon sig mest för att få göra lite andra saker. Hon skötte sig helt uppenbart, eftersom hon fick fortsätta jobba där, dock väldigt länge i form av en oändlig räcka vikariat.

Men till slut fick hon både fast jobb och ett jobb som hon har prisbelönats för, som vetenskapsjournalist. Och jag tror mig också, även i egenskap av läsare, förstå varför hon har lyckats: Hon är av den där sorten som läser på ordentligt – läste även in naturvetenskap på Komvux – och har förmåga att lyfta fram det nya och intressanta. Dessutom finns det hos henne, manifesterat också genom hennes engagemang i Reportrar utan gränser, ett engagemang för utsatta medmänniskor – hon nämnde själv den djupt nedslående utvecklingen i till exempel Turkiet och Polen. Men hennes uppmaning också till oss andra var: Gråt inte! Agera!

När det gäller jordens uppvärmning, ett av de ämnen hon har ägnat sig åt, hör hon till alarmisterna men noterade, att vetenskaparna, oftast beroende på egen disciplin, har lite olika meningar. Hon underströk att man inte kan sätta likhetstecken mellan vetenskap och sanning, däremot formulera teorier med viss sanningshalt. Vilket inte innebär, att man kan ha hur fantasifulla verklighetsförklaringar som helst, till exempel religiösa. Arter uppstår vid naturliga behov, som en anpassning.

Hon hade följaktligen ägnat mycket tid och möda åt DNA-tekniken och bland annat mänsklighetens utveckling genom oändliga tidsrymder. Som en förgrening av detta hade hon också kartlagt sin egen släkt mycket långt tillbaka i tiden. Ärftliga drag återkommer, ibland med en generations mellanrum, och så hävdade hon något som kanske chockerar många andra: Kreativ begåvning inom till exempel konst och musik är besläktad med tendenser till psykos.

Kanske får vi veta mer om detta. Hon berättade, att hon håller på med en uppföljare till den nämnda boken.

Också hennes musikval var fint. När hon hade talat om nattens vilsna själar, fick vi höra Ted Ströms ”Vintersaga” i Monica Törnells version. När hon i sitt prat hade nämnt Benny Andersson, spelade hon ”Smoochy” med BAO. Bland de övriga hon spelade fanns Patti Smith, Midnight Oil, Lena Willemark och Sofia Karlsson (med Dan Anderssons ”Jag har drömt” från hennes CD ”Svarta ballader”. Och sist men inte minst vill jag tacka henne för att hon spelade ”Oh Mary Don’t You Weep” med Bruce Springsteen, den som finns på hans platta från Pete Seeger-turnén, ”We Shall Overcome”.

Danmark: SF inte lika långt nere i en ny undersökning

Vi startar som vanligt med resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Nordstats senaste mätning, för Altinget den 15 augusti, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 24,6 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,1 procent
Alternativet 6,8 procent
Venstre 18,8 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 4,3 procent
Liberal Alliance 6,9 procent

Även i den här mätningen ligger Socialdemokratiet under sitt valresultat. Socialistisk Folkeparti ligger på en lite högre nivå än i en undersökning jag nyligen publicerde.

Ritzau Index, en sammanvägning av ett antal färska opinionsmätningar, gjord av nyhetsbyrån Ritzau, ger nu följande resultat:

Socialdemokratiet 25,2 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 4,3 procent
Enhedslisten 7,9 procent
Alternativet 7,1 procent
Venstre 17,6 procent
Dansk Folkeparti 20,7 procent
Konservative Folkeparti 3,5 procent
Liberal Alliance 7,3 procent

Norge: Väljarna föredrar Jonas Gahr Støre (Ap) framför statsminister Erna Solberg (H)

I den årliga mätningen om vem norrmännen vill se som statsminister stöds Arbeiderpartiets ledare Jonas Gahr Støre av 45 procent, medan den sittande statsministern, Høyre-ledaren Erna Solberg, stöds av 37 procent. Hennes popularitet har fallit med 7 procentenheter sedan motsvarande undersökning förra året.

I stora drag speglar de här sympatierna blocktillhörighet. Liberala Venstres väljare är dock ganska jämnt fördelade mellan de båda statsministerkandidaterna.

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Nu föreligger ytterligare en ny opinionsmätning, den här gången en från Respons för Aftenposten och Bergens Tidende:

Høyre 24,7 procent (+ 0,1 procentenheter)
Fremskrittspartiet 13,7 procent (- 3,4)
Venstre 4,7 procent (+ 0,1)
Kristelig Folkeparti 5,2 procent (+ 0,2)
Senterpartiet 5,5 procent (- 0,6)
Arbeiderpartiet 36,1 procent (+ 3,6)
Sosialistisk Venstreparti 4,2 procent (+- 0)
Rødt 1,2 procent (- 0,9)
Miljøpartiet De Grønne 2,6 procent (- 0,2)

Arbeiderpartiet går upp även i den här undersökningen.

MDG ligger också i den här undersökningen under spärren, däremot inte SV.

Sommar i P1 med Per Andersson

Per Andersson är en välkänd komiker och skådespelare, känd och uppskattad av många som har sett honom i scenföreställningar, i TV eller på film. Själv har jag upprepade gånger sett och gillat honom i ”Parlamentet” i TV.

Han var värd i dagens ”Sommar”, och jag satte mig av ovan anförda skäl framför radion för att ha roligt. Jag vet inte varför – kanske fungerar hans galopperande humor inte så bra just i radio – men hans sommarprogram fick mig, trots tappra försök från hans sida, inte att skratta.

Hans ”Sommar” inleddes med hans första försök att vara rolig, i åttaårsåldern, men för mig som snart är 80 var det inte lika kul att höra om cowboys som kobajsare.

Sen hävdade han, att han har skrivit ner 3978 anekdoter, cirka 102 per år. Sitt eget sommarprogram hade han planerat så, att han ur en tombola drog lappar med deras nummer och sen framförde dem han hade fått upp. Möjligen bidrog det här fiffiga greppet, verkligt eller fejkat, till att hålla intresset uppe, men de flesta historierna han berättade var inte påfallande roliga.

Faktum är att det han berättade om sig själv och sina nära och släktingar var roligare. Det där om stödgala för nyrika var inte så dumt, skildringen av mormodern och hennes fantastiska kokkonst (bland annat hel älg i ugn) en riktig höjdare. Likaså berättelsen om giget på sjukhus, där de hade råkat få en spelplats, som de dock måste lämna transportutrymme på: ”Vi måste köra ut liken”, som personalen med rullbårarna sa.

Men den i förväg aviserade historien om New York-besöket, där Per Andersson vann en pågående kapptävling genom att under ett party hemma hos en äldre miljonärska olla en Picasso-målning, hade jag gärna avstått från. Där kukade han ur.

Däremot spelade han en hel del bra musik, sådant som ”God dag, god dag” med Hasse & Tage, ”Tro och tvivel” med Håkan Hellström, ”You Can’t Always Get What You Want” med The Rolling Stones, ”De sista entusiasterna” med Povel Ramel & Wenche Myhre och så Charlie Chaplins ”Smile”, dessutom även Marit Bergman och Queen.

Sommar i P1 med Maher Zain

Maher Zain kände jag inte till före hans Sommar-program i dag. Det är jag helt uppenbart inte ensam om i det här landet, detta trots att han är en mycket stor skivartist i en rad muslimska länder, främst i Malaysia och Indonesien, men också i Mellanöstern och Nordafrika, till exempel Marocko. Från Marocko nämnde han ett framträdande för 50.000 personer, som för övrigt kunde texterna och själva nästan tog över sången.

Så här kan det vara i dagens värld, vars blandning av människor och kulturer också har sin tragiska bakgrund: blodiga krig, folkfördrivning, flykt till främmande land för att rädda sitt eget och familjens liv och ge dem ett bättre liv.

Maher Zain (egentligen Elzein) föddes 1981 i Tripoli i det Libanon, som i vågor har slitits sönder av inbördesstrider och anfall från intilliggande stater, också drabbats av nästan ohanterbara flyktingvågor. Länge klarade sig familjen genom att periodvis fly till bergen, men när en granat hade träffat balkongen som barnen nyss hade varit ute på, tog föräldrarna beslutet att fly landet, först via ett par grannländer och sen per flyg till Paris och därifrån vidare till Arlanda. Det höll på att ända med förskräckelse – de blev tagna i tullen och anklagades för att ha falska pass. Polisen som förhörde pappan lyssnade i alla fall på pappans berättelse om bakgrunden till deras flykt, och de släpptes in i landet.

Sin första tid i Sverige – Maher var då åtta år – tillbringade den här libanesiska familjen i Skellefteå. Där behandlades de väl, och Maher mindes i sitt sommarprogram hur lycklig han var över att för första gången i sitt liv uppleva så mycket snö. Han lärde sig älska Pippi Långstrump och så småningom, när han hade smakat det med sylt, också pannkaka.

Sen flyttade familjen vidare söderut, till en utkant av Södertälje. Där blev det genast problem, så de flyttade snart till en annan och bättre utkant av stan. Men livet där i den mer storstadspräglade miljön blev ändå tufft. Han mötte rasism. Och han drogs i tonåren in i gängbildning och försökte kvalificera sig inför de andra genom att beväpna sig med ett järnrör inför ett tänkt möte med ett antagonistgäng, men det dök inte upp. På ungdomsgården fick han sen se några av motståndarna, som försökte smita, eftersom de var färre, men hanns upp utanför. I slagsmålet med en av killarna i det andra gänget fick han in en träff med sitt järnrör, vilket sen ledde till att han blev anmäld och hamnade hos polisen på förhör. Det här slutade med övervakare, en bra person, en vän för livet visade det sig. ”Du behöver bättre umgänge”, var övervakarens slutsats, och Maher konstaterade att han hade alldeles rätt: Han själv hade alldeles för lätt att smälta in i den omgivning han råkade befinna sig i.

Den här upplevelsen hjälpte honom helt uppenbart att komma på rätt köl.

Hans pappa brukade sjunga, och redan tidigt vaknade hans eget intresse för sång. När Maher Zain var 21, åkte han till något slags musikläger i Paris, och det här ledde till att han kände, att musik var hans grej.

Nästa steg blev, att han, efter att ha spelat in en demo, blev uppringd av den svensk-marockanske artisten RedOne, i verkligheten med namnet Nadir Khayat, som är både låtskrivare och musikproducent. Han har arbetat med stjärnor som New Kids on the Block, Michael Jackson, Lionel Ritchie, Jennifer Lopez och Lady Gaga och har ansetts ha betydelse särskilt för den sist nämndas framgångar. 2005 hade han i Sverige producerat ett par plattor med Darin.

RedOne ville att Maher Zain skulle jobba ihop med honom. Han behövde åka på jobb till USA och ville ha med sig Zain, och denne nappade. Så han följde med till New York, en stad som han genast charmades av. Det här innebar också, att han tillsammans med RedOne kom att jobba med och träffa många i den amerikanska musikvärlden. Och inte nog med det: De drogs in i en värld av parties, där det förekom både sprit och droger, något som Zain med sin muslimska bakgrund kände ett avstånd till. Tiden i USA blev musikaliskt och jobbmässigt lyckosam, men han kände gradvis, att ville därifrån, längtade hem. Den värld han levde i i New York var inte hans.

Så han åkte hem och efter viss tid och vånda ringde han kompisen RedOne och förklarade, att han inte skulle komma tillbaka. Och denne blev inte förbannad utan accepterade hans beslut.

Eftersom det här var en livsfas av personlig kris, sökte han sig tillbaka till sina rötter, den muslimska tron. Inte så att han i likhet med en del andra unga muslimer i Sverige och andra europeiska länder fångades av fanatisk islamism – det finns också bland muslimer en majoritet som likt en majoritet kristna håller fast vid en grundläggande religiös övertygelse utan att för den skull hota andra med annan uppfattning.

Det intressanta i hans fall var att han mötte andra unga muslimer, som hade hört talas om att han hade arbetat med musik och inte nog med det: De ville att han skulle framträda för dem. Så det gjorde han.

Och det ena ledde till det andra. 2009 släppte han sitt första studioalbum, ”Thank You Allah”. Och året därpå var det här albumet det mest sålda i det redan inledningsvis nämnda Malaysia. Han berättade att han har 26 miljoner gillamarkeringar på Facebook.

Märkligt med en svensk artist som inte många känner till i Sverige men som alltså säljer oerhört mycket i från oss ganska avlägset belägna länder.

Själv hörde jag honom alltså för första gången i dagens ”Sommar”, dels tillsammans med en dotter i ”Medina”, dels i ”One Big Family”.

Han spelade ”Sång till friheten” med Björn Afzelius efter berättelsen om hur han tillsammans med sin familj kom till Arlanda, och av svenska artister fick vi bland annat höra Petter. Lady Gaga och Michael Jackson, annars alltför vanliga i ”Sommar”, hörde ju faktiskt hemma i hans sommarprogram. Det innehöll förstås också musik som var obekant för mig, däribland ett och annat som jag fann hörvärt.

Sommar i P1 med Hannah Akuffo

Hannah Akuffo är född i Ghana (1954), men hennes föräldrar flyttade med barnen till Storbritannien. Under en vistelse i Etiopien, där hon forskade om lepra, det som förr benämndes spetälska, träffade hon svensken Sven Britton, som hon gifte sig med 1987. Detta nämnt inledningsvis, eftersom hon nu inte bara jobbar åt SIDA utan också i sitt ”Sommar” i dag talade svenska. Hon kom till Sverige redan 1986, eftersom hon hade fått forskningsstipendium vid Karolinska Institutet.

Hannah Akuffo levde tillsammans med föräldrarna och hela tio syskon, och det senare spelade kanske en roll för att hon ofta fick infektioner. Vid ett tillfälle fick hon riktigt svår influensa och var så sjuk, att hon kanske hade dött, om inte några katolska nunnor hade knackat på och frågat, om de kunde få logi. När de fick höra att en flicka i familjen var svårt sjuk, visade det sig, att de hade penicillin, och det här räddade kanhända livet på Hannah.

Möjligen är det den här händelsen plus det faktum att hennes pappa var presbyterian och präst som har lett till att Hannah Akuffo även som vuxen har hållit fast vid sin kristna barnatro. Ett ganska roligt och udda inslag i hennes sommarprogram var berättelsen om hur hon vid en stor middag var placerad tillsammans med Olof Lagercrantz och dennes hustru och hur hon, när han sa, att han hade hört att hon kunde och sjöng psalmer, under den fortsatta middagen sjöng sådana i hans öra.

Hennes familj flyttade, bytte även bostadsort, flera gånger under Hannahs barndom. Fadern tog också sin familj med till England; Hannah var sju år när de kom till London. De åkte till England på ett stort ångfartyg, och pappan hade fått förstaklassbiljetter till sig och sin familj. Hannahs främsta minne av resan blev att man kunde få hur mycket glass som helst, var som helst utom när man var i fartygets bibliotek. Och där tvingades Hannah vistas ganska mycket för att lära sig engelska.

Det skulle hon i och för sig ha gjort redan i skolan i Ghana, men lärarinnan som undervisade i det lät henne i stället passa sin baby, och även om hon gav Hannah bra betyg i engelska, lärde sig Hannah egentligen inte att tala och förstå engelska. Och inte blev det mycket bättre under båtresan. Under den lärde hon sig fyra ord.

Alltså fick hon det mycket svårt, när hon sattes i en praktiskt taget helt engelskspråkig klass i sin nya skola, vilket förstås ledde till stora problem. Men hon bet ihop, och efter tre månader hade hon lärt sig engelska, också för att kunna tala om för läraren vad hon utsattes för av en del av klasskamraterna.

Hon beskrev sig själv som ett mer nyfiket än besvärligt barn, ett som ständigt frågade ”Varför då?”. Besvärlig blev hon bara när hon konfronterades med att pojkar och flickor fick olika villkor.

Uppenbarligen lockades hon så småningom allt mer av frågor som rör smittsamma sjukdomar och infektioner och riktade alltså in sitt pluggande, senare sin forskning och sin praktik, på detta. Själv är jag inte lika intresserad som hon av parasiter och antibiotika, men jag är förstås glad och tacksam över att människor av hennes typ forskar och tar fram botemedel. Och ännu gladare över detta har förstås människor i områden, drabbade av malaria och annat elände, anledning att vara över att det finns människor som hon. Men hon är ju dess bättre inte helt ensam om det här; hon nämnde själv Hans Rosling.

Hon ansåg uppenbarligen att hon vid några tillsättningar av akademiska tjänster hade blivit orättvist förbigången, detta med icke sammanhållna argument. Det kan jag inte bedöma, men omöjligt är det ju inte, och Sverige är ju heller inte alltid så köns- och hudfärgsneutralt som flertalet av oss fortfarande vill tro.

Nu behöver ju frågan ”Var kommer du ifrån?”, som hon hade fått till leda, alltid ha rasistiska förtecken – den kan ju som bakgrund ha mänsklig nyfikenhet, berättigad även i fall som hennes. Hon berättade i sammanhanget att en av hennes anmödrar var danska – en del av henne hade utvandrat tillbaka.

Och det skedde, för att återge sista låten i musikdelen av hennes program, ”För kärlekens skull” (skriven av Ted Gärdestad).

Fast egentligen gjorde hennes musikval mig lite besviken. The Beatles och Seinabo Sey är förstås mycket hörvärda, och jag kan stå ut även med Diana Ross och Aretha Franklin, men bortsett från början av programmet spelade hon mycket lite av den afrikanska dansmusik jag lärde mig älska när min hustru på 1960-talet, när hon var anställd i tur och ordning på Nordiska Afrikainstitutet, Dag Hammarskjöld-fonden och SIDA, skaffade på resor till olika afrikanska länder och som bland annat användes vid de parties med mat och dans stipendiaterna på Hammarskjöldfondens kurser regelbundet inbjöds till hemma hos oss.