Förhandlingsregeringen

Den regering Stefan Löfven presenterade i dag har i viktiga avseenden drag av förhandlingsregering, och det lär ju behövas med det svaga parlamentariska underlag den har. Ett inkluderande också av Vänsterpartiet, något jag själv principiellt är för, hade för övrigt inte heller skapat någon parlamentarisk majoritet, och kanske kan Stefan Löfven på det här sättet åtminstone så småningom åstadkomma en del blocköverskridande överenskommelser – men om den tillträdande regeringens politik på områden som vård, skola och omsorg inte blir tillräckligt radikal, får nog Löfven räkna med att Vänsterpartiets stöd i opinionsmätningarna kommer att öka, vilket inte minst kommer att gå ut över socialdemokratin.

Partivänstern och den traditionella socialdemokratin (mer radikal än partiets kurs är i dag) har fått sitt genom namn som Anders Ygeman (han satt i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU), Morgan Johansson och Peter Hultqvist. Den man främst saknar i den raden är Veronica Palm.

Men raden av socialdemokrater som befinner sig längre åt höger är desto större: Magdalena Andersson, Mikael Damberg, Helene Hellmark Knutsson, Ardalan Shekarabi, Margot Wallström med flera. Wallström kommer väl inte att kunna ställa till så mycket skada – hon kommer att ägna sitt ämbete åt att glida runt i världen – men det gäller att hålla tummen i ögat på henne, så att Sverige inte bidar till att föra EU ännu längre ner i federationsträsket.

Bland de socialdemokratiska ministrarna finner man några kända namn som den gamla åkarkampen Ylva Johansson och Kristina Person, som nu ska ta hand om strategi- och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete. På hur Ylva Johansson lyckas i sitt värv, att skapa nya jobb, vilar i hög grad inte bara hennes utan också regeringens rating.

Flera av de nya ministrarna är oprövade och relativt okända i rikssammanhang – kanske är det här ett led i Löfvens strategi att inte redan från början låsa de borgerliga mittenpartierna i en fientlig hållning mot den nya regeringen. I valet av ny socialförsäkringsminister, Annika Strandhäll, ordförande i fackförbundet Vision, kan uträkningen vara just den här.

Stefan Löfven vill ju hålla alla dörrar öppna i energipolitiken, också för kärnkraften, och då är säkert den vindkänslige Ibrahim Baylan rätt man för posten.

Hans namn leder oss in på en annan (och mer positiv) iakttagelse i fråga om den nya regeringen: tre av de socialdemokratiska och två av de miljöpartistiska ministrarna har sin bakgrund utanför Sverige. En intressant nykomling är där Alice Bah Kuhnke (MP), som blir ny kulturminister. Men det återstår förstås att se hur mycket resurser hon kan kapa till kultursektorn – hon har ju i regeringen många ringrävar med bättre partiförankring att slåss med om resurserna. Fem slag på käften på Sverigedemokraterna är de här utnämningarna hur som helst.

Miljöpartiet har över huvud taget fått bra utdelning i förhandlingarna om ministerposterna och ansvarområdena. Åsa Romsson blir klimat- och miljöminister och dessutom vice statsminister, Gustav Fridolin blir utbildningsminister, Per Bohlund blir finansmarknads- och konsumentminister och, kanske mest överraskande, Isabella Lövin blir biståndsminister. Räkna med att Miljöpartiets statsråd kommer att synas väldigt mycket i media.

Regeringsförklaringen är på det här stadiet en avsiktsförklaring – hur den konkreta politiken sedan blir är ju avhängigt av vad den tillträdande minoritetsregeringen kan förhandla fram i Riksdagen.

Ett exempel på detta är målet att Sverige till 2020 ska nå EUs lägsta arbetslöshet, vilket bland annat ska åstadkommas genom stora investeringar i infrastruktur, bostäder och klimatomställning. Minst 250.000 nya bostäder ska byggas fram till 2020. Järnvägsnätet ska underhållas bättre. Inom 90 dagar ska arbetslösa ungdomar erbjudas jobb, praktikplats, traineejobb eller utbildning.

Jag ska inte gå igenom hela regeringsförklaringen. En del målsättningar där är fortfarande ganska allmänna, en del av dem – som de om kärnkraftens framtid – också dunkla.

Ett steg framåt tas i alla fall när det gäller ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen.

Privata företags möjligheter att sko sig på vård och skola kommer att begränsas men inte tillräckligt. I dag är det tyvärr bara Vänsterpartiet som driver de strikta mål för vård, skola och omsorg som var självklara för Olof Palme och som fanns inskrivna i tidigare socialdemokratiska partiprogram. Fast, som sagt, vad hjälper det i en riksdag med dagens sammansättning.

Förändringar i den estniska septembermätningen

Det svenska valet plus det faktum att opinionsmätningarna i Estland görs för en TV-kanal och inte alltid ges stort utrymme i de ledande tidningarna har bidragit till att jag inte har uppmärksammat den estniska partisympatimätningen för september.

Det är fortfarande bara fyra partier som klarar den estniska femprocentsspärren, men den inbördes ordningen och partiernas storlek i opinionen har i viss mån rubbats.

Ett en smula oväntat språng framåt gör det socialkonservativa, kristna och estnationella oppositionspartiet Isamaa ja Res Publika Liit (Förundet Fäderneslandet och Res Publika). IRL ökar med 3 procentenheter till 18 procent. Det är alltid svårt att veta, vad sådana här ändringar beror på, men partiet har haft en kongress som har lyft fram frågor som ökat stöd till barnfamiljerna och skattelättnader för lågavlönade. IRL är dock fortfarande en bit under sitt valresultat 2011, 20,5 procent.

Det parti som backar mest, med 3 procentenheter till 23 procent, är Sotsiaaldemokraatlik Erakond, Socialdemokraterna, som ersatte IRL i koalitionen med Reformpartiet. Det här för ner partiet på tredje plats i den estniska partiligan. Men SDE ligger fortsatt en bra bit över sitt valresultat 2011, 17,1 procent.

Ohotad etta är Socialdemokraternas i vissa avseenden nyliberala regeringspartner Reformierakond (Reformpartiet). Partiet backar också det med 2 procentenheter men hamnar då på 27 procent. I valet 2011 fick partiet 28,6 procent.

Och upp på andra plats kliver i den här undersökningen det lätt vänsterpopulistiska, av de flesta ryssar valda Keskerakond (Centerpartiet), som ökar med 1 procentenhet till 26 procent.

Om flykten från Estland i Missionskyrkan i Östhammar

Jag hade – av en slump samma dag som hustrun var inbjuden till Riksdagens högtidliga öppnande – ombetts att i Missionskyrkan i Östhammar tala om flykten från Estland.

Den stora strömmen av estniska flyktingar, sammanlagt in emot 30.000 människor, kom till Sverige hösten 1944, det vill säga för 70 år sedan. Jag var för egen del sju år gammal då – jag är född 1937 och är nu alltså själv 77 år gammal. En del av de här esterna fortsatte, skrämda av baltutlämningen (män som hade kommit till Sverige iförda tysk uniform, vilket kunde ha ganska olika förklaringsgrund, lämnades på rysk begäran ut till Sovjetunionen) och av att Sverige återlämnade flyktingbåtar som ryssarna med viss, pervers rätt (båtarna var nationaliserade under den första sovjetiska eran) hävdade var stulen statsegendom. Jag minns fortfarande med sinnesrörelse hur min mamma stod på gårdsplan i Juniskär söder om Sundsvall och grät, när pappas egenbyggda båt – vår livlina – bogserades i väg. Men pappa byggde själv en ny motorbåt!

Jag berättade också om Molotov-Ribbentrop-pakten, som prisgav Estland åt ryssarna, sedan om först den ryska, sedan den tyska ockupationen och sist det sovjetvälde som esterna tvingades leva under i ytterligare ett antal årtionden.

Som många andra hade min pappa under den första ryska eran blivit inkallad till Röda armén men hållit sig undan (på vår farstuvind, där man inte ens kunde sitta upprätt), detta verkligen inte för att han heller var någon tyskvän. Jag kan i sammanhanget nämna att han (och även mamma) när de så småningom fick svenskt medborgarskap under hela sitt liv röstade på Socialdemokraterna.

För den svenska publik som hade samlats i Missionskyrkan i Östhammar berättade jag om saker som få människor här i landet dess bättre själva aldrig har behövt uppleva: om en morbror som återvände till Estland när Röda armén åter trängde in och då föll på östfronten, om en annan morbror som stannade i Finland där han hade gift sig och fått två barn, vilket han trodde skulle skydda honom från utlämning i fredsslutet, men icke, om flykten över ett stormigt hav från först Estland till Finland, sedan över ett lugnare hav till Sverige, om andra, ibland i överlastade båtar, som aldrig kom fram, om hur det var att hamna i en totalt främmande språkmiljö (även om man, som jag, hade lärt sig läsa vid tre års ålder), om alla dessa ester som i dag finns överallt i det svenska samhället och som ganska snart blev integrerade i sitt nya samhälle, där de (vi) för övrigt aldrig hade tänkt stanna – vi ville ju tillbaka, till Estland, om det bara gick.

Jag passade också på att utifrån de här personliga och starkt upplevda omständigheterna slå ett slag för dagens flyktingar, till exempel från Irak och Syrien, som i dag har drivits i väg till det avlägsna Sverige, alla de här som inte är så blonda och blåögda och ljushyade som jag.

Jag slutade med att säga till min publik i Missionskyrkan, att man kan ha sitt hjärta på två ställen. Om svenskarna – som skedde på den tiden då vi estniska flyktingar kom hit – ställer upp för dem som av krig eller nöd tvingas lämna sitt eget land för Sverige, kommer de människor vi tar emot att visserligen ha kvar en del av sitt hjärta i det land eller område de kommer ifrån, men de känner också samhörighet med det land som har tagit emot dem.

Själv är jag född est men samtidigt en svensk patriot, det senare ibland i större utsträckning än en del infödda svenskar.

* * *

Vad som var extra roligt med det här mötet i Missionskyrkan i Östhammar var att det i publiken fanns ett antal ester och estlandssvenskar, somliga liksom jag själv gifta med svenskar. Många av dem som kom hit under den där dramatiska tiden kom i land på upplandskusten och blev kvar här.

Sändningsuppehåll

I söndags kväll funkade plötsligt inte datorn här i Öregrund längre. Internetuppkopplingen var bruten.

I måndags ringde vi vår datorleverantör och servicefirma i Östhammar, och i eftermiddags var en av killarna därifrån här och kollade vad det var för fel. Det handlade inte om någon attack utifrån utan om en komponent, ett tillbehör, som hade gjort sitt av åldersskäl. När nu det här är åtgärdat, funkar datorn som den ska igen.

Under tiden har jag haft ganska svåra abstinensbesvär, men nu när allt är som det ska igen känner jag livsgnistan återvända, inte bara till datorn.

Filmiskt mer utstuderat – men med utdragna actionavsnitt som eftergift

Jag har genom åren sett alla James Bond-filmer, dels på bio, dels på VHS och DVD. Jag har också boxen med alla James Bond-filmerna utom den senaste, men den har jag köpt separat som DVD. James Bond-filmerna varierar när det gäller kvalitet och spänning, men somliga av dem är pärlor i sin genre.

Den senaste i raden heter ”Skyfall” (producerad 2012, släppt 2013) och har fått sitt namn efter familjen Bonds familjegods, där filmhandlingen kulminerar.

Den här historien, i regi av Sam Mendes och med manus av Neil Purvis, Robert Wade och John Logan, skiljer sig i en del avseenden från övriga bondfilmer och även från Ian Flemings bokserie om agent 007, men regissören, tidigare känd bland annat för ”American Beauty” och ”Revolutionary Road” (jag har dem båda i min filmhylla), har också ansträngt sig för att bjuda på actionscener, och det med besked: Den inledande långa sekvensen, striden i Turkiet med Patrice (Ola Rapace), den som ändar i att James Bond (Daniel Craig) ser ut att ha drunknat, innehåller scener som förorsakar hjärtklappning, men är möjligen för utdragen. Annat i den här vägen, som striden med skurkarna på casinot i Shanghai, har mer rimliga proportioner. Och striden på familjegodset mot Raul Silva (Javier Bardem) har allt man kan önska sig av dödligt hot, hemliga gångar och våldsamma urladdningar.

Självfallet innehåller den här filmen också en titelmelodi, exekverad av Adèle – i mitt tycke ändå inte någon av de allra bästa bondlåtarna.

Också den vanliga mänskliga rekvisitan finns där i form av bondbrudar. I den här filmen har Mrs Moneypenny (Naomi Harris) inte någon passiv roll som förmedlande länk – hon förorsakar, inte avsiktligt (den som ger den olycksaliga ordern är M, spelad av Judy Dench), det som närapå blir Bonds död. Bonds dragning till Sévérine (Bérénice Marlohe), i tvångssold hos överskurken Raoul Silva, förstår jag dock inte.

Men i personteckningen av de centrala gestalterna i den här agenthistorien åstadkommer regissören och hans manusförfattare något intressant och avvikande. James Bond är ingen osårbar maskin, och hans chef, M, visar sig drivas av mer mänskliga drivkrafter än de man tidigare har förknippat med henne. Och skurken. Raoul Silva, drivs inte – som många av de andra skurkarna i tidigare bondfilmer – främst av makt- och penningbegär. Han är en tidigare anställd som känner sig sviken av M och därför vill hämnas.

Ett snäpp för långt i moderniseringsiver har filmens upphovsmän gått i och med introduktionen av den unge datanörden Q (Ben Whishaw). Men jag uppskattade att få återse Albert Finney, i rollen som Kincaide på Bonds fädernesgods Skyfall.

Danmark: Borgerliga Venstre uppe på sin gamla nivå

Också i Voxmeters senaste mätning leder det borgerliga oppositionspartiet Venstre: Det får 26,5 procent mot en något lägre nivå i Berlingske Barometer, 24,6 procent. Stämmer resultatet i den här mätningen, är nu Venstre i stort sett uppe på samma nivå som i folketingsvalet 2011, 26,7 procent.

Tvåa även i den här mätningen är Socialdemokratiet med 22,1 procent (21,8 procent i Barometern). Därmed ligger partiet fortsatt under sitt resultat i valet 2011, 24,8 procent.

Trea är högerpopulistiska Dansk Folkeparti med 17,1 procent mot 18,6 procent i Barometern. Rader av undersökningar bekräftar att DF nu konstant ligger långt över sitt valresultat 2011, 12,3 procent.

Konservative Folkeparti, som just har bytt partiledare, har i dagarna kongress. Partiet fick i valet 2011 låga 4,9 procent och har bara marginellt lyckats öka stödet, till 5,4 procent i den aktuella mätningen och 5,2 procent i Barometern.

Dess rival om borgerliga röster, Liberal Alliance, som i valet 2011 fick 5,0 procent, är i den aktuella mätningen uppe i 5,9 procent, i barometergenomsnittet i 5,5 procent.

Socialliberala Radikale Venstre, som sitter i regeringskoalition tillsammans med Socialdemokratiet, får i den aktuella mätningen stöd av 7,8 procent, aningen under barometergenomsnittet, 7,9 procent, och fortsatt under valresultatet från 2011, 9,5 procent.

I Folketinget finns två utanför regeringen stående vänsterpartier, som slåss om vänsterrösterna.

Socialistisk Folkeparti stöds i voxmetermätningen av 6,9 procent mot 6,8 procent i Barometern. Det är fortsatt under valresultatet från 2011, 9,2 procent.

Konkurrenten Enhedslisten får hos Voxmeter 7,7 procent, en nivå som är lägre än den i Baromeern, 9,0 procent men högre än den i valet 2011, 6,7 procent.

Melodikrysset nummer 39 2014

I går kväll regnade det. I dag är himlen blå men vinden höstkylig. Det kände jag när jag i morse vid sjutiden var nere vid brevlådan och hämtade våra tre morgontidningar.

Sen har jag, som min estniska härkomst bjuder, kokat mitt morgonkaffe och i lugn och ro, medan jag drack det och åt mina morgonmackor, tagit mig igenom alla tidningarna. Radion har stått på, och jag har lyssnat på ”Ring så spelar vi”. Det är lördag!

Men nu ska vi alltså tala om Melodikrysset.

Det hade väl sina knepigheter, olika för olika grupper av lyssnare.

Själv hade jag svårast med ”Babbelover” eller snarare dess skapare, Daniel Adams-Ray. Jo, jag känner till honom men är inte så förtrogen med vad han har gjort. Till slut nystade jag ändå upp det med hjälp av strecket i efternamnet.

Dansband är heller inte riktigt min grej, även om jag naturligtvis har hört Ingmar Nordströms. I dag hörde vi dem i ”När du ler”, i original ”Sun Street”.

Andra kan ha haft problem med det klassiska stycket, hämtat ur Antonin Dvořáks ”Från nya världen”. Det här hade jag själv lite problem med på grund av egen ouppmärksamhet – jag hade fått för mig att det sökta ordet skulle in på ett annat ställe i krysset.

Å andra sidan är det väl få som inte känner igen den gamla schlagern ”Tulpaner från Amsterdam”, just nu när blomsterlökarna ska i jorden extra aktuell.

Korta svarsord brukar ibland ställa oss lösare inför problem, men att de i dag utgjorde svar på kända fosterländska sånger gjorde det lättare.

Vi hörde Verner von Heidenstams och Wilhelm Stenhammars ”Sverige” och skulle sen i krysset översätta titeln till landkod, SE.

För säkerhets skull spelade Eldeman också grannlandet Norges nationalsång, ”Ja, vi elsker dette landet”. (Och apropå Norge gav oss i går kväll Skavlan ett av sina bästa program, med Frida, känd från ABBA, Desmond Tutu och Elvis Costello. Och så hoppas jag att ni lyssnade på avslutningen med In Flames.)

En anknytning till ABBA fanns ju också i en annan fråga, den där vi skulle identifiera en instrumentalversion av ”Du är min man”. Jag tänker då på dess upphovsman, Benny Andersson.

Per Gessle och Roxette har väl inte nått lika långt, men visst är också de stora inom populärmusiken. I dag fick vi höra ”It’s Possible”.

Det är möjligt att dagens yngre publik inte får några associationer, när den hör Vera Lynn-örhänget ”We’ll Meet Again”, som fick nytt liv genom TV-serien ”Vi möts igen”.

Men det är möjligt att de i stället är desto mer bekanta med ”Why Don’t You Do Right?”, sjungen av Amy Irving, och filmen den ingick i, ”Who Framed Roger Rabbit?”, på svenska ”Vem satte dit Roger Rabbit?”.

Högt uppe på min egen filmrankinglista finns Bo Widerberg och hans ”Elvira Madigan”. Vill ni läsa vad jag har skrivit om den här filmen, finns min recension ovan under Kulturspegeln, Film.

Och på tal om Kulturspegeln, hittar man där under sångtexter Evert Taubes ”En vals på Mysingen”.

Den finns längre söderut, men också Öregrund har sin skärgård, i samma hav, också samma hav som en gång i världen blev livlinan (och ibland döden) för tiotusentals flyende ester. Därför finns mitt sommarland numera vid roslagskusten.

Hösten, hösten, hösten, hösten

Förra veckohelgen tillbringade vi i Uppsala, bland annat för att vi hade gemensam födelsedagsfest för Viggo, Kerstin och Birgitta. De två minsta på kalaset fick också var sitt bokpaket från mig – det är ju inte lätt att bara se på, när inte mindre än tre andra får presenter. Mattis och Karins lilla Ella kom snart till mig med sina presentböcker, och jag fick läsa två av dem för henne. Senare kom Matti och berättade att Ella hade avgett en kärleksförklaring till sin farfar, vars formulering nog var en överdrift men vars innebörd värmde.

I onsdags, när vi hade skickat Viggo och Klara till skolan, kunde vi åka ut till Öregrund för en och en halv vecka.

Öregrund var mycket höstligt och tomten bar spår av en ganska rejäl höststorm. Det låg nedblåsta kvistar överallt; bland annat måste vi kliva över en stor grov krikongren, som låg tvärs över gången upp till huset. Den eller en ännu grövre gren som var knäckt men halvhängde kvar kunde ju också ha krossat gavelfönstret på huset.

Birgitta har sedan plockat upp alla nedfallna kvistar och grenar, men det knäckta krikonträdet (och en del andra knäckta träd som upptäcktes senare) klarade hon inte att ta ned, så hon ringde vår ständige hjälp i åldersnöden, Henrik. I dag har han varit här och utfört skogsarbete. Han fraktar också bort det han tar ner.

Medan det arbetet pågick, var jag själv först till apoteket och sen till Konsum, för det senare utrustad med rullvagn. Min ork växlar en smula dag för dag, men i dag var det motigt att få hem medicinen och middagsmaten. På vägen hem från Konsum började det duggregna, och i mitt mörknande sinne förbannade jag hösten.

Fast på Konsum kom det fram en vänlig gammal dam och beklagade, att det var i Östhammar, inte här i Öregrund jag på tisdag skulle tala om flykten från Estland, den som ändrade inriktningen på mitt, min familjs och in emot 30.000 andra esters liv.

Efter De Grönas avhopp har den finska regeringen fortfarande en knapp parlamentarisk majoritet – men inte i opinionen

Den sittande regeringen i Finland bildades som en bred, blocköverskridande koalitionsregering, men av partierna i den har tidigare Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) och nu även, på grund av frågan om ett nytt kärnkraftverk, Vihreä Liitto (Gröna förbundet) hoppat av.

Det senare har gett två av regeringens kvarvarande koalitionspartier var sin ny ministerpost. Sanni Grahn-Laasonen från Kansallinen Kokooomus (Samlingspartiet) blir ny miljöminister efter De Grönas Ville Niinistö. Och Sirpa Paatero från Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna) efterträder Pekka Haavisto som utvecklingsminister.

Riksdagen i Finland, Eduskunta, har 200 platser, så de platser, sammanlagt 101, de kvarvarande regeringspartierna har, är minsta möjliga majoritet.

Och ska man döma efter läget i den senaste opinionsundersökningen i Finland, TNS Gallups för Helsingin Sanomat, har oppositionspartierna nu stöd av nästan 54 procent, medan stödet för regeringspartierna ligger under 45 procent.

Regeringens kvarvarande fyra partier får i den här undersökningen följande stöd:

Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), som leds av statsminister Alexander Stubb, får 21,2 procent, vilket jämfört med mätningen i förra månaden i samma serie är en minskning med 0,9 procentenheter. Men det här resultatet ligger fortfarande över partiets resultat i riksdagsvalet 2011, 20,4 procent.

Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna), med Antti Rinne som ny partiledare, ligger med 15,9 procent – en ökning med 1 procentenhet – fortfarande kvar på fjärde plats i storleksligan. I valet 2011 fick partiet 19,1 procent.

Svenska Folkpartiet får i den här mätningen stöd av 4,1 procent (- 0,4 procentenheter) mot 4,3 procent i valet 2011.

Och Kristillisdemokraattit (Kristdemokraterna) stöds av 3,5 procent (- 0,1 procentenheter) mot 4,0 procent i 2011 års val.

I opposition finns nu följande partier:

På andra plats i partiernas storleksliga ligger Suomen Keskusta, som ökar med 0,1 procentenheter till 20,0 procent. I valet 2011 åkte partiet på en smäll och fick bara 15,8 procent.

På tredje plats hamnar populistpartiet Perussuomalaiset (Sannfinländarna) med 16,9 procent, en ökning med 1 procentenhet. Men det är fortfarande under valresultatet 2011, 17,1 procent.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), numera alltså i opposition, minskar med 0,6 procentenheter till 8,7 procent, vilket fortfarande är över partiets resultat i valet 2011, 8,1 procent.

Och Vihreä Liitto (Gröna Förbundet), som just har lämnat regeringen (så nyligen att det inte kan ha påverkat den här mätningen), backar med 0,4 procentenheter till 8,3 procent, vilket ändå är 1 procentenhet över partiets resultat 2011, 7,3 procent.

I den här undersökningen har 2.300 personer tillfrågats om sin partisympati.

En tidig film noir-thriller

Billy (egentligen Samuel) Wilder (1906-1902) föddes i Galizien, numera en del av Polen, och inledde sin bana inom filmen som manusförfattare i Berlin, men eftersom han var jude, gav han sig via Frankrike i väg till USA, och det var där, i Hollywood, han blev en av de stora filmregissörerna. Han kom där att bli ett av de berömda namnen – gjorde framgångsrika filmer med stjärnor i rollerna – men den allra första framgångsrika hollywoodfilmen, där han stod för manus och regi, var ”Kvinna utan samvete” (”Double Indemnity”) från 1944.

”Kvinna utan samvete” är en thriller, stilistiskt ett tidigt exempel på film noir – och då tänker jag inte på att den gjordes i svart-vitt.

Historien bygger på en roman av James M Cain, men manus skrevs av Wilder tillsammans med en mästare i den hårdkokta deckargenren, Raymond Chandler, och det senare märks faktiskt tydligt. Trots att vi redan från början vet vilka som planerar och utför den här filmens mord och varför de gör det, skruvas spänningen gradvis upp och blir till slut obehagligt pressande.

Storyn är i sina grunddrag ganska banal men får liv med hjälp av skådespelare, som behärskar sitt yrke. Walter Neff (Fred MacMurray) är en framgångsrik försäkringsagent, som ibland – åtminstone om de han försöker övertala är vackra kvinnor – intresserar sig också för dem. Eller, som i fallet Phyllis Dietrichson (Barbara Stanwyck), åtminstone till att börja med, den länk hon bär kring ena vristen.

Neff dras, trots att han snart anar ugglor i mossen, till hela den här kvinnan – försöker också dra sig undan, men hon fungerar som en magnet på hans stålsatta sinne. Snart förstår han, att hon vill bli av med sin kyligt distanserade och dess värre sparsamme man (Tom Powers), men som den erfarne försäkringsman han är ser han också alla fallgroparna i hennes funderingar om hur hon ska kunna göra sig av med maken och, med Neffs hjälp, teckna en livförsäkring som hon sen kan leva på. Ytterligare ett problem är den tämligen vuxna dottern Lola (Jean Heather) den hatade maken har med sin döda förra hustru.

Neff lurar sedan Dietrichson att – i tron att han skriver på ett annat försäkringsdokument – teckna en livförsäkring om 100.000 dollar som, i fall han dör, tillfaller hustrun.

Men hur bli av med Dietrichson utan att försäkringsbolaget eller polisen fattar några misstankar? Tillfället erbjuder sig när Dietrichson ska åka i väg till en kompisträff som fordrar tågresa till annan ort. Eftersom han har ett gipsat ben, erbjuder sig hustrun att skjutsa honom i bil, och när han börjar undra över den konstiga väg hon tar, mördas han av Neff, som har legat gömd på golvet i baksätet.

Neff tar sedan, lätt förklädd till Dietrichson och försedd med kryckor, tåget, medan fru Dietrichson skjutsar makens lik till ett överenskommet ställe vid järnvägsspåret, där tåget måste sakta in. Neff blir dock tvungen att få en hjälpsam man i den vagn varifrån han ska göra sin sorti (Dietrichsons ”självmord”) att hämta rökverk åt honom.

Det här ser till att börja med ut att gå vägen – men så börjar en högre chef på försäkringsbolaget morra, och Neffs närmast överordnade, Barton Keyes (suveränt spelad av Edward G Robinson) börjar göra undersökningar. Dessutom uppsöks Neff av den döde Dietrichsons dotter Lola, som har sett styvmodern prova en hatt med sorgflor redan innan fadern dog och nu plågas av ett barndomsminne från sjukhuset där hennes mor var intagen innan hon dog och där hon som sedan blev hennes egen styvmor arbetade som sköterska.

Slutuppgörelsen i den här historien har ännu mer svärta. Det visar sig att Phyllis, fru Dietrichson, verkar ha en historia med dotterns boyfriend Sam Gorlopis (Fortunio Bonanova), och hon erkänner också att hon inte bryr sig ett dugg om Neff, bara har utnyttjat honom. Han skjuter henne men har dess förinnan själv hunnit bli allvarligt sårad.

Därefter blir han själv anklagad av sin nitiske och moraliske chef på försäkringsbolaget. Han försöker komma undan men segnar ner utanför dörren.

Dör han inte där, väntar honom bödeln.