Norge: Osäkert läge för SV och MDG

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete på den röd-gröna sidan.

Den senaste opinionsmätningen, gjord av Respons Analyse för Aftenposten, visar följande resultat:

Høyre 25,5 procent (- 0,2 procentenheter sedan förra mätningen i samma serie)
Fremskrittspartiet 15,3 procent (- 1,4)
Venstre 4,9 procent (- 0,2)
Kristelig Folkeparti 5,6 procent (+ 0,3)
Senterpartiet 5,5 procent (+ 0,3)
Arbeiderpartiet 33,5 procent (- 0,2)
Sosialistisk Venstreparti 3,9 procent (- 0,4)
Rødt 1,4 procent (+ 0,4)
Miljøpartiet De Grønne 3,3 procent (- 0,6)

I den här mätningen får SV en minskning och MDG en ännu större. Men det går inget vidare för regeringssidan heller.

Prokofjev räddade säsongens sista konsert

”Evig kärlek” var temat för vårsäsongens sista konsert i Musikens hus i Uppsala.

Till sin hjälp att framkalla det programmet utlovade hade Paul Mägi och Uppsala kammarorkester sopranen Lisa Larsson, och jag ifrågasätter inte hennes formella kompetens, men hennes sångnummer lyckades inte riktigt fånga min kärlek, och det här färgade kanske av sig på min upplevelse också av de fyra första orkesterinsatserna.

Intressantast av dessa var det inledande stycket, Gabriel Faurés (1845-1924) ”Pelléas et Mélisande Suite”. Men fragmentet ur Gian Carlo Menottis (1911-2007) ”The Old Maid and the Thief” fångade inte riktigt mitt intresse. Och trots att jag inte hör till wagnermotståndarna, fann jag förspelet till Richard Wagners (1813-1883) ”Tristan och Isolde” musikaliskt ganska likgiltigt.

Insprängt i detta fanns ”Garden of Devotion” av Rolf Martinsson (född 1956). Som ni som följer min blogg vet, uppskattar jag oftast de nyskrivna stycken som brukar finnas med i vårt annars klassikerpräglade konserthusprogram, men sorry – det jag hörde här tilltalade mig inte.

Men sen vände min sinnesstämning helt i det orkesterstycke, som avslutade konserten, musiken ur Sergej Prokofievs (1841-1904) ”Romeo och Julia-svit”. Det programmusikaliska i den här orkestersviten ger jag som vanligt fan i, men som orkestern, för dagen med Nils-Erik Sparf som konsertmästare, spelade! Tack – det ni åstadkom här räddade kvällen.

* * *

Före konserten åt jag och Birgitta plus Anna buffémiddag i restaurangen i Musikens hus.

Estland: Främlingsfientligt parti växer. Ett av regeringspartierna under spärren

Turu-uuringute AS har under perioden 26 april-10 maj gjort en partisympatiundersökning, som innehåller den del nya, även oroande tendenser.

I den här undersökningen har det i vissa frågor vänsterpopulistiska Centerpartiet, Keskerakond, åter blivit Estlands största parti. Partiet får i den här mätningen 23 procent, vilket dock fortfarande är mindre än partiets resultat i valet till Riigikogu (Riksdagen) 2015, då partiet fick 24,8 procent av rösterna. Båda sidor i den pågående ledarstriden tycks än så länge hålla kvar sina anhängare i partiet.

Tvåa, med 21 procent, ligger nu det delvis nyliberala ankaret i regeringen, Reformierakond (Reformpartiet), som dock i valet fick rekordhöga 27,7 procent.

Det riktigt oroande resultatet i den här mätningen är, att oppositionspartiet Eesti Konservatiivne Rahvarerakond (Estlands konervativa folkparti), som i valet fick 13 procent, nu med 14 procent är landets tredje största parti. Det oroande ligger i att EKRE är det parti i Estland, som exploaterar motståndet mot flyktingar och invandrare. Eftersom partiet länge i mätningarna låg under sitt valresultat, finns det ingen annan fråga än fokuseringen på ett främlingsfientligt budskap, som kan förklara partiets nuvarande uppgång.

Uppåt har det också gått för det andra parti (förutom EKRE), som med 8,7 procent av rösterna tog sig in i Riigikogu 2015, det allmänborgerliga Vabaerakond (Fria partiet). Det här partiet stöds i den aktuella undersökningen av 11 procent.

Aningen större är Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), som den här gången får stöd av 12 procent. I valet 2015 fick partiet 15,2 procent av rösterna, men av den överströmning av väljare, inte minst ryska väljare, från Centern, som ägde rum i en tidigare mätning, ser man inte här några tydliga spår. Det ska bli intressant att se, om inte det här kan utlösa en intern debatt i partiet om nyttan med att vara del av en borgerlig regering.

För övrigt går det ännu sämre, riktigt illa, för det tredje benet i den sittande koalitionsregeringen, det kristna, konservativa och estnationalistiska Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika). IRL, som förr hade ett stöd av upp emot 20 procent men som i det senaste valet var nere på 13,7 procent, är i den aktuella mätningen nere på 4 procent, alltså under den femprocentsspärr som tillämpas i de estniska riksdagsvalen. Jag har inte tillgång till någon analys om vart IRLs forna anhängare har tagit vägen, men gissningsvis finns de i dag både hos EKRE och hos övriga borgerliga partier.

25 procent av de tillfrågade kunde inte ange något bästa parti.

Krimtatarerna vann på upploppet

Jag har tidigare skrivit, att jag politiskt sympatiserar med Ukrainas bidrag till Eurovision Song Contest, ”1944”, som är en sympatiyttring för krimtatarernas sak – sångerskan, Jamala, är själv krimtatar och har familjeerfarenheter av Stalins deportation av krimtatarerna vid den tid låttiteln anger. Jag har samtidigt sagt, att den rent musikaliskt inte är på riktigt samma nivå.

Men eftersom nu Eurovision Song Contest i allt mindre utsträckning avgörs av musikaliska kriterier och ännu mindre av att de tävlande låtarna skulle kunna betecknas som schlager, kände jag, när jag såg finalen i TV, ändå en tillfredställelse över att sång med ett angeläget ärende vann över alla de där som framfördes av en sångerska som såg ut som en strut karameller eller en annan som såg ut som en blond indianska, draperad i sin wigwam.

Dami Im, en koreanska från Australien, kom tvåa med ”Sound of Silence”. Vad säger Simon & Garfunkel om det? Jag själv, som gillade och fortfarande gillar deras original, tycker nog, att efterföljaren saknar originalets kvalitéer. Och sen har jag som läste geografi i den gamla skolan dessutom problem med att se Australien (och för den delen även Israel) som delar av Europa.

På tredje plats hamnade Ryssland och Sergej Lazarev med ”You Are the Only One”. Lazarev sjöng på Rysslands dominerande språk, engelska, och låten hade gjorts med visst svenskt bistånd, men det hjälpte inte. Trots att låten var hyggligt melodiös, ville många av de europeiska TV-tittarna ge Ryssland en politisk spark i baken, och den sparken träffade i det aktuella fallet Lazarev.

Fyra kom av okänd anledning Bulgariens ”If Love Was a Crime” med Poli Genova – men för all del, hennes delvis snabba pop fångade väl delar av publiken, och för övrigt var även i det här fallet en av personerna bakom låten svensk.

Frans och Sverige hamnade på femte plats med ”If I Were Sorry”. Jag har gradvis börjat gilla den här låten, bland annat för att den faktiskt bland annat innehåller en refrängslinga som fastnar i lyssnarnas musikminne. Och jag gillar Frans’ chosefria scenstil. När han inledde sitt finalframträdande var han fortfarande lite spänd, men sen lossnade det, och han log soligt. Femteplatsen behöver han verkligen inte skämmas för, och i själva verket hade han varit värd en ännu högre placering.

Det får räcka. Jag orkar inte kommenera alla låtar i finalen, och hur som helst kommer de flesta av dem att ändå snart vara bortglömda.

Melodikrysset nummer 19 2016

Efter middag hos vänner i Stockholm, med gamla vänner och arbetskamrater till Birgitta sen hennes tid som minister, kom vi tillbaka till vårt sommarviste i Öregrund först långt in på natten, men jag kände mig ändå hyggligt pigg och utvilad när det var dags för Melodikrysset.

Dagen till ära var det bara bidrag från Eurovision Song Contest i dagens kryss. Och eftersom jag har följt de här programmen genom åren, minns jag inte bara de svenska bidragen utan också ganska många av vinnarna i övrigt – Sverige har ju faktiskt också vunnit några gånger.

När jag normalt redovisar svaren i Melodikrysset, brukar jag ju inte följa ordningen i programmet utan gruppera musik och svar i grupper efter mina egna associationer.

Men i dag, då det bara var eurovisionslåtar, känns det inte meningsfullt att göra så, utan den här gången tar jag frågorna i Eldemans ordning.

Bröderna Olsen/The Olsen Brothers från Danamrk sjöng 2000 ”Fly On the Wings of Love”/”Smuk som et stjerneskud”.

Purunga Kim från Belgien sjöng 1986 ”J’aime la vie”. Undrar om hon gör det fortfarande när hon har blivit äldre.

Nicole från Tyskland sjöng 1982 ”Ein Bisschen Frieden”, på engelska ”A Little Piece”. Texten har ett fredstema, som gör den högt aktuell också i dag.

Aleksander Rybak kom ju från Vitryssland, men hans föräldrar hade sökt sig till Norge, som han 2009 representerade med sin ”Fairytale”.

Tommy Körberg sjöng 1969 ”Judy min vän”, på engelska kallad ”Dear Mr Jones”.

Vi hörde en av Bamses dunderhits, ”Bulleri-Bång”, men bakom den döljer sig ju Greklands vinnande bidrag från 2005, ”My Number One” med Helena Paparitzou.

Jag gillar både Lasse Holm och Monica Törnell och jag minns följaktligen väl deras bidrag 1986, ”E’ de’ det här du kallar kärlek?”. Fast här spelade ju Anders Eldeman i stället en engelskspråkig version, ”Another Kind of Loving”.

Sen kom ytterligare en Bamse-version, den här gången av ”Never Let It Go”, som ursprungligen gjordes av Afro-Dite 2002. Jag glömde den här frågan i svarsredovisningen, eftersom jag först trodde att det var något fel på mina klottriga anteckningar, när Bamse förekom på två ställen.

Som ljudillustration spelade Eldeman en version med Orsa spelmän, men det de spelade, ”La det swinge, la det rock ’n roll”, gjorde ju av Bobbysocks 1984.

Tomas Ledin sjöng 1986 ”Just nu”, på engelska ”Right Now”.

Med åren – den gjordes 2011 – har jag lärt mig att fördra även ”Popular” med Eric Saade.

Carola har jag aldrig lärt mig att fördra, men hennes ”Främlig” från 1983, tycker jag är OK, kanske för att ovan nämnde Lasse Holm är inblandad i dess tillblivelse. Och visst minns jag inledningsraden: ”Främling, vad döljer du för mig”.

Och jo, jag är tillbaka i Öregrund och kan nu faktiskt lyssna på årets mellofinal i kväll och sen också skriva om den.

Melloeländet fortsätter

Jag har varit på konsert i kväll, en gammaldags sådan.

Men jag hann till lägenheten i Uppsala, där jag ska övernatta, när vi bara var en bit in i Eurovision Song Contest i TV. Jag såg också början av programmet i snabbrepetition, och så har jag ju tidigare hört alla låtarna i presentationsprogrammen.

Ett sammanfattande omdöme från min sida är att jag inte heller i kväll hörde någon låt, som jag skulle vilja ge min röst. Kvaliteten skiftar förstås, men inte något enda av kvällens bidrag hade någon musikalisk särart, och bland de låtar som röstades vidare av TV-tittare i olika europeiska länder finns det sådana som är häpnadsväckande dåliga.

Jag känner förvisso sympati för att Ukraina använder Eurovision Song Contest för att främja krimtatarernas sak, men låten var inte tillräckligt bra musikaliskt.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 6 2016:

”Vid husrannsakan hos mannen hittade polisen en rad misstänksamma föremål.”

Metro

* * *

”- Brottet rubriceras som hets mot folkmord och mordbrand.”

Sydsvenskan

* * *

”Död man nekas assistans av domstol”

Upsala Nya Tidning

* * *

”Någon har klottrat med sprayfärg på fasaden till en fastighet på Skatvägen i Tierp. Klottraren ska ha varit i farten natten mellan tisdag och onsdag och lämnade inga spår efter sig.”

Arbetarbladet

Norge: Vänstern växer

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete på den röd-gröna sidan.

Den senaste opinionsmätningen, gjord av Norstat för Norsk Rikskringkasting, visar följande resultat:

Høyre 24,3 procent (- 0,6 procentenheter sedan förra mätningen i samma serie)
Fremskrittspartiet 15,1 procent (- 2,0)
Venstre 5,3 procent (- 0,4)
Kristelig Folkeparti 5,3 procent (+ 0,1)
Senterpartiet 6,5 procent (+ 0,5)
Arbeiderpartiet 32,1 procent (- 0,4)
Sosialistisk Venstreparti 5,1 procent (+ 0,6)
Rødt 2,4 procent (+ 0,9)
Miljøpartiet De Grønne 2,5 procent (- 0,7)

I den här mätningen är ökningarna för SV och Rødt notabla.

Finland: Ska Samlingspartiet få ny ordförande?

Kokoomus (Samlingspartiet) halkade i senaste valet ner från förstaplatsen i opinionsmätningarna till en andraplats, och numera ligger partiet på tredje plats – störst är Sosialidemokrratinen Puolue (Socialdemokratern), medan valvinnaren och regeringsbildaren Suomen Keskusta (Centern) har halkat ner på en andraplats.

Samlingspartiet, med förre statsministern Alexander Stubb som ledare, är i regeringskoalition med Centern men har uppenbart inte lyckts göra någon återhämtning. Och det här har lett till att Stubb i inrikesminister Petteri Orpo har fått en utmanare till posten som partiledare.

Helsingin Sanomat har i ett par omgångar låtit TNS Gallup mäta kandidaternas popularitet. Under vecka 16 var läget ganska jämnt bland väljarna i gemen, 16 procent för Stubb och 14 procent för Orpo. Men bland Samlingspartiets egna väljare ledde då Stubb med 34 procent mot Orpos 17 procent.

Men debatten om partiledarskapet ändrade bilden.

Av väljarna i gemen stöddes Stubb i vecka 18 bara av 10 procent, Orpo av 34 procent. Men ännu mer intressant är det att samma tendens finns hos Samlingspartiets egna väljare: 19 procent av dem vill ha kvar Stubb, medan 30 procent förfedrar Orpo.

Åt helvete med hela Melodifestivalen!

18 länder tävlade i den första semifinalen i årets Eurovision Song Contest. 15 av bidragen framfördes på engelska, ytterligare ett på både grekiska och engelska. Men varken Greklands bidrag eller det på bosniska sjungna bidraget från Bosnien och Hercegovina gick vidare till finalen. Till den gick dock ett bidrag, framfört på franska, vidare – märkligt nog var det Österrikes bidrag som sjöngs på franska. Taktik eller förnedring – välj själva när det gäller till exempel stormakten Rysslands bidrag, framfört på engelska.

Den musikaliska utslätningen var lika påtaglig som den språkliga. Melodierna hade knappast några nationella eller kulturella särdrag. I dag skickar de deltagande länderna sådana bidrag till tävlingen, som de tror kan göra sig gällande i en alleuropeisk tävling i kommersiell musik.

I den mån de framträdande bidragen ändå hade några musikaliska förtjänster, gjorde den färg/ljus- och rökridådränkta scenen i Globen mesta möjliga för att dölja dessa. Det Sveriges Television åstadkom i den vägen i går hör till det värsta jag har sett i mitt ganska långa liv.

Sverige, som av kända skäl inte tävlade i gårdagens uttagningsomgång, förekom ändå där – svenska låtmakare har som vanligt skrivit flera andra länders bidrag. Enligt min mening borde så väl sångartist som kompositör och textförfattare komma från det land tävlingsbidraget representerar.

Varför just de tio bidrag, som gick vidare, gjorde det är inte hel uppenbart. Var till exempel Íslands bidrag så mycket sämre än några av de andra som nu gick vidare? Gréta Salóme sjöng ju också på engelska.

Andra åtaganden gör att jag slipper se både den andra semifinalen och slutuppgörelsen.

Men det gör inget – ingen annan kommer heller att minnas bidragen där.

Jag önskar att jag också kunde förtränga minnet av Petra Mede och Christer Björkman.