Krimtatarerna vann på upploppet

Jag har tidigare skrivit, att jag politiskt sympatiserar med Ukrainas bidrag till Eurovision Song Contest, ”1944”, som är en sympatiyttring för krimtatarernas sak – sångerskan, Jamala, är själv krimtatar och har familjeerfarenheter av Stalins deportation av krimtatarerna vid den tid låttiteln anger. Jag har samtidigt sagt, att den rent musikaliskt inte är på riktigt samma nivå.

Men eftersom nu Eurovision Song Contest i allt mindre utsträckning avgörs av musikaliska kriterier och ännu mindre av att de tävlande låtarna skulle kunna betecknas som schlager, kände jag, när jag såg finalen i TV, ändå en tillfredställelse över att sång med ett angeläget ärende vann över alla de där som framfördes av en sångerska som såg ut som en strut karameller eller en annan som såg ut som en blond indianska, draperad i sin wigwam.

Dami Im, en koreanska från Australien, kom tvåa med ”Sound of Silence”. Vad säger Simon & Garfunkel om det? Jag själv, som gillade och fortfarande gillar deras original, tycker nog, att efterföljaren saknar originalets kvalitéer. Och sen har jag som läste geografi i den gamla skolan dessutom problem med att se Australien (och för den delen även Israel) som delar av Europa.

På tredje plats hamnade Ryssland och Sergej Lazarev med ”You Are the Only One”. Lazarev sjöng på Rysslands dominerande språk, engelska, och låten hade gjorts med visst svenskt bistånd, men det hjälpte inte. Trots att låten var hyggligt melodiös, ville många av de europeiska TV-tittarna ge Ryssland en politisk spark i baken, och den sparken träffade i det aktuella fallet Lazarev.

Fyra kom av okänd anledning Bulgariens ”If Love Was a Crime” med Poli Genova – men för all del, hennes delvis snabba pop fångade väl delar av publiken, och för övrigt var även i det här fallet en av personerna bakom låten svensk.

Frans och Sverige hamnade på femte plats med ”If I Were Sorry”. Jag har gradvis börjat gilla den här låten, bland annat för att den faktiskt bland annat innehåller en refrängslinga som fastnar i lyssnarnas musikminne. Och jag gillar Frans’ chosefria scenstil. När han inledde sitt finalframträdande var han fortfarande lite spänd, men sen lossnade det, och han log soligt. Femteplatsen behöver han verkligen inte skämmas för, och i själva verket hade han varit värd en ännu högre placering.

Det får räcka. Jag orkar inte kommenera alla låtar i finalen, och hur som helst kommer de flesta av dem att ändå snart vara bortglömda.