81-årsdagen

20 juni 2018 21:31 | Varia | 16 kommentarer

I går, den 19 juni, var det min 81-årsdag. Av de ursprungligen fem medlemmarna i den estniska flyktingfamilj jag kommer från är fyra – pappa, mamma och två yngre bröder – döda, och vid ett besök nyligen i min skol- och ungdomstids Juniskär med omnejd fick jag möjlighet att besöka Mjösunds kyrkogård i Njurunda och plantera vita bondrosor och liljekonvaljer på familjegraven.

Själv vill jag inte hamna i just den graven – jag vill, när det blir min tur, dela grav med min livsledsagare Birgitta, och vi kommer att hamna på en kyrkogård i Uppsala, där vi är nåbara för barn och barnbarn.

När det blir, vet vi förstås inte, men jag känner ju hur kroppen och olika delar av dess funktioner – syn, hörsel, balanssinne och så vidare – drabbas i takt med den stigande åldern. Min husläkare har remitterat mig till olika specialister för ett slags generalbesiktning, och med dagens post kom ett besked från min hjärtläkare, Johan Lugnegård på hjärtmottagningen på Akademiska:

”Hej Enn!

Jag har nu tittat igenom dina senaste undersökningar tillsammans med övriga kollegor. Klaffen mellan vänster kammare och stora kroppspulsådern, aortaklaffen, är förträngd men inte uttalat och vi bedömer inte att man ska göra någon form av ingrepp då det skulle medföra en mycket hög risk med tanke på dina övriga sjukdomar.

Jag fortsätter att kalla dig årligen men du får höra av dig vid behov per telefon.”

Det här är ju ändå ett efter omständigheterna positivt besked, men eftersom jag har många krämpor, vet man ju ändå inte, när kroppen lägger av för gott.

* * *

Men för att gå över till något roligare: Hustrun uppvaktade mig på sängen med anledning av födelsedagen, kom in i sovrummet med pioner från trädgården plus födelsedagspresenter.

Jag fick bland annat en ny Marimekko-skjorta – årets variant har breda ljusgröna ränder och smala vita – och löfte om en bättre middag på Melker Anderssons krog Bojabäs nere i hamnen.

Sen fick jag Jan Lundgrens CD ”The Ystad Concert – A Tribute to Jan Johansson” och två DVD, dels Aku Louhimies‘ nya version av Väinö LinnasOkänd soldat”, dels boxen ”Svenska musiklegender på film”. Med de senare avses Jussi Björling, Zarah Leander, Evert Taube och Alice Babs.

Men det mesta var böcker, gradvis inköpta via Böckernas klubb, som Birgitta är medlem i.

Eftersom jag trots min höga ålder fortsätter att läsa barn- och ungdomsböcker, fanns det en mycket stor andel sådana bland presenterna, till exempel den till senaste julen utgivna ”Räven och Tomten” av Astrid Lindgren, illustrerad av suveräna Eva Eriksson. Jag fick också Modernistas nyutgåva av Maria Gripes, av maken Harald Gripe illustrerade trilogi om Hugo och Josefin. Intressant ska det också bli att få ta del av Lev TolstojsFabler och andra berättelser”. Och så har jag fått Barbro Lindgrens (text) och Anna Höglunds (bild) djärva nytolkning av ShakespearesHamlet”, ”Titta Hamlet”, avsedd för barn i pekboksåldern.

Som brygga över till vuxenboksvärlden kan jag nämna Bengt af KlintbergsPåskharen”, folklore om årets dagar, månens fläckar och nedpålade döda.

En enda ny skönlitterär bok för vuxna blev det den här gången: ”Främlingen” av Stefan Hertmans. Den utspelar sig under korsfarartiden, och i historiens centrum finns kärleken mellan en normandisk kvinna och en jude.

Och då passar det väl bra med en bok också med den nya samlade översättningen av ”Dödahavsrullarna”.

Birgitta vet att jag är starkt intresserad av Ingmar Bergman och hans filmer – läs gärna mina bergmanrecensioner under Kulturspegeln, Film – och har därför gett mig en bok, som vidgar bilden av honom, Jan HolmbergsFörfattaren Ingmar Bergman”.

Hon vet också att jag är starkt intresserad av de nordiska grannländerna och deras historia, till exempel det blodiga inbördeskriget mellan vita och röda i vårt östra grannland. Så bland böckerna jag fick av henne fanns Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs tegelsten ”Finska inbördeskriget”.

Det här blev kanske mer detaljerat än det borde vara, men texten säger faktiskt ganska mycket om både mina och om Birgittas intressen i livet.

När jag sen kom ut i köket, fanns där framdukad en av Birgitta egenhändigt skapad smörgåstårta och en bukett med rosor i två färger.

* * *

Efter frukost började jag ganska snart klä mig propert, eftersom vi av landshövdingen var bjudna på tidig middag för årets hedersupplänning – Birgitta är själv en sådan, och jag bjuds med i egenskap av hennes make.

Jag höll på och krånglade med de motsträviga manschettknapparna, finska i blå och svart emalj, när sonen, Matti och hans båda småflickor, Ella och Sofia, tågade in med var sin fin pelargon att överlämna till pappa/farfar. Lilla Sofia har varit förkyld, och Matti hade ringt Birgitta och sagt, att de inte kunde komma (de skulle egentligen ha kommit dan före den egentliga födelsedagen), men läget hade uppenbarligen ändrats till det bättre. Jag visste också att Kerstin, dottern, inte kunde komma, eftersom hon den här veckan jobbar natt.

Men här var alltså Matti med de yngsta barnbarnen, och Matti tog en bild av mig, klädd i mörk kostym och med slips i de estniska flaggfärgerna blått, svart och vitt, och Birgitta klädd i den Marimekko-klänning hon bar på morgonen – senare, före avfärden till Uppsala, bytte hon till en annan klänning. Och så ställde sig småflickorna tillsammans med farfar och farmor bredvid mitt stenparti, det som Birgitta inför födelsedagen har rensat och planterat nya växter i, och Matti fotograferade oss.
IMG_1210

Eftersom jag och Birgitta skulle på landshövdingemiddag i Uppsala, blev det här ett kort besök, alltför kort, men barnen hann ränna runt i vår kuperade och spännande trädgård, och Ella sa tydligt, att hon egentligen skulle ha velat stanna kvar längre.

* * *

Men farmor och farfar skulle alltså till hedersupplänningsmiddagen på Uppsala slott.

Till årets hedersupplänning hade utsetts Mariet Ghadimi, själv född i Iran men egentligen armenier, dock sedan länge bosatt i invandrartäta Gottsunda i Uppsala. Hon har gjort en strong insats mot hedersrelaterat våld, bland annat genom att grunda organisationen Tjejers rätt i samhället.

Vi hälsades välkomna av landshövding Göran Enander och hans hustru, Monika Sarstad, men jag tänker här inte räkna upp alla gästerna. Jag hade som bordsdam Pernilla Svärdson, maka till fjolårets pristagare, Pär Svärdson från Apotea. Vid bordsändan bredvid mig satt Anders Olof Franzén, gift med den tidigare pristagaren Ulrika Knutsson. Ett snäpp åt höger satt den TV-kände Knut Knutson. Min hustru hade Hans Dalborg till bordet. Bland dem som jag känner sedan länge fanns också Hans och Karin Alsén – jag känner Hans allt sedan hans tid som partiombudsman, men han har bland mycket annat också varit landshövding i Uppsala – Stig Strömholm och OD-dirigenten Cecilia Rydinger Alin.

Vi bjöds på en god och vällagad middag: stekt sparris med parmesanströssel och ruccola, hjortentrecôte från Klippingeberg med rödvinssås, färskpotatis och sallad, osttallrik från Skogsbackens mejeri samt hemkokt marmelad, pannacotta med jordgubbar och sist kaffe.

Det serverades förstås vin och cognac, men det var inte bara jag och hustrun som genomgående valde alkoholfria alternativ.

Melodikrysset nummer 24 2018

18 juni 2018 1:25 | Varia | 12 kommentarer

Ganska många av mina läsare, bland dem alla ni som brukar kolla mina svar på veckans melodikryss, undrar nog, vart jag har tagit vägen.

För drygt en vecka sen var jag på en nostalgiresa till mina pojk- och ungdomsårsårs Juniskär med omnejd och min gamla skolstad Sundsvall. Jag fick den här resan av min son, Matti, som själv tillsammans med sin syster Kerstin tillbringade både sommarveckor och sportlov hos farmor oh farfar i det hus i Juniskär där jag växte upp. Senare var han där tillsammans med mig för att hälsa på husets ägare, Kjell Nordin, nu död även han – men vi hade av dem som nu äger huset välkomnats att hälsa på och fritt ta bilder både inom- och utomhus. Vi var också i Löran där pappas båt och andra båtar med estniska och ingermanländska flyktingar kom i land hösten 1944.

Jag ska i en separat text senare berätta mer om den här resan tillbaka till det förflutna.

Den senaste lördagen var jag dock tillbaka i Öregrund och hade för avsikt att som vanligt lösa och lägga ut en text om veckans melodikryss.

Men jag drabbades av ett fullkomligt obegripligt datorstopp, verkade vara utspärrad från internet. Jag hade efter veckohelgen tänkt ringa vår servicefirma i Östhammar men fann i dag plötsligt att datorn hade kommit ut på nätet igen. Jag har faktiskt ingen aning om vad det här berodde på.

Nu har jag alltså lyssnat på veckans kryss på nätet och löst det – egentligen fanns där inget som var särskilt svårt.

Det gällde också den första av de två dubbelfrågorna. Jag är ju tillräckligt gammal för att minnas unga Anita Hegelands stora hit från 1970, ”Mitt sommarlov”, i dag spelad i en instrumental version. Och av Povel Ramels ”The gräsänkling blues” från 1951 kan jag delar av texten utantill: ”Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea”. Fast i dag hörde vi den med Mikael och Ulrich Neumann.

Varför Anders Eldeman har gjort en dubbelfråga av de här två låtarna vet nog bara han. Sommartema finns det i och för sig i båda texterna, men flera av dagens ljudillustrationer hade ju det.

Redan allra första låten, Lasse Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta”, har ju det, och även om vi i dag fick höra den instrumentalt, har vi ju otaliga gånger hört den här låten sjungas som allsång i ”Allsång på Skansen”.

När det gäller Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag”, har jag inte bara sjungit den under läroverkstiden – jag har också, som journalist, varit på en centerstämma i hans gamla hemstad Vänersborg. Jag förstår ju att Eldeman ville göra den här fina melodin svårare att identifiera, men varför i helskotta valde han en dansbandsversion med The Sleepwalkers?

Och så avslutades dagens kryss med ”Sommarnatt”, en hit 1980 med göteborgska ”Snowstorm” (!). Särskilt refrängen är lätt att känna igen, till och med när den spelas av Lennart Palm.

Dess förinnan hade vi fått höra Lill Lindfors sjunga sin och Tommy Nilssons ”Där under äppelträdet väckte jag dig”, en tonsättning av en text hämtad ur ”Höga visan” i Bibeln.

Come Fly With Me”, som Frank Sinatra hade en stor hit med 1958 men som vi i dag hörde i en gitarrversion, handlar inte om himlens änglar.

Wolfgang Amadeus Mozarts opera från 1791, ”Trollflöjten”, har jag sett och lyssnat på flera gånger. Det är ett helt underbart verk, men jag ställer mig förstås kallsinnig till delar av dess innehåll.

Men också musikaliskt betydligt enklare verk kan ha sin charm. Ett exempel är ”Kan du vissla, Johanna? Ja, visst kan jag det”, vars melodi och text skrevs 1932 av Sten Axelsson och Åke Söderblom.

Jag är som bekant ingen dansbandsentusiast, men dansband har faktiskt lyckats spela in låtar som med rätta blev schlager. ”Jag vill vara din, Margareta”, med Sten & Stanley 1976, är ett exempel.

Och ”Spinning Wheel” från 1968, med Blood, Sweat and Tears, var värd att lyssna på den också. Här skulle vi översätta det amerikanska gruppnamnet till svenska: ”Blod, svett och tårar”.

Och jag hade heller inget mot att få höra en mycket senare importlåt, ”Hello” från 2015 med Adele.

Sen är det bara ”Igelkotten Ivar” kvar, exekverad av Magnus Härenstam och mycket saknad liksom kollegerna Brasse Brännström och Eva Remaeus.

Jag håller på kvalitet, även inom barnkulturen.

Pressgrodor

5 juni 2018 13:54 | Citat, Media | 4 kommentarer

hittade via Journalisten nummer 7 2018:

Sålde sjuk hund – fick avlivas.

SKD.se

* * *

Satsning på vård och nya tågstopp i grönblå budget.

Borås Tidning

Den dialektiska materialismen som rocklåt om avstaliniseringen

4 juni 2018 17:24 | Varia | 2 kommentarer

I Jörn DonnersRapport från Donau” (Bonniers, 1962) innehåller trettonde kapitlet ett välskrivet och träffande porträtt av Helmut Qualtinger. Här ett litet utsnitt om personen Qualtinger:

“Helmut Qualtinger är född i Wien 1928, son till en skollärare.

Under slutet av världskriget blev han kommunist, fördelade illegala tidningar och häktades av Gestapo. Efter kriget var han inte kommunist mer, men förblev socialist. Ryssarna häktade honom som antikommunist. Han studerade medicin men blev inte läkare. Vid början av femtitalet kom han samman med de människor som gav nytt liv åt den satiriska kabarén i Wien: Carl Merz, Gerhard Bronner, Peter Wehle, Friedrich Torberg, Louise Martini, Hans Weigel och andra. Han blev känd och uppskattad som skådespelare och vissångare, som kabaréartist.”

Den 26 september 1963 skrev jag, som vanligt anonymt, följande i Aftonbladets kulturavdelning Innerspalten:

HELMUT
QUALTINGER

Man förleds ibland att tro, att alla politiska sånger kommer från USA. Här i Europa har vi Brecht, men vad mer?

I “Rapport från Donau” (1962) skriver Jörn Donner om den österrikiske kabaréartisten Helmut Qualtinger. Mest handlar det om Herr Karl, “det ofrivilliga självporträttet över ett mänskligt tillstånd av österrikisk kulör, och detta tillstånd är inte alls speciellt komiskt och inte heller angenämt”, för att tala med Hans Weigel. Herr Karl är en scenmonolog om medelösterrikaren, skriven av Helmut Qualtinger och Carl Merz och spelad av Qualtinger. Huvudpersonen är den evige jasägaren gestaltad av Qualtinger som en fet, medelålders man med hitlermustasch, med hatt på huvudet och iförd smutsig arbetsrock.

På trettitalet var Herr Karl sosse; “då var alla socialister”. Men sen kom Dolfuss, och han vann givetvis Herr Karls gillande. Efter den tyska inmarschen var Herr Karl nazist, efter den ryska kommunist. Nu röstar han på Volkspartei.

Vi har lyssnat på Qualtingers monolog och en annan skiva, härstammande från hans kabaré, “Bundesbahn Blues”, som handlar om de österrikiska statsjärnvägarna. Goda vänner hade hemfört dem från Wien.

Förgäves har vi därefter försökt få tag i dem i svenska skivaffärer. Våra vänner på Sieverths i Uppsala hjälpte oss dock att skaffa en annan LP med Vienna Midnight Cabaret, “Glasl vor´m Aug”, där Qualtinger förekommer tillsammans med Gerhard Bronner, Carl Merz, Louise Martini, Rosemarie Thon, Karl Hackenberg och Johann Slenka. Den är utgiven av Amadeo (AVRS 8057) och innehåller några fina nummer, till exempel “Das becoverte Girl” och “Der Kreisverkehr”, som är musikaliskt njutbara i hög grad.

Det mest fantastiska på skivan är emellertid “Der dialektische Materialismus-Rock”, som handlar om avstaliniseringen i öst. Sången pendlar mellan rysk folkton och rock and roll; rätt som det är kommer en barnkör in och sjunger om Ulbricht. Vi har fått flera parties att bryta samman genom att oförmedlat spela den som dansmusik.

Vi försäkrar, att Helmut Qualtinger och hans wienska vänner är värda att bli bekanta med.

* * *

Der Dialektische Materialismus-Rock

Text: Gerhard Bronner

Weil der Komsomol
Immer nur dem Fortschritt dienen soll
Tanzen alle stolzen
Jungen Komsomolzen
Rock ‘n’ Roll!
Von Sebastopol
Bis nach Wladiwostok ist man toll
Jeder alte Sowjet
Tanzt anstatt Krakowiak
Nur mehr Rock ‘n’ Roll!
Und zwar den Bublitschki-Rock
Und den Bublitschki-Roll
Und den Stenka-Rasin-Stomp
Und den Wolgaschlepper-Jump
Tschidi bum-bum!

Eij juchnjem!

See you later

Eij juchnjem!

Alligator!

Eschtjo rasik!

Tutti frutti!

Hej Genossen, da muss ich protestieren –
Ihr vergesst auf die Linie der Partei!
(Heij!)
Rock ‘n’ Roll muss man revidieren –
Wir bleiben immer linientreu!
Wir tanzen nur den Antiformalismus-Rock
Den dialektischen Materialismus-Rock
Den Parteitag-Rock
Den Karfreitag-Rock
Und den Anti-Antistalinismus-Rock
Und den Überrock und den Unterrock
Und den Paradeuniform-Rock!
(Rock!)
Wir tanzen nicht den Imprialismus-Rock
Den Gomulka-Revionismus-Rock
Den Piroggen-Rock
Demagogen-Rock
Und den Mao-Tse-Liberalismus-Rock
Den Kulaken-Rock
Den Kosaken-Rock
Und den Jazzenthusiastenschmock-Rock!

Ulbricht, Pieck und Grotewohl
Die tanzen alle Rock ‘n’ Roll
Der Tschu En Lai
Ist auch dabei
Und Molotow
Tanzt Rock und Rollotow!

– – –

One, two, three, four, five, six, seven, eight, nine, ten, Bub, Dam, König, As!
Rock!
(Heij!)
Heute zieht der gschupfte Ferdl frische Socken an
Rot und rot gestreift, sonst fühlt er sich nicht wohl
(Heij!)
Schmiert mit feinster Margarine seine Locken an
Und er parfümiert sich gründlich mit Lysol
(Heij!)
Weil der Komsomol in Sebastopol
Tanzt lienientreuen Rock ‘n’ Roll!
Und zwar den

Antiformalismus Rock
Den dialektischen Meterialismus-Rock
Den Parteitag-Rock
Den Karfreitag-Rock
Und den Anti-Antistalinismus-Rock
Und den Überrock und den Unterrock
Und den Paradeuniform-Rock!
(Rock!)
Er tanzt nicht den Imprialismus-Rock
Den Gomulka-Revionismus-Rock
Den Piroggen-Rock
Demagogen-Rock
Und den Mao-Tse-Liberalismus-Rock
Den Kulaken-Rock
Den Kosaken-Rock –
Und jeder nennt’s
Koexistenz!

Låten, med Qualtinger som huvudaktör, finns på You Tube.

Philomenas son visar sig ha dött i aids men är nu begravd i trädgården till det kloster där han föddes

3 juni 2018 23:56 | Film | Inga kommentarer

Irländarna har just i en folkomröstning med stor majoritet sagt ja till legala aborter, men länge hade Irland, som ju är strängt katolskt, ett strikt förbud mot sådana.

Den brittiska filmen ”Philomena”, från 2013 och med Stephen Frears som regissör, för oss tillbaka till 1950-talet, då aborter fortfarande var otänkbara och unga kvinnor, som hade haft sex med oplanerade påföljder, i likhet med Philomena Lee (som ung spelad av Sophie Kennedy Clark) tvingades föda under smärta, sedan fick träffa sina barn bara korta stunder och till slut måste uthärda att se dem adopteras bort. I Philomenas fall var sonen tre, när ett amerikanskt par beslöt sig för att adoptera honom. Genom ett fönster i klostret ser hon det här hända, och hon får inte ens chansen att säga farväl till honom, fast hon själv finns kvar i klostret.

Årtionden därefter, när hon är pensionerad (och nu spelas av Judi Dench), återvänder hon till klostret tillsammans med den nyss sparkade journalisten Martin Sixsmith (Steve Coogan), som har blivit intresserad av hennes livshistoria. De är ett omaka par inte bara till åldern – hon är fortfarande troende katolik, medan han saknar religiös tro. Men det här leder ingen vart: De får inte träffa någon från den tiden då allt det här hände och får dessutom veta, att alla handlingar från då har brunnit upp i en eldsvåda.

Det visar sig dock att många av dem som adopterade barn från det här klostret var amerikanska katoliker, och Sixsmith lyckas locka en ansvarig på sin gamla redaktion att betala en forskningsresa till USA åt honom och Philomena.

Mycket letande leder dock bara till upptäckten att den bortadopterade sonen Anthony, som i USA fick namnet Michael Hess, är död. Mer letande får dem att förstå, att Hess trots uppdrag för de republikanska presidenterna Reagan och Bush, höll tyst om sin homosexualitet. Ytterligare forskning visar, att Hess under en lång period som hemlig partner hade en man med namnet Pete Olsson, i filmen spelad av Peter Hermann.

För att kunna spåra den i aids döda Michael/Anthony, försöker de få kontakt med Dahllof, som dock inte svarar i telefon. Till slut lokaliserar de hans hem, men Sixsmith blir avvisad vid dörren. Då går Philomena upp till dörren och ringer på, och efter att Dahllof först har fått ett ännu värre raseriutbrott, släpps hon, efter att ha förklarat att hon är Michaels mamma, in och historien får sin lösning. Det visar sig att också Michael/Anthony åkte till sitt ursprungsland för att leta efter sin mamma men heller inte fick några upplysningar i klostret.

Och när han sedan dog i aids, begravdes han i hemlighet bland andra döda med bakgrund i klostret utanför detta.

Så det hela ändar i att Philomena och Sixsmith återvänder till klostret för att söka efter hennes sons grav. Först möts de av en mur av tystnad, men sen bryter Sixsmith den här skyddsvallen och hittar Sister Hildegard (Barbara Jefford), som har all nödvändig kunskap och dessutom sitt gamla hat mot utomäktenskapliga förbindelser kvar.

Men graven finns därute, och Philomena kan ta slutligt farväl av sin son.

Sin katolska tro håller hon fortsatt fast vid, men nu går hon med på att Sixsmith får lov att publicera hennes och sonens tragiska historia.

Bergman återgav inte allt såsom i en spegel

3 juni 2018 13:43 | Varia | Inga kommentarer

Den 27 maj skrev jag om Mors dag, berättade bland annat att jag som morsdagspresent till Birgitta hade köpt Jan WintersDieters bok. Flykting hos familjen Bergman” (Tongång 2018).

Till det intressanta med den här boken hör definitivt bilden, inte minst politiskt, av Ingmar Bergman och hans föräldrar och bror. Brodern, Dag, hade definitivt nazistsympatier, medan föräldrarna inte hade något emot Jan Winters halvjudiske far, Dieter Müller-Winter, som under en lång period fick bo hos dem.

Ingmars eventuella nazisympatier har också diskuterats, men mycket av det han gjorde var poser, konstaterar Leif Zern i sin recension av ”Dieters bok”, ett helt uppslag i dagens Dagens Nyheter, 3 juni 2018. Zerns artikel har en intressant rubrik, ”Demoniseringen av fadern var en konstnärlig bluff”. Jag hör till dem som ser stora konstnärliga kvaliteter i Ingmar Bergmans filmer, vilket inte är liktydigt med att de alla kan ses som sannfärdiga speglingar av verkliga händelser och personer hämtade ur hans eget liv.

Melodikrysset nummer 22 2018

2 juni 2018 14:34 | Film, Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Media, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

I går kväll kom det lite regn, en lisa för vår blomsterprunkande trädgård. Men i morse när jag gick upp var det åter soligt och varmt.

Hustrun gick också upp men för att åka till ett möte i Stockholm med Helga Henschens vänner, en förening som jag var med om att grunda – vi kände båda Helga, och Birgitta hade ett särskilt skäl att åka: Hon är intervjuad i Babis Tsokas’ film om Helga, som premiärvisas i dag av föreningen.

Själv ägnade jag mig som oftast på lördagsmorgnarna åt Melodikrysset.

Svårast i dagens kryss, egentligen det enda svåra för mig, var den allra första frågan. Där spelades årets VM-låt, ”Bäst när det gäller”, och eftersom jag aldrig läser sportsidor eller ser sport i TV, hade jag följaktligen aldrig tidigare hört eller hört talas om den här låten. Inte heller vet jag vem Linnea Henriksson är, men Gyllene Tider, som också medverkade, känner jag förstås till, även om jag inte förknippar dem med idrott.

Man skulle kunna tro att jag vet lika lite om ”Sveriges bilradio” – varken jag eller hustrun har bil eller ens körkort – men jag har relativt ofta, för musikens skull, lyssnat på Carl-Gunnar Hammarlunds långkörare (1956-1973) i radio, så jag kände genast igen signaturen och förstod att svaret måste bli bil.

Invändningar har jag däremot mot att Anders Eldeman åter hade konstruerat en dubbelfråga, där de båda delarna inte hade något annat samband med varann än att båda svaren skulle bli siffror. Den ena av dem illustrerades av ”Hej hå”, som ingick i Walt Disneys filmatisering av Snövit och de sju dvärgarna, och det var de senare som sjöng på väg till gruvan. Den andra delfrågan var lite knepigare. Vad var det för dansband som tillsammans med Kikki Danielsson gjorde ”I Love You” – som ledtråd fick vi att ett visst antal medlemmar angavs i gruppnamnet – och hur många var de tillsammans med sångerskan? Flamingokvintetten (för det var den) har fem medlemmar, och tillsammans med sångerskan blir de sex. Fast sen konstrade Eldeman till det ytterligare: Han ville ha summan skriven med romerska siffror. Nu är ju det inte särskilt svårt för en gammal latinare – på 1950-talet, när jag gick i gymnasiet, hade jag valt latinlinjen. 6 skrivs alltså, det vet jag sen gammalt, VI.

I dag hade jag också hjälp av min egen ålder.

Inte så att jag ens fanns i Sverige 1938 (jag fyllde ett år då och vi bodde fortfarande i Estland), men väl här lärde jag mig snabbt en rad av Lasse Dahlqvists sånger, till exempel ”Jolly Bob från Aberdeen” (i dag dock i instrumental version) plus många av de sånger han skrev för Edvard Persson.

Julia Caesar är jag hyggligt förtrogen med från film (hon gjorde över 60 långfilmer), men hon slog också rekord med sin insjungning av ”Annie från Amörka”, som låg på Svensktoppen 1967-1968.

Povel Ramel har jag, allt sedan unga år, sett som scen- och tältartist, och redan under tonåren i Juniskär lyssnade vi på vevgrammofon ute på verandan på ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt” med Povel Ramel (1950) – den som hade köpt skivan var min kusin Kreete. Den här sången har som förlaga ”I’ve Got a Lovely Bunch of Coconuts” från 1949 – musiken är skriven av Fred Heatherton, men Povels text är inte någon översättning av den engelska förlagan.

Evert Taube har jag allt av på skiva, ganska mycket i dubbla utgåvor. När jag lyssnade på och löste krysset, skrev jag genast upp upphovsmannens förnamn och att sången handlade om en sjöman men glömde då att anteckna melodititeln, och ibland är mitt minne kort, och sjömän figurerar ju i ganska många taubevisor.

En klassiker är också Tove Janssons och Erna Tauros ”Höstvisa” från 1965, mest känd i Cumulus’ insjungning från 1977. Fast i dag hörde vi den med violinisten Linda Lampenius.

Melodifestivalbidrag hör också till standardinnehållet i melodikryssen.

I dag spelades ”Every Day” med Mendez ur årets melodifestival.

Och ur 2005 års upplaga hämtades ”My No. One” med Papa Dee.

Alcazar har aviserat att de ska sluta, men jag tycker inte att ”In the Name of Love” från 2018 är så pjåkig.

Men faktum är att den svenska evergreenfloran rymmer fler låtar, insjungna förr och på svenska. Ett exempel spelades i dagens kryss, ”Vandraren” från 1994 med Nordman.

Den är skriven av Py Bäckman, som min krysskollega Vonkis efterlyser varje vecka. Själv gillar jag Py också av ett utommusikaliskt skäl: När Olof Palme mördades passerade jag varje dag berget av blommor och kransar på Adolf Fredriks kyrkogård och minns med värme en mycket stor och vacker krans från Py Bäckman och Dan Hylander.

« Föregående sida

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^