Sommar i P1 med Marie och Gustav Mandelmann

27 juni 2018 23:09 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Dagens ”Sommar” i P1 var originellt redan genom att ha två värdar med samma efternamn. Själv förstod jag redan innan jag började lyssna, att de sannolikt var gifta med varann, gissade också att hans efternamn var judiskt. Men jag kände inte alls tidigare till dem.

Programmet gjordes mycket riktigt av två personer, gifta med varann men med olika rötter. Båda visade sig ha ett barndomstrauma bland sina tidiga minnen – vi talar nu om en tid då de inte hade träffats och inte kände varann.

Hon berättade om den där gången då hon var åtta år och gick på landsvägen tillsammans med fyraåriga lillasystern Susanne, som hon höll i handen. Sen slet sig lillasystern loss, blev påkörd av en bil och dog.

Han berättade att hans judiske pappa mörkade sin familjehistoria för honom men till slut, när sonen var tillräckligt gammal för att förstå, berättade sin och sin familjs historia, fast bara en enda gång. Det var först nu han fick full kännedom om faderns och därmed även sitt eget judiska arv.

Det ledde till att han gjorde en resa till Israel för att söka anförvanter. Bland annat träffade han en man som var nästan en kopia av hans far och som visade sig vara hans farbror.

Det här är en historia som på två sätt berör också mig. Dels har jag under tidigt sextiotal besökt Israel – jag förstår judarnas önskan att få återupprätta sitt historiska hem, även om också jag hör till dem som inte accepterar deras expansionism och övergrepp mot palestinierna. Dels har också jag sökt mina rötter, i mitt fall i det mer näraliggande Estland.

Men det var inte de här traumatiska upplevelserna som förde samman och gjorde ett par av Marie och Gustav Mandelmann. Trots att Gustav studerade på Karolinska, lockades han mer av estetisk utbildning och verksamhet, och det var i en konstskola han träffade Marie. De ville förlova sig efter två veckors bekantskap.

Jag vet ju inget om deras privata förhållande, men ibland varar den här typen av band hela livet. De här två gjorde också ett gröna vågen-färgat val: köpte och flyttade till en gård i Skåne och blev trots många misstag kvar där.

Det här paret lyckas väl med att tillsammans redovisa sitt livs historia, även om man mot slutet märker att det har gått lite för fort för att fylla ut hela programtiden.

Samspelet dem emellan illustreras också av att de själva, tillsammans eller ensamma, gör en del av musikinslagen i programmet; de gör det dessutom väl. Tillsammans sjunger de Bob Dylans ”Men bara om min älskade väntar” och Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt”, och Gustav Mandelmann hör vi i hans egen ”Se Marie, Marie”.

Mer Dylan, fast nu i Dorris Hendersons och John Renbourns tappning, blir det i ”Mr Tambourine Man”.

I min stora skivsamling finns både plattor från Israel och amerikanska skivor med judiska artister och klezmermusik och sånger framförda på jiddish, men här skulle jag gärna ha sett introduktioner till det som spelades: ”El Hatzipor” med Avishai Cohen, ”Ikh Shtey Under a Bokserboym” med The Klezmatics & Chava Alberstein, ”Moby” med Megalodon Collective och ”Doctor, Is My Sugar Mishuge” med Freilach Express.

Och så avslutas musikdelen av programmet av Lena Jonsson med ”Brakpolskan”.

Sommar i P1 med Mouna Esmaeilzadeh

27 juni 2018 0:54 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

Mouna Esmaeilzadeh är född i Iran men lämnade landet tillsammans med föräldrarna som båda var regimmotståndare och revolutionärer, när ayatollorna hade tagit över. I sitt ”Sommar” i dag berättade hon om de förföljelser som drabbade föräldrarna, vilket ändade i att familjen via bergen i nordväst lyckades fly landet och då först hamnade i Turkiet.

Det var vinter och treåriga Mouna höll på att råka riktigt illa ut, verkade faktiskt ha dött, men räddades till livet. Något av ett mirakel hade inträffat.

Den här familjen fortsatte sen till Sverige, och det är här den, som det visade sig, mångsidigt och högt begåvade flickan växte upp och fick sin utbildning. Hon ville bli läkare och studerade på Karolinska. Sen har hon framgångsrikt breddat sitt kunnande till nya områden – hon har alltid ropat efter kunskap och sedan vidgat sitt kunskapsfält.

Under tjänstgöring på Åland fick hon hand om en cancersjuk man, vars liv inte längre gick att rädda, vilket gjorde henne förtvivlad och ursinnig: om han hade blivit undersökt i tid, hade man framgångsrikt kunnat ingripa. Och så här var det för många och på många områden.

Så långt, liksom självfallet i fråga om det hon berättade om det iranska prästväldets brutalitet, känner jag stark sympati för henne.

Men det finns en sida hos henne som jag har svårare för, ett slags blind tro på vetenskapens möjligheter att lösa alla problem i världen.

Jag är själv inte det minsta religiös. Däremot har ett långt livs erfarenheter lärt mig att det faktum att människor ibland begår ödesdigra misstag gör att man måste undvika att använda teknik, som kan ända i katastrofer.

Esmaeilzadeh verkar tro att man med teknikens och vetenskapens hjälp kan lösa de flesta av de problem som plågar jorden och människorna på vår planet. Hon tror också att det ligger inom möjligheternas gränser, att människorna på vår planet kommer att kunna bli 150 år gamla.

Hon vill ha robotar som sköter saker åt oss, bilar som styrs med hjärnan, artificiell intelligens som starkt förbättrar hjärnans kapacitet.

Men det finns ett problem med det här: De som styr en sådan värld är kanske inte de altruistiska och välvilliga människor hon föreställer sig. De behöver inte vara just ayatollor utan kan vara styrda av maktlystnad och girighet.

Som Peter Dalle en gång sa i ”Lorry”: ”Tänkte inte på det.”

Och har Esmaeilzadeh själv funderat på hur många människor den här planeten skulle kunna härbärgera? Mänskligheten skulle ju inte upphöra att som alltid tidigare föröka sig.

Mouna Ezmaeilzadeh spelade ganska mycket och varierad musik.

Allt hon spelade var jag naturligtvis inte bekant med, men i programmet fanns mycket som mina öron är bekanta med sen tidigare: ”Ave Maria”, här med Bjarte Engeset och Malmö symfoniorkester, Jill Barber med ”Petite Fleur”, Adele med ”Set Fire To the Rain”, Charles Aznavours med ”She”, Swedish House Mafia med ”Don’t You Worry Child” och Lisa Ekdahl med ”Flyg vilda fågel”.