Sommar i P1 med Bianca Ingrosso

25 juni 2018 17:35 | Media, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

I en presentation av söndagens sommarpratare, Bianca Ingrosso, presenteras hon som influencer och entreprenör. Inte illa om man som hon bara är 23 år. Men vad betyder de här beteckningarna i hennes fall?

Jag tycker självklart synd om henne på grund av hennes ätstörningar (bulimi), men jag har mycket svårt för de självbiografiska delarna av hennes ”Sommar”, sådant som vilda föräldrafria fester med fylla och sex och förstörelse och den falska inställsamheten gent emot föräldrarna, Emilio Ingrosso och Pernilla Wahlgren. Den senare är dotter till skådespelarparet Hans Wahlgren och Christina Schollin, men Bianca kan knappast sägas ha ärvt något av morföräldrarnas scentalang.

Men i delar av mediavärlden räcker det här för att ge en person av Bianca Ingrossos slag publicitet, och P1s sommarredaktion tycker tydligen att dotterns, Biancas, berättelse om föräldrarnas bittra skilsmässa är en bra Sommar-historia.

En del, signerat medlemmar i familjen, blev det också i musikvalet. Pappa Emilio Ingrosso spelades två gånger. Brorsan, Benjamin Ingrosso,som vann den senaste Melodifestivalen men inte fick göra något sommarprogram, kompenserades genom att få komma först i musikdelen av programmet.

Mest spelar Bianca Ingrosso musik som jag aldrig skulle komma på idén att av egen lust lyssna på, och med Molly Sandén och Sarah Dawn Finer har hon valt låtar, som inte är i min smak.

Bara ”Min tid kommer” med Håkan Hellström är OK i mina öron.

Men jag undrar alltså om Bianca Ingrossos tid någonsin kommer.

Sommar i P1 med Claes Månsson

25 juni 2018 0:34 | Media, Musik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag förknippar Claes Månsson främst med ”Lorry” och såg med stor förväntan fram mot att få höra honom i ”Sommar” i P1.

Och jag blev verkligen inte besviken – hans program, som i lördags inledde årets ”Sommar”, var så bra att det kommer att bli svårt att slå. Allt funkade: den personliga tonen med vittnesbörden om rädslor och tillkortakommanden, bilderna och anekdoterna ur livet på och utanför scenen och dessutom musikvalet.

Han berättade om helvetet att vara så lång, sina rädslor (bland dem att behöva framträda inför publik), skoltröttheten, klaustrofobin och rädslan för utmaningar. Men andra i hans omgivning såg hans potential och talang och lockade honom att åtminstone ställa sig på en scen, och så gick det som det gick: Han tränades av en professionell skådespelerska som en kompis hade vidtalat, sökte till Scenskolan och kom faktiskt till slut in.

Sen gick det väl för honom. Han fick bland annat erbjudande om att få börja på Dramaten.

Där blev han kvar länge. Men i stället för att ägna sig åt sällskapsliv med kollegerna, gick han efter jobbet hem till familjen. För övrigt berättar han några mycket roliga historier både om sonen och om dottern. Har ni inte redan lyssnat på det här programmet, tycker jag att ni ska göra det – det finns på nätet.

Dessutom innehåller Claes Månssons ”Sommar” mängder av bra musik. Jag konstaterar att jag i min egen skivsamling har större delen av de artister och låtar han spelade, till exempel ”Girl From the North Country” (Johnny Cash, Bob Dylan), ”De sålde sina hemman” med Jan Johansson och Georg Riedel (som jag rent av har träffat några gånger), Leonard Cohen (”Famous Blue Raincoat”), Simon & Garfunkel med ”Mrs Robinson”, Mark Kopfler & Emmilou Harris, den senare två gånger, ”La Mer” med Charles Trenet, Glenn Gould med Goldberg-variationerna och U2 med ”I Still Havn’t Found What I’m Looking For”.

Vilken öppning på ”Sommar”!

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^