Melodikrysset nummer 26 2018

30 juni 2018 17:58 | Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag har, när det gäller kroppsliga besvär, rent ut sagt haft ett helvete under den senaste tiden. Jag har nästan konstant varit kissnödig – för ett par dar sen måste jag åtta gånger i rad störta i väg till toaletten – och då och då, ofta vid olämpliga tillfällen, har jag läckt och behövt byta byxor dagligen. Det här har lett till att jag helst inte har lämnat tomten, och ännu mindre har jag vågat åka buss in till Uppsala.

Jag nämner det här därför att jag själv har lyckats lösa problemet. Under det att jag plågades av det här, har jag förstås grubblat över vad som har drabbat mig, alltså utöver de många andra kroppsliga besvär som också plågar mig och som jag tar olika mediciner för att mota. Och plötsligt kom jag på svaret: Bland de mediciner jag sen länge tar en tablett av varje morgon finns det urindrivande medlet Furix, men nyligen ville min läkare på hjärtkliniken att jag skulle dubbla intaget till två tabletter, och helt uppenbart är det den här dosen jag inte tål.

Så jag gick alltså tillbaka till entablettsdosen, och si – det här hjälpte med detsamma. Jag kunde gå den ganska långa vägen till apoteket (för att köpa nya sprutspetsar) och sen på hemvägen helghandla på Coop utan att plågas av att ständigt vara kissnödig.

Så plötsligt blev livet ljust igen. Den unga damen i Coops kassa gav mig beröm för något, och när jag då i riktning mot kön bakom mig ursäktade mig för att det för mig, gamle man, gick lite långsamt, kom mannen som stod närmast bakom mig fram till mig när jag packade varor och sa några uppmuntrande ord plus att vi faktiskt hade ett par saker gemensamt: dels handlade även han på Coop, dels hade vi setts på OD-tillställningar hemma i Uppsala.

Vid det här laget är jag helt övertygad om att jag gjorde rätt, när jag gick tillbaka till den Furix-dos jag nu har tillämpat länge, och jag tänker hålla fast vid det, vad än min hjärtläkare säger.

Dagens kryss tyckte jag på det hela taget var lätt att lösa, kanske för att det innehöll så mycket musik som gamla gubbar som jag har haft möjlighet att lyssna på.

Den enda fråga jag egentligen fick jobba lite med var trippelfrågan om ett TV 4-program – jag brukar nämligen inte se på ”Så mycket bättre”. Det artistpar Anders Eldeman ville ha identifierade var Ison och Fille, som var med 2015, men eftersom jag åtminstone känner till dem, klarade jag deras namn. Men vem hade skrivit låten de framförde, ”Tänd ett ljus”? Jo, Niklas Strömstedt.

Vikingarna förekom två gånger.

Först instrumentalt i ”Lilla vackra Anna”. Den kom till redan 1824, men den som framför allt gjorde den känd 1955, var Alf Prøysen. Under mina år som Socialdemokraternas nordiske sekreterare finkammade jag skivbutikerna i Oslo på allt de hade med Prøysen, men han var förr lika känd i Sverige som i hemlandet Norge, både för skivor och för sina barnböcker. Han sjöng också in mycket på svenska, bland annat den i dag spelade låten, och ”Lilla vackra Anna” fanns bland de skivor Birgittas dotter Anna hade med sig till sitt andra hem.

Vikingarna spelade också in ”Till mitt eget blue Hawaii”, men det var inte deras version Eldeman spelade utan en med Gubbstrutt med Gunnel, som jag inte minns att jag någonsin har hört. För en yngre generation kan det vara kul att få höra hur stor hawaiimusiken en gång var också i Sverige – den ledande artisten i genren hette för övrigt Yngve Stoor. Och då kan jag ju passa på att berätta, att jag själv just nu läser en deckare med Hawaii som miljö, ”Huset som saknade nyckel” av Earl Derr Biggers.

Nå, jag är en person med stor spännvidd i mitt musiklyssnande, som också innefattar ganska unga artister.

Jag hade för all del tidigare inte hört just ”Undanflykter”, men visst känner jag till Molly Sandén.

Ola Salo har jag hört live, däremot inte Kent, i dag med ”Andromeda”, och jag har dem i min skivsamling. Men Kent har ju lagt av, så jag lär aldrig få höra dem live.

Jag framhärdar i att lyssna på Melodifestivalen och Eurovision Song Contest trots att allt mindre där innehåller bidrag som har utsikter att bli evergreens.

Men som tur är spelade Eldeman i dag två låtar, som har utsikter att bli hågkomna också framöver.

Den första var ”En dag”, Tommy Nilssons bidrag 1984.

Den andra, ”Lyssna till ditt hjärta” sjöngs 2001 av Friends, det vill säga Nina (Inhammar) och Kim (Kärnfalk). Men jag tror att det var en av upphovsmännen, Alexander Bard, som borde få credit.

I min stora skivsamling finns plattor med Lena Willemark, en del soloplattor, en del där hon ingår i olika artistkonstellationer. Jag har också hört henne live i vårt fina konserthus i Uppsala. I dag fick vi exempel på att hon också sjunger sånger från Älvdalen – hon behärskar och sjunger också på den mycket särpräglade dialekt som talas där.

Då är det tre frågor kvar med anknytning till film.

Många känner till Roger Moore på grund av hans roll som agent 007, men redan tidigare har han haft den ledande rollen i TV-serien ”Helgonet” från tidigt 1960-tal.

Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” från 1873 är en pärla bland klassiska äventyrsberättelser. Själv tyckte jag också att filmatiseringen 1956 med David Niven i rollen som Phileas Fogg blev bra, och jag minns fortfarande musiktemat. Det här var inget svårt, men Eldemans fråga var lite konstigt konstruerad: Han ville ha första siffran i titeln, det vill säga åtta, men ska vi ta det med bokstäver, blir ju titelsiffran egentligen åttio.

Kai Gullmars (egentligen Gurli Bergströms) ”Uti Rio, Rio de Janeiro”, i dag exekverad av Roland Cedermark, blev förvisso en schlagersuccé, men den skrevs för och blev känd genom filmen ”På kryss med Albertina” (1924).

Dagens Evert Taube har jag sparat till sist. Vi fick höra hans ”Linnéa”, också från 1924. I handlingen nämns – för att citera Eldeman – en ”vattensamling”, nämligen Atlanten. Själv har jag allt av Taube på skivor och i sångböcker, så jag kan väl bjuda läsarna på texten och ge skivtips:

”Linnéa” är en enkel och vacker kärleksförklaring:

Linnéa

Text & musik: Evert Taube, 1924

Jag har skrivit till min flicka, jag har skrivit till min vän,
jag fick svar den nittonde i denna månad,
jag har smyckat hennes kammare med blommor och med grönt,
och på väggen hänger tavlorna så skönt.

Hennes namn det är det vackraste som jag beskriva kan,
ty Linnéa är det skönaste på jorden.
Det som blomsterkonungen inunder höga granar fann,
något skönare jag ej beskriva kan.

Men den flicka som är trogen den hon en gång lovat har,
har väl makt med både vindar och med väder,
när man tager fram porträttet man i kistelärkan har,
ja, då märker man att ingen är så rar.

Och det lockar och det viskar och det hugger och det drar
när man ser på bilden av sin svenska flicka,
den som ständigt är iland och hos sin älskling vara kan,
vet ej hur det känns ombord för en sjöman.

Men från Baltimore till Vinga gick vår resa som en dans,
jag får hoppas att min flicka varit trogen,
fast på land går värre hajar än man skåda får på sjön
och en sjöman kan bli lurad på sin lön.

I min stuga uti Bohuslän jag väntar på min vän,
jag har lovat henne giftermål och trohet,
jag har prydit hennes kammare med blommor och med grönt,
och på väggen hänger tavlorna så skönt.

(HMV X 2017,1924)

Sången återfinns också i Taubes originalinsjungning i två olika CD-boxar:

Den ena är en box med tio fullskale-CD, ”Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt. Evert Taubes samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI 0946 3 79860 2 5, 2006). Den här fantastiska samlingen, som också innehåller en bok i stort format om Taube och med detaljuppgifter om alla hans skivinspelningar, har gjorts av Kjell Andersson, Björn Norén och Pär Wickholm.

Den andra, i form av åtta CD – är trots sitt (norska) namn ”Den ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) inte den ultimata taubesamlingen: var och en av de här CDna innehåller bara nio spår, och CD-konvoluten innehåller inga som helst upplysningar om materialet, till exempel när det spelades in av Taube.