Philomenas son visar sig ha dött i aids men är nu begravd i trädgården till det kloster där han föddes

3 juni 2018 23:56 | Film | Inga kommentarer

Irländarna har just i en folkomröstning med stor majoritet sagt ja till legala aborter, men länge hade Irland, som ju är strängt katolskt, ett strikt förbud mot sådana.

Den brittiska filmen ”Philomena”, från 2013 och med Stephen Frears som regissör, för oss tillbaka till 1950-talet, då aborter fortfarande var otänkbara och unga kvinnor, som hade haft sex med oplanerade påföljder, i likhet med Philomena Lee (som ung spelad av Sophie Kennedy Clark) tvingades föda under smärta, sedan fick träffa sina barn bara korta stunder och till slut måste uthärda att se dem adopteras bort. I Philomenas fall var sonen tre, när ett amerikanskt par beslöt sig för att adoptera honom. Genom ett fönster i klostret ser hon det här hända, och hon får inte ens chansen att säga farväl till honom, fast hon själv finns kvar i klostret.

Årtionden därefter, när hon är pensionerad (och nu spelas av Judi Dench), återvänder hon till klostret tillsammans med den nyss sparkade journalisten Martin Sixsmith (Steve Coogan), som har blivit intresserad av hennes livshistoria. De är ett omaka par inte bara till åldern – hon är fortfarande troende katolik, medan han saknar religiös tro. Men det här leder ingen vart: De får inte träffa någon från den tiden då allt det här hände och får dessutom veta, att alla handlingar från då har brunnit upp i en eldsvåda.

Det visar sig dock att många av dem som adopterade barn från det här klostret var amerikanska katoliker, och Sixsmith lyckas locka en ansvarig på sin gamla redaktion att betala en forskningsresa till USA åt honom och Philomena.

Mycket letande leder dock bara till upptäckten att den bortadopterade sonen Anthony, som i USA fick namnet Michael Hess, är död. Mer letande får dem att förstå, att Hess trots uppdrag för de republikanska presidenterna Reagan och Bush, höll tyst om sin homosexualitet. Ytterligare forskning visar, att Hess under en lång period som hemlig partner hade en man med namnet Pete Olsson, i filmen spelad av Peter Hermann.

För att kunna spåra den i aids döda Michael/Anthony, försöker de få kontakt med Dahllof, som dock inte svarar i telefon. Till slut lokaliserar de hans hem, men Sixsmith blir avvisad vid dörren. Då går Philomena upp till dörren och ringer på, och efter att Dahllof först har fått ett ännu värre raseriutbrott, släpps hon, efter att ha förklarat att hon är Michaels mamma, in och historien får sin lösning. Det visar sig att också Michael/Anthony åkte till sitt ursprungsland för att leta efter sin mamma men heller inte fick några upplysningar i klostret.

Och när han sedan dog i aids, begravdes han i hemlighet bland andra döda med bakgrund i klostret utanför detta.

Så det hela ändar i att Philomena och Sixsmith återvänder till klostret för att söka efter hennes sons grav. Först möts de av en mur av tystnad, men sen bryter Sixsmith den här skyddsvallen och hittar Sister Hildegard (Barbara Jefford), som har all nödvändig kunskap och dessutom sitt gamla hat mot utomäktenskapliga förbindelser kvar.

Men graven finns därute, och Philomena kan ta slutligt farväl av sin son.

Sin katolska tro håller hon fortsatt fast vid, men nu går hon med på att Sixsmith får lov att publicera hennes och sonens tragiska historia.

Bergman återgav inte allt såsom i en spegel

3 juni 2018 13:43 | Varia | Inga kommentarer

Den 27 maj skrev jag om Mors dag, berättade bland annat att jag som morsdagspresent till Birgitta hade köpt Jan WintersDieters bok. Flykting hos familjen Bergman” (Tongång 2018).

Till det intressanta med den här boken hör definitivt bilden, inte minst politiskt, av Ingmar Bergman och hans föräldrar och bror. Brodern, Dag, hade definitivt nazistsympatier, medan föräldrarna inte hade något emot Jan Winters halvjudiske far, Dieter Müller-Winter, som under en lång period fick bo hos dem.

Ingmars eventuella nazisympatier har också diskuterats, men mycket av det han gjorde var poser, konstaterar Leif Zern i sin recension av ”Dieters bok”, ett helt uppslag i dagens Dagens Nyheter, 3 juni 2018. Zerns artikel har en intressant rubrik, ”Demoniseringen av fadern var en konstnärlig bluff”. Jag hör till dem som ser stora konstnärliga kvaliteter i Ingmar Bergmans filmer, vilket inte är liktydigt med att de alla kan ses som sannfärdiga speglingar av verkliga händelser och personer hämtade ur hans eget liv.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^