Galler och korsikaner i gemensam kamp

22 januari 2018 20:18 | Serier | Inga kommentarer

De som bor på Korsika i Medelhavet, korsikanerna, talar ett språk som är besläktat med toscanska dialekter. Ser man till invånarnas ursprung, så långt tillbaka man nu känner till något om det, kom dessa från Ligurien i nordvästra hörnet av den apenninska halvön och därefter från Etrurien lite längre söderut på den italiska västkusten. Men som så ofta i medelhavsområdet bosatte sig också andra på Korsika: fenicier, greker, cyprioter. 247 före Kristus blev Korsika en del av romarriket. Senare i historien blev Korsika en del av Frankrike, men det är en annan historia och något som många korsikaner än i dag motsätter sig.

Jag nämner det senare för att René Goscinnys (manus) och Albert Uderzos (bild) 20e Asterix-album, ”Asterix på Korsika”, urspungligen utgivet 1977 (översättning Ingrid Emond, Emont), utspelar sig just på den här stora medelhavsön och under romartiden. Och att Goscinny och Uderzo låter Asterix, Obelix och Idefix hamna på just den här ön har säkert som en viktig bakgrund, att deras egen galliska by också tvångsvis infogades i ett välde de inte ville erkänna, romarriket.

Romarna håller Korsika under sitt välde genom att ha stationerat legionärer i rader av kustbyar runt hela ön. men längre in på ön, bland höga berg och i djupa skogar, härskar korsikanerna, drar sig inte ens för att röva tillbaka de skatter romarna ibland lyckas driva in.

Men den här historien börjar i den namnlösa galliska by som de omgivande romerska härlägren aldrig lyckas få kontroll över, säkert på grund av den trolldryck Asterix och hans vänner dricker och som ger dem övermänskliga krafter. I den här historiens begynnelse har byn tillsammans med inbjudna gäster jubileumsfest över vunna segrar över romarna. Festen ändar förstås i att romarna i närmsta läger ska få sig en ny omgång.

Det förstår också dessas ledare, så hans plan är att ta ut sina legionärer på ”manöver”, så att de inte ska behöva bli slagna till slant av de överlägset starka gallerna.

Men just när de är klara att marschera i väg, anländer en romersk fångtransport med en tillfångatagen korsikan och ger den lokale romerske befälhavaren i uppgift att vakta fången. Den överrumplade befälhavaren försöker därefter frige den fängslade korsikanen, men denne vägrar med motiveringen att han har siesta, och under siestan springer ingen korsikan. Så korsikanen blir kvar och hittas följaktligen av Asterix och hans vänner.

Han visar sig heta Ocatarinetabellatchihitchix, och trots att han är snarstucken, blir han bjuden på gallernas vildsvinsfest. Asterix och Obelix lovar att föra hem honom till hemön, så snart bär det av till hamnstaden Marseille, av romarna, som har makten där, kallad Marsala.

De hyr ett skepp för hemlig överfart till Korsika men måste först kasta besättningen, en samling sjörövare, i havet. Under överfärden försöker korsikanen för övrigt bjuda sina galliska vänner på korsikansk ost, men den stinker så starkt att ovana konsumenter lätt svimmar. Asterix, Obelix och den lilla hunden Idefix simmar i alla fall tillsammans med sin korsikanske vän i land och lyckas undkomma de tröga romerska vakterna, som i stället griper de också ilandflutna sjörövarna samt den med dem ilandflutne romerske befälhavaren från våra galliska vänners hemtrakter.

Under tiden tar Ocatarinetabellatchihitchix sina galliska vänner till sin hemby uppe i de korsikanska bergen, och där visar det sig att alla korsikanska män har samma fula uppsyn – stor böjd näsa och utskjutande hakspets – som den man Asterix & co har räddat. Det visar sig också att alla är lika snarstuckna som han och oupphörligen hamnar i gräl med varandra. Korsikanernas kvinnor är desto vackrare, men dem bör utomstående män helst inte ens titta på.

Jag ska inte avslöja mer än att den romerska expedition som sänds upp i skogarna och bergen förstås misslyckas och att det hela avslutas med fest där till och med vildsvin serveras.

Fast gallernas största bragd var, enligt Ocatarinetabellatchihitchix, ändå att de lyckades försona två sedan evig tid stridande korsikanska klaner.

Asterix i gamla hjulspår

21 januari 2018 18:00 | Serier | 1 kommentar

Asterix, på originalspråket franska skrivet Astérix, är en mycket läsvärd serie, skapad 1959 av René Goscinny (1926-1977) och Albert Uderzo (född 1927). Den här serien är, när den är som bäst, en fantasifull och rolig historia med sitt centrum i en nordgallisk by i det dåtida – tiden är omkring 50 före Kristus – Romerska riket.

De huvudagerande är Asterix, om man ser till kroppen en obetydlig person men med enorma krafter när han har druckit den trolldryck byns druid Miraculix kokar ihop. Asterix’ ständige följeslagare är den i sig själv kraftige Obelix, som har egenheten att ständigt bära omkring väldiga bautastenar och att äta vildsvin. Byns ledare heter naturligtvis Majestix, och bland de ständigt återkommande figurerna finns också byns bard Troubadix, förfärlig i de flestas öron, och så, icke att förglömma, den lilla hunden Idefix.

Den här galliska byn är ryktbar bland romarna, som bara en gång och högst tillfälligt har lyckats inta den, trots att den är omgiven av inte mindre än fyra romerska läger – ja till och med Julius Caesar fruktar de här gallerna. Men trots både dåliga vägar och andra hinder rör dessa sig också mycket långt utanför sin egen by och hamnar då i äventyr som utspelar sig i olika delar av den på den tiden kända världen.

Det historiskt sannolika är inte det som utmärker dessa äventyr, men blandningen av kända historiska platser, åtminstone några historiska individer, latinska sentenser plus rent farsartade händelseförlopp gör ändå Asterix-albumen läsvärda.

Jag har genom åren köpt och läst de flesta, men för en tid sen hittade jag i en pressbyråbutik jag brukar handla i ett album jag inte kände igen, ”Asterix och det stora loppet”, utgivet 2017 av Egmont och i översättning av Per J A Andersson. Det här Asterix-albumet, nummer 37 i ordningen, är också en nyskapelse av Jean-Yves Ferri (manus) och Didier Conrad (bild).

Den här historien börjar i Rom, där lättjan breder ut sig och alla orgierna slukar pengar. Lactus Bifidus anklagas för att genom sitt privata leverne försnilla medel som borde ha använts för underhåll av de romerska vägarna. Han kontrar med att utlysa en tävling per häst och vagn genom hela den apenninska halvön, men tävlingen är öppen för deltagare från hela den då kända världen. Baktanken är dock att det romerska ekipaget ska vinna tävlingen. Kusken, kallad Coronavirus, är lömsk men alltså inte någon virussjukdom.

Trots att det här albumet handlar om hästkapplöpning, känns alla agerande, inklusive Asterix, Obelix och Idefix, tröttkörda, och alla etapper i loppet och de orter man passerar – Parma, Neapel med flera – ett geografiskt i stället för händelsebaserat sätt att åstadkomma variation. Det här allt-på-en-gång-konceptet medför också att det blir väldigt mycket frakturstil, nordiska æ- och ø-tecken och liknande.

Det här greppet – upprepning i stället för nya äventyr – har nog att göra med att succén med den ursprungliga Asterix-serien inte har lämnat förlaget någon ro. Seriens nya kreatörer gör en vid första anblicken idiomatisk Asterix-serie men saknar helt enkelt den originalitet och fantasi dess ursprungliga skapare hade. Och inte blir det några fyndiga latinska citat heller.

Repetitio est mater studiorum (Upprepning är inlärningens moder) lyder en latinsk sentens. Men jag tror inte att bara det räcker, när man skapar serier.

Melodikrysset nummer 3 2018

20 januari 2018 13:33 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 5 kommentarer

I dag inledde Anders Eldeman med att spela ”Badinerie” av Johann Sebastian Bach, kanske för att vi som också vill höra klassisk musik i krysset skulle bli nöjda. Det blev en mycket fartfylld version, exekverad av BAO. Och det lät bra!

Senare i krysset återvände han till BAO: Vi fick, fast spelad i en annan version, deras och Helen Sjöholms ”Du är min man”. Fast den ingick i en dubbelfråga, vars andra del var ”Allt som jag känner”, också den i instrumentalversion men annars känd med sång av Tone Norum och Eldemans speciella favorit Tommy Nilsson.

Senare spelade Eldeman, kanske som en förstärkning, även ”This Charming Man” med The Smiths.

Vi fick vidare höra en instrumentalversion av ”Drömmen om Elin”, en gång i världen komponerad av Calle Jularbo. Fast den har senare också spelats in av BAO.

Med Elin är vi ju också inne på tjejspåret, och det fanns också i krysset.

Vi fick till exempel höra Charles Aznavour i ”She” (”Tous les visages de l’amour”).

En lite mindre tjej figurerar i ”Vart ska du , min lilla flicka?”. Den fick sin musik av Alice Tegnér, men jag kan aldrig få Povel Ramels variant ur huvudet, den där han sjunger ”Får jag följa med, får jag följa med? Ja, om du betalar”.

Sten & Stanley var ju länge stjärnor på den svenska dansbandshimlen. Deras ”Klättra upp för stegen” hade dock amerikansk förlaga, insjungen av bland andra Dolly Parton: ”Tie a Yellow Ribbon Round the Ole Oak Trea”. Originalet handlade alltså bland annat om en ek.

Sven-Ingvars har gjort en känd dansbandsversion av Gustaf Frödings ”E fin vise”, men i dag hade Eldeman rotat fram en värre variant spelad av The Spacemen.

Monica Zetterlund misslyckades nästan aldrig, så inte heller när hon sjöng in en svensk version, ”Höst” med text av Lars Nordlander, av Hoagy Carmichaels succé från 1927, ”Stardust”. (Det här är ingen tvåordstitel – så varför finns det i krysset ett – mellan star och dust?) På tal om Carmichael – min hustru gillar honom sen unga år och har, med hjälp av en bekant med kontakter i skivbranschen, lyckats få tag på en åt henne specialpressad platta med ”The Old Piano Roll Blues”, spelad av Carmichael.

Ira och George Gershwin skrev ”Nice Work If You Can Get It”, och den fanns med i en av Fred Astaires tidiga filmer, ”A Damsel In Distress”, på svenska ”En flicka i knipa”. Långt senare sjöng också Sting (Gordon Mathew Thomas Sumner för att vara mer exakt) in den. Jag gillar alla nämnda.

Och jag gillar Idde Schulz och ”Fiskarna i haven” också, fast den är gjord så sent som 1995.

All tysk musik är förvisso inte bra, men eftersom vi började med Bach, avslutar jag med Modern Talking och ”Brother Louie”, som faktiskt är hörvärd den med. Fast för mig får tyskar också gärna sjunga på tyska.

Agent X9 1/2018: Ingenting går upp mot Modesty Blaise

18 januari 2018 18:32 | Deckare, Media, Serier | Inga kommentarer

Nummer 1 2018 innehåller 100 sidor med klassiska serier, alla återgivna i klassiskt svart-vitt tryck.

Mel GraffsAgent Kelly” är ett exempel. V i får i det här numret läsa ”Flyktingen”, som ursprungligen publicerades 1951.

Från samma år är Frank Robbins‘ ”Johnny Hazard”, som jag minns bättre. Jag minns inte om jag har läst just det nu återpublicerade avsnittet ”Systematiska Sadie”, men jag kommer i håg Robbins’ maner att teckna Johnny Hazards hår. Det jag nu slås av är Robbins’ sätt att teckna vissa av sina figurer i ett slags karikatyrmässig stil – Systematiska Sadie och den kuschade medhjälparen Karats är ett par exempel i det här aktuella avsnittet. Men det här greppet var inte unikt på den tiden. Ett mycket känt exempel är Chester GouldsDick Tracy” och de skurkar Tracy mötte.

Att läsa de här båda serierna från tidigt femtiotal ger mig en nostalgisk kick, men ingen av dem kommer ändå upp i den klass numrets ”Modesty Blaise”-avsnitt har. Det här återpublicerade avsnittet, ”The Mind of Mrs Drake”, som först publicerades 1984-1985, har manus av Peter O’Donnell och är tecknat av Jim Haldaway och är både spännande och välgjort. Obehagliga saker kan hända med personer som konsulterar ”psykometrikern” (jag tror att det här begreppet har en annan betydelse i dag än det har i serien) Rebecca Drake, och när Sir Gerald Tarrant sätter en av sina yngre underlydande på att forska i fallet Drake, försvinner agenten också. Det föranleder Tarrant att kontakta Modesty Blaise för att få hjälp, och hon låter sig alltså kidnappas men med Willie Garvin som vakande öga och assistent på fri fot. Jag ska inte avslöja hela den välkomponerade och spännande handlingen, men jag kan ju nämna, att den kvinnliga agentens pappa hämnas sin dotters död – han utnyttjar det försteg han såsom varande blind har i mörker.

Och bara avsnittet om Modesty Blaise tar 62 sidor i anspråk i det aktuella numret.

En middag på bröllopsdagen

17 januari 2018 23:40 | Film, Mat & dryck, Media, Ur dagboken | Inga kommentarer

Birgitta och jag hade bott ihop ganska länge, och våra gemensamma barn var redan ganska stora, när vi till slut beslöt oss för att också formellt gifta oss. Vi berättade det bara för våra barn och bokade in borgerlig vigsel hemma i Uppsala efter ett VU-sammanträde på Sveavägen 68 i Stockholm- Birgitta var ledamot och jag själv VUs sekreterare.

När vi sen kom hem, hade främst Kerstin – men även Matti var med – ordnat bröllopsmiddag åt pappa och mamma. Vi bjöds på av henne själv hembakt pizza. Själv hade jag köpt blommor åt Birgitta, och vi har väl nästan aldrig ätit en så trevlig familjemiddag, varken förr eller senare.

I dag är det vår bröllopsdag, och det har genom åren blivit ganska många middagar den här dagen och då oftast på någon bättre restaurang.

Nu när vi båda år 80 år är det inte längre så lockande att gå på någon restaurang långt hemifrån, och dessutom har ju vintern och med den snön gjort det svårare att ta sig till någon restaurang långt borta.

Så jag föreslog hustrun att vi skulle promenera den korta biten upp till Torbjörns torg och där äta middag på relativt nya Tuna Kök & Bar, som vad jag förstår har samma ägare som Pizzeria & Restaurang Remo på Tunagatan en bit från torget. Remo är inget märkvärdigt ställe, men man kan få hygglig mat till anständigt pris där.

På Tuna Kök & Bar var vi nästan ensamma som gäster, men det kom också in en del människor som köpte med sig pizza hem. Fast jag gissar att det kommer många fler när värmen kommer och man kan sitta ute på uteserveringen mot Torbjörns torg.

Den mat vi beställde var hygglig, men det alkoholfria vin som fanns på menyn och som vi hade tänkt beställa en flaska av var tillfälligt slut, så det blev var sin Pripps blå till den här bröllopsmiddagen. Och så avslutade vi med var sin kopp svart kaffe – dubbel espresso, som vi hade velat ha, fanns inte heller.

Dyrt blev det verkligen inte – jag hade räknat med att betala mera.

Sen, när notan var betald, gick det gamla paret hem. Där såg vi ett avsnitt av ”Morden i Midsomer”, som vi båda tidigare har sett, men vi sköljde ner filmen med en flaska rött alkoholfritt vin.

Norge: Den nya regeringen

17 januari 2018 16:59 | Politik | 2 kommentarer

Vi börjar som vanlig med resultatet i stortingsvalet den 21 september 2017:

Høyre 25,0 procent (- 1,8 procentenheter jämfört med stortingsvalet 2013), 45 mandat (- 3) – partiledare Erna Solberg
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 1,2), 27 mandat (- 2) – partiledare Siv Jensen
Venstre 4,3 procent (- 0,9), 8 mandat (- 1) – partiledare Trine Skei Grande
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 1,4), 8 mandat (- 2) – partiledare Knut Arild Hareide
Senterpartiet 10,3 procent (+ 4,9), 19 mandat (+ 9) – partiledare Trygve Slagsvold Vedum
Arbeiderpartiet 27,4 procent (- 3,5), 49 mandat (- 6) – partiledare Jonas Gahr Støre
Sosialistisk Venstreparti 6,0 procent (+ 1,9), 11 mandat (+ 4) – partiledare Audun Lysbakken
Rødt 2,4 procent (+ 1,3), 1 mandat (+ 1) – partiledare Bjørnar Moxnes
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (+ 0,4), 1 mandat (+- 0) – partiledare Rasmus Hansson och Une Aina Bastholm

Det här valresultatet medförde, att den blå-blå regeringen (Høyre + Fremskrittspartiet) kunde sitta kvar. Nu har regeringen breddats genom att också liberala Venstre går in i den. Här om dan presenterades en regeringsöverenskommelse – jag har presenterat den – och nu har också regeringens nya sammansättning offentliggjorts.

De här fortsätter på sina tidigare poster:

Erna Solberg, Høyre, statsminister
Ine Eriksen Søreide, Høyre, utrikesminister
Frank Bakke-Jensen, Høyre, försvarsminister
Bent Høie, Høyre, hälsominister
Anniken Hauglie, Høyre, arbets- och socialminister
Siv Jensen, Fremskrittspartiet, finansminister
Ktil Solvik-Olsen, Fremskrittspartiet, kommunikationsminister
Jon Georg Dale, Fremskrittspartiet, jordbruks- och livsmedelsminister
Per DSandberg, Fremskrittspartiet, fiskeminister
Terje Søviknes, Fremskrittspartiet, olje- och energiminister

Fem av statsråden är helt nya:

Trine Skei Grande, Venstres partiledare, blir ny kulturminister
Ola Elvestuen, Venstre, blir ny klimat- och miljöminister
Iselin Nybø, Venstre, blir minister för forskning och högre utbildning (vilket innebär att kunskapsdepartementet splittras)
Nikolai Astrup, Høyre, blir utvecklingsminister
Åse Michaelsen, blir äldre- och folkhälsominister

Fem av statsråden i den hittillsvarande regeringen får nya ministerposter:

Jan Tore Sanner, Høyre, tidigare invandringsminister, blir kunskaps- och integrationsminister
Monica Mæland, Høyre, , tidigare näringsminister, blir kommun- och moderniseringsminister
Linda Hofstad Helleland, Høyre, tidigare näringsminister, blir barn- och jämställdhetsminiter
Sylvi Listhaug, Fremskrittspartiet, blir justitie-, beredskaps- och invandringsminister men fråntas ansvaret för integration

Två hittillsvarande ministrar får helt lämna regeringen:

Marit Berger Røssland, Høyre, fram till regeringsombildningen EU- och EES-minister
Per-Willy Amundsen, Fremskrittspartiet, fram till regeringsombildningen justitieminister

En ny opinionsmätning har publicerats, men märk att den inte mäter perioden runt regeringsombildningen.

Respons Analyses undersökning för Verdens Gang gjordes 10-12 januari och publicerades den 16 januari. I mätningen tillfrågades 1.000 personer:

Høyre 29,4 procent
Fremskrittspartiet 13,2 procent
Venstre 4,1 procent
Kristelig Folkeparti 4,4 procent
Senterpartiet 11,3 procent
Arbeiderpartiet 23,2 procent
Sosialistisk Venstreparti 7,5 procent
Rødt 2,9 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

På trettondagsmottagning hos landshövdingen

16 januari 2018 22:31 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Vi deltar inte på samma sätt som förr i det sociala umgänge som följde av min hustrus tidigare värv i det offentliga livet. Men i Uppsala och delar av länet i övrigt är hon fortfarande en känd person, och över huvud taget kommer folk i håg henne och hennes politiska insatser nu när hon har gett ut sina memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss). Hon är ofta ute och talar om den här boken och har då också haft med exemplar för försäljning, och trots att hon tog hem en försvarlig mängd böcker, har dessa tagit slut – men nu har hon från förlaget fått hem ett par nya kartonger.

Så när vi här om dan var bjudna på trettondagsmottagning hos landshövdingen på Uppsala slott, Göran Enander, och hans sambo, Monika Sarstad, kunde hon ta med ett dedikerat exemplar av memoarerna, och då ville jag inte vara sämre – jag tog med ett exemplar av Laboremus-boken från 2002, ”Var blev ni av ljuva drömmar?” (Ordfront) där både jag själv och Birgitta medverkar tillsammans med en rad andra sextiotalsradikala uppsalaakademiker. Enander är själv ny i Uppsala. Hans sambo kommer från Tierp och har alltså gammal anknytning till länet.

Vi har träffats tidigare, och det finns uppenbart en grön tråd som förenar vår nye landshövding och den förra mycket radikala miljöministern.

Respekten för att hon verkligen stod för en röd-grön dröm möter hon för övrigt också under den här mottagningen. Till trettondagsmottagningen har människor från hela länet bjudits, och till exempel de två ledande och samverkande kommunalråden i Östhammar, som vårt sommarhalvårsviste Öregrund ingår i, kommer båda – den ledande centerpolitikern och den ledande sossepolitikern – fram och för långa och hjärtliga samtal med Birgitta.

Innan vi går hinner vi prata med en hel rad människor vi av olika skäl känner, några helt nya också. Men nu är inte den här texten något Gala-Peter-kåseri.

Ett slags julavslutning var landshövdingens trettondagsmottagning hur som helst. Så i dag har Birgitta och jag städat ut julen hemma hos oss också.

Och när man är 80 tar sånt på krafterna. Frågan är hur länge till vi orkar fortsätta med att först förbereda, sen städa ut julen.

Danmark: Liberal Alliance ser problem med deltagandet i regeringen

15 januari 2018 22:33 | Politik | Inga kommentarer

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 28 januari publicerade nyhetsbyrån Ritzau en opinionsmätning gjord av Voxmeter:

Socialdemokratiet 28,8 procent
Radikale Venstre 5,4 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,8 procent
Alternativet 4,9 procent
Venstre 19,1 procent
Dansk Folkeparti 17,1 procent
Konservative Folkeparti 4,0 procent
Liberal Alliance 5,1 procent
Nye Borgerlige 1,1 procent

Ritzau Index – en sammanvägning av ett antal någorlunda färska mätningar – ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 28,4 procent
Radikale Venstre 5,2 procent
Socialistisk Folkeparti 4,8 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 4,7 procent
Venstre 19,1 procent
Dansk Folkeparti 17,1 procent
Konservative Folkeparti 4,3 procent
Liberal Alliance 5,4 procent
Nye Borgerlige 1,5 procent

På den borgerliga sidan är det kanske mest intressanta att Liberal Alliance fortfarande inte tycks få någon utdelning för sitt inträde i den borgerliga koalitionsregeringen. Partiet har legat högre i opinionsmätningarna, och det har nu uppstått en allt hårdare inre diskussion i partiet om ifall det var ett klokt beslut att gå in i den Venstre-ledda regeringen – partiet har där tvingats släppa en del för LA viktiga krav, och det har kommit ganska hård kritik not partiledningen från partiaktivister, som inte är nöjda.

Norge: Ska Venstre bli ett Lill-Høyre nu?

15 januari 2018 22:02 | Politik | Inga kommentarer

Den hittillsvarande borgerliga koalitionen (Høyre + Fremskrittdspartiet) har i Norge kallats för den blå-blå regeringen. I och med liberala Venstres intåg i regeringen får den här regeringen också ett stänk av grönt, men alla i Norge är inte imponerade av resultatet av regeringsförhandlingarna – elaka motståndare benämner nu det liberala flaggskeppet, om man ser till opinionsstödet en ganska liten båt, för Lill-Høyre.

Hur fördelningen av ministerposter blir får vi veta på onsdag.

Men en regeringsöverenskommelse har presenterats, och något har Venstre fått för att ta steget in i regeringen.

Det blir ingen borrning efter olja runt Jan Mayen, vid kanten till polarisen, i Skagerak eller på Mørefälten. Pälsdjursnäringen ska avvecklas och dieselavgiften höjas.

Det här och ytterligare några förslag ingår alltså i regeringsöverenskommelsen.

Hur det här slår politiskt återstår att se. Det finns ju oppositionspartier som också driver gröna frågor, och jag syftar då inte bara på Miljøpartiet De Grønne. Och omvänt: det finns i de blå-blå samarbetspartierna en hel del väljare som avskyr den här sortens handlingsbegränsningar som pesten.

Melodikrysset nummer 2 2018

13 januari 2018 14:03 | Film, Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik | 8 kommentarer

Jag tyckte det var bökigt att lösa dagens kryss. Ett antal dubbel- och trippelfrågor gjorde det svårt att hinna anteckna delfrågorna och ledtrådarna. Och så fanns där åter igen en dubbelfråga, där de båda delarna inte hade något som helst samband med varann.

Om vi tar den sista först, var svaret på den första delen Toto med ”Rosanna” från 1982. Den var hopparad med en låt från 2017, ”I Can Fall In Love Without You” med Zara Larsson.

Över huvud taget ansträngde sig Anders Eldeman i dag för att sätta olika åldersgruppers kunskap om musik som inte förknippas med deras egen generation på prov.

I ena ögonblicket spelade han ”Someone Who Can Dance” med Icona-Pop.

För att lite senare spela en dansbandsversion av ”De sista ljuva åren”, som Lasse Stefanz gjorde succé med 1989. Den handlar enligt Eldeman om ett antal sådana, det vill säga år.

Och sen är det ju inte säkert att dansbandsälskarna har hört ”You Raise Me Up” från 2003 och med Josh Groban.

Jag klagar inte för egen del, eftersom jag är musikalisk allätare och lyssnar på musik från mycket skilda tidsepoker.

Jag gillar film också – men visst var det många filmer att hålla reda på i dag?

Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne” fick vi i dag höra med Deje dragspelsklubb, men ganska många av melodikrysslösarna har säkert sett eller i TV hört talas om den nya filmen om låtens skapare.

Och ”En officer och en gentleman” har säkert många av lyssnarna/lösarna kanske också sett – vad jag minns har den också tidigare förekommit i krysset. Ur den hörde vi ”Up Where We Belong”, som i filmen sjöngs av Joe Cocker och Jennifer Warnes.

1995 – sista ordet är alltså fem – kom filmen ”Pensionat Oskar” i regi av Susanne Bier. I den sjöng Claes Jansson ”Vad jag sökte, vad jag fann” med text av Jonas Gardell.

För att göra det svårare för oss spelade Eldeman i dag ”Moon River” med norskan Sigrid Haanshus. Mer känd är den med Audrey Hepburn i filmen ”Frukost på Tiffanys” från 1961.

Också sista frågan i dagens kryss var en filmfråga. Burt Bacharachs ”Raindrops Are Falling On My Head” förekom i filmen ”Butch Cassidy och Sundance Kid” från 1969, och här i Sverige blev den känd i Siw Malmkvists insjungning från 1970, ”Regnet det bara öser ner”. Fast hade den senare spelats som ljudillustration, hade det varit ganska lätt att räkna ut, att det ord som söktes till krysset var regn, så därför spelades den med fransmannen Sasha Diestel. Låten förekom förresten också i ”Forrest Gump”.

”I Won’t Forget You” blev en stor framgång med Jim Reeves, men vad jag vet har den inte varit ledmotiv i någon film.

Sen är det bara två svenska låtar kvar att redovisa.

Den första av dem, Povel Ramels ”Sommartrivialiteter (à la Birger Sjöberg)” lyssnade jag mycket på runt 1960, både för att den är en lysande sjöbergpastisch och för att Povels text är smått genial – TVns ”lennarthylande” och annat sådant.

Fantastisk är också Ture Nermans 1916 skrivna ”Den vackraste visan om kärleken”, tonsatt av Lille Bror Söderlundh 1939, sålunda på randen till nästa stora europeiska krig.

Den vackraste visan om kärleken

Text: Ture Nerman, 1916 (publicerad i diktsamlingen ”Fruntimmer”, 1918)
Musik: Lille Bror Söderlundh, 1939

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä,
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.

Ture Nermans fina text publicerade jag, tillsammans med den kongeniala musiken av Lille Bror Söderlundh, i fredsviseavsnittet i min sångbok från 1970, “Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Den som vill läsa mer om tonsättaren rekommenderar jag Christina Mattssons bok “Lille Bror Söderlundh. Tonsättare och viskompositör” (Atlantis, 2000). Mitt eget exemplar har jag fått av Christina, som för övrigt är gift med en son till Lille Bror.

Ture Nerman (1886-1969) var en av de mest färgstarka personligheterna i arbetarrörelsen. Några persondata: fil kand i Uppsala (där han var aktiv i socialdemokratiska Laboremus) 1908, redaktionssekreterare på Nya Samhället (S) i Sundsvall 1909 och dess redaktör 1910-1915, redaktör för Politiken 1916-1917 och för antinazistiska Trots allt! 1930-1945, riksdagsman 1931-1937 för Socialistiska partiet och 1946-1953 för Socialdemokraterna; Nerman var 1917 med om att grunda Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, och var fram till 1929 verksam i dess efterföljare, Sveriges kommunistiska parti, men tillhörde 1929-1937 det kilbomskommunistiska Socialistiska partiet. Från 1939 och fram till sin död 1969 var han åter medlem i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Dessutom var han verksam som författare, publicerade sig både skönlitterärt och politiskt och i form av en omfattande kulturhistorisk publicistik med anknytning till arbetarrörelsen. Mycket av det Ture Nerman har sagt och gjort är omstritt, men till det som kommer att leva vidare hör avgjort hans visor, Joe Hill-tolkningarna, kampsångerna och inte minst ”Den vackraste visan”.

Ture Nerman skrev sin ”Den vackraste visan om kärleken” 1916 som en reaktion på första världskriget (1914-1918), men dikten tonsattes långt senare. För den vackra melodin stod tonsättaren och viskompositören Lille Bror Söderlundh (1912-1957) – i tryck presenterades tonsättningen tillsammans med Ture Nermans text först i vissamlingen ”När skönheten kom till byn” (1939), senare också i ”Den vackraste visan och 23 andra visor” (1977). Redan 1939 sjöngs den in på skiva av Lille Bror Söderlundh.

”Den vackraste visan” finns insjungen av Monica Nielsen på hennes och Björn Arahbs LP ”Björn Arahb och Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc BS 790109, 1979), som ger en fullödig bild av Ture Nerman som visdiktare. Jag har själv skrivit mapptexten till den här skivan.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^