Danmark: Partirosen (s) är numera blå

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 5 februari publicerades en ny mätning från Voxmeter, gjord för nyhetsbyrån Ritzau.

Socialdemokratiet 26,7 procent
Radikale Venstre 7,0 procent
Socialistisk Folkeparti 4,6 procent
Enhedslisten 8,7 procent
Alternativet 6,4 procent
Venstre 18,8 procent
Dansk Folkeparti 15,9 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 6,2 procent
Nye Borgerlige 2,7 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, gav då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,8 procent
Radikale Venstre 5,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4.6 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 18,7 procent
Dansk Folkeparti 16,7 procent
Konservative Folkeparti 3,8 procent
Liberal Alliance 6,3 procent
Nye Borgerlige 1,5 procent

Ytterhögerpartiet Nye Borgerlige ligger nu, även i en Voxmeters mätning, över den danska 2 procents-spärren.

Socialdemokratiet ligger i den här mätningen inte kvar på den extremt höga notering partiet fick i förra mätningen i samma serie, men är fortfarande överlägset största parti.

Nu uppmärksammar även danska media det jag har skrivit om några gånger: Det som brukar benämnas det röda blocket är kanske inte något block. Konklusionen finns i en artikel i Information, återgiven också i andra ledande tidningar. Rubriken lyder ”Socialdemokratiet stemmer oftere med de blå end de røde”.

Det statistiska bevis man bevisar detta med är att Socialdemokratiet under folketingsåret 2015-2016 har röstat som partierna i vänsterblocket i 56 procent av fallen men som partierna i det blå blocket i 72 procent av fallen. Att det sammanlagt blir mer än 100 procent torde bero på att partikombinationerna från fall till fall ser lite olika ut. De motsättningar som finns i det egna blocket kan illustreras med att Socialdemokratiet mycket oftare hamnar på samma ståndpunkt som socialliberala Radikale Venstre än man röstar som de utrerade vänsterpartierna. Ofta blir socialdemokraterna också ense med de borgerliga regeringspartierna, relativt ofta till och med med Dansk Folkeparti. Blockpolitik i klassisk mening tillämpas i allt mindre utsträckning.

Kanske dags för den blåa partiros, som illustrerar artikeln i Information?

Norge: Arbeiderpartiet lägger fram ett offensivt valprogram

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

InFact har för Verdens Gang under perioden 31 januari-2 februari gjort en opinionsundersökning som publicerades den 6 februari:

Høyre 21,0 procent (+ 0,1 procentenheter)
Fremskrittspartiet 13,2 procent (+ 1,2)
Venstre 4,4 procent (+ 1,2)
Kristelig Folkeparti 5,4 procent (+- 0)
Senterpartiet 10,2 procent (+ 1,3)
Arbeiderpartiet 33,0 procent (- 3,9)
Sosialistisk Venstreparti 4,8 procent (+ 0,1)
Rødt 2,4 procent (+ 0,2)
Miljøpartiet De Grønne 3,3 procent (+ 0,1)

I den här mätningen ligger som vanligt MDG under spärren, medan både Venstre och SV ligger över den.

Arbeiderpartiets stöd är lägre än på länge – återstår att se om partiet ligger lika lågt i andra, kommande mätningar.

Det mest anmärkningsvärda är emellertid Senterpartiets höga stöd, det bästa resultatet på 20 år. Partiets budskap om en levande landsbygd tilltalar helt uppenbart också många som själva inte bor på denna landsbygd, och partiets motstånd mot regeringens centraliseringsförslag gillas likaledes av många.

Det är intressant att notera, att nu även Arbeiderpartiet har backat från krav om mer centralisering och regionala sammansammanslagningar.

Arbeiderpartiet har också lagt fram ett eget valprogram, ”Alle skal med” – de svenska socialdemokraterna lanserade 2004 ”Alla ska med” som valslogan.

Ett intressant och centralt ställningstagande i det här valprogrammet är att partiet vill slå vakt om statens ägarskap i bolag, som har en viktig roll inom områden som energi, naturresurser och strategiskt viktiga näringsgrenar, konkret företag som Statoil, Statkraft, Telenor, Kongsbergsgruppen och DNB. I fråga om Telenor kan dock uppköp, betalda med egna aktier, i andra länder komma att minska statens ägarandel.

Här är ett axplock av andra förslag i programmet, som kommer att behandlas under partiets landsmöte senare i vår:

Skatter och avgifter kommer att ökas med upp emot 15 miljarder norska kronor.

Partiet säger ja till assisterad befruktning och äggdonation. Ensamstående kvinnor ska kunna få hjälp att bli mödrar.

Frågan om hur man ska minska tillfälliga anställningar, alltså åstadkomma mer stabila jobb, ska utredas.

Minst 50 procent av de anställda inom barnomsorgen ska vara utbildade förskollärare. Också någon form av lärarantal ska införas på kommunal nivå.

Hälsovården ska byggas ut, så också åldringsvården, och man ska få snabbare hjälp vid psykisk sjukdom. Antalet sjuksystrar i skolan ska ökas.

Nybilsförsäljningen ska efter 2025 bestå av bilar utan utsläpp. Kollektivtransporterna görs mer miljövänliga och färjorna ska drivas med el. Biobränslen ska stå för 40 procent av drivmedlen senast 2030.

När det gäller oljeborrning i Lofoten/Vesterålen förordar man en konsekvensutredning beträffande Nordland 6, medan Nordland 7 och Troms 2 inte öppnas nu.

Jag har, när jag började skriva den här texten, bara tagit del av ett mediareferat i Aftenposten – kanske flyttas fokus delvis på annat i den kommande debatten.

Dansteater och drömspel

Under föreställningens gång avbröts Birgitta Egerbladhs (regi och koreografi) ”Som i en dröm” bara få gånger – Lindy Larssons glänsande dansnummer är ett undantag – av långa och stormande applåder. Men vid premiärföreställningens slut i lördags var publikens entusiasm helt uppenbar, och även jag och Birgitta applåderade av uppskattning.

Låt oss ta skådespelarna först, fem kvinnor och fem män – en av männen, Eli Ingvarsson, uppträdde dock i några scener som kvinna, en skallig sådan. Två av kvinnorna, Åsa Forsblad Morisse och Mikaela Ramel, hör till Uppsala stadsteaters mer kända skådespelerskor, och de gjorde berömvärda insatser även i det här fallet. Också Bianca Cruzeiro och Jytte Johnsson gjorde väl ifrån sig, men den skådespelerska som slog mig mest med häpnad var nog Emelie Wallberg. Två av männen är redan nämnda, men det var inget fel på de övriga tres insatser heller: Bashkir Neziraj, Logi Tulinius och Christer Olsson. (Den här föreställningen lekte för övrigt också med homoerotik, men för egen del känner jag inte någon dragning till just det.)

De rollgestalter de spelar har inga namn eftersom det vi i publiken får ta del av är scener extraherade ur en för de flesta av oss ganska vanlig verklighet. De här scenerna görs mer visuellt än verbalt, och när det förekommer namn och igenkännbara rollfigurer, handlar det om inklipp från kända verk av författare som Ibsen, Strindberg och Shakespeare – fler kunde nämnas. Också den musik som används i föreställningen är lånad från kända komponister och artister; själv känner jag till exempel genast igen en bit ur en av Allan Edwalls visor. Långt fler kunde även i det här fallet nämnas vid namn, men jag vill undvika att locka er att tro att det här är något slags traditionell musikteaterföreställning.

För det är inte det heller. Det här är en blandning av dansteater och drömspel, ganska svår att beskriva för dem som inte själva har varit på teatern och sett föreställningen.

Det har inte ens funnit ett manus, alltså en färdig text, att utgå från. Regissören, samtidigt koreografen, har tillsammans med skådespelarna lekt, prövat sig fram och på så sätt till slut hittat innehåll och rörelsemönster för de olika scener som har ordnats in i föreställningen.

Ibland önskar man, att hon hade sovrat och kapat mera, men samtidigt är tillräckligt mycket faktiskt lysande.

Ísland: De vänstergröna har stärkt sin ställning

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, 3 mandat, 5,7 procent

Efter långa förhandlingar blev det en borgerlig regering, stödd av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid). Den här regeringen har dock bara ett mandats övervikt i Alltinget.

I den senaste opinionsmätningen, gjord av Gallup, fördelar sig partisympatierna så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) 28,0 procent (- 1 procentenhet jämfört med föregående mätning)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 22,8 procent (+ 2,8)
Píratar (Piratpartiet) 13,4 procent (- 1,2)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 10,5 procent (+ 1,6)
Samfylkingin (Samlingsfronten) 7,3 procent (- 0,2)
Björt framtíð (Ljus framtid) 7,2 procent (- 1,5)
Viðreisin (Renässans) 5,3 procent (- 2,1)

De tre borgerliga regeringspartierna tappar alla tre i stöd, men i den här mätningen är det Renäsans (och inte som i en mätning från ett annat institut Ljus framtid) som får minst stöd.

Det ledande oppositionspartiet, de vänstergröna, ökar, och så även Framstegspartiet. Piratpartiet och Socialdemokraterna backar.

Finland: Antti Rinne omvald till Socialdemokraternas partiordförande

Antti Rinne har ju under sitt ordförandeskap i Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet) lyckats lyfta partiet till positionen som Finlands i dag största parti.

När då Rinne ändå på partikongressen får konkurrenter till posten som partiledare, skulle man ju kunna tro, att detta hade sin bakgrund i misstro mot hans sätt att leda partiet. Men eftersom jag i många år har följt SDP, också varit gäst på partiets kongresser, vet jag, att det här närmast är en finsk partitradition, ganska olik den ibland låtsade enighetskultur som råder på svenska partikongresser. I Finland var det kutym att ha flera kandidater, och att till exempel Erkki Tuomioja kandiderade och fick stryk hindrade inte att han fick mycket framstående poster i regeringen.

Därför har jag mest bara noterat, att den opinionsmässigt framgångsrike Antti Rinne även han fick utmanare inför partikongressen

Rinne vann omröstningen redan i första omgången – han fick 281 röster.

Tvåa kom Timo Harakka med 159 röster. Harakka är en känd mediaprofil och författare; han fick många personröster i det senaste riksdagsvalet.

Och trea kom kvinnoförbundets ordförande, Tytti Tupurainen, med 55 röster.

De här motkandidaterna ställde kanske upp för att positionera sig inför en kommande regeringsbildning under ledning av Socialdemokraterna.

Melodifestivalen, första omgången

Jag har en bred musiksmak och gillar också mycket av det som med ett tyskt lånord förr benämndes schlager, alltså låtar som slog. Till det som utmärkte den här ganska vida genren hörde att folk som lyssnade nästan omedelbart lärde sig känna igen melodin och åtminstone någon del av texten, främst då refrängen. Texterna till de mest populära sångerna spreds med hjälp av texthäften eller genom återgivning i den tidens ungdomstidningar. Allt det här hade naturligtvis som förutsättning att melodierna var sångbara även för otränade amatörer och att texterna kändes nära för en bred allmänhet.

När melodifestivalerna och Eurovision Song Contest introducerades, var det den här typen av låtar som tävlade. Låtarna sjöngs av i sina respektive länder kända och älskade sångartister, och det enda lockemedlet därutöver var arr och instrumentval i kompet.

Melodifestivalen och Eurovision Song Contest har sedan fått en annan inriktning, på främst scenshow: ljus- och rökeffekter, dansare, kläder, alltsammans sådant som man inte kan ta del av om man lyssnar på låtarna i fråga i radio eller på skiva. En annan sida av det här är att låtarna har tappat en av schlagerns tidigare grundfunktioner, att melodi och åtminstone refräng lätt ska fastna i lyssnarnas minne, gärna kunna sjungas – ofta skraltigt, men ändå – av högst vanliga lyssnare.

Jag tror att ganska många av dem som följer min blogg och där har läst till exempel konsert- och skivrecensioner samt mina veckovis återkommande kåserier (med svar) om Melodikrysset har förstått, att jag är ganska bevandrad i olika slags musik och att jag verkligen inte föraktar det som förr alltså benämndes som schlager.

För mig får folk gilla det de behagar – alltså även det som dominerar dagens melodifestivaler – men själv skulle jag nog sluta se Melodifestivalen och Eurovision Song Contest, om det inte vore för att åtminstone vinnarna då och då dyker upp i Melodikrysset.

Alltså såg jag första deltävlingen i går kväll.

Inte heller ”Her Kiss” med Boris René är någon klassisk schlager, men det var nog den låt som hade flest element, rent av refräng, som fastnade i musikminnet. Den gick åtminstone vidare till Andra chansen.

Av vinnarlåtarna var det ”Hold On” med Nano som hade ansatser till såna element.

Den andra finallåten, ”Wild Child” med Ace Wilder, var bättre rytmiskt än om man bedömer den efter melodin. Alice Gernandts höga placering hade nog också att göra med att stora delar av tittarna kände till henne sen tidigare.

Den andra Andra chansen-låten, ”Road Trip” med Det vet du, måste ha fått sin i övrigt obegripligt höga placering med hjälp av sina 120.000 följare på Youtube. Det vet du imiterar för övrigt Bröderna Marx i det att en av medlemmarna i likhet med Harpo låtsas vara stum.

Den enda låt som avvek i ett par avseenden var ”Mitt liv” med Charlotte Perrelli: Hon sjöng på svenska och använde en gitarr utan att ha alla de där andra kringattiraljerna omkring sig. Men hon åkte ut på en gång, dess värre ganska rättvist.

Melodikrysset nummer 5 2017

Det var alldeles förbannat mycket musik, hämtad ur filmer, i dagen kryss.

Så fort jag hörde Adele kände jag igen henne, men naturligtvis var låten hon sjöng, ”Let the Sky Fall”, hämtad ur en Bond-film, ”Skyfall” från 2012. Anders Eldeman är svårt begiven på agent 007.

”Love Story” har jag däremot inte sett, men här fick jag kompositörens namn (bara en bokstav fattades), Frances Lai, att nysta från. ”Where Do I Begin?” hette låten.

Fast sen kom det två frågor, knutna till Disney-filmer.

Den ena var ”Askungen”, där ju Askungen så gärna ville gå på bal.

Och så fick vi möta Kung Louie i ”Djungelboken”, och han ville ju så gärna lära sig konsten att åstadkomma eld (”Jag vill va’ som du”).

Båda finns i våra filmhyllor.

Två andra filmer var knutna till TV:

Poirot, Agatha Christies skapelse Hercule Poirot, har jag förstås sett där men har också som en samling DVD-filmer. Filmatiseringarna är välgjorda men varierar liksom sina litterära förlagor i kvalitet när det gäller innehållet.

Dramaserier i TV ser jag nästan aldrig, har heller aldrig följt ”Mot alla vindar”. Men av någon anledning kom jag genast ihåg signaturmelodin till den här serien i australisk miljö.

Inte heller har jag, mer än undantagsvis, sett långköraren i TV ”Så mycket bättre”. Fast Miss Li, som jag har sett på scen under en socialdemokratisk partikongress, gillar jag (som artist, alltså inte primärt för det där framträdandet), och även Olle Ljungström hörde till dem jag brukade lyssna på. I dag sjöngs hans ”Nåt för den som väntar” av Miss Li.

Jag har haft kontakt med en av de förutvarande medlemmarna i The Real Group men kände framför allt hans föräldrar, detta apropå att den här gruppen har helt annan sammansättning numera. Men ändå är ljudbilden snarlik, till exempel i det vi hörde i dag, i orignal av Sanne Salomonsen ”Den jeg elsker, elsker jeg” men i det här fallet på engelska från en turné i Japan, ”Love’s Forever, For You, For Me, for Now”.

Lisa Ekdahl har faktiskt medverkat i en socialdemokratisk valfilm, och Eva Dahlgren har förekommit i styrelsen för Anna Lindhs minnesfond. Tillsammans hörde vi dem i dag i Lisa Ekdahls ”Främmande fågel”.

Thomas ”Orup” Eriksson – han som lånade sitt artistnamn från TV-profilen Lars Orup – sjöng ”Innan du och jag”.

Och så något ur en äldre generation svenska artister: ”Vill ni se en stjärna” med Zarah Leander.

Kvar är då att redovisa två musikaliskt mycket olika men ändå båda mycket hörvärda saker:

Dels Schuberts ”Ave Maria”.

Dels ”Bad Moon Rising” med Creedence Clearwater Revival.

Båda finns i våra skivhyllor.

Norge: Venstre och Sosialistisk Venstreparti under spärren. Rödgrön majoritet

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Nordstat har för Vårt Land under perioden 24-30 januari gjort en opinionsundersökning som publicerades den 2 februari:

Høyre 22,6 procent (+ 0,6 procentenheter)
Fremskrittspartiet 16,0 procent (+ 0,3)
Venstre 3,5 procent (- 0,3)
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (+ 0,2)
Senterpartiet 8,6 procent (+ 2,3)
Arbeiderpartiet 34,9 procent (- 2,5)
Sosialistisk Venstreparti 3,8 procent (- 0,4)
Rødt 1,9 procent (- 0,2)
Miljøpartiet De Grønne 3,6 procent (+ 0,7)

I den här mätningen ligger, utom som vanligt MDG, Venstre och SV under spärren.

I en sammanställning av alla viktiga mätningar har det rödgröna blocket majoritet.

Jätteartikel om Birgitta Dahls memoarer och möte i ABF-huset i Stockholm

UppsalaTidningen heter en totalutdelad, veckovis utkommande tidning – den når alltså samtliga hushåll i Uppsala. Den är annonsfinansierad men ändå en pigg nyhetstidning, vilket gör att de som får den i brevlådan också läser den.

Förstasidan i dagens utgåva har som dominerande blickfång Birgitta Dahl, sittande i en av våra TV-fåtöljer – hopmonterad med den här bilden är en bild av en av våra många bokhyllor. Rubriken lyder: ”TALMAN TALAR UT”. Som ni kanske förstår är artikeln föranledd av Birgittas memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016), och på det här sättet får alla uppsalabor, även de yngre, information om boken. Reportern, Henrik Lidbjörk, har en puff överst på sidan två, ”Hon bor i Uppsala”, vilket syftar på det hans mor brukade säga. Det här leder vidare till en helsida med och om Birgitta Dahl: en lång intervju, en faktaruta om personen, tre viktiga personer i hennes liv och några personliga ord från skribenten.

Boken har redan sålt bra här i Uppsala – i bokhandeln, på möten i regi av pensionärsföreningar, på Stadsbiblioteket, på partimöten – men det här kommer med säkerhet att ytterligare öka försäljningen.

I kväll, torsdag, klockan 18.00 kommer Birgitta Dahl att ha ytterligare ett möte om sin bok, den här gången på ABF-huset i Stockholm, beläget på Sveavägen 41. Mötet har formen av ett samtal mellan Birgitta och Lisa Pelling, chef för Arena Idé; Premiss är en del av Arena-gruppen. Har jag förstått saken rätt, kommer ABF-legendaren Göran Eriksson att leda den efterföljande frågestunden. Arrangörer är ABF Stockholm, Arbetarnas kulturhistoriska sällskap och Arenagruppen.

Jag följer med Birgitta till Stockholm. Kanske kommer jag att möta partiveteraner från Stockholm, möjligen till och med någon av mina gamla arbetskamrater från åren på 68an tvärs över gatan.

* * *

Ovanstående stämmer utom på en punkt. Göran Eriksson var närvarande – jag hälsade på honom – men mötet leddes av Kjersti Bosdotter från Arbetarnas kulturhistoriska sällskap, som jag känner allt sedan vår gemensamma tid i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Det hade kommit bra med folk och Birgitta fick före och efter mötet åter sälja och signera böcker.

Många i publiken var okända för oss, men helt naturligt hade också människor som vi känner sökt sig till det här mötet, sådana som Birgittas gamla medarbetare Peter Larsson och Mats Åberg, Monica Sundström, våra gama vänner från Laboremus, Gun-Britt Andersson och Karin Rudebeck samt, från en aningen senare generation, Gunnar Lassinantti, Birgittas kamrat från gymnasietiden Björn Beckman och min gamla arbetskamrat från 68an Maud Björklund.

I den efterföljande frågestunden ställdes den mest brännande frågan, om svensk vapenexport, av Kent Josefsson, ordförande i Fogelsrömsällskapet.

Jag vill också ge en eloge till Lisa Pelling för hennes kunniga men ändå lättsamma sätt att genomföra mötet.

* * *

Det här mötet pågick under vår ordinarie middagstid, så Birgitta och jag passade på att, när vi kom fram till Stockholm C, slinka in på Jacobs Take Away, den här gången för tre danska smørrebrød var: rostbiff med tomat, remoulad och rostad lök, oxbringa med senapscreme och saltgurka och slutligen handskalade räkor med ägg och skagenröra.

Förträffligt gott också i dag.

Två gamla uvar som fortfarande inte har tröttnat på partimötena

Birgitta och jag går fortfarande på Uppsala arbetarekommuns möten, inte bara någon enstaka gång då och då utan regelbundet. Inget tvingar oss – vi är inte ombud för Svartbäckens socialdemokratiska förening – utan vi går frivilligt och av eget intresse. Vi har inte rösträtt – rösträtten tillkommer de valda ombuden – men närvaro- och yttranderätt. Det senare innebär inte att vi ständigt deltar i alla diskussioner, men det händer åtminstone någon gång, att vi säger vår mening.

Birgitta har förresten ombetts att tala, nu senast om sin memoarbok ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016). Hon har också sålt böcker, skrivit dedikationer när folk har bett om det. Vid arbetarekommunens möte i går kväll hade hon fått ett säljbord i lokalen, i IOGTs-NTOs Drabanten, nära Uppsala C. Och ytterligare ett antal böcker köptes.

Dagordningen vid det här mötet innehöll inte något sensationellt eller kontroversiellt, sådant som det politiska läget (med arbetarekommunens ordförande, Peter Gustavsson, som inledare), val av ombud till partidistriktets årskongress och motioner till distriktskongressen. De senare föranledde en enda votering, och distriktsstyrelsen vann den med övertygande majoritet.

Det är ju snart dags att fastställa partiets valprogram, och efter den sedvanliga kaffepausen, fick vi frågeställningar om innehållet i det på ett antal delområden. Det bord vi satt vid hade tilldelats ämnet idrott, något som varken intresserar mig eller hustrun. Det gick i och för sig att byta bord och område, men hustrun valde under pausen att i stället gå till sitt bokbord, och jag följde henne i spåren.

De frågor som avhandlades efter kaffepausen tog längre tid än beräknat, så mötet drog en smula ut på tiden, vilket förstås ledde till att en del av deltagarna började troppa av. Men just då ordföranden tänkte avsluta mötet, begärde Carl Lindberg ordet på Övriga frågor, och så vände han sig till oss, till Birgitta och mig, och framhöll oss som efterföljansvärda exempel: kommer alltid på mötena, är vid vår höga ålder (vi fyller båda 80 i år) fortsatt partiaktiva och stannar till slutet av mötet.

Vi fick en hjärtlig applåd.