Danmark: (S) behåller sin ställning trots närmandet till Dansk Folkeparti, men yttervänstern växer

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 19 februari publicerades en ny mätning från Voxmeter, gjord för nyhetsbyrån Ritzau.

Socialdemokratiet 27,3 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 5,1 procent
Enhedslisten 9,4 procent
Alternativet 5,8 procent
Venstre 18,2 procent
Dansk Folkeparti 16,8 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 5,7 procent
Nye Borgerlige 1,5 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, gav då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,3 procent
Radikale Venstre 5,5 procent
Socialistisk Folkeparti 4,9 procent
Enhedslisten 8,7 procent
Alternativet 5,7 procent
Venstre 18,7 procent
Dansk Folkeparti 16,7 procent
Konservative Folkeparti 4,0 procent
Liberal Alliance 6,3 procent
Nye Borgerlige 1,6 procent

Det här innebär inga stora förändringar jämfört med förra mätningen i samma serie. Det mest intressanta med den här mätningen är nog att Socialdemokratiet inte ser ut att ha tappat något (mer än ideologin) genom sitt närmande till Dansk Folkeparti. Dock verkar yttervänsterkoalitionen Enhedslisten ha vunnit nya anhängare.

Noteras bör också det svaga stödet för ultrahögerpartiet Nye Borgerlige.

Ísland: De vänstergröna störst i ytterligare en opinionsmätning

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, nu lett av Logi Már Einarsson, 3 mandat, 5,7 procent

Efter långa förhandlingar blev det en borgerlig regering, stödd av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid). Den här regeringen har dock bara ett mandats övervikt i Alltinget.

I den senaste opinionsmätningen, gjord av MMR (Market and Media Research), fördelar sig partisympatierna så här:

Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 27,0 procent (+- 0 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) 24,4 procent (+ 0,6)
Píratar (Piratpartiet) 11,9 procent (- 1,7)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 10,7 procent (+ 1,0)
Samfylkingin (Samlingsfronten) 10,0 procent (+ 2,2)
Viðreisin (Renässans) 6,2 procent (+ 0,6)
Björt framtíð (Ljus framtid) 5,4 procent (+ 0,1)

De tre borgerliga regeringspartierna får alla tre ett aningen ökat stöd. Det likaledes borgerliga Framstegspartiet ökar lite mer.

Det ledande oppositionspartiet, de vänstergröna, ökade enormt i förra mätningen och blev då Íslands största parti, vilket det är också enligt den här mätningen.

Piratpartiet går kräftgång.

Socialdemokraterna ökar faktiskt mest men ligger fortfarande på en mycket låg nivå jämfört med fornstora dagar.

Boogieman Blues

Owe Thörnqvist bor ju inte längre här i Uppsala, men Birgitta och jag brukar träffa honom och hans fru, Berit Gullberg, vid middagarna för hedersupplänningar hos landshövdingen på Uppsala slott, och vi har där blivit så pass bekanta, att vi har fått biljetter till en av konserterna i hans av allt att döma never ending tour – han är 87 nu och ställer som den äldste någonsin upp i Melodifestivalen.

I lördagens melloförhands dissade DNs Hanna Fahl honom och hans ”Boogieman Blues” och trodde att de skulle komma allra sist. Men Owe har alltid haft många fans och fick säkert också många nya med sitt eleganta framförande av tävlingslåten, vilket nog också det i sammanhanget udda kompbandet och doatjejerna bidrog till. Så Owe skrällde, även om ”Boogieman Blues” inte riktigt når höjden på den förlaga den lite grann anknöt till, ”Varm korv boogie”. Och det ändade i finalplats plus ett slags reträtt från Hanna Fahls sida.

Den här sjungande gubbjäveln kan sina saker.

Till segrare hade Hanna Fahl för sin del korat ”I Can’t Go” med Robin Bengtsson, och den här åttiotalspräglade poplåten var faktiskt den andra låten som gick direkt till final. Som så många andra bidrag i den här tävlingen fick Bengtssons uppbackning av dansare, men till låtens försvar kan man anföra, att den faktiskt hade refräng. Det intressanta i det här fallet är att Hanna Fahl, för att åter knyta an till henne, ville belöna det här bidraget på grund av något annat, nämligen för att ”högkonceptuella scenshower” alltid bör premieras. Själv lever jag i villfarelsen, att Melodifestivalen primärt handlar om låt och sångligt framförande.

Själv tyckte jag att ”Kiss You Goodbye” med Anton Hagman var en usel låt, men 18-åriga good looking boys har väl sin skara av beundrande tjejer. Så den här låten gick vidare till andra chansen.

Ännu fler unga killar – tre: Felix, Oscar & Omar – stod för det andra bidraget som gick till andra chansen, ”Gotta Thing About You”. Och om FO&O är faktiskt Hanna Fahl och jag tämligen eniga. Av henne fick de här killarna en tvåa, och med viss tvekan inför ett så högt betyg ansluter jag mig.

Det sista för att den här deltävlingen hur som helst inte innehöll något mer, värt att nämna.

Spelman på taket mycket sevärd på Uppsala stadsteater

Musikaluppsättningar på stadsteatrar blir inte alltid bra i alla avseenden. Men ”Spelman på taket” på Uppsala stadsteater är ett exempel på att musikaler kan göras i mycket se- och hörvärda versioner även på scener, som primärt är avsedda för talteater. I det här aktuella fallet finns dessutom egentligen bara en låt, som har slagit så där ordentligt, ”Om jag hade pengar”. Nå, den här aktuella teatern har bland sina skådespelare faktiskt några som också kan sjunga och dansa, och inlån och träning under tillräckligt lång repetitionstid gör resten. I det här fallet har man heller inte nöjt sig med att använda bandad musik – under avslutningen visas orkestern upp och blir föremål för publikens applåder. Också scenbild (Martin Chocholousek) och dräkter (Lena Lindgren) är valda och skapade med omsorg.

Skådespelarna är många, men få av dem har bärande roller, främst bland dem Lars Väringer som mjölkutköraren Tevye. Väringer har tidigare spelat på Uppsala stadsteater men hör inte till den fasta ensemblen. Lolo Elwin gör förtjänstfullt rollen som hans hustru Golde, men den scengestalten är mer en kontrastyta till Tevyje än en lika stark motpol till honom och hans världsbild. (Mot slutet sitter det ganska hårt åt, innan Golde medger något slags kärlek till sin make.)

Tevyes och Goldes döttrar ska alla giftas bort med viss hjälp av en äktenskapsmäklerska, Yente (Siw Erixon), men den som fattar det slutgiltiga beslutet är flickornas far, Tevye. Fast att hans besked inte heller kan ses som det som i verkligheten kommer att gälla visar episoden då han, nog lite förhastat, lovar bort en av döttrarna till slaktaren (Gustav Levin) och hon vägrar.

Döttrarna har nämligen sina egna preferenser och vägrar låta pappa bestämma. En vill ha en fattig skräddare, en annan en lärare, till lika revolutionär, och en tredje en man som är ryss, alltså inte ens jude.

Men inte bara en ny tid i kulturell mening bryter in över den judiska värld i ett Ukraina runt sekelskiftet mellan 1800- och 1900-tal som den här historien utspelas i – antisemitismen, som senare ju skulle komma att få en våldsam utveckling i stora delar av Europa, tar sig uttryck i pogromer, så också mot judarna i vår lilla ukrainska by. Judarna ska bort! Soldater, ledda av en officer (Aksel Morisse) marscherar in i byn, skjuter och bränner ner hus. Judarna tvingas packa nödvändiga ägodelar på en vagn och dra vidare – ja, vart?

Ännu fler av de agerande – de är många – skulle kunna nämnas, men framför allt måste man nämna en gestalt som rör sig i, ibland svävar över myllret på scenen: spelmannen på taket, den närmast Marc Chagallska gestalt som här spelas av Victor Morell.

Sammantaget är det här en av Uppsala stadsteaters riktigt stora (även i kvalitativ mening) uppsättningar på mycket länge. Om Ronny Danielssons regi finns bara gott att säga, och Gösta Berhards svenska översättning står sig gott.

Men ”Spelman på taket” gjordes faktiskt inte ursprungligen för scen. Det vi ser på scenen utspelar sig 1905, men ”Fiddler On the Roof” hade scenpremiär på Broadway 1964, och scenversionen skapades av Joseph Stein (text) och Jerry Bock (musik).

Scenversionen har en mycket äldre litterär förlaga, ”Spelman på taket” av Sholem Alejchem (översättning Stefan Lindgren, Ordfront 1992), på jiddish ”Tevje der Milkhiker”, 1894 – Milkhiker = mjölkutkörare, därav den i teaterversionen centrala vagnen. Jag vill gärna rekommendera den här bokutgåvan, också för att den avslutningsvis innehåller en lista över alla de bibelallusioner och mer eller mindre ordagranna citat ur Gamla testamentet den formligen kryllar av. Jag bekänner mig varken till kristendomen eller till judendomen, men den som vill förstå den kulturkrets vi lever i bör skaffa sig kunskap om sådant som starkt har bidragit till att forma den.

* * *

Biljetterna till den här förställningen köpte Birgitta som julklapp till mig. Ofta går vi ut och äter före eller efter konserter och teaterföreställningar, men eftersom jag också ville se kvällens avsnitt av Melodifestivalen, hade hon i stället den här gången varit på konditori Trianon och köpt danska smørrebrød till en snabbt framdukad men desto godare middag.

Finland: Oppositionens övertag består

I Kantar TNS nya opinionsmätning för Helsingin Sanomat, består Socialdemokraternas ledning.

Det ledande oppositionspartiet, Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet), stöds av 21,6 procent. Det här är en liten minskning sen förra mätningen i samma serie men en rejäl upphämtning sen valet 2015, då partiet bara fick stöd av 16,9 procent.

Den borgerliga regeringens ledande parti, Suomen Keskusta (Centern), tappar också i den här mätningen och hamnar då på 19,8 procent. I valet 2015 fick partiet stöd av 21,1 procent.

Centerns främsta stöttepelare i regeringen, Kokoomus (Samlingspartiet), tappar också och hamnar då på 18,4 procent. I valet 2015 fick partiet stöd av 18,2 procent.

Det tredje benet i den borgerliga koalitionsregeringen, Perussuomalaiset (Sannfinländarna), ökar visserligen i den här mätningen men ligger fortfarande kvar på en för partiet ovanligt låg nivå, 9,1 procent. I valet 2015 stöddes partiet av 17,7 procent av väljarna.

Övriga partier är samtliga i opposition.

Vihreä Liitto (Gröna förbundet) backar en aning men hamnar då på 11,1 procent – det har nu länge varit större än Sannfinländrna. I valet 2015 fick partiet 8,5 procent.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) ökar en aning, till 9,1 procent, och är då jämnstora med Sannfinländarna. I valet 2015 fick partiet 7,1 procent.

Svenska Folkpartiet ökar också något och landar då på 4,8 procent. I valet fick partiet stöd av 4,9 procent.

Och Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna) minskar till 3,5 procent, vilket är samma resultat som i senaste valet.

2.260 personer tillfrågades under perioden 16 januari-11 februari.

Melodikrysset nummer 7 2017

I morse gick jag upp lika tidigt som jag brukar på lördagsmorgnarna men fick vänta en extra halvtimme på Melodikrysset – så här års anses skidåkning vara viktigare än ett av både mig och många, många andra älskat musikprogram.

Man kunde lika gärna ligga kvar i sängen och ägna sig åt snarkning. Detta apropå att Evert Taubes ”Nocturne” / ”Sov på min arm” förekom i dagens kryss.

Jag vet inte om det är en tillfällighet, men i samma kryss förekom också ”Drömmen om Elin”, Calle Jularbos bearbetning av ”Borgholmsvalsen”.

Och ”Kungens lilla piga” har väl sjungits som godnattsång. Fast spelar man den i den version vi i dag hörde, med Göran Ringbom och Lasse Åberg, somnar väl inte ungen.

Ett par filmanknutan frågor fanns det förstås också i dagens kryss.

”New York, New York” sjöngs av Liza Minnelli i filmen från 1977 med samma namn.

Och ”Singin’ In the Rain” förekom i filmen med samma namn från 1952. I den sågs Gene Kelly och Debbie Reynolds i huvudrollerna, men här skulle vi komma fram till – lätt för mig som både har sett och har filmen – att man för att kunna sjunga i regnet bör vara utrustad med regnrock.

Vi fortsätter på det amerikanska spåret med ”The Perfect Year” ur ”Sunset Boulevard”. Den senare är ursprungligen en amerikansk film men gjordes till musikal av britten Andrew Lloyd Webber. Och här sjöngs låten av svenskan Myrra Malmberg.

Då är vi samtidigt inne på brittisk musik. Rätt tidigt i krysset hörde vi Oasis, med Liam och Noel Gallagher som frontfigurer, i ”Don’t Look Back In Anger”. Den här titeln måste för övrigt rimligen vara en polemik mot titeln på en klassisk teaterpjäs, John Osbornes ”Look Back In Anger” (här i Sverige ”Se dig om i vrede”).

Ett brittiskt inlån gjorde Hasse & Tage i sin ”88 öresrevyn” på Skeppet 1970-1971. Birgitta och jag var förstås där, i Värtahamnen, och hörde dem sjunga ”Ett glas öl”, vars original skrevs av paret Flanagan & Allen. Man kunde både äta middag och ta ett glas öl där på Skeppet – mycket trevligt alltihop!

Hasse & Tage var en gång i världen sossar, uppträdde till och med i socialdemokratisk valreklam. Kanske märkligare är att jag en gång på en socialdemokratisk valvaka har sett Alexander Bard, men han rörde sig sen ganska snart politiskt vidare.

Jag har inga horn i sidan mot honom för det. ”Give My Life” med Army of Lovers, bland andra Bard, är ett förträffligt nummer i sin genre.

Men jag hör också till dem som kan lyssna på Richard Wagner, i dag ”Valkyrian”, utan att av politiska skäl döma ut honom och hans verk.

Och så är det då bara allra sista frågan kvar. Det vi hörde var en finsk version av ”Det börjar verka kärlek, banne mig” från 1968, och den var knappast ett exempel på det röda vi förknippar med detta år. Men en hygglig schlager var det.

Mittåt: Jag glömde ju att redovisa titeln på en älskad gammal schlager, ”Kan du vissla, Johanna?”, i dag kanske mest känd genom en mycket känd och älskad film, som brukar visas på julafton. Liksom Per Oscarsson i den börjar jag tydligen bli gammal. Men jag är inte död än.

Omväxlande och intressant

Torsdagskvällens abonnemangskonsert i Musikens hus i Uppsala bjöd på ett omväxlande program, nya aktörer och instrumental virtuositet.

För den senare stod främst gästsolisten, trumpetaren Tine Thing Helseth. Hennes spel i Joseph Haydns (1732-1809) ”Trumpetkonsert i Ess-dur” (1796) var nyansrikt på ett sätt som man kanske inte väntar sig av ett verk med trumpet som soloinstrument. Det senare var ovanligt på Haydns tid – han skrev det här stycket åt en vän som var hovtrumpetare – och trumpetkonserten glömdes sen under lång tid bort bland Haydns ju ofta mycket spelade verk. Thing Helseth lyfte fram alla dess förtjänster.

Hon var också soloinstrumentalist i Rolf Martinssons (född 1956) ”Airy Fligt” för trumpet och brasskvintett (1998). Tine Thing Helseth spelade i det här fallet inte ihop med Uppsala kammarorkester utan i stället med Linnékvintetten. Det här innebar också i ett annat avseende att man rörde om i konsertgrytan: Det hör inte till vanligheterna att bossa nova-rytmer hörs under de klassiska konsertkvällarna.

Efter pausen fick vi faktiskt ett prov på att också Uppsala kammarorkester, åtminstone när den som under den här konsertkvällen leddes av en begåvad gästdirigent, Clemens Schuldt, är förmögen att spela musik utanför den gängse klassiska ramen. Vi fick höra Sofija Gubajdulinas (född 1931 i Tatarstan men ryska) ”Concordanza” (1971). Concordanza är ett italienskt ord för enighet och harmoni, och även om den här musiken ger uttryck även för det, rymmer den mycket också av motsatsen. Här fick musiken stöd, faktiskt i båda riktningarna, av en inlånad japansk slagverkare, Mika Takehara.

Konserten både inleddes och avslutades med två orkesterstycken, skrivna av Franz Schubert (1797-1828).

I inledningen fick vi höra hans ”Ouvertyr i D-dur” (1817).

Och så avslutades konserten med hans ”Symfoni nummer 3 i D-dur” från 1815, möjligen med tidiga influenser från Rossini.

Också de här tidiga schubertverken var länge föga kända och spelade, men båda var väl värda att lyfta fram.

* * *

Före konserten samlades vi – Birgitta och jag, Bengt och Inger, Anna och dottern Amanda – på Amazing Thai vid Vaksalagatan snett emot Konserthuset för gemensam middag. Vi väljer rätt – à la carte eller buffé – efter tycke och smak, och eftersom jag på grund av min ihållande förkylning inte var våldsamt hungrig, valde jag en kryddstark soppa, men inte heller den fick jag helt och hållet i mig.

Jag var rikligt utrustad med Läkerol-tabletter och klarade i stort sett hela konserten utan att börja hosta, men under den avslutande schubertsymfonin fick jag ändå ett anfall, och som ni vet, lägger sig inte såna, när man försöker hålla tillbaka dem. En herre tvärs över gången försökte hjälpa mig genom att erbjuda mig halstabletter, men såna hade jag alltså redan.

Jag ber om ursäkt, om jag störde någons konsertupplevelse.

Norge: Status quo i mätningarna

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig nu sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

Opinion Perduco har för Avisenes Nyhetsbyrå gjort en opinionsundersökning som publicerades den 16 februari. Mätningen gjordes under perioden 7-13 februari.

Høyre 23,2 procent (- 0,1 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,2 procent (- 2,1)
Venstre 4,0 procent (+ 0,3)
Kristelig Folkeparti 4,4 procent (- 1,2)
Senterpartiet 9,6 procent (+ 1,3)
Arbeiderpartiet 33,5 procent (- 0,5)
Sosialistisk Venstreparti 4,0 procent (+ 0,4)
Rødt 3,3 procent (+ 1,3)
Miljøpartiet De Grønne 2,6 procent (- 0,1)

Också en här undersökningen bekräftar de viktigaste förändringarna under senare tid. Arbeiderpartiet backar medan Senterpartiet ökar.

SV och borgerliga Venstre klarar precis spärren. Som vanligt ligger MDG under fyraprocentsspärren.

Finland: Bara var femte finländare vill att landet ska anslutas till NATO

Varken Putins expansionism eller Trumps oberäknelighet tycks ha påverkat finländarnas inställning till ett medlemskap i NATO.

Yle har låtit Taloustutkimus undersöka finländarnas vilja att gå med i den västliga försvarsalliansen, och bara 21 procent av de tillfrågade är för anslutning, vilket är på samma nivå som tidigare (20 procent). 51 procent är mot NATO-anslutning. 28 procent kan inte svara på frågan. Stödet för NATO är lite större bland män än bland kvinnor, också bland Samlingspartiets och Svenska folkpartiets anhängare än bland dem som röstar på övriga partier.

NATO-motståndet är därmed större i Finland än i Sverige.

60 procent av finländarna anser vidare, att man borde ha en folkomröstning om NATO. Här litar man uppenbart inte på politikerna.

Danmark: Nu betraktar (s) Dansk folkeparti som rumsrent

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 11 februari publicerades en ny mätning från Voxmeter, gjord för nyhetsbyrån Ritzau.

Socialdemokratiet 27,0 procent
Radikale Venstre 5,2 procent
Socialistisk Folkeparti 5,9 procent
Enhedslisten 7,9 procent
Alternativet 5,7 procent
Venstre 18,7 procent
Dansk Folkeparti 17,4 procent
Konservative Folkeparti 3,8 procent
Liberal Alliance 6,4 procent
Nye Borgerlige 1,2 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, gav då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,6 procent
Radikale Venstre 5,5 procent
Socialistisk Folkeparti 4,9 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 5,6 procent
Venstre 18,7 procent
Dansk Folkeparti 16,9 procent
Konservative Folkeparti 3,9 procent
Liberal Alliance 6,3 procent
Nye Borgerlige 1,5 procent

Danska media har, som jag nyligen skrev om, noterat att ”Socialdemokratiet stemmer oftere med de blå end de røde”. I tidningen Information illustrerades en artikel om detta med en blå partiros.

Men det här är måhända inte slutet på den utvecklingen. I flera stora danska dagstidningar har man publicerat referat av en intervju i Fagbladet 3F med partiledarna i Dansk Folkeparti respektive Socialdemokratiet. Konklusionen i rubriken i Berlingske är denna: ”Hverken Thulesen eller Frederiksen vil afvise att danne regering sammen”.

Socialdemokratiets ordförande en gång i världen, Poul Nyrup Rasmussen, sa en gång med adress till DF: – Stuerene, det bliver I aldrig.

Hur fel fick han inte!