Olof Palme, Birgitta Dahl och Göran Sonnevi om Vietnam

28 februari 2006 16:30 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | 4 kommentarer

I sitt kapitel ”Solidaritetsarbetet för Vietnam” i Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren) berättar Birgitta Dahl om samarbetet mellan Svenska Kommittén för Vietnam och Olof Palme:

SKfV:s första stora offentliga möte var den stora vietnamdemonstrationen med Olof Palme som huvudtalare den 21 februari 1968.

Ett par dagar före mötet blev det känt att Nordvietnams moskvaambassadör Nguyen Tho Chan vid samma tid skulle komma på arbetsbesök till Stockholm. Kommittén inbjöd honom då att tala, och han tackade ja. När FNL-grupperna, som hade tänkt bojkotta mötet, fick veta detta, försökte de övertala Chan att inte tala vid mötet. Men han höll fast vid sitt ja. FNL-grupperna bestämde sig då för att närvara endast under hans tal och sedan demonstrativt avlägsna sig. När detta blev känt, beslutade kommittén snabbt att lägga Chans tal sist. FNL-grupperna svarade med att försöka dränka och stoppa de andra talarna med sina talkörer. ”Tage och Geijer – Lyndons lakejer” genljöd över Sergels Torg. De förde också med sig i demonstrationen de plakat, som väckte särskild vrede i USA, till exempel ”USA – mördare” och ”Vapenhjälp till FNL”, och försökte dölja andra plakat med sina egna.

Det var i den miljön och 24 graders kyla som Olof Palme höll det tal, som skulle få så stor betydelse. Liksom när det gällde gävletalet 1965 hade Tage Erlander och Torsten Nilsson läst och godkänt innehållet såsom företrädande regeringens linje.”

I Bo Strömbergs blogg – länk finns här intill – har jag tidigare publicerat tre kommentarer om Sverige och vietnamkriget. För att få ett bättre logiskt samband placerar jag här mellaninlägget, det om Göran Sonnevis dikt ”Om kriget i Vietnam”, sist och sticker före den in en hänvisning till Åsa Linderborgs stora artikel om Olof Palme, ”Detta borde vara vårt arv” (Aftonbladet 28 februari 2006).

***

Den 23 december 1972, mitt under de amerikanska bombningarna av Hanoi, gjorde Olof Palme sitt berömda uttalande i radio:

“Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som pågår i Vietnam är en form av tortyr.

Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna. Militära sagesmän i Saigon har förnekat att det skulle pågå en nordvietnamesisk uppladdning.

Det kan inte rimligen bero på vietnamesernas halsstarrighet vid förhandlingsbordet. Motståndet mot oktoberöverenskommelsen i Paris kommer – som New York Times påpekar – framför allt från President Thieu i Saigon.

Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk.

Därför är bombningarna ett illdåd.

Därav finns det många i modern historia.

De förbinds ofta med namn. Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpville och Treblinka.

Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.

Nu finns ytterligare ett namn att foga till raden.

Hanoi – julen 1972.”

Det här uttalandet återges, under rubriken “Hanoi julen 1972″, i Olof Palmes samling av tal och artiklar “Att vilja gå vidare” (Tidens förlag, 1974). Jag är stolt att äga ett exemplar, dedicerat till mig av Olof Palme 1 maj 1974.

Och jag önskar att jag kunde vara lika stolt över att Sverige, fortfarande, talade med samma tydlighet och lidelse om de orättvisor och nedrigheter som den dag som i dag är präglar världen.

Den som vill höra Olof Palme säga det här med egen röst vill jag hänvisa till den CD jag var med om att ge ut i samband med tioårsminnet av mordet på Palme, Olof Palme: “En levande vilja” (Amigo OP 01, 1996); jag var ordförande i minneskommittén. CDn innehåller en rad av de mest berömda tal- och intervjuavsnitten med Olof Palme, däribland alltså det här juluttalande i radio.

(CDn innehåller för övrigt också det radioanförande om invandrarna från 1965, som Latin Kings har lagt bakgrundsmusik till och har med på sin CD “Mitt kvarter” (Redline Records/Virgin 7243 0 503932 4, 2000) under titeln “Fördomar”. Palmes lite staccatoartade sätt att tala blir, med den här musiken som bakgrund, till ett slags melodisk rap.)

Kommentar av Enn Kokk i Bo Strömbergs blogg — 2005-12-10@ 15:28 #

***

I Birgitta Dahls bidrag “Solidaritetsarbetet för Vietnam” på sidorna 174-204 i Laboremus-boken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” finns under mellanrubriken “Det svåraste året – och Olof Palmes julbudskap” en text om bombningarna av Hanoi och Haiphong 1972. Hon visar där, att ortnamnsuppräkningen i Olof Palmes julbudskap har en längre bakgrund och även andra upphovspersoner.

I november 1969, efter avslöjandena om Song My, publicerade Jean-Christophe Öberg en dikt i Expressen, där han nämner Lidice och Oradour tillsammans med Song My. Den 2 augusti 1970 publicerade Olof Palme själv en artikel i DN om Song My. där han också nämner bland annat Treblinka. Hösten 1970 publicerade Tecknar-Anders (Anders Andersö) på Svenska Dagbladets ledarsida (!) en teckning, där Song My jämställdes med Lidice, Oradour, Babij Jar och Guernica. Och vid den socialdemokratiska partikongressen 1972 framträdde Madame Binh och jämförde sitt lands lidanden med de brott mot mänskligheten europeerna förknippade med ortsnamn som Guernica, Lidice och Oradour.

Vad Palme gjorde i radio julen 1972 var alltså att till dessa orter lägga Katyn, Sharpeville och Hanoi. Men som vanligt blev det Olof Palme gjorde och sa kontroversiellt; reaktionerna på julbudskapet ledde till en frysning av relationerna mellan USA och Sverige för lång tid framöver.

Hur som helst: “Den 30 december upphörde bombningarna norr om 20:e breddgraden”, och i januari 1973 underteckades fredsavtalet, konstaterar Birgitta.

Men Saigons fall skulle dröja.

Kommentar av Enn Kokk i Bo Strömbergs blogg — 2005-12-11@ 18:54 #

***

I sin stora artikel om Olof Palme, ”Detta borde vara vårt arv”, i Aftonbladet den 28 september 2006 kommer Åsa Linderborg med ytterligare en intressant pusselbit till frågan om Palmes retoriska grepp med ortnamnsuppräkningarna: Peter Weiss hade redan den 2 augusti 1966 använt det här greppet i en artikel i Dagens Nyheter.

Det är för den skull inte säkert, att Olof Palme, när han skrev sitt juluttalande, hade tillgång till eller ens mindes just Weiss’ artikel. Men som Birgitta Dahl visar ovan, vandrade de här formuleringarna – i lite varierad form – vidare från person till person. Palmes formulering var delvis ny. Men helt nyskapad var den alltså inte.

Palme verkade i en tradition. I den traditionen ingick, med skiftande uttrycksformer, många av tidens intellektuella och opinionsbildare:

***

Om kriget i Vietnam

Göran Sonnevi publicerade sin ofta citerade dikt i BLM i mars 1965:

“Bakom TV´n ändrades ljuset
utanför fönstren. Mörkret byttes
mot grått och träden framträdde
svarta i det klara grå ljuset
från nysnön. På morgonen
var allt igensnöat. Jag går nu
ut och ropar efter stormen.
Jag hör i radio att USA
gett ut en vitbok
om kriget i VIETNAM
i vilken Nordvietnam anklagas
för aggression. I går kväll
på TV
såg vi en filminspelning från
Viet Congs sida, fick höra
helikoptermaskinernas
dova fladdrande,
från marken, från de beskjutnas
sida. I en annan film
för ett par veckor sedan
intervjuades de amerikanska
helikopterförarna av CBS. En av dem
beskrev sin utlösning
när han äntligen fick skott på
en “VC”: han slungades
tre meter fram
av raketerna. Det blir
säkert mer snö idag
säger min granne, svartklädd
på väg mot sitt arbete. Han
balsamerar döda och är nattvårdare på
mentalsjukhus. Trakten jag bor i – Lund
med omnejd – blir en allt vitare
bok, solen kommer och lyser
brännande kall över de vidsträckta sidorna.
De döda är siffror, som vilar, virvlar
som kristaller, i vinden över fälten. Hittills
beräknas 2 millioner ha dött i VIETNAM.
Här dör knappast någon
av annat än personliga skäl. Den svenska
ekonomin dödar numera
inte många, i varje fall
inte i det här landet. Ingen för
krig i vårt land för att skydda
sina egna intressen. Ingen
bränner oss med napalm
för en feodal frihets skull.
På 14- och 1500-talen fanns ingen napalm.
Solen stiger här mot middag.
Det är snart mars 1965.
För var dag
dödas allt fler i USA´s vidriga krig.
Snöflingorna på fotot av
president Johnson
vid tiden för de sista bombningarna
i Nordvietnam – han steg
ut eller in i en bil – faller
allt tätare över de vita sidorna.
Fler döda, fler rättfärdiganden,
tills allt snöar igen
i den natt som slutgiltigt
ändrar sitt ljus utanför fönstren.”

Dikten trycktes sedan också i Göran Sonnevis diktsamling “Ingrepp – modeller” (Bonniers, 1965).

Den har nyligen också tryckts om i en antologi, som har lånat sitt namn från just den här dikten, “Bakom TV´n ändrades ljuset”, med undertiteln “56 politiska dikter valda och kommenterade av Göran Greider” (Bonniers, 2005). Det är en antologi jag rekommenderar. Den innehåller självklara klassiker som Ture NermansDen vackraste visan”, Karl GerhardsDen ökända hästen från Troja”, Ragnar ThoursiesSundbybergs-prologen” (en av Olof Palmes favoriter), Elmer Diktonius’Röd-Eemili”, Lars ForssellsJag står här på ett torg”, Werner AspenströmsSardinen på tunnelbanan” och Evert TaubesÄnglamark” lika väl som mer överraskande, dock för mig välkända nummer, som Svante FoerstersI detta land, kamrat”.

Kommentar av Enn Kokk i Bo Strömbergs blogg — 2005-12-10@ 18:33 #

4 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Tjena..

    Kan någon berätta var man kan hitta boken på internet ??

    Mvh Robbin

    Comment by Robbin — 2007 02 22 11:00 #

  2. Till Robbin: Vilken av de nämnda böckerna syftar du på?

    Comment by Enn Kokk — 2007 02 22 11:21 #

  3. Hej!

    Jag har fortfarande starka minnen, trots att jag bara var sexton år gammal, när Olof Palme höll ett kort tal från köksbordet i Vällingby.
    Jag glömmer aldrig den upprörda blicken. Fördömnde USA bombingar över Hanoi julen -72, flyglarm över staden, människor som försökte ta sig ner i skyddsrum, lidande och död. B-52 plan som fällde bomber större än fotbollsplaner. Napalm regn som dränkte byar och skogar.

    Ett halvår tidigare hade min mamma avlidit
    efter långvariga smärtor i cancer. Bagarmossen.
    Min mamma blev bara 49-år gammal.

    Olof Palme blev en förebild för mig, öppnade mitt fönster ut mot världen.

    Afrika befinner sig i mediaskugga. Vad händer i Sudans västra delar? Arbetarrörelsens företrädare bör ta större plats på den utrikespolitiska scenen.

    Om jag inte missminner mig så tog Olof Palme starkt intryck av dom artiklar som journalisten Caleb Anderson (hoppas att stavningen är korrekt)skrev i fackförbundspressen när kriget i Vietnamn tidigt 60-tal.

    Hälsningar
    Rustan Rydman
    Stockholm

    Comment by Rustan Rydman — 2007 02 22 11:57 #

  4. Till Rustan Rydman: Numera har vi ju en utrikesminister, som organiserat har deltagit i opinionsbildningen för att sätta i gång irakkriget.

    Caleb J Anderson hette journalisten, som också skev i nedlagda kvällstidningen Afton-Tidningen (s) och senare i Aftonbladet, när den tidningen blev socialdemokratisk.

    Comment by Enn Kokk — 2007 02 22 13:06 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^