Om kulan inte…

Anders Mildner har i Expressen den 28 februari publicerat en jättelik (två helsidor) kontrafaktisk kulturartikel, ”Om inte kulan…”. Det handlar om omdiktning: om kulan den där februarinatten inte hade dödat, vad skulle då ha hänt?

Under artikeln finns en fotnot: ”Denna artikel bygger på fria fantasier, samtal med Enn Kokk, Dieter Strand, Stig Malm, Lars Engqvist, Ingvar Carlsson, Gunnela Björk och PM Nilsson, samt uppgifter i böcker av Anna-Greta Leijon, Mona Sahlin och Thage G Peterson.”

Jag känner samtliga nämnda utom PM Nilsson men har naturligtvis ingen aning om vad de andra har sagt. Själv känner jag igen ett par för helheten ganska perifera inslag i mitt telefonsamtal med Mildner:

Dels berättade jag om sjuttiotalets mycket mjukare samarbetsklimat mellan politiker och journalister, det som under loppet av åttiotalet svängde i riktning mot allt hårdare barriärer. Mitt exempel från sjuttiotalet, journalistmiddagarna på Bommersvik (som verkligen har ägt rum), sätts av Mildner in i inledningen till artikeln om Palme. Men de hade Sten Andersson som centralfigur och organiserades av mig, i egenskap av pressekreterare på partistyrelsen; Olof Palme var över huvud taget aldrig inblandad.

Dels sa jag, vilket ju är allmängods, att internationella organisationer långt före mordet sas rycka i Olof Palme. En god gissning hade väl därför varit, att han, om han hade fått avgå med ålderns rätt, hade fått något internationellt uppdrag, kanske som senior advisor åt FNs generalsekreterare.

När det gällde efterträdarfrågan (i ett sådant perspektiv), sa jag, att diskussionen – eftersom den inte föreföll aktuell då – inte fördes aktivt före mordet, att Sten Andersson (av Mildner utsedd till efterträdare) visserligen var mycket populär i partiet men att han ju, när saken verkligen ställdes på sin spets efter mordet, resolut agerade kungamakare och såg till att Ingvar Carlsson blev utsedd. Skulle han då, ytterligare ett antal år senare, ha ändrat mening? Jag sa också, att flera av dem som diskuterades som tänkbara efterträdare, när Ingvar Carlsson avgick, i mitten av åttiotalet och de närmaste åren därefter fortfarande inte hade nått sådana positioner, att de kunde ha kommit i fråga.

Så jag lutar nog mest åt fotnotens inledning, att ”denna artikel bygger på fria fantasier”.

Det gäller i högsta grad det som Mildner antar att Olof Palme, om han hade överlevt attentatet, skulle ha sagt eller gjort.