Partirosen

Den ros jag i bloggvinjetten använder som ”partibeteckning” är den så kallade erlanderrosen. Den ritades av konstnären Bengt Blomgren och användes, i den form den har här, som en tacknål till dem som bidrog till den insamling, som socialdemokratiska partiet drog i gång i samband med Tage Erlanders avgång som partiledare 1969. De insamlade pengarna användes till att bygga det hus vid kursgården Bommersvik, där Tage tillsammans med Aina fick bo, när han hade dragit sig tillbaka från den aktiva politiken.

Den här rosen har aldrig använts som partinål. Men när allt fler socialdemokratiska partier i Europa på 1970-talet började använda rosen som partisymbol (i olika varianter, ibland tillsammans med en knuten näve), antog även de svenska socialdemokraterna rosen som officiell partisymbol, fast i en mer stiliserad och lättare reproducerbar form än den ursprungliga erlanderrosens. I valrörelsen 1991 använde dock partiet i stället en avfotograferad levande ros som sin symbol.

Den nuvarande partirosen, den som liknar en krossad tomat, ritades, på uppdrag från det svenska partiet, av designern Javier Mariscal, han som också hade ritat Cobi, OS-mascoten från Barcelona 1992. När den först presenterades för partiexpeditionens ledningsgrupp av informationssekreteraren Bo Krogvig – Mona Sahlin var då partisekreterare – gjorde jag kraftiga invändningar: jag sa, att jag som rosenodlare hade svårt att över huvud taget se någon ros i den. Jag har sen undvikit att bära den. Värst tycker jag det är att se den i dödsannonser – jag ser då framför mig ett flinande apansikte grina inför den döde partikamratens minne.

I stället har jag lagt undan ett lager av den gamla erlanderrosen. Den står också otvetydigt för den socialdemokrati som jag en gång i världen anslöt mig till. Den bär jag med stolthet på min kavaj.

Fast egentligen har rosen använts mycket tidigare än 1969 av svensk socialdemokrati; i förra seklets början användes till exempel en röd tygros som förstamajmärke. Rosens röda färg har, allt sedan arbetarrörelsens barndom, stått för kampen mot den materiella fattigdomen, blomman för att kampen också gällde avskaffandet av den andliga nöden. Det här har fint fångats i parollen ”Bröd och rosor!”.

Om rosor

De levande rosorna i bloggvinjetten ovan finns i den del av häcken runt vårt hus i Öregrund, som vetter mot Håkanssonsgatan. Den här karminröda rosen – Rosa gallica officinalis – kallas oftast för Apoteksros eller Provinsros, men från historien är den också känd från rosornas krig som Lancasters röda ros. Den blir minst 150 cm hög och bildar en tät, ogenomtränglig häck.

Naturligtvis har vi i vår stora samling av gammaldags rosor också Yorks vita ros, som representerar den andra stridande sidan i rosornas krig. Den här rosen – Rosa alba sauveolens eller simplena – benämns också Jungfruros eller Albaros. Den blir 150-125 cm hög. I vår trädgård finns den i en rabatt, anlagd i en klyfta i berget, i slänten halvvägs upp mot huset.

I samma rabatt finns York och Lancaster (Rosa damascena variegata ”York and Lancaster”), som på ett märkligt sätt på samma rosenbuske blandar färgerna hos rosorna från rosornas krig: blommorna är omväxlande röd-vita, rosa-vita, helt röda eller helt vita. Den här rosen är lite mindre och blir 150-175 cm hög.

Om Astrid Lindgrens Vita rosen har jag nyligen skrivit i kulturkontorets blogg, som det finns länk till här intill.

Livet är att läsa och skriva

Livet är naturligtvis mycket mer än att läsa och skriva.

Men allt sedan jag vid tre års ålder lärde mig läsa, har jag läst, läst och läst. Och i ganska unga år började jag också skriva. Från folkskoletiden i Nylands skola (i dåvarande Njurunda kommun, nära Juniskär där vi bodde) minns jag att jag av vitt omslagspapper tillverkade mina första tidningar, av tekniska skäl bara i ett enda exemplar som kamraterna fick läsa: berättelser, serier, korsord, allt färglagt med färgkritor, bladen hophäftade med sytråd.

Efter att ha varit en mycket framgångsrik jultidningsförsäljare värvades jag att bli ombud för gamla Folket i Bild i Juniskär med omnejd. Jag sålde 25-30 exemplar i veckan – snart också FiBs folkböcker – till murare, fabriksarbetare, bondmoror, min lärare, och FiB blev i mitt hjärta tidningarnas tidning (och är så än i dag).

Samtidigt läste jag alla de serietidningar som dök upp under 1950-talet. Under en skolresa till Stockholm mellan femte och sjätte klass köpte jag på tåget Alla Tiders Seriejournal, som jag sen blev trogen läsare av. Den var, även med den tidens mått, ganska taffligt gjord, och jag började bombardera redaktören, som, inspirerad av en av tidningens serier, Kapten Marvel, kallade sig Kapten Curth, med förslag om förändringar av tidningen. Jag var mycket framgångsrik; mina förslag genomfördes ett efter ett: Tidningen började tryckas i fyrfärg. Den fick en samlarserie. Serierna fick fasta, tecknade vinjetter. Som tack för mina insatser fick jag en bok om en ung boxare, Dan Åbergs ”Med guld i nävarna”, utgiven av förlaget Hansa, som också gav ut Alla Tiders Seriejournal. Många år därefter gick det upp för mig, att den Kapten Curth jag hade bistått var identisk med Curth Hson, mer känd från publikationer som Kavalkad, Pin Up, Paris Hollywood, Top Hat, Cocktail och Piff. Historien om allt detta har jag också berättat för Thomas Storn, som återger den i ”Svensk seriehistoria – första boken från Svenskt seriearkiv” (Seriefrämjandet, 2005).

Under gymnasieåren ändrades förstås inriktningen på mitt läsande och skrivande, och när jag hösten 1959 kom till Uppsala för att plugga, var jag inställd på att ta mig in på de kultur- och debattsidor jag läste. Jag fick in artiklar i Arbetaren och på Dagens Nyheters kultursida. Jag blev redaktör för socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas och skrev där inte bara om politik utan också om kultur. Det förde mig vidare till Stockholms-Tidningens kultursidor (där Göran O Eriksson och Thomas von Vegesack huserade), till Arbetarbladets kultursida (vars redaktör var Jacob Branting) och till Aftonbladets kultursidor (över vilka Karl Vennberg basade; snart kom också Jacob Branting dit). Jag skrev omväxlande debattartiklar och bokrecensioner. I Aftonbladet skrev jag mycket om ny musik – bland annat introducerade jag, på Karl Vennberg begäran, Phil Ochs i Sverige. Oftast skrev jag dock anonymt för avdelningen Innerspalten.

Det här gjorde att jag i mitten av 1960-talet av Herbert Söderström värvades som ledarskribent till Örebro-Kuriren, först som sommarvikarie, sen som inhoppare då och då. Det tredje och sista året erbjöds jag att efterträda Herbert som chefredaktör men avböjde, eftersom min sambo – Birgitta Dahl – hade en internationell inriktning i sin dåtida yrkesverksamhet och det inte fanns något lämpligt sådant jobb åt henne i Örebro.

Nästa steg, från 1 januari 1968, blev jobb som pressekreterare på socialdemokratiska partistyrelsen. Från det jobbet klev jag vidare till chefredaktörskapet på Aktuellt i politiken (s), som jag gjorde om till ett familjemagasin. På AiP blev jag kvar i nio år.

Mer om detta finns att läsa ovan under Om Enn Kokk. Om Aktuellt i politiken, också om hur denna publicistiska bana slutade, kan man läsa mer under Memoarer.

Därefter har jag gjort mer partipolitiska insatser men också mött längtan efter att skriva genom att publicera en rad böcker och småskrifter. (De finns förtecknade under Om Enn Kokk.)

– Pappa, kan du inte bli journalist igen?, sa min dotter Kerstin någon tid efter det att jag hade lämnat Aktuellt i politiken för att biträda partisekreterare Bo Toresson i dennes kansli. Jag argumenterade för mitt byte av jobb, men innerst inne var jag väl av samma mening som dottern. Så när friheten skymtade efter pensioneringen efter valet 2002, hade jag avsikten att börja skriva igen. Inte längre för brödfödan men av lust.

Redan dess förinnan fann jag, att det var lättare sagt än gjort att få in material i tidningarna, också sådana där jag en gång i världen praktiskt taget aldrig blev refuserad. DN Debatt tog aldrig in den replik till mina kritiker jag hade skrivit efter den våldsamma storm min bok om IB, ”Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen” (Hjalmarson & Högberg, 2001) förorsakade, och tidningens kulturdel nobbade senare en artikel i samma ämne. Jag försökte förgäves få in korta texter på DNs respektive Aftonbladets kultursidor. Och så vidare. Under EMU-valrörelsen 2003, då jag ingick i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU, vägrade till och med min gamla tidning Aktuellt i Politiken att publicera ett kritiskt inlägg från min sida.

Jag tror inte jag skriver sämre än när jag lätt fick in artiklar i alla större svenska tidningar jag sände material till. Varför det är så här i dag kan man spekulera om. Kanske har mina år på socialdemokratiska partistyrelsen gett mig en politrukstämpel i pannan. Å andra sidan kan ingen som har läst min inledande uppsats, ”Vart tog den där elden vägen?”, i Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002) på allvar tro, att jag inte kan tänka självständigt eller går i någons ledband.

Antalet tidningar (och därmed kultur- och debattsidor) har påtagligt minskat sen 1960- och 1970-talen, när jag härjade i spalterna. Jag upplever också flera av dagens kulturredaktioner som slutna kotterier för inbördes beundran. Och DNs debattavdelning lider av maktens arrogans.

Jag är i dag en ekonomiskt oberoende person med hygglig pension; jag är inte längre – som under studentåren – beroende av extrainkomster av det jag lyckas få in i tidningarna. Men jag har kvar min lust att skriva.

Under det senaste året har jag lockats att skriva allt mera på min dotter Kerstins och hennes mans, Bos, bloggar – länkar finns vidare från denna sida. Jag har förbluffats av att så många, både kända och okända, genom sökmotorer som Google har hittat mina inlägg och sänt kommentarer (oftast dock direkt till mig). En del relativt unga människor har skrivit att jag borde skaffa mig en egen blogg.

Gjort alltså.

Från och med nu går texter ur mitt huvud via fingrarna och tangentbordet rakt ut i cyberrymden.

Ni som nås av detta är välkomna att delta i det samtal, som påbörjas från och med nu