Eftermiddag med Viggo

26 februari 2006 17:20 | Barnkultur, Film, Ur dagboken | 7 kommentarer

Kerstin och Bo skulle gå på bröllop i lördags, och jag och Birgitta hade lovat att gå hem till dem och passa Viggo. Sen blev Kerstin dålig; kanske hade det ett samband med att lilla Klara var magsjuk.

Eftersom Birgitta på måndag åker på två veckors tjänsteresa till Kambodja med svenska UNICEF, vars ordförande hon är, verkade det inte så listigt att tillbinga en eftermiddag och kväll med sjuklingarna.

Men Viggo hade ju blivit lovad en eftermiddag och kväll med mormor och morfar, så vad göra? Jo, Bo gick på bröllop, Kerstin och Klara var kvar hemma och vi hämtade upp Viggo och gick hem till oss. Han var strålande glad och hjälpte oss, på vägen hem, att med hjälp av en barnkundvagn handla på Konsum, också lördagsgodis och päron-Festis.

Hos oss känner sig Viggo hemma. Han ville som vanligt se barnfilm på DVD i min dator, och så plockade han själv fram två VHS-filmer – ”Molly på bondgården” och ”Smurfarna i urtiden” – ur våra filmhyllor. Han lekte med sina besöksleksaker, på Konsum ytterligare utökade i antal med några småbilar. Birgitta läste Elsa Beskows ”Sagan om den nyfikna abborren” för honom; vi har ganska många barn- och ungdomsböcker också i vår egen ägo, böcker som är inköpta efter det att våra ungar lämnade hemmet tillsammans med sina egna barn- och ungdomsböcker.

Sen blev det Viggo-middag med plättar och mjölk och sist Diesneydags. Själv gillar jag mycket de äldre kortfilmerna, den här gången Pluto respektive Kalle Anka.

Vid ett tillfälle, när Birgitta refererade till mig som ”pappa”, förtydligade Viggo bestämt: ”Mammas pappa!” Vilket betyder att han nu definitivt förstår släktsambanden.

Därefter skjutsade jag hem Viggo i vagn. Mamma Kerstin såg nu piggare ut, och Klara var fortfarande uppe. (Sen har jag hört att Klara under söndagen åter blev sämre i sin magsjuka.)

Jag hjälpte Viggo att borsta tänderna och satte på honom pyjamas; vi hade redan tidigare kommit överens om att morfar skulle läsa godnattsaga för honom, när han kom hem. Han ville höra Kerstins gamla bok om Kalle Skutt, där förresten kaninens lilla ägarinna också heter Kerstin och har ärvt den efter sin egen mamma – Kalle hjälper Kerstin att förstå, att också hennes mamma har varit liten.

Sen la sig lille Viggo som han brukar mot väggen och somnade tryggt med ändan tryckt mot morfars mage.

Sent på lördag kväll, hemkommen igen, somnade jag framför TVn – vinterolympiaden har en sån effekt på mig. När jag vaknade och reste mig upp, hade vänstra benet somnat och bar inte. Plötsligt dråsade jag omkull och slog vänstra sidan av bröstet mot en bänk vi har stående nedanför fönstret i vardagsrummet. Det gjorde förbannat ont och jag vred mig som en mask i smärta.

Men det går väl över, tänkte jag och gick och la mig. Det visade sig vara lättare sagt än gjort att hitta en sovställning, som inte gjorde ont. Under natten vaknade jag sen flera gånger av värken.

Matti och Karin kom på natten hem till oss från samma bröllop, som Bo var på (och Kerstin också skulle ha varit på) och sov över – de skulle ha bott över hos Kerstin och Bo men var rädda för att bli smittade. Jag berättade för dem om min olycka, och vi kom alla fram till att jag kunde ha råkat ut för en revbensfraktur.

Så efter lunch, när det inte hade blivit bättre, ringde jag till sjukvårdsupplysningen och talade med en sköterska. När jag berättade om mina symtom – att det gjorde ont när jag reste mig och satte mig ner, när jag hostade och snöt mig och så vidare – kom hon också fram till att det nog var en revbensfraktur. Dess värre brukade man numera inte göra något särskilt åt en sådan – den självläker. Men det kan ta upp till fjorton dagar.

Kul, kul, kul!

Hur ska jag till exempel få hem reaböckerna jag har beställt från Lundeq?