Jonas Sima om Olof Palme

28 februari 2006 23:29 | Film, Politik | Inga kommentarer

Jonas Sima träffade jag första gången under gymnasietiden, när han gick i läroverket i Hudiksvall och jag i läroverket i Sundsvall. På 1960-talet, när vi båda pluggade i Uppsala, var Jonas med på ett hörn i Laboremus, som jag var mycket aktiv i, och jag med i Studentfilmstudion, vars ordförande Jonas var. Om den här tiden skriver Jonas under rubriken ”Så det kan gå” i Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, redaktörer Enn Kokk, Klas Gustafsson och Stig-Björn Ljunggren).

Sen påbörjade han en bana som journalist och filmare, jag en som journalist och politiskt aktiv. Jonas gick först till gamla Stockholms-Tidningen och därifrån till Expressen, där han till att börja med var filmkritker, i tretton år tror jag, och sen reporter fram till pensioneringen. Under årens lopp har han dessutom gjort ett femtiotal filmer, många av dem för TV.

När jag blev chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), förenades våra banor igen: jag rekryterade Jonas som mediakolumnist till min tidning. Även efter det att jag hade slutat på AiP för att jobba i partisekreterarens kansli, fortsatte vi att ha kontakt.

Inför tioårsminnet 1996 av mordet på Olof Palme fick jag uppdraget att leda en arbetsgrupp med uppgift att ta fram material, som kunde bidra till att på nytt lyfta fram Olof Palmes idéer och politiska gärning. Bland annat kom vi fram till att man borde göra en film om Olof Palme.

Budet gick till Jonas Sima. Sima hade nämligen redan 1973 gjort en film för TV om Olof Palme, ”Våran Olof”, och hade följaktligen mycket filmmaterial om honom, ett material som kunde kompletteras med avsnitt ur TVs arkiv plus färska intervjuer. Så tillkom filmen ”Vilja gå vidare”. Resultatet blev enligt min mening lysande. Filmen såldes av socialdemokratiska partiet i form av VHS-kassett.

Jonas Sima har nu (2006), i samarbete med Olof Palmes internationella center, gett ut båda filmerna i DVD-form – titeln är ”Två filmer om Olof Palme – Våran Olof / Vilja gå vidare”. Eftersom Palmecentret ofta får förfrågningar från utlandet om material om Olof Palme, innehåller DVDn också engelsktextade versioner av de båda filmerna.

Den äldre av de båda filmerna, ”Våran Olof”, handlar om 1973 års valrörelse. (Titeln citerar en lokal påannonsör vid ett valmöte i Vålberg i västra Värmland.)

Filmen börjar med den vansinnigt spännande valvakan, som ändade i den så kallade jämvikts- eller lotteririksdagen.

Därefter förflyttar den tittarna till den gigantiska valupptakten på stadion i Malmö en månad före valet. Framför estraden ser man bland andra Max von Sydow, Monica Nielsen och Carl-Adam Nycop, den senare ledare för Motståndsrörelsen mot borgerlig regering.

Den här filmens dramaturgi byggs upp genom en nedräkning mot valdagen: 18 dagar kvar, 14 dagar kvar, 11 dagar kvar, en vecka kvar, tre dagar kvar, två dagar kvar… Vi får följa Olof Palmes valturné till Kolmården, Karlstad, Hässleholm, Växjö och så vidare, också se ett avsnitt av den berömda debatten med Thorbjörn Fälldin, där Fälldin säger ”Den som har grus ska stå för detta”, och en bit av en radioutfrågning. Där emellan intervjuar Sima Palme på tåget.

Valrörelsen trasslades till av två utomliggande faktorer: norrmalmstorgsdramat och det faktum att gamle kungen låg på dödsbädden. Även det finns med i Simas film.

Men valrörelsen förs ändå till slut med det sedvanliga fackeltåget i Göteborg och mötet på Götaplatsen, där Monica Nilelsen eldade massorna med Joe HillsDet är kraft i vårt förbund” ur min 1969 utgivna sångbok ”Joe Hills sånger”.

Minnesfilmen ”Vilja gå vidare” lånar några bitar ur ”Våran Olof” men har annars en helt annan struktur. Den belyser i avgränsade och rubriksatta avsnitt som Folkmötestalaren, Inspiratören, Internationalisten och Ideologen Olof Palmes värderingar, drivkrafter och politiska gärning. Den arbetar växelvis med intervjuer och med filmavsnitt med Palme själv, ofta på möten och i debatter, som illustrerar det de intervjuade nyss har sagt. Bland de intervjuade finns äldre och yngre politikerkollegor som Sten Andersson, Ingvar Carlsson, Bengt Göransson, Anna Lindh, Anna-Greta Leijon, Stig Malm, Björn Rosengren, Gertrud Sigurdsen och Karl-Petter Thorwaldsson men också en politisk motståndare, Gösta Bohman, medarbetarna Hans Dahlgren, Anders Ferm och Kjell Larsson och så sonen Joakim.

Sammantaget ger det här en ganska heltäckande bild av en månniska som trodde på och arbetade för värderingar som ”tolerans, internationalism, jämlikhet och solidaritet” (Anders Ferm).

Båda filmerna visar vilken lysande folkmötestalare Olof Palme var – och mötena var verkligen jättelika; jag var med på många av dem. Men Jonas Sima kryper i sina filmer också intill Olof Palmes ansikte, ett ansikte vars minspel i stridens hetta omväxlande kunde uttrycka både triumf och sårbarhet. Och ibland får man, mitt i detta ständiga stridsvimmel, se en avspänd och rent av lycklig människa.

Om kulan inte…

28 februari 2006 19:02 | I skottgluggen, Politik | Inga kommentarer

Anders Mildner har i Expressen den 28 februari publicerat en jättelik (två helsidor) kontrafaktisk kulturartikel, ”Om inte kulan…”. Det handlar om omdiktning: om kulan den där februarinatten inte hade dödat, vad skulle då ha hänt?

Under artikeln finns en fotnot: ”Denna artikel bygger på fria fantasier, samtal med Enn Kokk, Dieter Strand, Stig Malm, Lars Engqvist, Ingvar Carlsson, Gunnela Björk och PM Nilsson, samt uppgifter i böcker av Anna-Greta Leijon, Mona Sahlin och Thage G Peterson.”

Jag känner samtliga nämnda utom PM Nilsson men har naturligtvis ingen aning om vad de andra har sagt. Själv känner jag igen ett par för helheten ganska perifera inslag i mitt telefonsamtal med Mildner:

Dels berättade jag om sjuttiotalets mycket mjukare samarbetsklimat mellan politiker och journalister, det som under loppet av åttiotalet svängde i riktning mot allt hårdare barriärer. Mitt exempel från sjuttiotalet, journalistmiddagarna på Bommersvik (som verkligen har ägt rum), sätts av Mildner in i inledningen till artikeln om Palme. Men de hade Sten Andersson som centralfigur och organiserades av mig, i egenskap av pressekreterare på partistyrelsen; Olof Palme var över huvud taget aldrig inblandad.

Dels sa jag, vilket ju är allmängods, att internationella organisationer långt före mordet sas rycka i Olof Palme. En god gissning hade väl därför varit, att han, om han hade fått avgå med ålderns rätt, hade fått något internationellt uppdrag, kanske som senior advisor åt FNs generalsekreterare.

När det gällde efterträdarfrågan (i ett sådant perspektiv), sa jag, att diskussionen – eftersom den inte föreföll aktuell då – inte fördes aktivt före mordet, att Sten Andersson (av Mildner utsedd till efterträdare) visserligen var mycket populär i partiet men att han ju, när saken verkligen ställdes på sin spets efter mordet, resolut agerade kungamakare och såg till att Ingvar Carlsson blev utsedd. Skulle han då, ytterligare ett antal år senare, ha ändrat mening? Jag sa också, att flera av dem som diskuterades som tänkbara efterträdare, när Ingvar Carlsson avgick, i mitten av åttiotalet och de närmaste åren därefter fortfarande inte hade nått sådana positioner, att de kunde ha kommit i fråga.

Så jag lutar nog mest åt fotnotens inledning, att ”denna artikel bygger på fria fantasier”.

Det gäller i högsta grad det som Mildner antar att Olof Palme, om han hade överlevt attentatet, skulle ha sagt eller gjort.

Olof Palme, Birgitta Dahl och Göran Sonnevi om Vietnam

28 februari 2006 16:30 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | 4 kommentarer

I sitt kapitel ”Solidaritetsarbetet för Vietnam” i Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren) berättar Birgitta Dahl om samarbetet mellan Svenska Kommittén för Vietnam och Olof Palme:

SKfV:s första stora offentliga möte var den stora vietnamdemonstrationen med Olof Palme som huvudtalare den 21 februari 1968.

Ett par dagar före mötet blev det känt att Nordvietnams moskvaambassadör Nguyen Tho Chan vid samma tid skulle komma på arbetsbesök till Stockholm. Kommittén inbjöd honom då att tala, och han tackade ja. När FNL-grupperna, som hade tänkt bojkotta mötet, fick veta detta, försökte de övertala Chan att inte tala vid mötet. Men han höll fast vid sitt ja. FNL-grupperna bestämde sig då för att närvara endast under hans tal och sedan demonstrativt avlägsna sig. När detta blev känt, beslutade kommittén snabbt att lägga Chans tal sist. FNL-grupperna svarade med att försöka dränka och stoppa de andra talarna med sina talkörer. ”Tage och Geijer – Lyndons lakejer” genljöd över Sergels Torg. De förde också med sig i demonstrationen de plakat, som väckte särskild vrede i USA, till exempel ”USA – mördare” och ”Vapenhjälp till FNL”, och försökte dölja andra plakat med sina egna.

Det var i den miljön och 24 graders kyla som Olof Palme höll det tal, som skulle få så stor betydelse. Liksom när det gällde gävletalet 1965 hade Tage Erlander och Torsten Nilsson läst och godkänt innehållet såsom företrädande regeringens linje.”

I Bo Strömbergs blogg – länk finns här intill – har jag tidigare publicerat tre kommentarer om Sverige och vietnamkriget. För att få ett bättre logiskt samband placerar jag här mellaninlägget, det om Göran Sonnevis dikt ”Om kriget i Vietnam”, sist och sticker före den in en hänvisning till Åsa Linderborgs stora artikel om Olof Palme, ”Detta borde vara vårt arv” (Aftonbladet 28 februari 2006).

***

Den 23 december 1972, mitt under de amerikanska bombningarna av Hanoi, gjorde Olof Palme sitt berömda uttalande i radio:

“Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som pågår i Vietnam är en form av tortyr.

Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna. Militära sagesmän i Saigon har förnekat att det skulle pågå en nordvietnamesisk uppladdning.

Det kan inte rimligen bero på vietnamesernas halsstarrighet vid förhandlingsbordet. Motståndet mot oktoberöverenskommelsen i Paris kommer – som New York Times påpekar – framför allt från President Thieu i Saigon.

Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk.

Därför är bombningarna ett illdåd.

Därav finns det många i modern historia.

De förbinds ofta med namn. Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpville och Treblinka.

Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.

Nu finns ytterligare ett namn att foga till raden.

Hanoi – julen 1972.”

Det här uttalandet återges, under rubriken “Hanoi julen 1972″, i Olof Palmes samling av tal och artiklar “Att vilja gå vidare” (Tidens förlag, 1974). Jag är stolt att äga ett exemplar, dedicerat till mig av Olof Palme 1 maj 1974.

Och jag önskar att jag kunde vara lika stolt över att Sverige, fortfarande, talade med samma tydlighet och lidelse om de orättvisor och nedrigheter som den dag som i dag är präglar världen.

Den som vill höra Olof Palme säga det här med egen röst vill jag hänvisa till den CD jag var med om att ge ut i samband med tioårsminnet av mordet på Palme, Olof Palme: “En levande vilja” (Amigo OP 01, 1996); jag var ordförande i minneskommittén. CDn innehåller en rad av de mest berömda tal- och intervjuavsnitten med Olof Palme, däribland alltså det här juluttalande i radio.

(CDn innehåller för övrigt också det radioanförande om invandrarna från 1965, som Latin Kings har lagt bakgrundsmusik till och har med på sin CD “Mitt kvarter” (Redline Records/Virgin 7243 0 503932 4, 2000) under titeln “Fördomar”. Palmes lite staccatoartade sätt att tala blir, med den här musiken som bakgrund, till ett slags melodisk rap.)

Kommentar av Enn Kokk i Bo Strömbergs blogg — 2005-12-10@ 15:28 #

***

I Birgitta Dahls bidrag “Solidaritetsarbetet för Vietnam” på sidorna 174-204 i Laboremus-boken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” finns under mellanrubriken “Det svåraste året – och Olof Palmes julbudskap” en text om bombningarna av Hanoi och Haiphong 1972. Hon visar där, att ortnamnsuppräkningen i Olof Palmes julbudskap har en längre bakgrund och även andra upphovspersoner.

I november 1969, efter avslöjandena om Song My, publicerade Jean-Christophe Öberg en dikt i Expressen, där han nämner Lidice och Oradour tillsammans med Song My. Den 2 augusti 1970 publicerade Olof Palme själv en artikel i DN om Song My. där han också nämner bland annat Treblinka. Hösten 1970 publicerade Tecknar-Anders (Anders Andersö) på Svenska Dagbladets ledarsida (!) en teckning, där Song My jämställdes med Lidice, Oradour, Babij Jar och Guernica. Och vid den socialdemokratiska partikongressen 1972 framträdde Madame Binh och jämförde sitt lands lidanden med de brott mot mänskligheten europeerna förknippade med ortsnamn som Guernica, Lidice och Oradour.

Vad Palme gjorde i radio julen 1972 var alltså att till dessa orter lägga Katyn, Sharpeville och Hanoi. Men som vanligt blev det Olof Palme gjorde och sa kontroversiellt; reaktionerna på julbudskapet ledde till en frysning av relationerna mellan USA och Sverige för lång tid framöver.

Hur som helst: “Den 30 december upphörde bombningarna norr om 20:e breddgraden”, och i januari 1973 underteckades fredsavtalet, konstaterar Birgitta.

Men Saigons fall skulle dröja.

Kommentar av Enn Kokk i Bo Strömbergs blogg — 2005-12-11@ 18:54 #

***

I sin stora artikel om Olof Palme, ”Detta borde vara vårt arv”, i Aftonbladet den 28 september 2006 kommer Åsa Linderborg med ytterligare en intressant pusselbit till frågan om Palmes retoriska grepp med ortnamnsuppräkningarna: Peter Weiss hade redan den 2 augusti 1966 använt det här greppet i en artikel i Dagens Nyheter.

Det är för den skull inte säkert, att Olof Palme, när han skrev sitt juluttalande, hade tillgång till eller ens mindes just Weiss’ artikel. Men som Birgitta Dahl visar ovan, vandrade de här formuleringarna – i lite varierad form – vidare från person till person. Palmes formulering var delvis ny. Men helt nyskapad var den alltså inte.

Palme verkade i en tradition. I den traditionen ingick, med skiftande uttrycksformer, många av tidens intellektuella och opinionsbildare:

***

Om kriget i Vietnam

Göran Sonnevi publicerade sin ofta citerade dikt i BLM i mars 1965:

“Bakom TV´n ändrades ljuset
utanför fönstren. Mörkret byttes
mot grått och träden framträdde
svarta i det klara grå ljuset
från nysnön. På morgonen
var allt igensnöat. Jag går nu
ut och ropar efter stormen.
Jag hör i radio att USA
gett ut en vitbok
om kriget i VIETNAM
i vilken Nordvietnam anklagas
för aggression. I går kväll
på TV
såg vi en filminspelning från
Viet Congs sida, fick höra
helikoptermaskinernas
dova fladdrande,
från marken, från de beskjutnas
sida. I en annan film
för ett par veckor sedan
intervjuades de amerikanska
helikopterförarna av CBS. En av dem
beskrev sin utlösning
när han äntligen fick skott på
en “VC”: han slungades
tre meter fram
av raketerna. Det blir
säkert mer snö idag
säger min granne, svartklädd
på väg mot sitt arbete. Han
balsamerar döda och är nattvårdare på
mentalsjukhus. Trakten jag bor i – Lund
med omnejd – blir en allt vitare
bok, solen kommer och lyser
brännande kall över de vidsträckta sidorna.
De döda är siffror, som vilar, virvlar
som kristaller, i vinden över fälten. Hittills
beräknas 2 millioner ha dött i VIETNAM.
Här dör knappast någon
av annat än personliga skäl. Den svenska
ekonomin dödar numera
inte många, i varje fall
inte i det här landet. Ingen för
krig i vårt land för att skydda
sina egna intressen. Ingen
bränner oss med napalm
för en feodal frihets skull.
På 14- och 1500-talen fanns ingen napalm.
Solen stiger här mot middag.
Det är snart mars 1965.
För var dag
dödas allt fler i USA´s vidriga krig.
Snöflingorna på fotot av
president Johnson
vid tiden för de sista bombningarna
i Nordvietnam – han steg
ut eller in i en bil – faller
allt tätare över de vita sidorna.
Fler döda, fler rättfärdiganden,
tills allt snöar igen
i den natt som slutgiltigt
ändrar sitt ljus utanför fönstren.”

Dikten trycktes sedan också i Göran Sonnevis diktsamling “Ingrepp – modeller” (Bonniers, 1965).

Den har nyligen också tryckts om i en antologi, som har lånat sitt namn från just den här dikten, “Bakom TV´n ändrades ljuset”, med undertiteln “56 politiska dikter valda och kommenterade av Göran Greider” (Bonniers, 2005). Det är en antologi jag rekommenderar. Den innehåller självklara klassiker som Ture NermansDen vackraste visan”, Karl GerhardsDen ökända hästen från Troja”, Ragnar ThoursiesSundbybergs-prologen” (en av Olof Palmes favoriter), Elmer Diktonius’Röd-Eemili”, Lars ForssellsJag står här på ett torg”, Werner AspenströmsSardinen på tunnelbanan” och Evert TaubesÄnglamark” lika väl som mer överraskande, dock för mig välkända nummer, som Svante FoerstersI detta land, kamrat”.

Kommentar av Enn Kokk i Bo Strömbergs blogg — 2005-12-10@ 18:33 #

Olof Palme: Solidaritet utan gränser

28 februari 2006 13:19 | Politik | Inga kommentarer

Statsvetaren Henry Petterson har, med stöd av arkivarien vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek Stellan Andersson, gett ut ett nytt urval av Olof Palmes tal och texter, ”Solidaritet utan gränser” (Atlas, 2006). Det är välkommet, särskilt som de äldre motsvarigheterna – se Till minnet av Olof Palme – inte längre finns tillgängliga i bokhandeln.

Boken inleds med tre texter om Olof Palme.

Författaren Majgull Axelsson skriver inkännande under rubriken ”Talarstolens vällusting” om Olof Palme som talare – inkännande för att hon själv har en bakgrund som informationssekreterare i regeringskansliet men också för att hon har den skönlitterära författarens förmåga att i korta belysningar fånga den magi (men också de tillkortakommanden), som utmärkte denne politiker, som gärna stod på scenen. (Jag minns för egen del vilket lysande stycke retorik Olof Palmes tacktal till Tage Erlander på partikongressen 1969 var, och jag var inte ensam om att tycka så: BLM-redaktören och författaren Lars Gustafsson, som jag kände från studenttiden i Uppsala, åt arbetslunch med mig för att få tillgång till texten för publicering i BLM.)

Gunnar Fredriksson sammanfattar, kort men ändå vältäckande, Olof Palmes gärning. Tyvärr finns, på sidan 29, tre felaktiga årtalsangivelser. Olof Palmes första val ägde rum 1970 (inte 1973). Hans andra val, det som ledde till lotteririksdagen, ägde rum 1973 (inte 1975). Och regeringen Palme återkom 1982 (inte 1983). Det här får ändå inte undanskymma, att Fredrikssons framställning i övrigt är utmärkt.

Helle Kleins bidrag, ”Vi förstod att en annan värld är möjlig”, som är den mest personliga av de tre inledande texterna, handlar, som man kan förstå av titeln, om internationalisten Olof Palme.

Olof Palmes egna bidrag i boken består av både tidigare i bokform utgivna texter och av sådant som tidigare inte har funnits tillgängligt i den formen. De är här och var en smula beskurna, men så vitt jag har kunnat kontrollera, innebär detta inte, att något oumbärligt har skurits bort. I ett avseende var den posthumt utgivna antologin ”PS Palme själv” (Tidens, 1996, redaktör Sven Ove Hansson) dock bättre: varje enskild palmetext hade där försetts med en ingress, som placerade in den i rätt miljö och sammanhang. I den nya boken finns bara uppgift om var texten publicerades eller talet hölls plus årtal och ibland även datum.

Texterna i urvalet har grupperats i fyra avsnitt, ”Socialisten och visionären”, ”Demokraten”, ”Solidaritetens banerförare” respektive ”Internationalisten”. Det fungerar i stort sett hyggligt, även om det naturligtvis här och var finns texter, som inte låter sig klassificeras så enkelt. Sålunda hamnar en av Olof Palmes starkaste internationella ställningstaganden, ”satans mördare” om fascisterna i Spanien, inte i det internationella avsnittet – men det är ju heller inte fel, att man hittar det i demokratiavsnittet.

Det här påminner oss om att Sverige på Palmes tid talade med en egen och tydlig stämma i världen. I det internationella avsnittet finns fler påminnelser: gävletalet 1965 om Vietnam, riksdagsanförandet 1974 om Mellanöstern och annat liknande. Det är inte lika lätt att i dagens svenska utrikespolitik hitta exempel på lika genomskådande analyser och lika skarpa ställningstaganden.

”Solidaritet utan gränser” är också en nyttig påminnelse om att Olof Palme och hans generationskamrater spelade en pionjärroll i frågor som miljö, jämställdhet och barnomsorg.

Men en lika viktig poäng med boken är, att den, framför allt i avsnitten ”Socialisten och visionären” och ”Demokraten”, för en nutida publik lyfter fram kärnan i socialdemokratisk ideologi. Hur ofta säger socialdemokratiska politiker i dag ”Jag är demokratisk socialist med stolthet och glädje”? Vilka talar i dag med lidelse om demokrati på arbetsplatserna? Vilka talar i dag om den gemensamma sektorns förnyelse – utan att ens för ett ögonblick förknippa denna med privatiseringar och konkurrensutsättning?

Några av texterna i boken berör mig, genom att de har personliga anknytningar.

1975 höll han ett anförande på temat demokrati och människovärde. Det skedde vid den partikongress, som antog ett mycket radikalt partiprogram. (Se mer under Till minnet av Olof Palme.) Anförandet börjar så här:

”Låt mig ta fram det allra mest centrala i vår åskådning, sådan vi söker formulera den i förslaget till nytt partiprogram.

Demokratin är för oss kärnan i socialismen. Vårt partiprogram handlar om demokrati.”

Roligt är det också att i ”Solidaritet utan gränser” hitta ett anförande 1985 i Rydöbruks Folkets hus, ”Att vara med och dela och bestämma”. Talet handlar om den demokratisering av arbetslivet, en reformistisk revolution, Olof Palme genomdrev under sin regeringstid. Titeln är hämtad från boken ”Död mans hand” av syndikalisten och arbetarförfattaren Folke Fridell, vars hem Palme hade passerat på väg till Rydöbruk.

Själv sålde jag och läste, när jag i unga år var FiB-ombud hemma i Juniskär, Folke Fridells roman på samma tema ”Tack för mig, grottekvarn”. Den gjorde mig slutgiltigt till socialist.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^