Olof Palme: Solidaritet utan gränser

28 februari 2006 13:19 | Politik | Kommentering avstängd

Statsvetaren Henry Petterson har, med stöd av arkivarien vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek Stellan Andersson, gett ut ett nytt urval av Olof Palmes tal och texter, ”Solidaritet utan gränser” (Atlas, 2006). Det är välkommet, särskilt som de äldre motsvarigheterna – se Till minnet av Olof Palme – inte längre finns tillgängliga i bokhandeln.

Boken inleds med tre texter om Olof Palme.

Författaren Majgull Axelsson skriver inkännande under rubriken ”Talarstolens vällusting” om Olof Palme som talare – inkännande för att hon själv har en bakgrund som informationssekreterare i regeringskansliet men också för att hon har den skönlitterära författarens förmåga att i korta belysningar fånga den magi (men också de tillkortakommanden), som utmärkte denne politiker, som gärna stod på scenen. (Jag minns för egen del vilket lysande stycke retorik Olof Palmes tacktal till Tage Erlander på partikongressen 1969 var, och jag var inte ensam om att tycka så: BLM-redaktören och författaren Lars Gustafsson, som jag kände från studenttiden i Uppsala, åt arbetslunch med mig för att få tillgång till texten för publicering i BLM.)

Gunnar Fredriksson sammanfattar, kort men ändå vältäckande, Olof Palmes gärning. Tyvärr finns, på sidan 29, tre felaktiga årtalsangivelser. Olof Palmes första val ägde rum 1970 (inte 1973). Hans andra val, det som ledde till lotteririksdagen, ägde rum 1973 (inte 1975). Och regeringen Palme återkom 1982 (inte 1983). Det här får ändå inte undanskymma, att Fredrikssons framställning i övrigt är utmärkt.

Helle Kleins bidrag, ”Vi förstod att en annan värld är möjlig”, som är den mest personliga av de tre inledande texterna, handlar, som man kan förstå av titeln, om internationalisten Olof Palme.

Olof Palmes egna bidrag i boken består av både tidigare i bokform utgivna texter och av sådant som tidigare inte har funnits tillgängligt i den formen. De är här och var en smula beskurna, men så vitt jag har kunnat kontrollera, innebär detta inte, att något oumbärligt har skurits bort. I ett avseende var den posthumt utgivna antologin ”PS Palme själv” (Tidens, 1996, redaktör Sven Ove Hansson) dock bättre: varje enskild palmetext hade där försetts med en ingress, som placerade in den i rätt miljö och sammanhang. I den nya boken finns bara uppgift om var texten publicerades eller talet hölls plus årtal och ibland även datum.

Texterna i urvalet har grupperats i fyra avsnitt, ”Socialisten och visionären”, ”Demokraten”, ”Solidaritetens banerförare” respektive ”Internationalisten”. Det fungerar i stort sett hyggligt, även om det naturligtvis här och var finns texter, som inte låter sig klassificeras så enkelt. Sålunda hamnar en av Olof Palmes starkaste internationella ställningstaganden, ”satans mördare” om fascisterna i Spanien, inte i det internationella avsnittet – men det är ju heller inte fel, att man hittar det i demokratiavsnittet.

Det här påminner oss om att Sverige på Palmes tid talade med en egen och tydlig stämma i världen. I det internationella avsnittet finns fler påminnelser: gävletalet 1965 om Vietnam, riksdagsanförandet 1974 om Mellanöstern och annat liknande. Det är inte lika lätt att i dagens svenska utrikespolitik hitta exempel på lika genomskådande analyser och lika skarpa ställningstaganden.

”Solidaritet utan gränser” är också en nyttig påminnelse om att Olof Palme och hans generationskamrater spelade en pionjärroll i frågor som miljö, jämställdhet och barnomsorg.

Men en lika viktig poäng med boken är, att den, framför allt i avsnitten ”Socialisten och visionären” och ”Demokraten”, för en nutida publik lyfter fram kärnan i socialdemokratisk ideologi. Hur ofta säger socialdemokratiska politiker i dag ”Jag är demokratisk socialist med stolthet och glädje”? Vilka talar i dag med lidelse om demokrati på arbetsplatserna? Vilka talar i dag om den gemensamma sektorns förnyelse – utan att ens för ett ögonblick förknippa denna med privatiseringar och konkurrensutsättning?

Några av texterna i boken berör mig, genom att de har personliga anknytningar.

1975 höll han ett anförande på temat demokrati och människovärde. Det skedde vid den partikongress, som antog ett mycket radikalt partiprogram. (Se mer under Till minnet av Olof Palme.) Anförandet börjar så här:

”Låt mig ta fram det allra mest centrala i vår åskådning, sådan vi söker formulera den i förslaget till nytt partiprogram.

Demokratin är för oss kärnan i socialismen. Vårt partiprogram handlar om demokrati.”

Roligt är det också att i ”Solidaritet utan gränser” hitta ett anförande 1985 i Rydöbruks Folkets hus, ”Att vara med och dela och bestämma”. Talet handlar om den demokratisering av arbetslivet, en reformistisk revolution, Olof Palme genomdrev under sin regeringstid. Titeln är hämtad från boken ”Död mans hand” av syndikalisten och arbetarförfattaren Folke Fridell, vars hem Palme hade passerat på väg till Rydöbruk.

Själv sålde jag och läste, när jag i unga år var FiB-ombud hemma i Juniskär, Folke Fridells roman på samma tema ”Tack för mig, grottekvarn”. Den gjorde mig slutgiltigt till socialist.