Det är förbannat mycket snö i sommarlandet
27 mars 2013 22:58 | Barnkultur, Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Serier, Trädgård, Ur dagboken | 11 kommentarerVi brukar alltid flytta ut till sommarhuset i Öregrund i veckan före påsk. Av flera skäl passade det oss bäst att göra det söndagen före påsk, och eftersom vi hade födelsedagskalas för barnbarnen Klara och Ella i lördags, packade vi dess förinnan, för min del i huvudsak i fredags.
Det är mycket som ska med: sommarkläder, strumpor och underkläder, högen av olästa böcker, lästa deckare för förvaring i deckarhyllorna i sommarhuset, travar med olyssnade skivor, alla krukväxterna, lådor med leksaker och böcker avsedda för barnbarnen, serietidningar och seriealbum för förvaring i sommarhuset, tidskrifter vi spar på årgångsvis – väska efter väska och kartong efter kartong fylls inför transporten. Vi har inte bil (ja, inte ens körkort), så två gånger per år – en gång före påsk för transporten ut till sommarhuset, en gång på hösten för hemtransporten till lägenheten igen – beställer vi en stor skåpbil från Öregrunds taxi för den här säsongsflyttningen. Vi har båda hjärtfel, så i bilbeställningen ingår att chauffören hjälper oss med allt bagage, dels att bära ner alla våra kollin en halvtrappa och lasta dem i bilen, dels lasta ur bagaget ur bilen och bära in det i stugan i Öregrund. Det här kostar självfallet en nätt summa pengar, men eftersom vi normalt inte har kostnad för bil, tycker vi, att det är väl använda pengar när det verkligen behövs. I övrigt åker vi buss mellan Öregrund och Uppsala – vi har köpt pensionärsårskort, som gäller både i länstrafiken och i lokaltrafiken inne i Uppsala.
Vid det här laget har vi en del känningar i Öregrund, och efter att ha gjort konsultationer om snöläget ber vi en person, som mot betalning gör en del jobb åt oss hjärtsvaga och orkeslösa, att skotta fram grinden och sen göra gången upp till huset gångbar.
Allt det här fungerar som det ska, och också inne i huset är allt som det ska. Vi har inte varit här sen relativt tidigt förra hösten – vi flyttade in till stan, när Birgitta hade fått tid på Akademiska för en relativt omfattande hjärtoperation. Den ändade i en ganska lång konvalescens, och också jag åkte för övrigt in på Ackis för en ganska omfattande hjärt/lungkontroll, som slutade i ändrad medicinering och fler mediciner.
Vi har vid det här laget fått hygglig ordning på allting före påsk – i dag klättrade jag upp på stegen upp till vinden och tog emot de resväskor och kartonger, samtliga nu tomma, Birgitta räckte till mig.
Vi har varit till vårt kära Konsum här i Öregrund och handlat också. Personalen där är våra vänner, och de har genast kommit fram och hälsat oss välkomna och frågat hur vi mår, och vi har berättat. Det här är fortsatt Öregrunds bästa och mest framgångsrika livsmedelsbutik, och det har förstås med varuutbudet att göra – jag har redan köpt hem och serverat rökta laxfenor, och i dag kokade jag fisksoppa på öregrundstorsk – men framför allt tror jag att det har att göra med att personalen inte bara är kunnig utan också personligt trevlig.
FiB Kulturfront tar sig
21 mars 2013 11:27 | Media, Politik, Prosa & lyrik, Resor | Kommentering avstängdFiB Kulturfronts senaste nummer (3 2013) innebär en uppryckning. Det första jag slås av, när jag bläddrar igenom den aktuella utgåvan, är det avsevärt snyggare omslaget, och även i andra fall, som i porträttet av den Ivar Lo-prisade Kjell Eriksson och i Torbjörn Westers reportage från Kirgizistan, har bilderna utnyttjats till sidytans fulla bredd. Jag kollar i redaktionsrutan och finner att tidningen har bytt layoutare – den ansvarige nu heter Björn Folke Johansson. Fast han har mycket kvar att göra. FiB Kulturfront ser ännu knappast ut som en modern månadstidning.
Intervjun med Kjell Eriksson är även innehållsligt välgjord och intressant, Den är gjord av Kjersti Bosdotter, som dessutom bidrar med en artikel från och om Umeå, kulturhuvudstad 2014.
En av bokrecensionerna, signerad Tom Carlson, ges större utrymme och blir intressant inte bara på grund av detta – jag tycke den ger en bra bild av Ove Allansson, som jag själv uppskattande recenserade och publicerade flera noveller av under min tid som tidskritsredaktör,
Rätt så road blir jag också av Hans Isakssons mediakrönika, som hadnlar om Hasse & Tage, Falstaff Fakir och en del annat lundensiskt.
Också Peo Österholms irakartiklar är läsvärda, men det här materialet plus de av mig tidigare (med gillande) omnämnda artiklarna om Kirgizistan samt kortavdelningen Jorden Runt (om israelbojkott, drönare med mera) bidrar till att man inte upplever FiB Kulturfront som en ”veckotidning”, inte ens som en alternativ sådan, utan mer som en politisk tidskrift.
Den ringa upplagan – på Google hittar jag en okontrollerad uppgift om att upplagan i dag ligger på 2.500 exemplar – gör det dock inte särskilt troligt, att FiB Kulturfront med sitt upplysningsarbete på det nämnda området skulle nå ut till några andra än de redan kunniga och frälsta.
Att skriva om anständiga och intressanta turistmål vore kanske inte bara att bredda perspektivet utan också skaran av läsare?
Och fortfarande tycker jag att en tidskrift som är ett slags förvaltare av traditionerna från gamla Folket i Bild borde publicera kvalitativt bra noveller och lyrik.
Samtidigt förstår jag redaktionens dilemma. Med blott 2.500 exemplar i upplaga kan det ju inte finnas mycket till resurser till att betala det jag skulle vilja se i FiB Kulturfront.
Vi (1913-2013) fyller 100 – ros och lite ris
19 mars 2013 21:42 | Barnkultur, Mat & dryck, Media, Prosa & lyrik | 3 kommentarerDen 20 mars för 100 år sen kom det allra första numret av kooperationens tidskrift Vi eller rättare sagt Konsumentbladet, som den hette i början.
I eller i närheten av lilla Juniskär, där jag växte upp under 1940- och 1950-talen, fanns det inget Konsum, och följaktligen dröjde det ett tag innan jag kom i kontakt med konsumentkooperationens Vi. Det skedde någon gång under läroverkstiden på 1950-talet – jag fick syn på tidningen i kiosken i busstationen i Sundsvall och köpte ett provexemplar. Under gymnasietiden köpte jag lösnummer av Vi regelbundet, och när jag i slutet av 1950-talet flyttade till Uppsala för studier, blev jag konsummedlem och fick hem Vi med posten.
Hade Vi inte övergått till att bli månadstidning, hade jag gärna skrivit att Vi är Sveriges bästa veckotidning.
Innehållsligt har det väl gått lite upp och ner genom åren, men när det gäller layout och bilder har tidningen i dag knappast någon konkurrent att tala om i sin genre. Fototraditionen har Vi för övrigt länge vårdat, under en period till och med i en bild-Vi- edition. Foton ur arkivet ger i det aktuella jubileumsnumret en bild av den reportagemässiga vidden och den konstnärliga kvalitén i det Vis fotografer genom åren har fångat i kameraögat.
På två punkter, båda belysta i jubileumsnumret, finns det dock anledning att påminna om att Vi, hur elegant den än är i dag, i vissa avseenden var bättre förr.
För det första har jag en känsla av att Vi, förr en frestare för oss som gillar mat, inte minst vällagad vardagsmat, var en oumbärlig källa för tips och recept. Riktigt så är det nog inte i dag.
För det andra – och det sörjer jag ännu mer – hittar man aldrig numera regelbundet några skönlitterära inslag i Vi.
De förnämliga skönlitterära inslagen – novellerna, lyriken, även följetonger för barn – var ju förr ett kännemärke för Vi, och det framgår också med all önskvärd tydlighet av den här jubileumskavalkaden. Då tänker jag ändå inte främst på det som är reportagebetonat, sådant som Lubbe Nordströms rapporter om Lort-Sverige eller Jan Fridegårds, Moa Martinsons och Ivar Lo-Johanssons texter om statarna. Men i den här tidningen publicerades också noveller, lyrik och berättelser för barn och ungdomar av till exempel Karin Boye, Nils Ferlin, Evert Taube, Astrid Lindgren, Lars Ahlin, Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren, Werner Aspenström, Harry Martinson…
Men för det skönlitterära finns i dag Vi läser, invänder någon kanske då.
Jaha, men var finns novellerna och dikterna i den?
Visit på bokrean
7 mars 2013 14:54 | Barnkultur, Deckare, Film, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 20 kommentarerVi har redan så många böcker att fler är svåra att härbärgera, men bokrean lockar som alltid. Så tidigare i veckan gjorde jag en räd på Akademibokhandeln/Lundeq och fyllde en jättelik axelväska med böcker. Dess förinnan hade personalen, som känner mig, ilat fram med en vagn åt mig att stapla alla böckerna på.
Ändå köper jag inte så mycket åt mig själv numera – jag har till exempel undan för undan byggt upp ett rätt så omfattande klassikerbibliotek, och både Birgitta och jag köper kontinuerligt intressanta nya böcker, bland annat till varandras födelsedagar och i julklapp. Vi är en ständigt läsande familj.
Men några nytillskott blev det ändå: Roberto Bolaños ”Amulett”, Horace Engdahls ”Cigaretten efteråt”, Göran Greiders ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället”, Isabel Allendes ”Zarités frihet” och så ytterlgiare en Michael Connelly-deckare.
Akademibokhandeln/Lundeq har en filmavdelning också, så jag fyllde på även förrådet av DVD-filmer: Kristina Lindströms och Maud Nycanders färska ”Palme”, Woody Allens ”Förälskad i Rom” och Robert Weides Woody Allen-dokumentär ”Manhattan, Movies & Me”, Stanley Kubricks ”Classic Collection” (”Ärans väg”, ”Spelet är förlorat” och ”Killer’s Kiss”). David och Stéphanie Foenkinos’ ”Nathalie” och så en film jag har blivit tipsad om av en bloggbekant, Michel Hazanavicius’ – efternamnet skvallrar om litauiskt påbrå – stumfilmscover ”The Artist”.
Klara har snart födelsedag, så till henne köpte jag Sven Nordqvists ”Minus och stora världen” om ”Mumins mystiska pysselbok”.
Och då måste ju brorsan Viggo få något också, så till honom köpte jag Dan Höjers ”Spökhistorier” med medföljande CD-skiva plus Bertil Almqvists klassiker ”Barna Hedenhös i världsrymden”.
Men den jag köpte allra mest åt är lilla Ella, som ju fyller ett år om ett tag. Hon kommer naturligtvis inte att kunna läsa på länge än, men det kommer inte att dröja så länge till dess att hon kommer att vilja få småbarnsböcker lästa för sig. Och så är hon det av barnbarnen, som ännu inte har något eget bokförråd att tala om, och jag hör, som ni förstår, till dem som anser att barn ska växa upp bland böcker.
Och nu råkade det vara så att det på årets bokrea till ganska humant pris fanns att köpa en mängd klassiker i nytryck, böcker som borde finnas i varje barnkammare Så jag köpte inte bara bild/visboken ”Lille Katt” av Astrid Lindgren utan också några Lindgren-klassiker som hon kommer att ha glädje av när hon blir lite större: ”Ingen rövare finns i skogen”, ”Emil och Ida i Lönneberga” och ”Madicken och Lisabet på Junibacken”. Lennart Hellsings ”Summa summarum” och ”Bananbok”, Inger och Lasse Sandbergs ”Var är lilla Annas hund?”, Åke Löfgrens ”Historien om någon”, Alf Prøysens ”Göta Petter, sa teskedsgumman” och Barbro Lindgrens ”Nöff nöff Benny” är också självklara i en välutrustad barnkammare. Och ur senare års barnboksutgivning plockade jag ut Pija Lindenbaums ”Gittan och älgbrorsorna” och Catarina Kruusvals ”Ellens bok” samt även Lena Anderssons visbok med bilder ”Lilla Kotten sjunger”.
Det här blev tungt, men böcker är något jag gärna bär.
Bokpool i stället för bokbål
1 mars 2013 13:09 | Deckare, I skottgluggen, Politik, Prosa & lyrik | 17 kommentarerI en huvudledare i Dagens Nyheter 1 mars 2013 läser jag om bibliotekens fortgående utrensningar, som ibland genomförs på så sätt att man eldar upp äldre och sällan lånade böcker.
Målet för detta är inte, som i Ray Bradburys ”Fahrenheit 451”, att utplåna alla böcker utan att bereda plats i hyllorna för nya.
Det låter ju i förstone rimligt, men när det sen visar sig, att det bland de utrensade och brända böckerna i Backe, Strömsunds kommun, finns verk av nobelpristagare som Ernest Hemingway och Isaac Bashevis Singer, känner man sig som bokälskare mycket sorgsen. Dessutom är det kulturarv biblioteken är satta att förvalta betydligt bredare än så.
Ett problem i sammanhanget är att nyutgivningen – i klassikerserier eller i pocket – av äldre litteratur är mycket mindre i dag än den var, säg, på sextiotalet. Äldre arbetarförfattare, för att ta en helt annan genre, masspridda i till exempel FiBs folkbokserie under 1950-talet, återutges i dag i ganska liten utsträckning. Exemplen kunde mångfaldigas.
Folkbiblioteken har ett bildningsuppdrag som inte begränsar sig till det de kommersiella förlagen behagar nyutge, och här finns kärnan till det problem vi diskuterar. Biblioteken har ett begränsat hyllutrymme till sitt förfogande och kan naturligtvis inte härbärgera hur många böcker som helst, men den nödvändiga förnyelsen av bokbeståndet riskerar genom den process jag ovan har beskrivit, vare sig denna tar sig uttryck i bokbål eller gåvor eller utförsäljning, att gradvis utarma boksbeståndet.
Därför har jag ett förslag, som bättre rimmar med bibliotekens folkbildningsmål:
Rensa bara ut böcker som är mycket slitna eller skadade, dessutom också böcker som finns i nyutgåvor och alltså kan ersättas av dessa. Övriga sällan utlånade böcker deponeras i ett kommunalt bokförråd till exempel i en rymlig källarlokal med kompakthyllor.
Men ska detta ha någon annan motivering än den sentimentala, måste de här böckerna också göras tillgängliga. Inte alla på en gång – det går ju inte. Men inrätta i varje bibliotek åtminstone en sektion för böcker ur den här sällanlånsdepån – ett omväxlande urval men ibland med fokus på en bestämd äldre författare vars verk är värda att lyfta fram, ibland med fokus på en bestämd tidsepok, ibland med fokus på ett bestämt tema (arbetarförfattare, äldre kvinnliga författare, deckarförfattare från förr och liknande).
Äldre litteratur går att få att leva igen, inte bara genom förlagens alltför nyckfulla och sparsamma nyutgivning.
Håkan Östlundh går över till att skriva underhållningslitteratur
25 februari 2013 17:23 | Deckare, Prosa & lyrik | Kommentering avstängdJag gillade Håkan Östlundhs deckare i hans sommarmiljö, Gotland.
Med ”Jag ska fånga en ängel” (2010) byter han miljö, till Sollentuna (och en smula Stockholm) men också genre: boken handlar i och för sig delvis om ett kriminalfall, men den kallas på omslaget roman. Tyvärr är ”Jag ska fånga en ängel” mest en underhållningsroman, och följaktligen har han nu också sökt sig till ett passande förlag, Forum.
Dess kriminalhistoria, med våld av unga mot andra unga, lyckas aldrig riktigt fånga min uppmärksamhet, och dess kärlekshistoria mellan polisen, frånskild, och en förläggare, gift, gör mig trots sina erotiska detaljer inte det minsta upphetsad. Så det har tagit en fullkomligt osannolik tid för mig att läsa ut den boken.
In i det sista hoppades jag hitta något försonande med den här historien. Men alla sådana förhoppningar kom på skam. I det här fallet hjälper det inte, att språket är välvårdat och att Östlundh strör in välvalda miljödetaljer i storyn. Det är själva storyn som inte håller.
Last chorus: Viveka Heyman
7 februari 2013 11:18 | Politik, Prosa & lyrik | 13 kommentarerI dagens Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet finns en dödsannons för Viveka Heyman.
Viveka Heyman, född den 27 oktober 1919, död den 5 februari 2013, dog alltså vid 93 års ålder, och eftersom tyngdpunkten i hennes kulturgärning vid det här laget ligger årtionden tillbaka i tiden, är det väl få – i vart fall alltför få – i de yngre generationerna som minns henne.
Själv kom jag under min gymnasietid på 1950-talet att läsa henne i den syndikalistiska Arbetaren, där hon skrev kulturartiklar från 1946 och framåt. Jag minns henne för hennes eleganta stilkonst och politiska medvetande.
När jag från 1960 och framåt var aktiv, bland annat ordförande, i den socialdemokratiska föreningen Laboremus, upptäckte jag, att också Viveka Heyman hade varit aktiv i den här föreningen – hon var vice ordförande i Laboremus 1941-1942.
Begravningsannonsen över Viveka Heyman har som symbol davidsstjärnan, och begravningen äger rum på en judisk kyrkogård. Jag påminns i det här sammanhanget om Ola Larsmos grävande i det så kallade Bollhusmötet 1939, där han bland annat lyfter fram Laboremus’ mycket hedersamma roll i uppgörelsen i studentvärlden om tillstånd för ett antal judiska läkare att lämna Nazityskland för Sverige.
Viveka Heyman kom för övrigt senare att under långa perioder bo i Israel. Jag kände henne inte – träffade henne aldrig – så jag vet inte hur hon såg på det moderna Israel och dess expansiva förhållande till sina arabiska grannar, men jag har mycket stor respekt för hennes insatser för att levandegöra bärande delar av judisk kultur för oss här uppe i höga nord.
Viveka Heyman var klassiskt bildad och gav bland annat ut böcker om antik grekisk och romersk litteratur. Men framför allt gjorde hon under sextiotalet en enastående insats genom att till svenska – en både korrekt och poetisk svenska – för Bibelkommissionens räkning nyövesätta ”Höga visan”, ”Predikaren”, ”Jobs bok” och ”Ordspråksboken”. Senare gav hon också ut ett par volymer med egna tolkningar av profeterna i Gamla testamentet. Jag har alla de här böckerna, och det är en njutning även för mig som själv inte är religiös att läsa dem.
I dödsannonsen finns följande rader ur ”Höga visan”, tolkade av hennes egen hand:
Min vän har gått ner i sin lund
till sina välluktsängar
att gå i vall bland hindarna
och plocka vallmo
En estetiker som utmande det politiserade sovjetsamhället
6 februari 2013 16:25 | Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängdI Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1977 (27 januari) publicerade jag följande:
Brodskij på svenska
I FiBs lyrikklubbs Lilla serien har Werner och Anna Aspenström gett ut ett urval av Josif Brodskijs dikter, ”Oas i öknen” (Tiden, 1976).
Det är svårt att förstå varför Brodskijs dikter har lett till konflikter med sovjetsamhället, till rättegång, till fem års förvisning till ett läger utanför Arkangelsk och slutligen, i praktiken, landsförvisning. Bara några få av de i boken publicerade diktena har en direkt social udd; ”Monumentet” är ett exempel. Att ett samhälle inte anser sig kunna acceptera metafysiska, ”antimaterialistiska” eller vad man nu väljer att kalla det, dikter säger mer om samhället än om diktaren.
Inledningens dialog mellan domaren och Brodskij gör, bara den, boken värd att ha.
* * *
Så långt min recension.
Jag vill här ge ett exempel på att Brodskijs poesi oftare var estetisk, meditativ och reflekterande än politisk:
Om kvällen
Snö hade silat in genom det otäta taket
och mjukpudrat höet.
När jag bäddade åt mig
flög en liten fjäril upp.
Lilla fjäril, lilla fjäril!
Gömd på höskullen
uppsköt den sin död
en vinter till.
Den levde för att se
hur lampan rykte
och stockväggarna skimrade
i ljuset.
När jag lyfte upp den
såg jag mjölet på vingrna
tydligare än lågan,
tydligare än min egen handflata.
Alldeles ensamma är vi
i kvällsdunklet,
mina fingrar varma
som junidagar.
(1965)
1987 tilldelades Brodskij nobelpriset i litteratur.
Folklig kultur
5 februari 2013 12:49 | Politik, Prosa & lyrik | 7 kommentarerI sjuttiotalets Sverige kom, som en reaktion mot urbaniseringen och avfolkningen av landsbygden, en mäktig grön våg. Politiskt exploaterades den av det dåtida Centerpartiet, som under Thorbjörn Fälldins ledning ett slag nådde astronomiska höjder – det kan vara på sin plats att påminna om det nu, när samma parti går under benämningen Stureplanscentern.
Fast vurmen för det folkliga fanns under den här perioden verkligen inte bara hos det före detta Bondeförbundet. Också det kinainspirerade SKP, Sveriges kommunistiska parti, vurmade för ”folkets kultur”.
Gröna vågen hade faktiskt sina goda sidor. Bland annat ökade, generellt, intresset för fenomen som folkmusik och folkdans.
Och för folkligt berättande och dikt på dialekt.
Ett exempel på det senare är Birger Normans dikter på ångermanländska; jag ber där att få hänvisa till vad jag har skrivit ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik.
Hans dikter på ångermanländska gavs ut av ett mycket alert regionalt förlag, CEWE/POOL, som också gav ut en rad andra böcker med förankring i lokalt kulturskapande och skrivna på dialekt.
I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1977 (13 januari) skrev jag om ett par sådana böcker, utgivna 1976:
Vårt hemlands vilda tungomål
Jag har vuxit upp i Juniskär, Njurunda, utanför Sundsvall. Några av min barndoms somrar tillbragte jag i Berghamn på Ångermanlands höga kust. Lumpen har jag förstås gjort i Sollefteå.
Ändå måste jag erkänna, att jag ibland har svårt att klara språket i Rune M Lindgrens antologi ”De’ gror – de väx – å bonn går å gnol” med landsmålsdiktning från Norrbotten, Ångermanland, Härjedalen, Hälsingland, Jämtland och Medelpad.
Säkert är jag ett offer för den rikssvenska kulturimperialismen.
För att inte avskräcka någon vill jag genast citera ett par dikter ur boken. Den inleds med Helmer Grundströms ”Langt nol i väla”:
Langt bort i helvitta,
langt nol i vála,
dra jag mitt dragspel
för várken i själa.
Báljen ä sprócken.
Å sprócken ä själa.
Lang nol i helvitta.
Lang bort i vála.
Boken har en stor spännvidd. Här finns J R Sundström (han med Janne Vängman) och Delsbostintan. Men här finns också en modern visdiktare som Ewert Ljusberg från Hede i Härjedalen. Den senare har skrivit följande elegi över en svårartad julafton:
Huvva för en julaftan
ô huvva för en jul.
Huvva för en julaftan
ô huvva för en jul.
Ongan sket i vôffeljönne,
i vöffeljönne,
ô klämd åt.
Jag antar att det inte är riktigt det här som SKP menar med ”folkets kultur”.
Även Birger Norman medverkar i den här boken. Dessutom utkommer han med egna dikter på ångermanländska, ”Utanikring”. ”Det är dikter på ett språk jag hörde som barn. Hemma och på sågbacken. Närmare bestämt den ångermanländska som var i bruk mellan sydsidan av Skuleberget och Härnösand, mellan övre ådalarna och fjällskogen kring Risnäset”, skriver han i förordet. Det är ”ett språk närmare tungan än riksspråk och skrivspråk”. Han tror att det är ett utrycksfullare språk, därför att det är mindre nött.
Vare med det hur som helst. Men nog har Birger Norman åstadkommit dikter på ångermanländska som går rakt in i hjärtat; här ”Februari” som är lagom kort att citera:
Dimma driv.
Gråväre.
Blötmyrstråna.
Snön klabbe.
Kråka håse
däri risgrana.
Långt
tell vårdan.
Utgivare är Norrländska författarsällskapet under förlagsnamnet CEWE/POOL. Tyvärr har böckena fått en utstyrsel som för tankarna till ”Grönvåga” för att tala Normans språk. (”Å bortpå gammsåga ha dä vûrte miljö, höre ja dom säg. Ja, dä ä myttje.”)
Vårt vapen heter solidaritet – öppnandet av Socialdemokraternas 26e kongress i Folkets hus, Stockholm, den 27 september 1975
2 februari 2013 10:02 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | 24 kommentarerI Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1975 (28 oktober) fanns följande text om en då alldeles nyutkommen LP-skiva:
Kongressöppningen finns på skiva!
Den fina öppningen av partikongressen har nu kommit ut på skiva. Till glädje för oss som var med och vill minnas och för dem som gärna vill höra hur det verkligen var.
Skivan heter ”Vårt vapen heter solidaritet” (Socialdemokraterna SAP 27975, 1975). Den kostar 25 kronor.
Det är första gången någonsin som ett avsnitt från en socialdemokratisk partikongress har getts ut på skiva. Alltså ett unikt tillfälle.
Skivan innehåller utdrag ur Olof Palmes hälsningstal, arbetarsånger med Röda röster och Nya gesällerna samt unison sång av ”Arbetets söner”, ”Vi bygger landet” och ”Internationalen”. Bernt Rosengren har skrivit de monologer och dialoger som finns på skivan, bland annat ”Katten, trädet och brnet”. Den läses av tioåriga Marie Wallin, Enskede.
Skivan, som ligger i ett rött vackert omslag helt täckt av fanor, kan gärna användas vid mötesöppningar.
”Vårt vapen heter solidaritet” är producerd av Brevskolan för Socialdemokaterna. Den kan mot postförskott rekvireras från den lokala partiorganisationen elle från Socialdemokraterna, 105 60 Stockholm.
* * *
Så långt den dåtida texten i AiP, som i dag naturligtvis är helt irrelevant både när det gäller prisuppgift och beställningsmöjligheter.
Men den vore sannerligen värd att återutge på CD, faktiskt inte bara för att den innehåller ett tal av den nu genom flera långfilmer åter högaktuelle Olof Palme.
Den innehåller tre av arbetarrörelsens mest centrala sånger, sjungna unisont och mäktigt av en hel kongress. Det är skam, det är fläck på arbetarrörelsens baner, att de här sångerna – och ett antal till – i dag inte finns på skiva i bra inspelningar. Gärna också Thorstein Bergmans ”Alla tillsammans”, som upphovsmannen själv gjorde solo inför kongresen.
Och sången och musiken på den här skivan låter verkligen inte mossigt! Till det bidrar inte bara Röda röster och Nya gesällerna som sjunger utan också Arne Domnerus’ sextett som står för musiken.
Och så finns där en hel rad sånger och texter signerade Bernt Rosengren, ett stycke arbetarrörelsekultur från sjuttitalet värd att bevara:
Katten, trädet och barnet
Text: Bent Rosengren, 1975
Musik: Tor Bergner, 1975
Man kan inte äga en katt
(Det finns de som tror att man kan)
Man kan inte äga ett träd
(Det finns de som tror att man kan)
Man kan inte äga ett barn
(Det finns de som tror att man kan)
Detta är mycket viktigt att veta
om kattor, om träd och om barn.
Ditt eget ansvar
Text: Bernt Rosengren, 1975
Passivitet
är också en handling
Det enda borgarna begär och behöver
är att arbetarna struntar i politiken
Därför är dina egna handlingar
så viktiga
Det vardagliga organisationsarbetet
så väsentligt
Orden du säger – ur din egen erfarenhet –
så betydelsefulla
Det gäller sannerligen inte bara
regeringsmakt eller inte.
Det gäller något mycket större:
Ditt eget ansvar
för vår gemensamma framtid.
Vi har något att försvara:
den enorma möjlighetsrikedom
som innesluts i ordet och begreppet
solidaritet!
Deltar oundvikligen
Text: Bernt Rosengren, 1975
Musik: Göran Blomquist, 1975
Bara genom att blunda
kan vi tro att fred råder
och att frihet finns
Bara genom att inte blunda
kan vi se till att fred
kommer att råda och
att frihet
kommer att finnas.
Det finns en nödvändig sorts
galenskap: att tro att just du
kan förändra världen
Galenskap som gränsar
till genialitet
och samtidigt är den enklaste
vardagsklokhet:
Du kan det och du gör det
tillsammans med andra
Bara genom att blunda
kan vi tro att fred råder
och att frihet finns
Bara genom att inte blunda
kan vi se till att fred
kommer att råda och
att frihet
kommer att finnas.
”Bara genom att inte blunda” kom också att ingå i två diktantologier, som utgavs i samband med ett par senare val: dels ”Bara genom att inte blunda…” (redaktör Bernt Rosengren, Tidens förlag tillsammsn med Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening i Stockholm och Arbetarrörelsens fredsforum, 1982), dels”Alla tillsammans” (redaktörer Lennart Svensson och Ulf Bergengren, Socialdemokraterna i samarbete med Kulturarbetarnas socialdemokratiska föreningar, 1988).
Vårt vapen heter solidaritet
Text: Bernt Rosengren, 1973
Musik: Georg Riedel, 1973
Jämlikhet är frihet
och ingenting annat
Jämlikhet är frihet
och den får man kämpa för
Framtiden formar vi tillsammans!
Tätare går nu våra led
I denna kamp
för frihet, jämlikhet
och trygghet
heter vårt främsta vapen – Solidaritet
Och därför ska vi segra, vi ger aldrig aldrig upp
för vårt vapen heter Solidaritet!
Ingen frihet för de många
utan jämlikhet
Ingen jämlikhet utan frihet finns!
Det vet vi och vårt vapen, ja det heter
helt enkelt Solidaritet.
Och därför ska vi segra, vi ger aldrig aldrig upp
för vårt vapen heter Solidaritet!
att förlora av slöhet är att svika
dom som tidigare slagits för vår sak.
Nej, vi glömmer inte dom som nu är borta
men som kämpade för oss en gång, helt nyss.
Och därför ska vi segre, vi ger aldrig aldrig upp
för vårt vapen heter Solidaritet!
Den här sången skrevs ursprungligen för Bernt Rosengrens och Svante Foersters pjäs ”Sprängpunkten” i 1973 års valrörelse.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^