Sommar i P1 med Sarah Dawn Finer

Sarah Dawn Finer, född 1981 och med brittisk far – jag känner till honom som skribent – och amerikansk mor, tillhör en uppenbart musikalisk familj; jag har sett hennes bror Rennie Mirro på en av Stockholms privatteatrar. Hon har gjort sig bemärkt (på två olika sätt) i den svenska Melodifestivalen, men för egen del har jag inte lyssnat särskilt mycket på det hon har spelat in på skiva. Nästa år får jag chansen att se henne i rollen som Sally Bowles i Uppsala stadsteaters uppsättning av ”Cabaret”.

I sitt Sommar-program i dag ansträngde sig Sarah Dawn Finer att ge en mer fullständig bild av sig själv: tidiga – alltför tidiga – försök att få bekräftelse med hjälp av killar, svårigheter att greppa när det gällde röstomfånget, tendenser till upphetsning som också håller en vaken – och så enskildheter som kampen mot kroppens protestsignaler i samband med en föreställning och, inte minst, historien om Art Garfunkels katastrofala försök till ett framträdande i Sverige.

Lite spretigt, men ändå ganska intressant.

Hennes musikval var som väntat blandat – Sylvain, Gershwin, Bob Dylan, Eva Dahlgren – men innehöll också egen sång, alltså inte på platta.

Sommar i P1 med Peter Wolodarski

Peter Wolodarski, vid unga år bland annat chef för ledarredaktionen på liberala Dagens Nyheter, numera, fortfarande rekordung, chefredaktör för tidningen, hör inte till mina politiska meningsfränder, även om han i sitt Sommar-program i dag bekände, att han under en studietid i USA något hade modifierat sina tidigre mer ultraliberala åsikter.

Icke desto mindre gillade jag hans sommarprogram, därför att han på ett föredömligt sätt berättade om vad som hade format hans åsiktsvärld. För egen del tror jag att människor som har så lätt för sig som han lockas att tro att också den övriga mänskligheten borde komma till samma slutsatser som han, åtminstone om de ansträngde sig lite mer.

På ett sådant bananskal halkade Wolodarski själv mellan framgångarna – samtidigt verkar han till att börja med ha blundat för eller varit märkligt omedveten om det hans egen familj, polska judar, hade råkat ut för, både under den tyska ockupationen och senare, under kommunisttiden, i polsk regi. Om allt detta och om hur han själv, genom händelser här i Sverige, medvetandegjordes om judarnas utsatthet berättde han rakt och intressant.

Jag gillade hans sommarprogram, också en stor del av den musik han spelade, allt från Monica Zetterlund till Ulf Lundell, men kanske allra mest en låt jag ska nämna namnet på när listan över spelade låtar äntligen kommer upp på SvTs hemsida. (Nu har i stället en av mina trogna läsare, Lasse Hallenfur, hittat den här låten åt mig: ”Deep River Blues” med Doc Watson.)

Sommar i P1 med Katarina Gospic

Katarina Gospic är, åtminstone med mina mått, relativt ung men har hunnit med att inte bara doktorera i medicin utan också starta eget företag. Hon är uppvuxen i Sverige men har familjerötter i Kroatien och är därmed också ett av många exempel på att olika invandrar- och flyktinggrupper har bidragit till att utveckla Sverige.

Kanske övertolkade jag henne, men jag tyckte att det i hennes attityd till livet och inte minst medmänniskorna fanns ett lite intelligensaristokratiskt drag. Fast kanske är det alltför lätt för en så begåvad och rationell person som hon att fatta rationella beslut, jämfört med alla dem som fungerar mer irrationellt och känslomässigt. Och framför allt blir demokratin något annat än just demokrati, om just de smarta och välutrustade ges ett slags tolkningsföreträde. Fast det senare är kanske en övertolkning från min sida – hon är ju hjärnforskare, varken moralfilosof eller politiker.

Musiken, med inslag som ”Hotel California” och ”Over the Rainbow”, innehöll en del som är välbekant för mig – men också annat som jag inte är lika förtrogen med. Som det ska vara, alltså.

Sommar i P1 med Lasse Kronër

Det märktes att dagens Sommar-program var gjort av en rutinerad programledare. Lasse Kronér berättade om sin väg från ett göteborgskt arbetarhem till kontakten med Triple & Touch, det som skulle leda till hans eget genombrott.

Om sin egen stapplande väg in i musikens värld berättade han befriande chosefritt, medgav också den skräck som fyllde honom när han fortfarande var scenovan. Och så kryddade han den här berättelsen om den krokiga vägen till framgång med några ganska dramatiska historier, dels om hur han greps av polis i Paris och bland annat fick strängarna på sin gitarr avskurna, dels om hur han senare, på tåget hem, fick ett par reskamrater, som fick den svenska polisen att tro att han var knarksmugglare.

Också musikaliskt vittnade det här sommarprogrmmet om att det hade gjorts av en musikalisk person och en skicklig programmakare. Musikinslagen var gjorda av kända artister som Evert Taube, Mikael Wiehe, Bob Dylan och Simon and Garfunkel, men i musikdelen hittade man också Ola Magnell, Jackson Browne och Tage Danielsson-monologen om sannolikhet, som ju handlar om kärnkraftens farlighet.

Sommar i P1 med Liv Strömquist

Som serieskapare – jag har regelbundet läst henne, också recenserat ett av henens album här på bloggen; se Kulturspegeln, Serier – är Liv Strömquist på många sätt, främst politiskt, en själsfrände till mig. Tekniskt har jag invändningen att det blir väldigt mycket text i hennes serier; teckingarna känns mer som illustrationer, främst personillustrationer. Ta en titt i allra senaste Galago, så förstår ni vad jag menar.

Också i sitt sommarprat i dag drogs hon lite för mycket till observatörs- och analytikerrollen. Hennes huvudtema var mens, ett ämne som kanske inte det här programmets lyssnare i hängmattan riktigt väntar sig, och så länge hon höll sig till rent personliga upplevelser, som katastrofen i ett klassrum i yngre år, kändes det här som något självupplevet, värt att berätta om – men sen blev det lite för mycket av föreläsning och läsfrukter.

All musik som hon spelade var inte min, men åtminstone två låtar är höjdare även i min värld: Ulla Sjöbloms insjungning av Sonja Åkessons och Gunnr Edadners ”Den ensamma mamman i traversen” och Nina Simones ”Backlash Blues”.

Sommar i P1 med Maja Ivarsson

Jag är inte närmare bekant med Maja Ivarsson och The Sounds – det har kanske att göra med skillnaden i ålder: hon är 33 och jag 76 – men jag lyssnade med stort intresse på hennes Sommar i P1 i dag.

Hon berättade öppenhjärtigt om drogmissbruk och missanpassning och att hon utsattes för våldtäkt, även om att det – trots höga betyg – höll på att gå käpprätt åt helvete med skolgången i gymmnasiet, något också om vad det var som fick henne att komma på fötter. Ändå saknade jag kanske ett försök till sammanhängande analys av vaför livet blev som det blev. Lite abrupt undslapp det henne vid ett tillfälle att hon såg sig som socialist, men i så fall är hon mer av en känslans och intuitionens socialist än jag, som jagar rationalistiska skäl till allt. Det verkade också finnas en stor portion intuition i hennes deklaration i mycket ringa ålder, att hon ville bli något slags rockstjärna.

Hon deklarerade inledningsvis att hon i sitt sommarprogram ville spela musik som låg lite vid sidan av allfarvägarna. Det senare gällde kanske ändå inte Prince, Mauro Scocco, Leonard Cohen och Mick Jaggers och Keith Richards’ ”Beast of Burden”, men jag lyssnade på det så väl som på det för mig mer okända med stor behållning. Ett extra plus för ett intressant och hörvärt och inte minst rytmiskt/gungigt musikurval!

Sommar i P1 med Jonas Gardell

Jag hade bespetsat mig på ett mycket bra startprogram i årets ”Sommar”-serie i P1 – det kan man förvänta sig av Jonas Gardell – men jag måste bekänna att jag blev åtminstone lite besviken.

Fast det började mycket bra, med ett lätt komiskt möte med Astrid Lindgren och så ”Idas sommarvisa” som musikinslag.

Men sen kändes det, från ”Copacabana” med Jean Banan och framåt, som att Jonas Gardells känsla för musik inte riktigt står i paritet med hans känsla för ord.

Gardells sommarprat kretsade rätt mycket kring det en Povel Ramel-låt han spelade ger uttryck för: ”Livet är ett helvete”, ett kanske inte helt adekvat budskap till alla dem som lyssnar i hängmattan.

Naturligtvis har det Gardell skildrade hänt, men till exempel historien om mötet med den kända skådespelerskan Meryl Streep gjorde åtminstone mig mer beklämd än road.

Över huvud innehöll det här sommarprogrammet mer om livets brutalitet än om dess lättsamheter. Fast naturligtvis kände jag starkt med Jonas Gardell, när han berättade om sin och systerns möte efter många år med den från deras mamma frånskilda pappan, det möte som visade sig bara ha syftet att tillskansa sig en målning.

Melodikrysset nummer 25 2013

För mig blev det en lite ovanlig midsommarafton, eftersom Birgitta och jag började med att, åtminstone över dagen, lämna Öregrund. Skälet var att Birgittas systerdotter Anna-Karin hade förlagt sitt 50-årsfirande till just midsommarafton, så vi åkte följaktligen till Upplands Väsby. Och eftersom vädret var ljuvligt, kunde firandet förläggas till ett trädgårdsbord. Vi, våra barn och Birgittas faster Karin uppvaktade med ett Kalevala-smycke.

När det blev dags för hemfärd, erbjöd sig Birgittas syster Karin och hennes man Hasse att skjutsa oss till Öregrund, och det tog vi förstås tacksamt emot. Väl i Öregrund dukade Birgitta fram en riktig festmiddag, som avslutades med jordgubbar på glasverandan.

Men nu är det alltså midsommardag, dessutom också melodikrysslördag.

Som vanligt spände krysset över ett ganska brett fält, allt ifrån tjecken Julius Fučiks klassiker ”Gladiatorernas intåg”, som skulle ge oss ordet gladiator, till de sedvanliga melodifestivalbidragen, rätt färska båda två.

Martin E-Type Eriksson gjorde ”Paradise” 2010 ”Line of Fire” för he Poodles i Melodifestivalen 2008 – jag har fått en rättelse från Gunnar Bergquist.

Och Ralf Gyllenhammar med ”Bed On Fire” förekom i årets melodifestival.

Mycket musikalmusik var det den här gången.

”Tomorrow” var hämtad ur ”Annie”. Den här musikalen, av Charles Strouse (musik) och Thomas Meehan (text), är av ganska sent datum, från 1977, men dess förlaga, den tecknade serien ”Little Orphan Annie” av Harold Grey, började tecknas redan 1924. En svensk översättning gick i Aftonbladet förr i världen.

”Det bästa jag vet” var hämtad ur Richard Rogers och Oscar Hmmersteins ”Sound of Music” (1956), som jg har sett både som film och senast i en scenuppsättning på Uppsala Stadsteater.

Uppsala Stadsteater kommer förresten att sätta upp också en annan musikal som förekom i dagens kryss, ”Cabaret” med musik av Fred Ebb och John Kender samt text av Joe Maskroff. Vi hörde ”Mein Herr” som i Uppsala kommer att sjungas av Sarah Dawsn Finer, eftersom hon är kontrakterad för rollen som Sally Bowles. Välkomna till Uppsala, och har ni inte läst den litterära förlagan, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin”, rekommenderar jag er att göra det också.

Också ABBAs ”Mamma Mia” kom så småningom att ingå både i en scenföreställning och i en film. Själv har jag sett uppsättningen på Broadway.

Förr lyssnade jag ganska mycket på Kim Larsen, så jag känner väl igen hans röst, även om jag själv inte har just ”Bare for at gøre et forskel”.

Jag vet inte precis om jag håller med Alf Robertson, när han sjunger ”Jag önskar jag var arton år igen”, men en del ålderskrämpor – till exempel min tilltagande gråstarr – skulle jag gärna vilja bli av med.

Men de är skönt att i ett sådant här skymningsläge ha en livskamrat – för att citera Dusty Springfield: ”You Don’t Have To Say You Love Me”.

Och för att fortsätta med familjerelationer: Hasse Alfredson, vars ”P & B” jag förresten såg på DVD sent i går kväll, och Tina Ahlin sjöng tillsammans ”Om döttrar” ur ”Prins korv under taket” (1999). Jag uppskattar mycket både Alfredson och Ahlin – Tina har faktiskt en gång varit inne på min blogg och frågat om musik (!).

I dag passar det väl bra att avsluta med en ljuv syntes av både text och musik, ”Uti vår hage”, en svensk folkvisa:

Uti vår hage

Uti vår hage där växa blå bär.
Kom hjärtans fröjd
Vill du mig något, så har du mig här!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!

Fagra små blommor där bjuda till dans.
Kom hjärtans fröjd
Vill du, så binder jag åt dig en krans!
Kom liljor och aquileja,
Kom rosor och salvia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd!

Kransen den sätter jag sen i ditt hår,
Kom hjärtans fröjd
Solen den dalar men hoppet uppgår!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd!

Uti vår hage finns blommor och bär,
Kom hjärtansfröjd
Men utav alla du kärast mig är!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd

Fast det finns ju faktiskt ett frågesvar kvar att redovisa. Så vi sjunger ”Sommar, sommar, sommar” och låter det bli en övergång till ett radioprogram med Jonas Gardell om en liten stund.
.

And now I’m 76

When I’m Sixty-four

Text och musik: Paul McCartney, 1967

When I get older losing my hair,
Many years from now,
Will you still be sending me a valentine
Birthday greetings bottle of wine?

If I’d been out till quarter to three
Would you lock the door,
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

oo oo oo oo oo oo oo oooo
You’ll be older too, (ah ah ah ah ah)
And if you say the word,
I could stay with you.

I could be handy mending a fuse
When your lights have gone.
You can knit a sweater by the fireside
Sunday mornings go for a ride.

Doing the garden, digging the weeds,
Who could ask for more?
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

Every summer we can rent a cottage
In the Isle of Wight, if it’s not too dear
We shall scrimp and save
Grandchildren on your knee
Vera, Chuck, and Dave

Send me a postcard, drop me a line,
Stating point of view.
Indicate precisely what you mean to say
Yours sincerely, Wasting Away.

Give me your answer, fill in a form
Mine for evermore
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

Whoo!

* * *

Nja, för egen del är jag redan 76 – fyller år i dag. Tunnhårig är jag sen länge, har också andra och mer besvärande krämpor.

Men den här dagen började helt strålande.

Jag uppvaktades på sängen av Birgitta med paket och en bukett vita rosor. Den vita rosen, Rosa alba maxima, slår ut före midsommar här i Roslagen, enligt familjemyten just på min födelsedag.

På köksbordet stod dessutom en nyplockad bukett med pioner och akleja.

Jag fick många böcker – mängden förklaras av att Birgitta är medlem i en bokklubb och sparar sådant som hon vet intressar mig i halvårsposter, en till jul och en till min födelsedag. Den här gången fick jag tre böcker av Primo Levi i en volym, ”Är detta en människa?”, ”Fristen” och ”De förlorde och de räddade”, vidare ”Ensam i Berlin” av Hans Fallada, Jörn Donners ”Mammuten” samt Tommy Körbergs memoarer ”Sjung tills du stupar”, nedtecknade av Klas Ekman. Flera av de här böckerna är veritabla tegelstenar, så jag hoppas att mitt besök hos ögonläkaren i nästa vecka leder till önskat resultat.

Barnböcker – jag vill gärna ha såna i present också – är lättare att läsa. ”Barbros bästa” innehåller berättelser av Barbro Lindgren, en favorit. Här får man möta figurer som den vilda bebin, Max, Benny samt Loranga, Masarin och Dartanjang. Dessutom har jag fått andra delen av Sara Olaussons serieversion av ”Loranga”.

Jag har också fått några DVD-filmer. Det går än så länge ganska bra att se svenska filmer, som ju inte fordrar textning, och av sådana har jag fått två boxar. Bo Widerberg-boxen innehållerr hela sju filmer: ”Barnvagnen”, ”Kvarteret Korpen”, ”Elvira Madigan”, ”Ådalen 31”, ”Mannen på taket”, ”Mannen från Mallorca” och ”Ormens väg på hälleberget”. Jag har förstås sett flertalet av dem tidigare, också skrivit om några av dem, men jag kommer ändå att se och se om hela samlingen. Dessutom fick jag en Hasse & Tage-samling, Volym 3, som innehåller fem filmer: ”Den enfaldige mördaren”, ”P & B”, ”Falsk som vatten”, ”Jim och piraterna Blom” och ”Vargens tid”. Slutligen har jag också fått två filmer som tvingar mig att sitta närmare TVn: Woody Allens ”Förälskad i Rom” och 007-filmen ”Skyfall”.

Och det är faktiskt inte slut med det. Birgitta har lovat att när vi ganska snart på vår östersjökryssning besöker Helsingfors, ska vi gå in i en Marimekko-butik och förnya mitt bestånd av nu i många fall ganska slitna marimekkoskjortor.

Efter presentregnet på sängen bjöds jag av hustrun att komma med ut i köket, där det till morgonkaffet serverades egenhändigt komponerad smörgåstårta, för ovanlighetens skull rund eftersom brödet i den bestod av Fazers rallarhalvor. Supergott tillsammans med nybryggt kaffe, Coop Prima apelsinjuice och Verum hälsofil.

Ute skiner solen, och födelsedagen har bara börjat. Närmast ska jag, äntligen, läsa morgontidningarna, ja vid det här laget även kvällstidningarna.

Melodikrysset nummer 24 2013

I Melodikrysset förekommer ibland sångtexter och musik som jag är mycket förtrogen med. Så också i dag.

Som regelbundna läsare av min blogg vet, ägnade jag en mycket stor del av förra sommaren åt att lyssna på en Evert Taube-box och då också skriva om några av hans inspelningar av egna (och ibland lånade) sånger. När jag nu kollar bloggavdelningen Kulturspegeln, Sångtexter, ser jag att jag där inte har med Taubes ”Så skimrande var aldrig havet”, som utgjorde den första ljudillustrationen i dagens kryss.

Två andra av de låtar som spelades i dag hittar man dock i den nämnda bloggavdelningen.

Dels ”Jag hade en gång en båt”, där Cornelis Vreeswijks svenska text skulle ge oss segel och köl.

Dels ”Sjörövar-Jennys visa” ur Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan”, i dag sjungen av Naima Wifstrand.

Jag är för all del inte religiös, men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att på samma ställe också publicera texten till den gamla frikyrkodängan ”Han har öppnat pärleporten”.

Jag har över huvud taget ett öppet sinne för all slags populärmusik, bara den är bra.

Melodifestivalen innehåller för all del mycket skräp men ibland också sådant som är värt att lyssna på.

Ett exempel på det senare ur årets upplaga är ”Only the Dead Fish Follow the Stream” – jag gillar särskilt dess budskap. men Louise Hoffsten gjorde ett gott jobb med den också.

Däremot är jag – det vet ni som regelbundet följer den här bloggen – ingen anhängare av Anton Ewald och ”Begging”.

I någorlunda nutid är ABBA i en klass för sig i populärmusikbranschen. Så jag har på plats sett broadwayföreställningen med deras låtar, däremot inte – väl mest en slump – filmen med Meryl Streep och Pierce Brosnan, ur vilken vi i dag hörde ”SOS”.

Inte heller har jag – för att fortsätta på filmtemat – sett Twin Peaks i TV.

Det plus ”Cornflake Girl” med Tori Amos var svårast för mig i dag.

Alla har vi våra luckor.

Men Kent förekommer så pass ofta i Melodikrysset, att även de som, i motsats till mig, inte har några skivor med dem nog kommer på att det måste vara de som sjunger ”Ismail”.

På Jamaica har jag faktiskt varit en vecka, på semester mitt i vintern. Och Bob Marley, i dag med ”There She Goes”, har jag också lyssnat på en del.

I ett helt annat tempo går barnvisan ”Lilla snigel, akta dig”, som jag har sjungit tillsammans med mina barn – några av dem, fast då större, var förresten med på Jamaica.

Och så slutar vi kryssredovisningen med ”Who’s Sorry Now?”, i dag i Roland Cedermarks version.

På den frågan är jag för närvarande benägen att svara ”Me”. Det är ingen rolig upplevelse att gå in i sommaren och dess fägring med av gråstarr beslöjad blick.