Melodikrysset nummer 31 2014

Jag råkade ut för ett häftigt blodsockerfall i natt – jag är diabetiker – och försov mig sen, så hustrun hjälpte mig med en behövlig frukost som jag har satt i mig i början av Melodikrysset. Jag har tagit ett extra glas äppelmust (Coop Prima) också för att få upp blodsockret.

Det var mycket Ted Gärdestad i dag. Vi hörde till exempel den mycket kända ”Angela”.

Men ytterligare två frågor var knutna till honom.

Bo Kaspers Orkester gjorde hans ”Sommarlängtan”.

Svårare hade jag det med vem som gjorde hans ”Oh vilken härlig dag”, men det var Markus Krunegård.

Men det är klart att det blev lite Evert Taube i krysset också. ”Så skimrande var aldrig havet” fick vi höra i dag.

Detta leder oss osökt över till ”Krutgubbar”, i det senare fallet en TV-serie, ur vilken vi fick höra ”Who Do You Think Your Are Kidding, Mr Hitler?”.

Och dansbandsälskarna – jag är inte en av dem – fick sitt med Thorleifs, som efter bästa förstånd exekverade Agnetha Fältskogs ”Jag var så kär”.

Sen måste det ju vara något ur Melodifestivalen också.

Det blev en låt som var bättre än den lyckades i Eurovision Song Contest. Den skrevs av Bobbie Ericson och Beppe Wolgers och framfördes i den svenska uttagningen av Monica Zetterlund och Carli Tornehave, men i den europeiska finalen var det Monica Z ensam som sjöng, på svenska, ”En gång i Stockholm” och inte fick en enda poäng. Det blev redan då, 1963, bråk om det här med på vilket språk sångerna ska framföras – många länder hade nu gått över till engelska. Monica ville uttryckligen att man skulle hålla sig till sitt eget språk, så otur var det inte fråga om.

Om otur handlade däremot Hasse Alfredsons ”Han satte foten i en potta”.

Dagens andra barnvisa handlade om borgmästar Munthe, och i den förekommer det bland annat en halter häst.

Det var mycket få utländska bidrag i dagens kryss, dock var inte ”Wake Me Up” med Avicii ett av dem. Bakom Avicii döljer sig nämligen Tim Bergling.

Cher, i dag med ”Believe”, är dock garanterat osvensk, amerikan med armeniska och indianska rötter.

Och så fick vi ett stycke norsk musik till livs, ”Anitras dans” av Edvard Grieg, grovt förvanskad av Charlie Norman ansåg många norrmän när det begav sig, härlig musik tyckte jag, när jag hörde ”Anitras dans boogie”.

Sommar i P1 med Gunilla Palmstierna-Weiss

Jag har på olika sätt nuddat vid men aldrig personligen träffat dagens sommarpratare, Gunilla Palmstierna-Weiss. Jag har läst böcker av hennes make, Peter Weiss, och också sett en uppsättning av hans ”Marat” i Stockholm. Jag var under lång tid vän med Peters första hustru, Helga Henschen, och har också träffat deras dotter Rebecca (ursprungligen Randi). Jag känner till Gunillas familjebakgrund, till exempel att hennes farfar var den socialdemokratiske ministern Erik Palmstierna, och hennes konstnärliga verk framför allt som scenograf och kostymtecknare. Och jag har Gunilla Palmstierna-Weiss’ relativt nyligen utgivna självbiografi, ”Minnets spelplats”, nära 400 sidor, rikt illustrerad och lika intressant skriven som hennes rika liv förtjänar.

Gunilla Palmstierna-Weiss berättelse om sitt liv, dessutom väl artikulerad och disponerad (märk att den här damen är över 80 år), innehåller mängder av saker som är intressanta för en vid publik. Ta som exempel avsnittet om barndomsåren med flykten undan nazisterna till Rotterdam, där kriget hann i kapp henne och hennes bror – att hon trots att hon hade judiskt påbrå klarade sig med livet i behåll hade hon en svensk diplomat i Berlin att tacka för, berättade hon.

Men också hennes berättelse om hur hon från en ingen-position slog sig fram till teaterns rampljus var intressant, och nu tänker jag inte främst på hennes teatersamarbete, inte minst utomlands, med maken Peter Weiss. Hennes uppkäftighet mot Ingmar Bergman, som sen ledde till ett mycket fruktbärande konstnärligt samarbete, var det en njutning att få ta del av.

Även hennes musikval var avancerat, långt över genomsnittet i Sommar, och hade ofta direkt anknytning till det hon talade om – att hon spelade Karl Gerhards ”Den ökända hästen från Troja” kan nämnas som exempel på det senare.

Det var påfallande mycket klassisk musik, sådant som ”Johannespassionen”, ”Figaros bröllop” och ett tema i fiss-moll av Robert Schumann (med en rolig historia till) – men också en Bach-fuga i D-dur med The Swingle Singers.

Och så fick vi höra så vitt skilda verk som ”Seeräuberjenny” med Lotte Lenya och ”Ain’t Got No Heart” med Mothers of Invention.

Sommar i P1 med Henrik Stenson

Om någon trodde att botten för årets Sommar redan var nådd – jag tänker närmast på gårdagens sommarprogram – blev han eller hon grymt överkörd med dagens program med golfproffset Henrik Stenson. Någon invänder kanhända, att jag i det fallet inte är något sanningsvittne, eftersom jag är ointresserad av sport. Men sommarprogrammen ska väl rimligen vara gjorda för en bred publik, så att effekten inte blir att de sportintresserade lyssnar på program som liknar sportsidor och filatelisterna får sitt med stämplar och tandningar och allt?

Det här programmet innehöll golf, golf, golf, så att man till slut trodde att den här Stenson hade en liten golfboll sittande överst uppe på halsen.

Tänk om han kunde ha berättat något intressant till exempel om sitt och familjens liv i Dubai. I stället tvingades vi lyssna på anekdoter från golfens värld, dess värre inte ens roliga.

Nu blev det bestående minnet att han läste ur ett manus.

Ibland kan man som recensent jämna ut hårda omdömen om det talade innehållet genom att lyfta fram musikvalet. Men i det här fallet drunknade sådana som U2 och Bruce Springsteen i popskvalet.

Sommar i P1 med Caroline Winberg

Jag känner över huvud taget inte till dagens sommarpratare Caroline Winberg – jag är inte intresserad av modeller och mode, läser aldrig Vogue och Elle och ser varken ”Top Model Sverige” eller något annat i TV3. Den enda aspekten av allt det här som får mig att reagera är att hon rekryterades och åkte utomlands vid en så tidig ålder som 16 år.

Någon riktig styrsel på sitt eget liv verkar hon inte ha haft. Gymnasieplanerna, att bli civilingenjör, tycks mest ha haft att göra med utsikterna att tjäna bra med pengar, och då spelade det väl ingen roll att byta till modell, om det gav ändå mer stålar. Byter manlig partner gör hon flera gånger under programmets gång, men bortsett från en drulle som gör henne med barn, vilket tvingar henne till abort (han är otrogen också), flimrar de här killarna bara förbi. Och inte är hon riktigt rustad för att leva det här flackande livet heller – sömnlöshet och annat leder till ett veritabelt sammanbrott.

Det tråkiga är att hon inte heller med det här lyckas väcka några känslor hos mig, lyssnaren, dock med ett undantag: den känslofyllda (på gränsen till gråt) kärleksförklaringen till den, trots hennes motstånd, alltid stöttande styvpappan – hennes biologiska pappa smet redan när hon var jätteliten.

Hon avslutar sitt program med att till styvpappan spela ”God Only Knows” med The Beach Boys.

Hon spelar också The Rolling Stones, Guns ’N’ Roses och Håkan Hellström, men annars ligger hennes musikval – mycket hip-hop – en bit från mitt.

Sommar i P1 med Po Tidholm

Thomas Tidholm har jag en gång i världen träffat, när jag på sextitalet var ledarskribent på Örebro-Kuriren, utgiven i hans födelsestad Örebro. Jag har aldrig träffat men läst barnböcker av Anna-Clara Tidholm, som innan hon gifte sig med Thomas hette Tjerneld i efternamn efter sin far, Staffan Tjerneld, förr en mycket känd journalist. Att jag nämner det här beror på att jag vill sätta in dagens sommarpratare, deras son Po Tidholm i ett sammanhang, av betydelse också för inriktningen på hans Sommar.

Det nämnda föräldraparet hörde nämligen till de stadsbor som under det gryende sjuttiotalets gröna våg startade ett nytt liv som småbrukare på landsbygden, i deras fall i Arbrå i Hälsingland.

Sonen, Po Tidholm, gjorde en utflykt till Stockholm och lyckades också etablera sig som skribent i en rad tidningar och tidskrifter, under en tid som medarbetare på ekoredaktionen i radion. Men sen återvände han till Hälsingland, varifrån han medarbetar både i Dagens Nyheter (som skivrecensent och musikskribent) och på Aftonbladets kultursidor (med debattartiklar). Vidare har han skrivit artiklar om glesbygdsproblematik, vilket har resulterat i en bok om Norrland och mängder av föreläsningar i den norra delen av landet.

Vad gäller en norrlandsfrämjande politik, fann han den egentligen inte hos något politiskt parti. Självklart inte hos den klassiska borgerligheten men inte heller hos Centerpartiet. Miljöpartiet fanns han för storstadsinriktat, och inte heller Socialdemokraterna och Vänstern fann – trots att han helt uppenbart har vänstervärderingar – nåd inför hans ögon: när tillväxt blir det snart sagt enda saliggörande, tappar man lätt blicken för värdet av mer stillsamma och småskaliga sätt att leva sitt liv.

De orättvisor som följer av detta såg han också som en grogrund för den främlingsfientlighet som breder ut sig också i de mer glest befolkade delarna av Sverige.

Också musikaliskt gillade jag det här programmet: ända fram till den avslutande ”Nothin’ On Me” med Shawn Colvin hade Po Tidholm valt mycket personlig musik, väl värd att lyssna på. Och retade det någon att han försvarade Athena Farrokhzad och spelade ”Noff nöff” med Mattias Alkberg och ”There Is Power In a Union” med Billy Bragg, gjorde han en försvarbar politisk markering.

Sommar i P1 med Anna von Bayern

Dåtid och nutid blandades i Sommar med Anna von Bayern. Hon är dotter till personer ur den tyska respektive svenska adeln och ingift i det före detta kungahuset i Bayern. Yrkesmässigt är hon politisk korrespondent för Bild am Sonntag, och hon har också skrivit biografier – i sitt sommarprogram nämnde hon en över en tysk, kristdemokratisk politiker.

Hon representerar en värld mycket långt från min, och just därför lyssnar jag extra noga.

Jag noterar med tillfredsställelse att hon tar skarpt avstånd från Hitler och den nazism som liksom en brun pest gick över den tyskspråkiga världen men finner inte hennes analys av detta och till exempel orsakerna till första världskriget särskilt träffsäkra.

Mot slutet av programmet nämnde hon också en rad mer dagspolitiska frågor som många, inte nödvändigtvis bara konservativa människor, ser som problemfrågor, men hennes sätt att presentera till exempel problemen inom kommunal barnomsorg andades värderingar som inte är mina.

Fast nu är jag verkligen inte en censurmänniska. Också värdekonservativa personer måste ju få sommarprata!

En bra sak med att låta en person med tyska rötter sommarprata var att hennes program rymde mycket tysk musik, och då syftar jag inte bara på Wagners valkyria.

Avslutningen, ”Sverige” med Kent, var möjligen en nigning inför det land hon nu lever i, men Åsa Jinders och Caisa Stina Åkerströms ”Av längtan till dig” vittnade om att hon är rotad i det här landet, och Lalehs ”Some Die Young” var ett vittnesbörd om att hon hör till dem som gillar det åtminstone måttligt mångkulturella Sverige.

”Californication” med Red Hot Chili Peppers var möjligen en vinkning till Stanford University, där hon har avlagt examen med betyget magna cum laude.

Sommar i P1 med Åsa Larsson

Jag är deckarläsare, men jag har inte läst något av Åsa Larsson.

Till hennes Sommar-program i dag är jag en smula kluven. Detta gäller inte bara det formella, hennes sätt att distansera sig från sig själv genom att i tredje person berätta om ”författarinnan” och en viss övertydlighet i uttalet, så att man påminns om att detta är en uppläsning.

Uppenbarligen har hon också problem med marknadsföringssidan av författarskapet, här manifesterat genom berättelsen om hur hon fick åka till Paris för att sälja in sina böcker. Det här fick ta för stor plats i hennes sommarprogram.

Den andra berättelsen i hennes Sommar, den om släkten och rötterna och uppväxten i Kiruna, var däremot intressant: de læstadianska rötterna, familjehistorien längre tillbaka i Tornedalen, morfar som i motsats till mormor läste böcker, pappa och mamma som läste i Uppsala men sen återvände norrut.

Berättelsen om henne själv väcker intresse men saknar nycklar till en del rum som man skulle ha velat se öppnade. Spelade pappans och mammans skilsmässa – mamman lämnade pappan för en annan kvinna – någon roll för hennes ungdoms religiösa svärmeri? Varför valde hon att plugga juridik när hon som student kom till Uppsala? Hon har säkert haft nytta av de här studierna i sitt senare värv som deckarförfattare, men att ägna sig åt det kom ju för henne först långt senare, om jag förstod henne rätt vid en tidpunkt då det äktenskapliga livet inte visade sig vara den förlösning hon hade hoppats.

Och sen fanns det, mot slutet av hennes program, åter en antydan om att det kanske ändå var läge för att återta umgänget med Gud, dock inte med någon egentlig förklaring till varför. Fast till detta spelade hon ett stycke utmärkt musik, ”Gud är en av oss vid detta bord” med Irma Schultz.

Låten dess förinnan, ”Babooshka” med Kate Bush, knöt hon till minnen av och med de egna barnen, och ett par andra hörvärda låtar, ”Vuoi vuoi mu” med Marie Boine och ”Pojkarna går till Turkiets land” med J P Nyströms hade anknytning till det Norrbotten som spelade så stor roll i det här programmet.

Jag hörde också gärna till exempel Elis Regina och Antonio Carlos Jobim, Magnus Carlsson och Sting.

I övrigt noterade jag att hon hade en dragning till svängig, dansant musik.

Sommar i P1 med Christian Falk

Christian Falk känner jag mest till genom skivorna med Imperiet, där han var basist (men också förstås som signaturmakare till nyhetsprogram i TV). Jag är mindre bekant med hans övriga skivor och med hans arbete som producent av skivor med artister som Robyn, Titiyo och Neneh Cherry, men i sitt Sommar-program i dag spelade han en ännu inte utgiven låt med Robyn, ”Shake Your Body”.

Just det kan Christian Falk själv inte göra mer. Han konstaterades ha cancer i bukspottskörteln och gallgångarna och hann också dö innan hans Sommar skulle sändas. Men i enlighet med hans egen och familjens önskan sändes ändå det bandade programmet i dag.

Och jag tycker att det var rätt beslut, inte för att hans Sommar var något för hängmattan utan för att det berättade om livets mörka sidor. Man kan fråga sig varför en människa drabbas av så mycket sorgligt, och nu tänker jag inte bara på hans tidigare drogproblem och på att han inte hann bli äldre än 52 år. Hans morfar var alkoholist, och senare tog hans mormor livet av sig. Hans mamma lämnade honom tidigt hos sina föräldrar och åkte tillbaka till den modellvärld, som började med karriär och slutade med självmord – hon ringde, gråtande, hem till sonen och tog farväl. Och som det här inte räckte – sonen William tog också livet av sig, när han var 24 år gammal.

Också den musik han hade valt att spela bidrog till att göra det här sommarprogrammet till ett av de mycket hörvärda. Han spelade Frank Zappa (som också han dog vid 52 års ålder), Taj Mahal, Torkel Rasmusson, Christer Bothén, The Clash och, inte minst, Bob Dylans ”Positively 4th Street”.

Melodikrysset nummer 30 2014

Huset är fullt av barn och barnbarn, men det yngsta av dem, som kunde tänkas ha gillat ”Tänk om jag hade en liten, liten apa” har följt med sin pappa och sin mamma till auktion i Norrskedika.

Auktionsutflykten medförde, att det plötsligt, också under Melodikrysset, är tyst och lugnt i huset. Men eftersom dagens kryss var ganska lätt, hade jag nog kunnat klara det även med hela gänget omkring mig. I dag spelade Anders Eldeman nämligen mest kända låtar och artister, bland dem också – för att knyta an till barntemat – en sång exekverad av rövarna i Mattisborgen i filmen om Ronja Rövardotter, ursprungligen en bok av Astrid Lindgren.

Redan det här antyder, att Eldeman i dag körde i kända spår. Hit efter hit spelades.

Tommy Nilsson låg 1994 i 24 veckor på Svensktoppen med ”Öppna din dörr”.

Peter Lundblad hade en stor hit med ”Ta mig till havet”. (Jag tror att jag tidigare har berättat historien om att på min kusin Kreetes begravning en sonson sjöng den här sången, som hon älskade, för sin farmor, vars aska sedan spreds i havet, Finska viken, utanför vår födelseby, Juminda i Estland.)

Också ”ABC”, som Anna Book blev femma med i Melodifestivalen 1986, har vi hört förr, även i Melodikrysset.

Och även om vi i dag hörde den i engelsk version, ”Another Night”, minns vi den med Jan Johansen som ”Se på mig” i Melodifestivalen 1995.

Huruvida ”Välkommen in” med Veronica Maggio blir lika långlivad som de här återstår förstås att se – därmed inget ont sagt om hennes låt.

Välkommen ända in under huden är någon i Cole Porters klassiker ”I’ve Got You Under My Skin”.

”Kom i min famn”, signerad Evert Taube och känd även som ”Sommarnatt” eller ”Rose-Marie”, har även den ett hudnära budskap. Texten hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Medan Povel Ramel har ett mer varnande budskap, ”Underbart är kort”. Vi minns den med Monica Zetterlund, men i dag fick vi höra den i en engelsk version, ”Happiness Will Fly”, med Roger Hinchliffe.

Och då måste Anders Eldeman förstås också spela något av Carl Michael Bellman. Och jag konstaterar då: ”Vila vid denna källa”, Fredmans epistel numero 82, är verkligen inte det sämsta valet.

”Comme d’habitude” hette den i franskt original, men i sin engelska version, ”My Way”, är den mer känd, främst med Frank Sinatra.

”Stackars Axels sång” ur ”Hjälp sökes”, signerad Björn Ulvaeus och Benny Andersson, hör däremot inte till det vanligaste vi brukar få höra ur dessa herrars verk. Det här sångnumret med Johan Ulveson ingick i en föreställning, baserad på material från akademiledamoten Kristina Lugn.

Lugn, bara lugn lyder min ordination i det här vädret. Annars kan ni få hjärtslag, solsting och en massa andra åkommor.

Sommar i P1 med Oskar Kihlborg

Vore det inte för att jag har föresatt mig att, om möjligt, lyssna på och skriva om samtliga Sommar-program, hade jag nog ganska snart slagit av det med Oskar Kihlborg. För mig får han gärna bestiga Mount Everest och andra höga bergstoppar, men jag förstår inte meningen med det. Inte heller är jag intresserad av att ta mig ner i underjordiska grottsystem eller av att segla över Atlanten. För min del handlar det här inte om rädsla – jag begriper helt enkelt inte varför någon gör så meningslösa och samtidigt farliga saker.

För att travestera honom: Livet är ett stort äventyr. Men livsäventyret kan ju ges ett mer meningsfullt innehåll.

Eftersom jag nu alltså ändå lyssnade på hans berättelse om sina äventyr, måste jag dess värre tillstå, att jag inte ens greps av dramatiken i det han berättade. Ja, inte ens avsnittet om vännens och följeslagarens Mikael Reuterswärds självmord skakade om mig.

Den musik han spelade var ofta hörvärd, sådant som ”Hurricane” med Bob Dylan, ”When I Grow Up” med First Aid Kit, ”Vatten, stan är full av vatten” med Robert Broberg, ”I’m In the Mood” med John Lee Hooker och Bonnie Raitt och så två låtar med Jimi Hendrix – men på något sätt bidrog den till att förstärka det allt för glättiga talade innehållet i programmet.