Hoola Bandoola Band i backspegeln

Björn Afzelius, som jag nyligen porträtterade med hjälp av recensioner jag har publicerat genom åren, ingick också i det av Mikael Wiehe bildade och ledda Hoola Bandoola Band.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 12 1981 (2 juli) recenserade jag en samlingsplatta med dem:

Hoola Bandoola

Hoola Bandoola Band är vid det här laget ett stycke svensk rockhistoria; deras betydelse för proggrocken kan inte nog understrykas. Nu finns ett urval om tio av deras låtar på samlings-LPn ”Hoola Bandoola Band 1971-76” (MNW 106 P, SAM-distribution). En av låtarna, ”LTO-tango”, är av Björn Afzelius, men framför allt är det en Mikael Wiehe-LP. Och flera av hans (här åtta) låtar står sig mycket gott: ”Jakten på Dalai Lama”, ”Victor Jara”, ”Herkules”, ”Keops pyramid” framför allt. Men den största överraskningen på den här LPn står faktiskt Thomas Wiehe för, som text- och musikförfattare. LPns första sida avslutas med hans ”Dansmelodi”, inspelad live i Pildammsparken i Malmö 1976. I den låten – vild, medryckande, härlig – medverkar dessutom Göran Skytte på dragspel. Den här dansmelodin är så pass bra att även de som har samtliga plattor med Hoola Bandoola har skäl att skaffa samlingsplattan.

Björn Afzelius

Björn Afzelius (1947-1999) hörde till de sångare/låtskapare jag skrev om under min tid som musikrecensent i Aktuellt i Politiken (s). Jag har alla hans skivor, både de egna plattorna och de han gjorde tillsammans med Mikael Wiehe.

Han tillhörde, utan att vara sekteristisk, den politiska vänstern men blev som låtmakare och skivartist mycket älskad – om det senare vittnar två och en halv miljon sålda skivor och det faktum att han har gjort låtar som också har spelats in av svenska dansband.

* * *

I AiP nummer 3 1977 (10 februari) fanns i en samlingsrecension, ”Rock från Göteborg och Luleå”, följande:

Björn Afzelius’ ”För kung och fosterland” (Nacksving 031-7, distribution Plattlangarna, 1976) innehåller ännu mer rockmusik. Det är en bra platta med texter som mestadels står långt över genomsnittet. Dock – texterna präglas av en häftig svartsyn, som åtminstone jag till slut reagerar mot gnom att värja mig.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 20 1979 (29 november) fanns följande:

Björn Afzelius

Björn Afzelius är en artist man aldrig tröttnar på; varje ny platta innehåller några låtar som förmår överraska.

Till lusten att lyssna bidrar Björns förmåga att variera musik och texter. På ”Bakom kulisserna” (Nacksving 031-22, distribution Plattlangarna, 1979) inleder han med en suverän blues, ”Luffarblues” med sitt lite resignerade konstaterande: ”Man har sett så mycket skit, ändå är man inte gammal.” ”Arvidsson på svetsen” är rolig och går i countrystil. I ”Balladen om K” är musiken akustisk – Björn kunde sjunga den mindre korthugget, tycker jag dock. ”Brukshotellet”, musikaliskt en svårbeskrivbar blandning, tycker jag mycket om. ”Sundsvall By Night”, en bra rocklåt, har en utmärkt, realistisk text. Den gamla ”The American Way”, nog plattans bästa låt, upphör inte att fascinera med sin kombination av sugande countryblues och nästan outhärdligt hemska text.

* Björn Afzelius bidrar också med tre låtar på Lilla Nacksvingsligans och RFHLs LP ”Från flykt till kamp” (Nacksving 031-15, distribution Plattlangarna). Afzelius är mycket överlägsen till exempel Lars Aldman som också står för tre låtar på den här LPn. Jämför till exempel Afzelius’ ”Klasslåt” med Aldmans egendomliga ”Pep Talk”. Men Nationalteaterns ”En kugge i systemet” är stark den också.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 3 1980 (7 februari) fanns följande:

Björn Afzelius

Jag skulle hyckla om jag hävdade att Björn Afzelius har förlorat på att göra en LP på engelska i stället för svenska. (Det är inte fråga om en internationell lansering; det är en utbytesskiva för den gryende engelska musikrörelsen.) Tvärt om upplever man musiken starkare på ”Another Tale To Tell” (Nacksving 031-27, distribution Plattlangarna, 1979) än på Björns senaste plattor. Det är inte bara sången det beror på, alltså att man inte blir lika fixerad vid texten, utan också på det faktum att flera av låtarna görs på ett rockigare sätt än på de svenska originalplattorna. (”Nothing Personal” är ett exempel.)

Vilken rockplatta alltså! ”Johnny Boy” är mycket bra, ”Friday Nite At Seven” skitbra rock för att uttrycka sig rakt på sak, ”Strike Meeting” svänger som tusan. Och ”For King And Country” har genomgått en lätt förvandling, fått en annan puls och därmed en ny dimension.

* * *

I en sammelrecension i Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1981 (8 januari)

Begåvningar

fanns följande:

Björn Afzelius, en annan av musikrörelsens stora begåvningar, överraskar med att göra en country-LP, ”Globetrotter” (Nacksving 031-36, distribution Plattlangarna, 1980). Det är ett roligt grepp, men jag har bara hittat ett par saker som jag faller för: ”Evelina” (bra musik) och sista solot i ”Tankar i Ligurien”.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1981 (7 maj) publicerar jag en två sidor lång översikt över

Svensk rock

Många bra, professionella artister behöver heller inte göra någon bra LP. Med risk att bli beskylld för politisk bedömning: Den LP VPKs ungdomsförbund Kommunistisk Ungdom har gett ut, ”Samlade krafter” (Avanti AVLP 05, distribution Plattlangarna), känns märkvärdigt stum trots att Mikael Wiehe & Kabaréorkestern, Herr T och hans spelmän, Elektriska Linden, Pierre Sröm och Göteborgs visgrupp medverkar. Riktigt bra är bara Björn Afzelius med Nationalteaterns ”Barn av vår tid” och med ”Nattlig visit”.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1982 (10 juni) hittar man följande i en sammelrecension med rubriken

Artister

Ännu bättre är Björn Afzelius’ ”Innan tystnaden…” (Transmission/Nacksving TR 031-42, distribution Plattlangarna, 1982); den är nog Björns bästa solo-LP. Den börjar med ”Medan bomberna faller”, en text fyllda av oerhörd vrede till kraftfull rockmusik och slutar med ”Till min kära” som har en melodi som skapar ett enormt sug efter nya och åter nya omlyssningar. Låt tre, ”Häxjakt”, är underbar rock n’ roll, där speciellt Bengt Bygrens piano är något extra att lyssna på. Det balladartade, avskalade pianospelet i ”Man kan inte äga varann” är också fint. Texterna är genomgående bra och känns angelägna även i dom fall då man har invändningar att göra.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1983 (13 januari) hittar man följande i en sammelrecension med rubriken

Svensk rock

Självfallet menar jag inte att man måste kopiera. Det gör till exempel inte Björn Afzelius & Globetrotters när de på dubbel-LPn ”Danska nätter” (Nacksving/Transmission TR 031-48, 1982), distribution Plattlangarna) spelar Dylans ”Flickan från landet i norr”; det är en utmärkt version. (Därutöver finns en liten slinga av ”Hey Mr Tambourine Man” på sidan tre.) Björn Afzelius spelar dessutom en alls inte oäven version av ”The Weight”, en låt av Dylans gamla kompband The Band. Där och i flera andra låtar – ”Klasslåt”, ”The American Way”, ”Feberdansen” – firar Bengt Bygren triumfer med sitt klaviaturspel. Flera låtar av Afzelius själv görs här i nya, ofta rockigare versioner, som faktiskt låter riktigt bra: ”För kung och fosterland”, ”Tankar i Ligurien”, ”Evelina”. Den här dubbel-LPn (till lågpris) rekommenderas!

* * *

Afzelius

är rubriken över min recension i Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1984 (26 april):

”Exil” (Nacksving/Transmission TR 031-54, distribution Plattlangarna, 1984) kallar Björn Afzelius sin senaste LP. Musiken har fått en ny klang genom Olle Nybergs inträde i Globetrotters på orgel.

Sidan ett består mest av rockmusik av varierande slag, från dånande, larmande sådan i titellåten (som är utmärkt) över mer traditionella grepp i ”Ikaros” till ”Isabelle” med dess lugnare andhämtning och ”Europa” som nästan smakar dansmusik. Även texterna innehåller utmärkta element: ”Det är en sanning, bland många andra, / att i varje form av kamp / finns det några som, när man lyckas, / alltid råkar gå längst fram. / Men om stridslyckan plötsligt vänder, / och när viljan är allt man har, / och man söker dom främstas händer / finns dom inte längre kvar”, sjunger Afzelius. Samma låt rymmer dock också språkliga taffligheter som ”Opportunister gå hem! / Ni var aldrig min vän!” Och den i och för sig sympatiska texten i ”Exil” har en text som inte stämmer med ett barns sätt att uttrycka sig.

”Hiroshima” på sidan två, med dess långa instrumentalinledning och dess japanska ton är i det stora hela en mycket bra låt. Och Bertil Goldbergs gamla ”Folkets kamp (är folkets hopp)” ger Afzelius här en ny, österländsk klang.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1984 (26 april) finns också en recension av Björn Afzelius’ sångbok.

Böcker

Mikael Wiehe finns representerad i ”Tidens sångbok”, däremot inte Björn Afzelius. ”Sånger av Björn Afzelius Volym I 1974-1979” (Amtra Musik, Air notdistribution) innehåller Björns sånger alltifrån Hoola Bandoola Bands LP ”Vem är det som är rädd?” till Björn Afzelius’ egen LP ”Johnny Boy” samt dessutom sånger som har förekommit på olika samlingsplattor. Utöver texter återges ledstämma, pianoackompanjemang och gitarrackord.

* * *

Björn Afzelius lärde jag aldrig känna personligen, men jag har mött honom i två överraskande sammanhang.

Björn var mycket populär också i grannländerna Danmark och Norge, och vid besök – i egenskap av de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare – hos våra systerpartier där har jag mött Björn i för mig mycket oväntade sammanhang.

Vid ett tillfälle gav han en konsert för Socialdemokratiets partikongress i Danmark. När den var slut, sålde han egna signerade skivor och sångböcker. Jag var framme hos honom och hälsade och handlade, fick också det jag ville ha med hans namnteckning.

Vid ett annat tillfälle var jag på valvaka hos Arbeiderpartiet i Norge. Med den position jag på den tiden hade, leddes jag in i partiets innersta krets. Tillsammans med partiordföranden och den övriga partiledningen satt där också Björn Afzelius!

Dan Andersson på skiva och i sångböcker

1970-talet upplevde något av en Dan Andersson-renässans, inte minst inom arbetarrörelsen. Här ett axplock skivrecensioner från då.

Vi börjar med en recension, införd i Aktuellt i politiken nummer 16 1977 (8 oktober):

Dan Andersson erövrar Finland och Paraguay

”Kiko del Paraguay sjunger Dan Andersson” (Pompeyo Lugo Mendez/PLM KDP 901, distribution PLM-produktion, 1977) är en ganska ovanlig platta. Kiko från Paraguay, som egentligen heter Pompeyo Lugo Mendez, har översatt Dan Andersson till sitt hemlands tungomål. Fast egentligen är det ju inte konstigare än att Evert Taube, som Kiko ofta sjunger på parti- och SSU-möten, har lånat material från Latinamerika. Men visst låter det festligt, när man hör Kiko sjunga”Tu eres bello Brogren al lado del fogón” i ”Helgdagskvää i timmerkojan”, ”Fiesta en la cabaña” på spanska.

Kiko har också själv tonsatt en rad av Dan Anderssons texter, ibland med riktigt lyckat resultat. Annars sjunger han förstås Gunnar Turessons, Thorstein Bergmans och Gunde Johanssons melodier.

Överraskande är det också att arbetarrörelsens eget nya skivbolag a disc har valt att starta med en LP på finska, ”Laulemia suomealaismetsistä” (BS 10976, distribution Brevskolan, 08/44 04 80). Titeln betyder ”Sånger från Finnskogarna”. Det är Esa Niemitalo som sjunger Dan Andersson.

En finsk Dan Andersson-skiva är likväl inte så överraskande som en paraguyansk, vilket redan titeln antyder. Några av låtarna har också direkt anknytning till Dan Anderssons finskpräglade hembygder, ”Joululaulu Suomalaismetsistä” (”Julvisa i Finnmarken”) till exempel. Mina kunskaper i finska är inte tillräckligt bra för att jag i detalj ska kunna bedöma Aappo I Piippos översättningar, men de förefaller relativt texttrogna och flyter. Esa Niemitalo är en utmärkt Dan Andersson-tolkare. Musiken är genomgående bra, så till exempel ”Soittoniekan hautaus” (”En spelmans jordafärd”), där ett tungt, ödesmättat baskomp så småningom övergår i fiolspel. William Salo gör en fin insats på dragspel, eller hanuri som det heter på finska.

Slutligen: Är det inte på tiden att återuppliva Dan Andersson-traditionen inom arbetarrörelsen. Recitera dikter, låta någon sjunga, berätta om Dan Andersson, sjunga unisont, spela grammofonskivor. Det kan man fylla ett helt möte med.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1979 (11 januari), där jag presenterade Dan Anderssons Samlade skrifter, passade jag också på att presentera Thorstein Bergmans LP med tonsättningar av Dan Andersson-dikter:

Dan Andersson

Gösta Ågren, som också har doktorerat på Dan Andersson och gett ut hans samlade skrifter på Tidens förlag, har i hög grad bidragit till att avromantisera Dan Andersson. Den bild han ger av Dan Andersson är mörkare och mer samhällstillvänd. Dan Anderssons kamp med de existensiella frågorna och hans engagemang i tidens sociala frågor framträder tydligare.

Thorstein Bergmans nya LP ”…högst av allt hör jag kärlekens sång” (Polydor 2379 168, distribution GDC) speglar mycket tydligt denna reviderade och mer korrekta Dan Andersson-uppfattning. De första visorna på LPn, ”Visa vid kolvakten” och ”Kolvaktaren” och den föga romantiska ”Hemlös”, anger skivans grundton.

Dan Andersson är en av våra mest tonsatta diktare. Det har säkert att göra med att hans dikter är så rytmiska och melodiösa; de lockar själva fram en melodi. På den här LPn finns några tonsättningar av Gunnar Turesson och Sven Scholander, men de flesta tonsättningarna står Thorstein Bergman själv för. Jag hör till dem som tycker att Thorstein Bergman egentligen är en bättre sångare än kompositör, men på den här skivan står sig hans tonsättningar gott jämfört med de mera klassiska. (Bäst är nog ”Till min längtan” från 1972.)

Musikaliskt är det här en djärv skiva. Thorstein Bergman assisteras av Hallsbergs kammarkör och medlemmar ur Örebro Symfoniorkester och Örebro Regionmusikensemble. Arrangör och dirigent är Börje Stålhammar. Det intressanta är att arrangemangen konsekvent dämpar det romantiska hos Dan Andersson och att kören och orkestern förstärker det svarta hos honom!

* * *

Nämnas bör också en LP som delvis innehåller Dan-Andersson-material. Jag skrev om den i Aktuellt i politiken (s) nummer 3 1982, under

Trubadurer

Även Jan Norrmann ger på LPn ”Skaldemän” (LunaTon LT 1913, distribution Mudist) prov på egna tonsättningar av Nils Ferlin-dikter – bäst har han lyckats med ”Dan Andersson”, som så att säga är Dan Anderssonsk i tonfallet. Han har på samma LP för övrigt också tonsatt Dan Andersson och sjunger dessutom Dan Anderssons egen ”Till min syster”. Annars är ju Normanns specialitet Gabriel Jönsson. Här finns tre nya tonsättningar – bäst bland dem ”Sommarsolstånd” – samt ”Flicka från Backafall” med musik av Gunnar Turesson som saknades på Norrmanns Gabriel Jönsson-LP, som jag skrev om i Aktuellts julnummer 1981. En annan skåning, Anders Österling, finns också med samt, kanske mer överraskande, Henrik Menander – korkskäraren med ”Arbetets söner” och den svenska versionen av ”Internationalen” – med en rolig dikt som Norrmann har tonsatt. Bäst på LPn är Norrmanns tonsättning av Jan Mårtensons ”Clownens sång”, den dikt med vilken Mårtenson avslutade sitt porträtt av Jan Norrmann i Aktuellt nummer 17 1981.

* * *

Aktuellt i politiken (s) nummer 20 1982 innehåller en tre tidningssidor lång översikt över sångböcker, ”35 tips till klubbgäng och trubadurer: Sång och musik för rörelsen”.

I den finns under mellanrubriken Visdiktare ett avsnitt om Dan Andersson:

”Svårtillgänglig eller smal är däremot inte Dan Andersson.

En förträfflig och representativ samling är ”Dan Anderssons vackraste visor” (Prisma, redaktör Gösta Åberg). Den innehåller fyrti tonsättningar (med melodistämma och ackoranalyser) av tonsättare som Sven Scholander (”Helgdagskväll i timmerkojan”, Thorstein Bergman (”Gässen flytta”), Gunde Johansson (”Omkring tiggarn från Luossa”), Gunnar Turesson (”Jag väntar…”) och så skalden själv (”Brooklandsvägen”, ”Jungman Jansson”, ”Till min syster”).

Gunde Johanssons tonsättningar av Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa och andra dikter” finns i en bok från Zindermans. Här finns bland annat ”Hemlängtan” och ”Julvisa i Finnmarken”.

”Omkring tiggarn från Luossa” låg länge på Svensktoppen. Docenten i praktisk teologi vid Lunds universitet Jan Arvid Hellström driver i boken ”Den allra högsta sången” (Zindermans) tesen att en viktig förklaring är de religiöst färgade inslagen i Dan Anderssons diktning. Boken handlar både om Dan Anderssons tro och diktning och om annan religiös lyrik.

Från Bonniers kommer en vacker bilderbok (delvis i fyrfärg) med titeln ”I Dan Anderssons fotspår”. Den har undertiteln ”Strövtåg i Grangärde finnmark” och har som författare Eva Burman och som fotograf Henry Eriksson. Boken innehåller inget märkligt men knyter ändå ihop författaren med sin bygd, ännu ett stycke intressant kulturbygd.

Det nya industrisamhället, fattigdomen och längtan till hembygden finns sammanvävda i Dan Anderssons diktning. I en bok med fjorton analyser av arbetarlitteratur, ”Inte bara kampsång” (Liber, redaktör Birgitta Ahlmo-Nilsson) analyserar Michael Löfgren den här treenigheten i Dan Anderssons dikt ”Hemlängtan” (för övrigt tonsatt av Gunnar Turesson). Löfgren analyserar också Henrik Menanders ”Arbetets söner”. (I övrigt handlar analyserna mest om prosaskrivande arbetarförfattare, vilket ligger utanför ramen för den här recensionen.)

Melodikrysset nummer 50 2014

Jag är dunderförkyld, men ändå hade jag inga större besvär med att lösa dagens Melodikryss.

Detta kanske för att bara den allra sista frågan illustrerades med musik, som jag tror mig aldrig ha hört, ”All of Me”, framförd av en artist jag inte heller har hört talas om, John Legend. Ni får gärna håna mig, om det roar er.

Ytterligare en fråga hade jag problem med men för att jag inte hade noterat vad Anders Eldeman egentligen frågade om. Jag kände genast igen låten, ”Den person som tillgrep en väska i går” men hade inte fastnat för frågeformuleringen trots att jag hade skrivit ner den: vilket instrument spelar sångarens favorit på? Jag tänkte till att börja med över huvud taget inte på att den som i det här fallet sjöng var Lasse Brandeby, så det tog en stund att komma på att frågan syftade på Gudrun, hon som spelade triangel.

”Stinsen brinner” med Galenskaparna/After Shave har jag visserligen inte sett på scen men i TV – det underlättar alltid, när man har något slags relation till musiken som spelas i krysset.

Ett annat exempel med anknytning till dagens kryss: ”Höga berg och djupa dalar” ingick i den klassiska sångrepertoar vi fick lära oss under min folkskoletid.

Lätta för mig är också frågor med anknytning till äldre melodifestivallåtar. Jag har varit en ganska trogen lyssnare genom åren och vågar därför hävda att de här tävlingarna förr innehöll mycket fler sånger med riktig schlagerkaraktär, alltså i texter och/eller musik hade element som genast fäste sig i minnet, inte, som så ofta i dag, mest försökte leva på scenshow och annat utanverk.

”Gå och göm dig, Åke Tråk”, som Mona Wessman kom trea med 1968 – här skulle sista siffran, åtta, skrivas in som svar – är ett exempel.

”We Are All the Winners”, som gav Nick Borgen andra plats 1993, ett annat.

Men melodier som är catchy, som omedelbart fäster sig i musikminnet, kan se högst olika ut – jag pläderar verkligen inte för att populärmusik av i dag ska låta som ”De e’ inte åldern som gör att man e’ gammal” ned Sigge Fürst och Thore Skogman.

Nej, för egen del tycker jag att ”Wake Me Up Before You Go Go” med Wham! är en härlig låt.

Och jag lyssnar gärna på ”Have You Ever Really Loved a Woman” med Bryan Adams.

”Hela huset” är måhända inte det allra yppersta Håkan Hellström respektive Veronica Maggio har gjort, men båda är nu verksamma artister som anstränger sig för att göra skillnad mot de bedövande ljudmattor allt för mycket av det vi hör i radio, på TV och på skiva består av.

Och så var det bara veckans Taube kvar, ”Knalle Juls vals”, där man – om man inte som i dag hör den instrumentalt – hör raden ”Min lilla gran, du är så fin”.

Jo, jag ska köpa gran, en riktig, en sån där som luktar kåda och terpentin.

Och nästa lördag ska jag, som ni mina vänner, lösa Anders Eldemans kryss med 100 procent julfrågor.

Chuck Berry på Chess, sent 1950-tal

När Chuck Berry, född 1926, 2014 fick Polarpriset, uteblev drottningen från prisutdelningen på grund av att Berry en gång i världen hade haft sex med en 14-årig flicka, som han hade anställt och som dessutom var prostituerad. Det här är för övrigt inte den enda fläcken på hans privata vandel: I mitten av 1940-talet satt han inne för väpnat rån.

Jag vill inte bagatellisera det här – inget av det här överensstämmer med min privata moral – men det är svårt att komma förbi Berry, om man ska beskriva det sena femtiotalets nya fenomen inom populär- och dansmusiken, rock n’ roll, och dess rötter i rythm ’n blues och andra närliggande musikriktningar. Det som hände då var inget mindre än en revolution inom populärmusiken.

Jag minns fortfarande vilket nästan bombliknande genomslag ”Rock Around the Clock” med Bill Haley under min gymnasietid fick i filmen ”Vänd dem inte ryggen”, men redan på klassträffar i realskolan spelades skivor med musik som ledde fram till det här. Och när jag gjorde lumpen i Sollefteå 1958-1959 hade jag en kompis på luckan som rockade loss vid en kompaniafton.

”Best of the Chess Years” (Not Now Music NOT3CD086, 2012) är en 3 CD-samling med Chuck Berry’s låtar från de här åren, många av dem klassiker i sin genre.

De här skivorna innehåller – som jag ska återkomma till – ganska mycket i de varierande stilar som utmärkte tidens kommersiella musik på skiva, men åtskilligt (dessutom komponerat av Berry, om än ibland med inlån från andra – ”Maybellene” med drag av ”Ida Red” är ett exempel – går helt enkelt inte att komma förbi, om man ska skriva rockmusikens historia.

Vi kan ju börja med att nämna en låt som man, om man så vill, kan tolka som en fäbless för det jag startade med att skriva om, ”Sweet Little Sixteen”. Men raden av låtar som i någon mening hör hemma i rockens Hall of Fame kan göras lång: ”Johnny B Goode”, ”School Days (Ring, Ring Goes the Bell)”, ”Memphis, Tennessee”, ”Let It Rock”, ”Back In the USA”, ”Roll Over Beethoven”, ”Route 66”…

Hans inflytande på annan, musikaliskt mycket mer utvecklad rockmusik är stor. Beatles upptäckte honom tidigt och tog starka intryck av hans musik, spelade själva in ”Roll Over Beethoven” och ”Rock and Roll Music”, och Paul McCartney skapade med en smula bistånd av John Lennon den underbara repliken ”Back In the USSR”. Rolling Stones har gjort en version av hans ”Carol”, och så vidare.

Samtidigt har Chuck Berry, eftersom han är en kommersiell sångare, sjungit in låtar, lite rockiga men i grunden i andra genrer: ”Together (We’ll Always Be)” (foxtrot), ”The Way It Was Before” (med manskör!), ”It Don’t Take But a Few Minutes”, ”Vacation Time”, ”Thirteen Question Method”, ”Diploms for Two”, ”It Don’t Take But a Few Minutes” och ”Vacation Time” (schlager), ”Worried Life Blues” och ”Down the Road a Piece” (blues), ”Blues for Hawaiians” (instrumental) i hawaiistil, ”That’s My Desire” (latino). ”Broken Arrow” låter lite som ”Old MacDonald”. Och ”Guitar Boogie” behöver jag väl inte etikettera. Allt det här är verkligen inte min musik, men jag nämner det heller inte i någon nedsättande avsikt – skivorna med Chuck Berry är mycket intressanta om man är intresserad av musikutvecklingen i vid mening i riktning mot rock n’ roll.

Och i den utvecklingen spelade Chuck Berry och hans gitarr en roll som man måste nämna.

Musikalisk spis och på det slottsmiddag

Vanna Rosenberg, här i Uppsala främst känd genom Stadsteatern, är ju inte främst känd som sångerska men gjorde faktiskt en utmärkt insats som en av de hemliga gästerna vid ODs Caprice nu i helgen. Rent sångligt var naturligtvis Michael Weinius, som är operasångare, ett strå vassare, och ska vi göra den musikaliska rollbesättningen komplett, måste vi också nämna violinisten Tobias Ringborg. Den senare hade dessutom en viktig roll i det triangeldrama solisterna emellan som utspelades på scenen i universitetsaulan. Och på tal om trio: Trio X gjorde också en minnesvärd insats, bland annat i Carl Michael Bellmans ”Fredmans epistel numero 2”, ”Nå, skruva fiolen”.

Som vanligt när det gäller capricer bjöds publiken på mycket blandad kost: allt från August Södermans ”Bondbröllop” till ”Spelman på taket”. Själv blev jag kanske mest gripen av Sven David Sandströms tonsättning – ett uruppförande! – av Johan Ludvig Runebergs ”Flickan kom ifrån sin älsklings möte”. Full av överraskningar, sceniskt så väl som musikaliskt, var också ODs framförande av Ted Hughes tonsättning av William Blakes ”Tiger, Tiger Burning Bright” – här var det Folke Ahlin som trakterade pianot.

Den suveräna Cecilia Rydinger Ahlin fick jag och Birgitta möjlighet att personligen tacka under samlingen inför Stor-OD på Uppsala slott.

* * *

Stor-OD är en middag för aktiva och äldre OD-sångare med respektive, även invalda uppbackare av kören, studentikost benämnda farbröder och mostrar, bland dem min hustru.

Den obligatoriska klädseln vid dessa tillfällen är frack och långklänning – i mitt fall var dock lackskorna i år av medicinska skäl utbytta mot ett par rymliga dojor modell större.

Kvällens meny bestod av tryffelpocherat ägg med löjrom samt västerbottensbröd till förrätt och helstekt oxfilé med trattkantarellsås med pommes château till huvudrätt. Som diabetiker avböjde jag desserten, chokladtårta med hallonsås och vaniljgrädde, men hustrun talade med servitören, och jag fick i stället in ett fruktfat som jag tror flera av de kringsittande avundades mig.

Ätandet tryfferas av ljuvlig sång, allt ifrån ”Under rönn och syren” till Gunnar Wennerberg – dessutom roades vi av en sångkvartett och verbalt av den fullkomligt oslagbart rolige ODisten framför andra, Hans Dalborg.

En god vana vid ODs middagar är att man får sitta till bords med sin egen hustru bredvid sig.

Till vänster om mig hade jag i år en mycket trevlig ung dam, Maria Eckerdal. Ni som läser min blogg vet ju, att jag för egen del inte är religiös, men jag hade inga som helst problem med att umgås med en doktorand i ett teologiskt ämne – hon berättade att hon för närvarande var uppe i ett manus på 800 sidor men nu tänkte stryka ner det några hundra sidor. Dessutom sjöng hon som en kvinnlig Gud. Med henne pratade jag ganska mycket om arbetarrörelsens förflackning.

Snett över bordet hade jag Małgorzata Anna Packalén Parkman, gift med Stefan Parkman, som bland annat är ledare för Allmänna Sången. Som ni kan ana av det första av hennes förnamn är hon polska – hon är dessutom professor i polska. Hon är helt uppenbart en mycket social person, men jag tror att jag fick extra mycket av hennes uppmärksamhet genom att inte bara känna till polsk film och affischkonst utan också referera till författare som aforistikern Stanisław Jerzy Lec, filosofen och samhällsdebattören Leszek Kołakowski, den absurdistiske prosaisten och dramatikern Sławomir Mrożek och andra. Och jag försäkrar: Jag har läst dem!

Vid vår bordsända uppstod det också en diskussion om den aktuella regeringskrisen – naturligtvis var det min hustrus, den före detta talmannens och ministerns närvaro som lockade till detta. Eftersom samtalet inte var avsett för offentligheten, tänker jag inte referera vad enskilda personer sa, men jag noterade att de pikar som riktades hade adressen namngivna miljöpartister i regeringen. Här som i en del av mediadiskussionen fanns det nog de som skulle vilja se en koalition mellan socialdemokrater och moderater – observera att det här inte är min egen ståndpunkt.

Fast under loppet av kvällen hann vi också föra samtal med människor, som åsiktsmässigt står oss nära, rent av har vuxna barn som är aktiva socialdemokrater. Också i det här fallet må det vara de berördas ensak om de vill skylta med sina politiska värderingar.

Under kaffet samtalade Birgitta bland annat med landshövdingen, Peter Egardt, som nog aldrig har funderat på att bli socialdemokrat. Birgitta berömde bland annat valet av ny hedersupplänning, Ulrika Knutsson. Birgitta är själv hedersupplänning, så vi kommer snart att gå på den middag landshövdingen ordnar för de utvalda, bland dem nu alltså också Ulrika Knutsson.

Men dansen som avslutade Stor-OD avstod vi ifrån. Dans klarar min giktangripna fot ännu inte, och jag var ju heller inte iförd dansskor.

Jo, en sak till måste jag berätta. Även bland de musikaliskt sofistikerade gästerna på Uppsala slott mötte jag några, som spontant kom fram och berättade, att de brukar läsa mina kåserier om Melodikrysset.

Melodikrysset nummer 49 2014

Trots allt fler krämpor och av tilltagande ålder ökande bekymmer har jag ett ganska omväxlande liv. I går var hustrun och jag till exempel på Uppsala stadsteater och såg familjeföreställningen ”Robin Hoods hjärta”. Sen hann vi också se större delen av ”På spåret” och därefter ”Skavlan” med bland andra Stefan Löfven och John Cleese. Avslutningen med en överlevande från den amerikanska atombombningen i Japan var hemsk, djupt gripande.

I morse upp igen för dagens Melodikrysset.

Anders Eldeman antydde att det var ganska svårt, men för egen del fann jag bara en fråga svår, den med Zero Zero och deras märkliga låt ”Trampa i min mammas rabatt”. Det tog en bra stund innan jag kom på att det vi hörde var deras variant av ”Blue Suede Shoes”, vilket senare skulle ge oss svarsordet sko.

Och för ordningens skull: Jag fick också fundera en stund innan jag kunde identifiera det Lennart Palm spelade som Magnus Ugglas ”Dansa aldrig nykter”, vilket skulle ge oss svarsordet dans.

Resten var hyggligt lätt, för mig åtminstone.

Jag kände till exempel omedelbart igen Doug Seegers, när jag hörde ”Going Down To the River”.

Molly Sandén finns i och för sig inte i mina skivhyllor, men jag minns henne och hennes ”Why Am I Crying” från Melodifesivalen 2012.

Och för att fortsätta på den någorlunda nutida linjen: ”I dag kommer aldrig mer” sjöngs av Hagsätra sport, det vill säga Andreas Johnson och Niklas Strömstedt.

Dagens Björn & Benny, ”Guldet blev till sand”, var hämtad ur ”Kristina från Duvemåla” och sjöngs av Peter Jöback, PJ.

Evert Taube förekom för säkerhets skull två gånger.

Dels hörde vi hans ”Eldarevalsen”, som skulle ge oss yrket/befattningen eldare.

Dels fick vi höra hans ”Flickan i Peru” i en version med Cave Stompers.

Relativt tidigt i krysset fick vi också höra en Lasse Dahlquist-låt, om Jolly Bob från Aberdeen.

Old Macdonald var väl inte heller svensk, men i Sverige fick han heta Per Olsson och här hade han en bonnagård.

Inte heller behövde jag sända ut något SOS för att känna igen ”Är det så här att vara kär när man är liten”, vars text författades av Gösta Rybrant och som vi minns med Sven-Olof Sandberg.

Och då återstår bara en låt signerad Jerome Kern och exekverad av Rod Stewart, ”The Way You Look Tonight”.

Själv vet jag hur hon kommer att se ut i kväll – en långklänning i blå nyanser hänger framme i väntan på omklädningen inför ODs konsert och därefter middag på Uppsala slott. Birgitta är moster i OD, och jag får hänga med.

Så gott jag kan. Som alla herrar på ODs middagar kommer jag att vara klädd i frack, men lackskorna får jag i mitt nuvarande tillstånd inte på mig. Så det blir ett par rejält stor dojor och knappast någon dans för min del i kväll.

En hörvärd svensk Woody Guthrie-CD

2013 kom CDn ”Sounds of Woody” (Nusikcentrum Väst, MCV 015), inte bara en hyllning till Woody Guthrie utan också såld till förmån för barn och unga med Huntingtons sjukdom, på engelska Huntington’s Chorea, den sjukdom som den amerikanske folksånglegendaren Guthrie själv föll offer för. Enklaste sättet att få tag på den – och den är värd att få tag på – är att gå in på www.woodyguthrie.se.

Den har en västsvensk slagsida, markerad av att den bland sponsorerna har ABF Göteborg och Göteborgs stad Social resursförvaltning, vilket inte meddelas som en varning – den förtjänar riksspridning. Köp den!

Några av de medverkande artisterna är rikskända, bland dem Mikael Wiehe som ju har gjort en mycket spridd version av Guthrie’s alternativa nationalsång, ”This Land Is Your Land”, i Wiehes tappning en hyllning till Sverige, ”Det här är ditt land”. Här hör vi en rockigare version än den Wiehe ursprungligen sjöng in, vilket inte nödvändigtvis gör den bättre.

Den enda låt vi därutöver får höra på svenska är ”Rätt dialekt”, det vill säga Guthrie*s ”Do Re Mi”, och den görs alldeles förbannat bra, med göteborgidiom och allt, av Majornas 3dje rote.

En mer känd göteborgare, Ulf Dageby, gör med den äran ”Deportee”, även känd som ”Plane Wreck At Los Gatos”.

Annat som har tilltalat mina öron är ”Going Down the Road Feeling Bad” i rockig tolkning av Lukas Stark och Gunnar Källströms ”I Ain’t Got No Home”.

Till det som också gör den här skivan hörvärd är ibland ovanliga sättningar (”Gypsy Davy” med Ida & Louise) och snygga körpartier (”Bed On the Floor” med Jenny Almsenius).

Inte bara Woody’s politiska sidor (Dust Bowl Ballads och vänsterradikalism) täcks in utan också det han skrev för barn, egna, och åtminstone en låt får ett stänk av blues.

Melodikrysset nummer 48 2014

Anders Eldeman inledde dagens kryss med att bland annat berätta, att det kom in ett rekordlågt antal svar på förra veckans kryss. Jo, det innehöll knepigheter, men det brukar betyda att jag för egen del får rekordmånga besökare på min kryssblogg, och så var inte fallet i det fallet – tvärt om var antalet besökare avsevärt lägre än det normalt brukar vara. Förklara det den som kan!

Nå, även jag har luckor i mitt musikvetande, men jag brukar täppa till dem också. Namnet på gruppen som sjöng ”Leave It” dök till exempel inte upp ur någon vrå av minnet, men eftersom bara mittenbokstaven av sammanlagt tre fattades, kunde svaret knappast bli något annat än Yes. Och självklart kollade jag sen på nätet låttiteln mot det gruppnamn som dök upp i huvudet.

Andra kan ha haft svårigheter med dagens operettouvertyr, hämtad ur ”Läderlappen”, signerad Johann Strauss den yngre.

Sen var det mycket svenskt i dag, och svensk populärmusik i vid mening kan jag hyggligt bra.

Dagens kryss började med ”Counting Miracles” med Jerry Williams och Malena Ernman, båda artister som jag blir glad av att få höra.

Jag kan inte hjälpa att jag tycker att de svenska eurovisionsschlageruttagningarna förr producerade fler bidrag, som sen verkligen blev schlager i ordets rätta mening. Ett exempel spelades i dag, Bengt Palmers’ och Björn Skifs’ ”Michelangelo”, den som i dag spelades i en engelskspråkig version. Men den svenska refrängen sitter som berg i minnet: ”Michelangelo, kan du svara på”.

Lite hjälp på traven fick vi lyssnare/lösare genom Anders Eldemans hint om att två av dagens artister, spelade i följd, hade något gemensamt: Jo, båda har varit programledare för ”Allsång på Skansen”.

Först hörde vi Petra Marklund med ”Sanningen”.

Och sen hörde vi Lasse Berghagen i ”Hemma igen”.

För egen del är jag inte någon Sven Ingvars-fantast, men Niklas Strömstedts ”Byns enda blondin” är hur som helst en ganska kul låt.

För egen del gillar jag melodikryss, som innehåller också äldre schlager.

Som i dag Lasse Dahlquists och Gideon Wahlbergs käre gamle ”Axel Öman”.

Eller att få höra Edvard Persson besjunga Gamla stan, ursprungligen i en film från 1934.

Till de där närmast eviga låtarna får man väl i dag också räkna ”Öppna landskap”, skriven av Ulf Lundell.

Eller, i en lite annan genre, Eva Dahlgrens ”Jag klär av mig naken nu”.

Och ”Handle With Care” med Traveling Wilburys, bland dem Bob Dylan och Roy Orbison, är verkligen inte dum den heller.

Ingen dager synes än för dansk socialdemokrati

I senaste Voxmeter får danska Socialdemokratiet 21,4 procent not 21,6 procent i Berlingske Barometer, som visar ett viktat genomsnitt för de senaste opinionsmätningarna. Inte mycket tyder på att partiet ens är på väg upp mot sitt historiskt låga resultat i folketingsvalet 2011, 24,4 procent.

Ärkerivalen, borgerliga Venstre får däremot sägas vara tillbaka på sin nivå i valet 2011, 26,7 procent. I den aktuella mätningen får partiet 26,4 procent mot 25,1 procent i Barometern.

Däremot ser högerpopulistiska Dansk Folkeparti ut att ha fallit tillbaka något. Voxmeter ger partiet 17,6 procent mot 18,9 procent i Barometern. Fast DF ligger ju hur som helst långt över sitt eget resultat i valet 2011, 12,3 procent.

Socialdemokratiets kvarvarande koalitionspartner, socialliberala Radikale Venstre, får hos Voxmeter 8,0 procent mot 7,5 procent i Barometern, i båda fallen siffror som ligger under partiets valresultat 2011, 9,5 procent.

Deras från regeringen avhoppade tredje samarbetsparti Socialistisk Folkeparti kommer i den aktuella undersökningen upp i 7,5 procent mot 7,1 procent i Barometern. Båda de här siffrorna ligger under SFs resultat i valet 2011, 9,2 procent.

SFs rival om vänsterrösterna, den rödgröna och feministiska Enhedslisten får hos Voxmeter 9,1 procent och i Barometern 9,3 procent. Det här partiet ligger alltså fortsatt över sitt valresultat 2011, 6,7 procent.

Konservative Folkeparti harvar vidare på en nivå under sitt valresultat 2011, 4,9 procent: 4,1 procent i Voxmeter och 4,3 procent i Barometern.

Och Liberal Alliance, som i folketingsvalet 2011 fick 5,0 procent, noteras för samma tal i Voxmeter – genomsnittet i Barometern ligger på 5,6 procent.

* * *

Som hjälp på traven åt de danska socialdemokraterna återger jag här en gamman dansk kampsång, den som på svenska börjar ”Snart dagas det, bröder”:

Socialisternes march

Dansk text: Ulrich Peter Overby, 1871
Musik: Christian Joseph Rasmussen, 1872

Snart dages det, brødre, det lysner i øst,
til arbejdet fremad i kor!
Man håner den fattiges eneste trøst:
Vor ret til at leve på jord.
Man deler vor frihed, beskærer vort brød.
Til arbejdet, liv eller død!
Man deler vor frihed, beskærer vort brød.
Til arbejdet, liv eller død!

Årtusinders åg på vor nakke blev lagt,
vi bar det og tav i vor nød,
men er vi de mange, så være det sagt:
Vi fordrer det daglige brød.
Samdrægtige går vi i sorg og i nød
til arbejdet, liv eller død!
Samdrægtige går vi i sorg og i nød
til arbejdet, liv eller død!

Til trælle i sind og til slaver af guld
den voksende slægt fostres frem,
og jorden så aldrig så usselt et kuld
som det, der på den nu har hjem,
thi lykken må visne ved tryglen om brød.
Til arbejdet, liv eller død!
thi lykken må visne ved tryglen om brød.
Til arbejdet, liv eller død!

Vor arne er kold, og vort hjem kun et skjul
for trængsler og tvedragt og savn,
vor idræt man fængsler i bur som en fugl
og kaster foragt på vort navn.
Os levnes kun hadets den ulmende glød.
Til arbejdet, liv eller død!
Os levnes kun hadets den ulmende glød.
Til arbejdet, liv eller død!

Rigmændene fodres ved arbejder-slid,
og præsterne fører os frem
til pøle af svovl på den yderste tid,
om ikke vi ofrer til dem.
Vi bygger en guldgrav, tyranner! for brød.
Til arbejdet, liv eller død!
Vi bygger en guldgrav, tyranner! for brød.
Til arbejdet, liv eller død!

Det knager i samfundets fuger og bånd,
lad falde, hvad ikke kan stå!
Men ræk mig, o broder, din barkede hånd,
før i løgn og af sult vi forgå,
en bygning vi rejser til skærm i vor nød,
til arbejdet, liv eller død!
en bygning vi rejser til skærm i vor nød,
til arbejdet, liv eller død!

Socialisternas marsch

Svensk text: Johan Lindström Saxon, 1885 (publicerad i Social-Demokraten den 5 november 1885; sången infördes sedan också i Tidens sångbok)
Musik: Christian Joseph Rasmussen, 1872
Dansk originaltext: Ulrich Peter Overby, 1871 (”Socialisternes march”)

Snart dagas det bröder! Se östern i guld.
Till arbete låtom oss gå!
Vi fattiga äga ej skydd eller huld.
På jorden knappt leva vi få.
Man kringskär vår frihet, förminskar vårt bröd.
Till arbetet, liv eller död.
Man kringskär vår frihet, förminskar vårt bröd.
Till arbetet, liv eller död.

Årtusendens ok på vår skuldra blev lagt.
Vi buro det tyst i vår nöd.
Men äro vi mängden så vare det sagt:
”Vi fordra vårt dagliga bröd!”
Och eniga gå vi i lust och i nöd.
Till arbetet, liv eller död.
Och eniga gå vi i lust och i nöd.
Till arbetet, liv eller död.

Att bliva, så andligt som kroppsligen, träl,
den växande släkt fostras opp
och därför så ofta är mörkt i dess själ
och släckt varje glädje och hopp.
Ty lyckan förvissnar vid bristen på bröd.
Till arbetet, liv eller död.
Ty lyckan förvissnar vid bristen på bröd.
Till arbetet, liv eller död.

Vår härd är så kall och vårt hem blott ett hål,
för armod och tvedräkt en hamn.
Och sedan man brutit vår viljekrafts stål,
så kastar man smuts på vårt namn.
Och lämnas blott hatets förbrännande glöd.
Till arbetet, liv eller död.
Och lämnas blott hatets förbrännande glöd.
Till arbetet, liv eller död.

De rike de gödas med arbetarsvett
och prästerna ge oss ett hem
då slutligt vi stupat – ett helvete hett –
om icke vi offra åt dem.
Vi bygga en guldgrav, tyranner! För bröd.
Till arbetet, liv eller död.
Vi bygga en guldgrav, tyranner! För bröd.
Till arbetet, liv eller död.

Det knakar i samhällets fogar och band.
Låt falla vad icke kan stå!
Men räck mig, o broder, din trofasta hand
förinnan i nöd vi förgå.
En fästning vi bygga till värn i vår nöd.
Till arbetet, liv eller död.
En fästning vi bygga till värn i vår nöd.
Till arbetet, liv eller död.

En svensk inspelning, med en stor blåsorkester under ledning av Sigurd Ågren plus kör och solosång av Per Myrberg finns på dubbel-LPn ”Arbetarrörelsens sånger” (Pogo Plattan 102-103, 1971).