Arbetets söner och Lady Be Good – musik i Folkets hus

I min väldiga skivsamling har jag en LP, som är ett utmärkt exempel på den kultursyn som får mig att både lösa Melodikrysset älska jazzinfluerad dansmusik. Så här skrev jag om den i Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1978, daterat den 13 april – det rör sig alltså om tidningens Första maj-nummer det året.

Recensionsavdelningen Spegeln rymde följande:

Arbetets söner och Lady Be Good

”Arbetets söner”, ”Det unga gardet” och ”Vi bygger landet” på samma skiva som ”Lady Be Good”, ”Gladiatorernas triumfmarsch” och ”Livet i Finnskogarna”? Helgerån? Nej, tvärt om ett stycke av arbetarrörelsens kulturarv!

Till och med med samma musiker och i samma sättningar: fiol, bas, dragspel och trummor. I arrangemang av Sigurd Ågren.

Det handlar om Pogo-LPn ”Musik i Folkets hus” (PPLP 110, 1978). En, försäkrar jag, helt underbar skiva! Som på var sin skivsida speglar två sidor av den musik som alltid har funnits i Folkets hus. Utgivaren Hans Haste hänvisar till festligheter i ungdomsklubben, verdandilogen och arbetarekommunen, till påsksamkväm och pojkarnas afton, till kamratfester och jubileer.

Sena tiders barn får tro vad de vill: Arbetarröresens musiktradition består både av ”Internatiionalen” och ”Whispering”, i båda fallen framfört på dragspel.

Melodikrysset nummer 4 2015

Jag har inte velat plåga läsarna med ytterligare rapporter om mitt hälsotillstånd, men den senaste veckan har faktiskt varit mycket plågsam. Jag har knappt klarat att gå, och det här blev ännu svårare att klara av, när jag – utan att få någon påtaglig hjälp – hade varit på Vårdcentralen och visat upp min onda fot. Gikt, som jag nyss har fått medicin mot, kunde det ju inte vara, och inte heller var det rosfeber, som läkaren också tog prov för.

Jag berättade själv att jag på väg hem från just Vårdcentralen i fredags föregående vecka hade halkat omkull i snömodden men blev inte skickad till Röntgen, men eftersom plågorna nu äntligen har lagt sig, tror jag faktiskt att jag kan ha fått någon skada i foten, som utlöste allt det här.

Hustrun har varit en vårdande och hjälpande ängel – handlat, lagat mat, diskat, gjort allt det som även jag normalt gör min andel av – och dottern, Kerstin, har lagat vardagsmiddagarna.

Tack! Tack vare hustrun och dottern tar jag nu nya tag ”Och går en stund (till) på jorden”, för att citera dagens första låt i Melodikrysset, signerad Ulf Lundell. Ni läser väl förresten hans blogg? Länk finns här intill.

Beatles’ ”All You Need Is Love” känns också passande att citera. Men jag har ju ingen att ropa ”Hey Jude” till.

Dagens kryss tyckte jag var lätt. Dansband är ju i och för sig inte mitt gebit, så inte heller ”Deja vu” signerad Thorleif Thorstensson från Thorleifs. Men ett f i slutet på namnet räckte för att jag skulle komma på det.

Från f till f: Betydligt mer förtrogen är jag med Rune Mobergs skapelse för radio och film Lilla Fridolf. En när det gäller könsroller och skämt mycket femtiotalistisk skapelse. En passant kan jag berätta, att när jag på sextiotalet hade skrivit en debattartikel mot biblar på sjukhus och i hotellrum, fick jag en skopa ovett från Rune i en ledare i Se, rubricerad ”Enn Kokk för mycket”.

Nå, jag hade ju heller inte väntat att Rune Moberg skulle spela Edgar Elgars ”Pomp And Circumstance” för mig.

Femtiotalet var ju annars en period, då åtminstone jag läste mycket Pär Rådström. Rådström var det också som skrev den svenska texten till ”Minns du den sommar”, som Gunnar Wiklund fick en hit med.

Pursvensk var Peter Himmelstrands ”Det börjar likna kärlek, banne mej”, som Claes-Göran Hederström kom femma med i Eurovision Song Contest 1968.

Så också Uno Svenningssons betydligt senare ”Vilken dag det kommer bli”.

Och, trots titeln, ”Touch Me”, med Weeping Willows.

För egen del tycker jag, annars en ivrig lyssnare till ”Dagens eko”, ekot, att det också är roligt, när Anders Eldeman slår broar till det förflutna.

Så jag tycker att det var roligt att i dag få höra ”Nu ska vi skörda linet i dag”, där det sökta ordet ur växtriket således skulle bli lin.

Och jag hyser en evig kärlek till gamla svenska schlager som ”Konvaljens avsked” – den inleder för övrigt Fritz Gustaf Sundelöfs ”Svenska schlager”, som kom ut på Prisma 1968. (Jag kom senare att samarbeta med Fritz Gustaf om en arbetarrörelsesångbok på samma förlag.) ”Konvaljens avsked” är förresten en svensk bostonvals från 1905 och blev en mycket känd och älskad schlager. I textens första rad finns, i lite annan form, det ord Eldeman sökte i dag, susar.

Ack om det blåste en ljuv susande mild sunnanvind där ute!

Melodikrysset nummer 3 2015

På det hela taget tyckte jag att dagens melodikryss inte var våldsamt svårt: Det innehöll den där mixen av schlager, filmmusik, barnvisor och lite klassiskt som jag väntar mig av ett melodikryss.

Dock fanns det en medverkande, som jag över huvud taget aldrig har hört talas om. Ledbokstäverna antydde, att hon hette Lisa, men ingen av de Lisor jag känner till har ett efternamn på fyra bokstäver. Men sen fick man hjälp: Den här Lisan har tydligen medverkat i Idol, ett program som jag aldrig skulle komma på idén att titta på. Det och låttiteln ”Unbelievable” fick mig i alla fall att till slut via Google hitta namnet Lisa Ajax.

TV4as ”Så mycket bättre” har jag åtminstone sett lite av, dock inte den säsong då Kajsa Grytt sjöng ”It Takes a Fool To Remain Sane”, en låt man annars förknippar med Ola Salo. Fast i de här båda fallen finns det skivor i min skivsamling, och jag har också sett och hört Ola Salo på scen.

Phil Collins, som fick inleda dagens kryss med ”You Can’t Hurry Love”, var inte heller så svår att identifiera.

Så inte heller Arja Saijonmaa – åter igen med ett antal skivor i mina skivhyllor – som vi i dag fick höra i ”Vad du än trodde, så trodde du fel”.

Som gammal radiot känner jag förstås också till Johnny Bode, faktiskt inte främst genom den genre Eldeman gjorde antydningar om. Vad låten som spelades hette undgick mig dock.

Från Johnny Bode är steget långt till Ghiacchino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan” – men de musikaliska kliven hör ju till det bästa med Melodikrysset.

Och så fanns det i dagens kryss också en visa, som vi fick lära oss att sjunga under min folkskoletid på 1940-talet, ”Höga berg och djupa dalar”.

Barnvisor och barnfilm (byggd på en berömd serie barnböcker) vimlade det av i dagens kryss.

Alice Tegnér förekom för säkerhets skull två gånger.

Dels avslutades dagens kryss med hennes ”Sockerbagaren”, som i dag skulle ge oss ordet ugn.

Dels spelades hennes ”Majas visa”, som utspelar sig under en årstid jag längtar efter så här års: ”Det var i maj, då göken gol”.

Jag vet inte om det var det faktum, att haj rimmar på maj, som fick Anders Eldeman att i en av dagens filmfrågor efterfråga en viss djurart. Fast det som band samman det svaret till svaret på en dubbelfråga, vars andra svar var ET, var den gemensamma kompositören till båda filmmelodierna, John Williams.

Ytterligare en filmfråga illustrerades med musik ur ”Kungen och jag”, ”Hello Young Lovers”. Den här filmade musikalen skulle ge oss ordet kung.

En höjdare både som bok – eller snarare en serie böcker, skrivna av C S Lewis – och som film – också en hel serie – är berättelsen om Narnia.

Har ni inte läst/sett Narnia-serien, har ni fortfarande en härlig upplevelse framför er.

Melodikrysset nummer 2 2015

Eftersom jag lördag efter lördag lyckas lösa Melodikrysset är jag rädd för att ses som något slags allvetare, rent av besserwisser.

Men även jag har luckor i mitt musikkunnande, och jag är inte rädd att visa upp dem.

I dag förekom en fråga, vars svar ligger helt utanför mitt musikvetande. ”Idol” i TV har jag över huvud taget inte sett någon gång, och inte heller kan jag påminna mig om att jag har hört talas om Kevin Walker eller hört hans ”The Real Thing”. Och ännu mindre hade jag kläm på att den här killen spelar fotboll – men fotboll är ju heller inte något ämne som intresserar mig. (Fast lite senare dyker det upp ett dunkelt minne i bakhuvudet: Var inte den här killen med i ”Allsång på Skansen” vid något tillfälle?)

Mitt nuvarande fysiska tillstånd hindrar mig från att dansa, men det är inte därför mitt intresse är så svalt för dansband. Men tydligen finns det ett dansband som heter Fernandoz, och det var alltså dem vi hörde i ”En bättre man”.

Resten av krysset hade jag inga våldsamma svårigheter med, och jag tillstår gärna att jag mycket hellre hör på Pink Floyd – i dag i ”Money” – än på dansband.

Det här betyder inte att jag allmänt hyser förakt mot musik som gillas av många andra.

Ted Gärdestad gjorde till exempel mycket som var oerhört bra – i dag fick vi till exempel höra hans och brorsan Kenneths ”Sol, vind och vatten”.

Och ”The Worrying Kind” med Ola Salo, som vann Melodifestivalen 2009, har jag alltid tyckt var en suverän hitlåt – varför den hamnade först på plats 18 i Eurovision Song Contest är fullkomligt obegripligt för mig.

Jag har genom åren lyssnat väldigt mycket på musik som har legat på Svensktoppen, så Lill-Babs är en artist jag har lyssnat ganska mycket på. Den här mångåriga förtrogenheten med hennes repertoar gör, att jag omedelbart känner igen de två låtar som i dag spelades: ”En tuff brud i lyxförpackning” och ”It’s My Party”, i Stikkan Anderssons svenska version ”Leva livet”.

Ni som regelbundet läser min blogg vet, att jag gärna ser (och ofta skriver om) äldre filmer. Fast ”Aj, aj, aj, vilken röd liten ros”, signerad Jules Sylvain och Gösta Stevens och som i filmen ”Ombyte förnöjer” (1939) sjöngs av Tutta Rolf, minns jag också från forna tiders ångradio.

Jag är faktiskt tillräckligt gammal för att även minnas Jimmy Durante.

”Snobbar som jobbar” – snobbarna som jobbade var Roger Moore och Tony Curtis – minns jag från den lite senare TV-epoken.

Från film och TV kan vi väl sedan gå över till scenens värld.

En mycket slitstark musikal är ”Don’t Cry For Me, Argentina”, på svenska ”Gråt inte mer, Argentina” – för det i titeln nämnda landet skulle vi även kunna landkoden: AR.

Där var ju, på sin tid, även Evert Taube. Fast hans ”Sjösala vals” utspelar sig på närmare håll – kolla gärna texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. I texten förekommer Orrberget, vilket – om man går över till djurlivet där – borde innebära, att det fanns en och annan orre där.

Men tiden går, och det är dags att avsluta, i dag med ”As Time Goes By”, sjungen av Monica Zetterlund och med svensk text av Hasse och Tage.

Folkhemmets genombrott som militärfars

”Kungliga Johansson” gjordes 1934 av Sölve Cederstrand (regi) och Sölve Cederstrand och Torsten Lundqvist (manus). Ingen av de här herrarna har satt några djupare spår i den svenska filmhistorien, men åtminstone äldre filmroade ska, om de studerar de båda nämndas ganska långa verksförteckningar, finna att de – tillsammans eller var och en för sig – har gjort ganska många på sin tid populära filmer och att de säkert har sett ganska många av dem.

”Kungliga Johansson” finns numera tillgänglig i ”Pilsnerboxen 2”.

Rollbesättningen är ganska imponerande: Erik ”Bullen” Berglund spelar en svensk kock, Carl-Ulrik Johansson, närapå dödsdömd i Italien för att ha serverat svensk punsch, åter igen inkallad till den svenska repövning han under tiden har missat. Thor Modéen spelar sergeant Göran Persson, Håkan Wettergren Carl-Ulriks son Gösta, Annalisa Ericson, som han blir betuttad i, spelar Karin, dotter till överste Magnus Stålhagen (Carl Barcklind) och Anna-Lisa Baude en något lynnig kokerska hos de senare.

Nästan allt man väntar sig av traditionella militärfarser, sådant som oreglementsenlig klädsel, nyttjande av starka drycker, spioneri för främmande makt, förekommer i den här filmen, och vore det bara för det, kunde ”Kungliga Johansson” lämnas åt glömskan.

Men den här filmen har en politisk underton som gör den intressant, och då tänker jag inte bara på skildringen av trettiotalets Italien.

Johanssons son, betydligt mer politiskt engagerad än fadern, får den senare att hålla agitationsanföranden på partimöten, som kallas något annat men uppenbart är socialdemokratiska. Och liksom i trettitalets svenska verklighet tar den här folkliga men fredliga rörelsen den politiska makten – ny försvarsminister blir ingen mindre än vår kungliga Johansson, den äldre av johanssönerna. Den här politiska tolkningen av filmen stöds också av att en av de sånger som spelas i den är Joel Ljungqvists ”Till seger”, länge något av en fansång för SSU.

Avslutningen, där Carl-Ulrik Johansson först sätts i kurran av sergeanten men sedan ändå överraskar honom genom att befordra honom, är ganska kostlig.

Trettondagskonsert

Uppsala kammarkorkester under ledning av Paul Mägi gav åter igen en festlig trettondagskonsert i Musikens hus. Det var festligt och fullsatt, och programmet bestod av idel örhängen ur den klassiska repertoaren.

Kammarorkestern var dagen till ära kompletterad med två sångsolister, sopranen Kerstin Avemo och tenoren Cataldo Caputo, och på mig imponerade Avemo allra mest: Hon intog scenen med skönsång och auktoritet i ”Care mio che il mio cor” ur Guiseppe Verdis ”Rigoletto”. Ingenting i första delen av konserten – Bellini, Donizetti, mer av Verdi – kunde mäta sig med det, vilket också innefattar Caputos sångliga insatser.

Avemos bravur var inte mindre efter pausen, men i den delen hävdade sig också Caputo, till exempel i ”La donna e mobile” ur Verdis ”Rigoletto”.

I andra delen fanns också annat att glädja sig åt: Emile Waldteufels orkesternummer ”España” och de båda violinisternas, Klara Hallgrens och Nils-Erik Sparfs, spel i Pablo de Sarastes ”Navarra”.

* * *

Efter konserten gick Birgitta och jag tillsammans med Bengt, Inger och Anna på Stationen för gemensam middag: Anna åt råbiff medan övriga valde Biff Rydberg. Birgitta och jag drack lättöl till maten.

Melodikrysset nummer 1 2015

Jag hade en del problem med dagens kryss, inte för att det var svårt utan för att min skrivbordslampa har pajat och för att jag därför hade svårt att läsa mina egna anteckningar.

Men för all del: Sebastian (Karlsson) med ”No One Else Could” från Melodifestivalen 2011 hade jag redan förträngt, så att identifiera honom beredde mig vissa svårigheter.

Yohio, som 2013 kom tvåa med ”Heartbreak Hotel”, hade jag inga svårigheter att komma ihåg, och jag tror inte att det beror på att den låg närmare i tiden.

Inte heller hade jag några svårigheter med att komma i håg ”När vindarna viskar mitt namn” från 2000, även om Roger Pontare här sjöng den på engelska.

Ja, vi kan gå ända tillbaka till Sten och Stanley och deras ”En vanlig dag” för att få bevis på att mitt musikminne inte funkar tidsselektivt.

Däremot har jag uppenbarligen inte tyckt att Lotta Engbergs ”Världens bästa servitris” var något att lagra i musikminnet. Men hon är ju inte så svår att känna igen ändå.

Att jag och Anders Eldeman inte riktigt har samma referenspunkter visades av en dubbelfråga. Jag hade inga svårigheter med att komma i håg ”Den närsynte bofinken Knut” – jag förknippar honom med Eva Rydberg – men Kent Finell har jag inget som helst förhållande till.

Kanske dras jag till djurvärlden. Ett exempel är ”Saltkråkan”, ur vilken vi i dag hörde ”Vad gör du lilla råtta?”.

Det här leder oss tämligen osökt över på ett annat djuriskt stycke, ”Vyss på dig”, framförd av Kaa, en orm i ”Djungelboken”.

En djurisk uppsyn hade ju också Iron Maiden, som vi i dag hörde i ”Children of the Damned”.

Lite kul är det att Eldeman i sitt melodikryss bjuder på en musikalisk mix som rymmer både den och en polska med en titel som jag missade, framförd av Orsa spelmän.

Och att strax på den följer ouvertyren till Pjotr Tjaikovskis ”Nötknäpparen”, som här ska ge oss ordet nöt.

Jag har redan redovisat svaren på ett par barnkulturfrågor med anknytning till film, men ytterligare ett par av frågorna i dagens kryss hämtade sina svar från filmens värld.

Jag har själv sett Kay Pollaks ”Så som i himmelen”, ur vilken vi i dag hörde ”Gabriellas sång” sjungen av Helen Sjöholm.

Fast för egen del tycker jag att en del av de tecknade filmerna om Betty Boop är ett strå vassare.

Bland arbetare och småborgare i trettitalets Stockholm

Erik ”Bullen” Berglund (1887-1963) var, utom för sitt värv inom teater och film, också känd som radiokåsör om mat och fick bland annat en pilsnerkorv döpt efter sig – den finns fortfarande.

Mindre känt är att han också hade en politisk sida. 1938 regisserade han till exempel en valfilm åt Socialdemokraterna, ”Knut löser knuten”, vars manus skrevs av Nils Beyer, filmkritiker och kulturskribent på socialdemokratiska Morgon-Tidningen.

Många av tidens mycket kända och av publiken älskade skådespelare och regissörer var övertygade socialdemokrater och gjorde också kommersiella spelfilmer med tydlig politisk tendens – jag har själv skrivit om det här; du kan läsa mer under Kulturspegeln, Film, Arbetarrörelsen och filmen.

”Jag gifta mig – aldrig” (1932) i regi av Per Hugo och Erik ”Bullen” Berglund hör dock inte hemma i den kategorin. Dess förlaga var en fars med samma namn med manus av Ernst Fastbom. Dock utspelar den sig, om än inte i Stockholms mest påvra miljöer, bland enkla människor som strävar efter att få ihop till sitt uppehälle.

Med tanke på Erik ”Bullen” Berglunds knytning till pilsnerkorven är det ganska passande att han i den här historien spelar korvgubbe. Det visar sig dock, att han i den här filmen, som är den första av sammanlagt sex i ”Den stora pilsnerboxen Vol 2”, snarare har en fallenhet för prima cognac än för pilsner.

Den skäligen enkla historien, om hans relation till änkan han bor hos och om de kärleksförvecklingar änkans två döttrar med högst olika egenskaper dras in i, kan vi lämna därhän. Och när jag studerar rollistan, slås jag av att flertalet av de ledande rollerna spelas av i dag helt okända skådespelare – bland de icke krediterade skådespelarna finns däremot Sickan Carlsson och Sigge Fürst, och vi möter också John Wilhelm Hagberg som gårdssångare och Nisse Lind som dragspelare.

Det sist nämnda leder oss osökt över till att det i äldre underhållningsfilmer av den här typen åtminstone i dag inte längre är handlingen som får oss att se dem till slut. Tidstypisk musik, skärgårdsutflykter, gatubilder, heminteriörer, klädsel och jargong är sådant som i stället roar oss.

Melodikrysset nummer 52 2014

Riktigt bra känner jag mig fortfarande inte, men nu känns det i alla fall som att – peppar, peppar – hälsotillståndet långsamt förbättras.

Det här bidrog väl också till förmågan att lösa dagens kryss. Anders Eldeman bidrog å sin sida med att spela låtar, som inte i något fall var helt okända för mig.

Tyska Nena har jag till exempel tidigare hört i ”Neun und neunzig Luftballons”.

Därmed är vi inne på den lätt barnsliga linjen, så det känns helt rätt att fortsätta med Olav Gerthels ”Balladen om den tama abborren”.

Och eftersom Gerthel var operasångare, blir det då ganska naturligt att gå över till opera, i dag ”Rosenkavaljeren”, som Richard Strauss skrev 1911.

Från den europeiska scenen, fast i en annan mening, kommer ”Fairytale”, som norrmannen (från början vitryssen) Alexander Rybak 2009 vann Eurovision Song Contest med.

Och för att fortsätta på ESC-linjen: För min del förstod jag genast, att Robin Stjernberg, som med ”You” blev nummer ett i svenska Melodifestivalen 2013, inte skulle ha en chans i den europeisk finalen.

Också Salem Al Fakir har vi hört i Melodifestivalen, men den här gången fick vi höra honom i ”I’m So Happy”. Den skulle vi tydligen förknippa med TV, men för min del hade jag ingen aning om vad det var för program den uppenbarligen skulle förknippas med. Här har jag googlat och hittat ”Solsidan”, som jag mycket riktigt aldrig någonsin har sett.

Även om jag inte delar Anders Eldemans vurm för Bond-filmer, har jag sett Sam Mendes’ ”Skyfall” – den som är road kan gå upp under Kulturspegeln, Film, och läsa mera. I ”Skyfall” står Adele för det musikaliska ledmotivet.

Också i dag hade Anders Eldeman med en Beatles-låt, den här gången Paul McCartney’s ”Let i Be”.

Lill Lindfors hade på sin tid stor framgång med ”En man i byrån”, vars svenska text Peter Himmelstrand hade snickrat ihop, icke utan finess.

På den humoristiska linjen gick också Lasse Berghagen, när han skrev ”Flirtige Knut”.

Hur jag ska få ihop det här med Caroline af Ugglas’ mer troskyldiga ”Tror på dig”, vet jag inte.

Men jag vet att flickor som är alltför troskyldiga kan råka ut för det som hon i ”I fjol så gick jag med herrarna i hagen” råkade ut för: hon fick större och större mage.

I fjol så gick jag med herrarna i hagen
aj, aj med herrarna i hagen
ja med herrarna i hagen
I år har jag någonting som sparkar i magen
aj, aj som sparkar i magen
ja som sparkar i magen

Melodikrysset nummer 51 2014

”Jul, jul, strålande jul” var budskapet i en känd sång, signerad Edvard Evers och Gustaf Nordqvist 1921, men en svår och efterhängsen förkylning gör, att jag för min del knappast ens har kunnat börja med julförberedelserna.

Jul för hela slanten var det också i dagens upplaga av Melodikrysset.

Det inleddes med en sång som brukar vara med i vartenda julkryss, ”Adams julsång” (”O helga natt”), sjungen av Jussi Björling.

I övrigt gav oss Anders Eldeman den vanliga blandningen av julanknutna sånger.

Ett par julpsalmer är då en given ingrediens.

”Gläns över sjö och strand” – ”Betlehems stjärna” – skrevs 1891 av Viktor Rydberg och ingick i hans ”Vapensmeden”, och tonsättningen gjordes 1893 av Alice Tegnér.

Betydligt äldre är ”Det är en ros utsprungen”, i tyskt original ”Es ist ein Ros entsprungen”.

Lär sig barnen de här klassikerna numera i skolan? Jag är själv inte kristen, men jag tycker att de hör till det svenska kulturarvet.

Av mycket kända julsånger spelades i dag ”White Christmas”, dock inte med Bing Crosby utan med Dean Martin.

Huruvida några av de andra jullåtar som spelades kommer att nå den här kultstatusen återstår att se.

Bland jullåtarna med utländska artister fanns Mel Tormés och Robert Wells’ (nej, inte han!) ”The Christmas Song”, i dag exekverad av Céline Dion.

Och så ”All I Want For Christmas” med Mariah Carey.

På den svenska försökslistan fanns också några kandidater:

Malena Ernman med ”I decembertid”.

Peter Jöback (som vi såg i TV i går) med ”Varmt igen”.

Och så trion Sanna Nielsen, Shirley Clamp och Sonja Aldén med ”Another Winter Night”.

Fast själv håller jag mig gärna till ett par barnklassiker.

Den ena heter på svenska ”Rudolf med röda mulen”, i engelskspråkigt original ”Rudolph the Red Nosed Reindeer”. Vad jag förstod, frågade Eldeman efter färgen – ”ett beskrivande ord” – i titeln, men jag vet inte om han ville ha svaret på svenska eller på engelska, red eller röd. En av mina trogna kryssbloggläsare säger, att Eldeman frågade efter originaltiteln, så då ska ni nog skriva red i krysset.

I mål går vi i dag i en annan färg. Vi hörde ”When You Wish Upon a Star”, på svenska ”Ser du stjärnan i det blå”, ur Disney-klassikern Pinocchio.

Disneykavalkaden på julafton missar jag aldrig!

En hjärtans god jul tillönskar jag alla mina läsare.