Melodikrysset nummer 11 2015

14 mars 2015 11:51 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 11 kommentarer

Den här lördagen började lite olyckligt för mig. Inte för att jag försov mig – jag vaknar alltid i god tid för Melodikrysset på lördagsmorgnarna. Men först blödde jag näsblod, ymnigt, när jag var på toaletten. Och sen, när jag ändå tyckte att jag hade hyggligt med tid kvar för att äta frukost, hörde jag i radion, att Melodikrysset var framflyttat en halvtimme. Jag behöver väl inte tillägga att sport ligger helt utanför det jag intresserar mig för.

Min erfarenhet av Melodikrysset är att där mycket sällan förekommer låtar och artister som jag över huvud taget inte har hört talas om. Men i dag fanns det ett sådant exemplar.

Jag är normalt ganska bra orienterad i barnvisegenren i vid mening, och då menar jag inte bara sånt jag lärde mig sjunga under min egen skoltid för en mansålder sen – i dag spelades till exempel ”Röda stugor tåga vi förbi”, även känd som ”Sommarvandring”.

Våra barn fick många skivor, och sen har även barnbarn i lite olika åldrar fått skivor och filmer med musik i present. Men i dag uppdagade jag en lucka i mitt barnvisekunnande: ”Min tand e lös” tror jag faktiskt jag aldrig hade hört förut. Så ibland har ”Melodikrysset” en bildande funktion.

Jag har ett hyggligt musikminne och är lite av en musikalisk allätare, men jag minns faktiskt heller inte spontant ”Du har en vän” med Lill Lindfors (som jag annars har lyssnat mycket på), i Carole King’s original ”You’ve Got a Friend”.

Oskar Linnros finns heller inte i mina skivhyllor, men genom rockbjörnsledtråden tog jag mig fram till ”Hur dom än”.

Men jag tog mig fram till honom liksom till Enrique Iglesias, som jag heller inte har lyssnat våldsamt mycket på. Det var alltså han som sjöng ”Still Your King”.

Filmen ”Min bäste väns bröllop” med Julia Roberts har jag för egen del inte sett, men det var för den skull inte omöjligt att känna igen Sophie Zelmani i ”Always You”.

Självklart har jag sett filmer av Colin Nutley men faktiskt inte ”Under solen” från 1998. I den förekom ”You’ve Got a Friend”, ”You’re Everywhere”, signerad Weeping Willows som jag gillar.

Från film är steget inte långt till TV, och jo, när ”Fame” var ny i svensk TV, såg jag lite av den. Eldeman efterlyste också något som förekom i den, och att döma av antalet bokstäver och de ledbokstäver jag hade, syftade han i det här fallet på dans.

Som mina regelbundna läsare vet, älskar jag inte dansband, framför allt inte att dansa till deras musik. Men en man i min ålder har ändå hört till exempel Sven-Ingvars, om inte annat så på Svensktoppen. Och en låt som ”Två mörka ögon”, som spelades i dag, har utan tvekan schlagerkvaliteter.

”Mjölnarens Irene” blev hit under tidigt 1950-tal, med bland andra Lily Berglund och Britt-Inger Dreilick. I dag fick vi höra den i en dansk version, ”Møllerens Marie”.

Lite nordisk kurragömmalek ägnade sig Anders Eldeman åt också när det gällde ”En gång i Stockholm”. När Monica Zetterlund sjöng den i Eurovision Song Contest 1963, hamnade den – mycket orättvist, tycker jag – på sista plats. Fast i dag hörde vi den med Edda Magnason, som har isländskt påbrå. Hennes version gjordes för filmen om Monica Z och finns också på skiva.

I Melodifestivalen 2009 slutade Caroline af Ugglas på andra plats med ”Snälla, snälla”, också det ett tävlingsbidrag skyhögt över samtliga låtar i årets omgång.

Men jag ska förstås ändå se finalen.

Not Again Sam

13 mars 2015 18:10 | Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 1 kommentar

Jag har med nöje sett föregångarna, ”Play It Again Sam”, 1 och 2, också skrivit om nummer två här på bloggen. Scenen, Reginateatern, är densamma liksom greppet.

Gänget på scenen är i stort sett detsamma, när de nu gör en tredje musikteaterföreställning, ”Not Again Sam”: Paul Kessel, John Fiske, Björn Sjödin, Hasse Loelv och Grosse Grotherus, och som ni kan ana drar även de tre sistnämnda musikaliskt ett tungt lass, dock lätt och glatt genom deras spelskicklighet och mångsidiga instrumentbehärskning. Kessel och särskilt Fiske spelar också, men deras roll i den här föreställningen är ändå främst att vara sångare.

Fast en förändring har det blivit i den här ensemblen – dess kvinnliga medlem har bytts ut. Verkligen inte för att det var något fel på Andrea Geurtsen – men hon fick anbud om att spela musikteater i Helsingfors.

Ny kvinnlig sångstjärna i den här speciella ensemblen på Reginateatern är nu i stället Anna-KarinAkoNytell Oldeberg, en duktig sångerska, välkänd på Uppsalas musikscen.

Det den här ensemblen gör är ett stycke mycket svängig scenshow: hits ofta hämtade från film och TV, introducerade med mellansnack och sen presenterade, till exempel med uppgifter om den film de ingick i, på en storskärm. Däremellan gör framför allt Paul Kessel (med låtsat motstånd från John Fiske) lite scenshow, och vi får oss också till livs en Roy Andersson-inspirerad parodi på Hans Majestäts tal vid Riksdagens högtidliga öppnande.

En del av de filmer och TV-program, vars hitlåtar vi fick höra i den här föreställningen, har jag faktiskt inte sett, men man kan ju knappast ha undgått sånt som blev hits genom filmer som ”Grease”. Men det ska inte tolkas som att det enda jag kände igen från filmvärlden var Edvard PerssonsJag har bott vid en landsväg”. ”Med en arm om din hals” är ett annat exempel, hämtat ur filmen ”1939”. Också Beatles’Norwegian Wood” kan anföras som exempel.

Programmet rymde även sånger, underbara sådana, som jag i motsats till flertalet i publiken vet något om, sådana som ”Brother Can You Spare a Dime” från massarbetslöshetens amerikanska trettital. Den finns förresten också på svenska, ”Köp de arbetslösas sång”.

Anna-Karin Nytell Oldeberg gjorde en del minnesvärda sånginsatser, till exempel i Cole Porter’s broadwayklassiker ”Anything Goes”. Och jag vill ge henne en eloge för att våga sig på Monica Zetterlund-klassikern ”Sakta vi gå genom stan”, särskilt som hon gjorde det väl.

I övrigt vill jag bara nämna att programmet är mycket rikhaltigt och innehåller hits av mängder av låtmakare, Bruce Springsteen, Elton John och andra. Vill du ha en riktigt fullmatad kväll, gå till Reginateatern!

* * *

Eftersom vi skulle gå på teater, åkte vi ner på stan och åt en lätt middag. Det blev te för min del, kaffe för Birgittas del på det anrika kondiset Landings. Till det tog vi var sin matig macka.

Från Andra chansen till final

8 mars 2015 16:16 | Media, Musik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Jag såg förstås också Andra chansen i Melodifestivalen.

Och jag förstår fortfarande inte varför just de här låtarna gick vidare till final och hur det tekniskt gick till.

Jag har tidigare uttryckt viss sympati för Hasse Andersson och ”Guld och gröna skogar”. Det handlar dock mer om att ”Guld och gröna skogar” är den enda låten i den här tävlingen, som har lite tycke av schlager, än om att den skulle ha en chans i Eurovision Song Contest.

Och också i gårdagens utslagstävling noterade jag, att ”Forever Starts Today” med Linus Svenning åtminstone har ansatser till riktig refräng.

Men varför de övriga två låtarna, ”Make Me (La La La)” med Dinah Nah och ”Groupie” – förstår de där barnen som röstar över huvud taget vad ordet kan ha för innebörd? – med Samir & Viktor, gick vidare till final förstår jag inte.

Jag har nog för klent förstånd.

Melodikrysset nummer 10 2015

7 mars 2015 12:21 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 16 kommentarer

Dagens, åtminstone för mig, svåraste fråga var nog den som hade en signatur till ett radioprogram som nyckel – jag har nämligen som musikalisk blotta att liksom inte lägga märke till signaturmelodier. Men snart hade jag nog med ledbokstäver för att komma på att det måste röra sig om ”Efter tre”.

Av de även i dag få utländska bidragen låg egentligen bara Smokie, i dag med ”Needles And Pins”, utanför det jag brukar lyssna på.

Gipsy Kings känner jag då till bättre. Med dem fick vi i dag höra ett knippe melodier, bland dem ”Bamboleo” och ”Volare”.

Fast lättast av de utifrån kommande melodierna var det att identifiera ”Yesterday”. Jag har allt Beatles har spelat in.

Utländsk härkomst har också ”Rhum And Coca Cola”, en gång i världen känd genom Andrew Sisters men i dag i en version med Tropical Touch. På svenska handlade den om Rom och Coca Cola, även om Anders Eldeman försökte föra oss på villovägar genom att hänvisa till Cornelis, som ju gjorde en annan version, framförd av Östen Warnerbring, som sjöng om hembränt och varm choklad.

Nämnas i den här räckan bör också dubbelfrågan med två utländska klassiska kompositörer, Igor Stravinskij och Edvard Grieg.

Fast Anders Eldeman har också en viss kärlek till svenska klassiker – Cornelis är redan nämnd.

Ofta återkommer han till Evert Taube, så också i dag, då han spelade Taubes ”Änglamark”. Den börjar ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om ni vill”. Texten hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Povel Ramel är en annan svensk klassiker, som Eldeman ofta återvänder till. I dag hörde vi en inte så särskilt känd ramellåt, ”Digga Darwin”.

Björn Ulvaeus och Benny Andersson kommer med all säkerhet också att räknas till de svenska klassikerna. I dag inleddes krysset med deras ”Guldet blev till sand” ur ”Kristina från Duvemåla” från 1995. Den sjöngs av Peter Jöback.

Från dem är inte steget långt till Agnetha Fältskog. I dag fick vi visserligen höra hennes ”Om tårar vore guld” med den danska sångerskan Susann Lana, men den svenska refrängen lyder i alla fall: ”Jag skulle äga miljoner om tårar vore guld”.

Ett snäpp vassare – när det gäller text och musik och sång – är dock ”Om du lämnade mig nu” med Miss Li och Lars Winnerbäck, låtens upphovsman.

Vi fick vidare höra en låt ur filmatiseringen av Jan Guillous Arn, ”Där du andas” av Anders Glenmark och framförd av Marie Fredriksson. Nä, jag har varken läst eller sett.

Björn Skifs är liksom de senast nämnda värd beröm, men jag har lite svårt för ”When You Tell the World You’re Mine”, på grund av det sammanhang han tillsammans med Agnes (Carlsson) framförde den vid, vilket inte ska tolkas med personlig udd.

Det handlar om demokratiska principer. Det lär väl bli efter min död, men förr eller senare kommer även Sverige att avskaffa monarkin.

Konsert med spansk musik

6 mars 2015 23:25 | Mat & dryck, Musik | 1 kommentar

Torsdagskvällens konsert på Uppsala Konsert & Kongress skilde sig på flera sätt från de vanliga abonnemangskonserterna: Uppsala kammarorkester hade för kvällen en spansk dirigent, Alfons Reverté. Och eftersom kvällens tema, ett mycket sammanhållet sådant, var ”Spansk afton”, hade man som solist på gitarr – vad annars – lånat in den mästerlige Göran Söllscher.

Konserten började med ett relativt sent stycke, ”Sortilegis” av Xavier Montsalvatge (1912-2002).

Men flertalet i publiken associerade säkert mer de avslutande tre styckena, zarzuelas med rötter i teatermusik, med Spanien och dess musik: ”El Bateo” av Federico Chueca (1846-1908), ”La Leyenda del Beso” av Reveriano Soutullo (1880-1932) och Juan Vert (1890-1931) och ”La Terre del Oro” av Gerónimo Giménez (1854-1923).

Göran Söllscher gjorde sin solistinsats på gitarr i ”Concierto de Aranjuez” för gitarr och orkester av Joaquin Rodrigo (1901-1999). För egen del gillade jag speciellt dess inledande sats, Allegro con spirito.

Söllscher fick varma applåder, med rätta, och gick publiken till mötes genom att som extranummer före pausen spela en katalansk folkmelodi.

Efter pausen spelades ett längre orkesterstycke, ”El amor brujo” av Manuel de Falla (1876-1946). Det var väl inövat och lät bra, och många i publiken kände säkert igen en av dess många delar, den hetsiga ”Danza ritual del Fuego”, Rituell elddans.

* * *

Jag och Birgitta fick skjuts till Vaksala torg (och efter konserten hem igen) av Bengt och Inger, och på den restaurang Bengt och Inger hade valt fick vi så småningom sällskap även av Anna.

Själv hade jag aldrig varit på restaurangen i fråga, Lucullus i Sivia-komplexet på centrumsidan av Vaksala torg, men alla var nöjda med den mat de hade valt, jag för min del biff med grönpepparsås och pommes frites. Till det drack jag Pripps Blå lättöl.

Vad är en schlager?

1 mars 2015 14:32 | Musik | 8 kommentarer

Jag såg förr melodifestivalerna som schlagertävlingar, tävlingar i populärmusik men inte i vilken populärmusik som helst. Musikaliskt kunde bidragen i och för sig hämta inspiration från andra genrer, men vare sig dessa lån kom från jazz- eller operettvärlden eller någon annan genre, oftast tidens pardansmusik (foxtrot men ibland också vals eller tango), stod sången i centrum, och texterna – alltid på svenska – innehöll en refräng, en krok, som lätt fastnade i musikminnet. Poängen med schlager var inte bara att folk skulle köpa skivor utan att de här sångerna skulle ha egenskaper som fick lyssnarna att själva vilja sjunga med. Man kunde köpa häften med nya och gamla schlager, och förutsättningen för deras popularitet var att köparna/brukarna själva skulle komma i håg melodierna.

När jag nu, dagen efter kvällen då jag följde Melodifestivalens senaste deltävling, den i Örebro, försöker rannsaka mitt annars ganska goda musikminne, minns jag bara en låt, som har lite av just de här egenskaperna, ”Guld och gröna skogar” med Hasse Kvinnaböske Andersson. Missförstå mig inte – inte heller jag tyckte att det var världens bästa låt, men den hade åtminstone vissa schlagerkvaliteter. Så enligt min mening var den väl värd sin andra chans.

Problemet är att alla andra låtar, både de publiken röstade vidare och de den röstade bort – metoderna för bådadera är för övrigt tekniskt obegripliga – är av det slaget, att om Anders Eldeman om något år får för sig att spela dem i Melodikrysset, kommer ingen att komma i håg dem.

Jo, jag begriper varför ”Heroes” med Måns Zelmerlöw gick vidare till final. Men det var inte på grund av låtens musikaliska kvaliteter utan på grund av dess bländande utanverk. ”Heroes” var ett nästan perfekt stycke scenshow.

När det gäller den andra låten som gick direkt till final, ”Building It Up” med JTR, ser jag inte ens några såna skäl. Den måste ha röstats fram av barn och av musikaliskt förståndshandikappade.

Om den andra låten till ”Andra chansen”, ”Make Me (La La La)” med Dinah Nah, orkar jag inte ens säga något elakt.

Jo, enda trösten är att ingen kommer att minnas den, när melodifestivalandet är över.

Melodikrysset nummer 9 2015

28 februari 2015 12:33 | Mat & dryck, Media, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Åter igen, som vanligt utan att behöva använda väckarklocka, har jag gått upp tidigt på lördag morgon för att hinna raka mig, duscha och äta frukost (medan jag läser morgontidningarna och samtidigt lyssnar på ”Ring så spelar vi”) innan det är dags att lösa veckans melodikryss.

Veckans kryss tyckte jag inte hörde till de allra lättaste.

Fast troligen tyckte andra lyssnare/lösare att det jag hade problem med var urlätt.

Jag har i och för sig läst nästan alla smurfalbum och har också några smurffilmer för besökande barnbarn, men smurf-CD har jag inga. Alltså kunde jag inte gå till någon skivhylla för att kolla vem som sjöng ”High Life”. Saken blev inte lättare av att jag inte har några skivor med Nelly Furtado.

Jag har tidigare bekänt, att jag är ganska sparsmakad när det gäller TV-serier. Don Johnson minns jag i alla fall från ”Miami Vice” från sent 1980-tal, men ”Heart Beat”, som han väl har spelat in senare, kände jag inte till.

Mer bekant för mig är då Rihanna (Robyn Rihanna Fenty), som vi i dag hörde i ”Four Five Seconds”.

Eftersom jag, i motsats till hustrun, som just nu ofta ser skidsport i TV, inte är ett skvatt intresserad av idrott, har jag heller inte imponerats av idrottsstjärnor som spelar in skivor. Men Mats Wilander känner jag förstås till, och eftersom jag hade en bokstav av fyra i hans förnamn, var det inte omöjligt att lista ut att det var han som sjöng ”När man funnit glädjen”.

Elda för kråkorna” minns jag, om jag anstränger mig lite, från tidigt 1950-tal. Men jag har inte hört den på mycket länge, och den instrumentalversion Laxblecket gjorde av den skilde sig också, tyckte jag, från schlageroriginalet.

Annars är jag ganska pricksäker på sådant som jag antar att yngre lyssnare/lösare kan ha problem med.

Så det är klart att jag genast känner igen Ulf Peder Olrogs ”Bullfest”, som Sigge Fürst sjöng in.

Riktigt lika stort genomslag fick väl aldrig melodifestivalaren från 1963 ”Rosen och vinden” med Lily Berglund. Men henne minns jag väl som schlagerstjärna. Och Owe Thörnqvist, som skrev låten, har jag så småningom personligen blivit bekant med vid middagarna för hedersupplänningar – han och min hustru är sådana – på Uppsala slott.

Från min skoltid minns jag Charlie Normans spel i ett program man hörde på innan man gav sig i väg till skolan, ”Schooldays”.

Varför Anders Eldeman måste spela flera låtar med Svante Thuresson – ”Leva mitt liv”, ”Den sista valsen” och någon till – för att lyssnarna/läsarna skulle klara hans namn förstår jag inte riktigt. Han har ju en mycket karaktäristisk och fin röst.

Jag är verkligen ingen fiende till populärmusik, alltså inte heller av yngre märke än Thuressons. Men jag tycker att de som vill spela in skivor och sjunga inför publik gärna bör kunna just sjunga. Anna Ternheim, född 1978, är ett exempel på det senare – jag menar att hon kan sjunga. I dag hörde vi henne i ”Walking Aimlessly”.

Och nåd inför mina öron finner även Tommy Nilsson, som vi i dag hörde i ”Amelia”,

Som jag antydde ovan är idrottsliga bragder inte riktigt min grej. Så inte heller den mer aggressiva nationalism som bär upp partier som Sverigedemokraterna till höga tal i opinionsmätningarna. Men det betyder inte att jag inte ser poänger med nationell kultur och särart. I dagens allt mer multikulturella värld är det något att slå vakt om.

I dag spelades i Melodikrysset instrumentalt ”Sverige”, med musik av Wilhelm Stenhammar och text av Verner von Heidenstam. Också en naturaliserad svensk med rötter i grannlandet Estland, förd hit i en flyktingvåg i andra världskrigets slutskede, kan av hela sitt hjärta känna sig hemma i rader som dessa:

Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden.
Nu spela källorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.

Phil Ochs sjunger om Joe Hill

25 februari 2015 16:17 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Phil Ochs (1940-1976) definierade väl sig själv närmast som trotskist, men som så många andra radikala amerikanska singers-songwriters drogs han som sångare och låtskrivare till en mer allmän vänstertradition.

Bland dem han hyllade och själv skrev en sång om fanns den legendariske Joe Hill, den svensk-amerikanske anarkosyndikalisten, IWWaren, som ursprungligen hette Joel Hägglund. Joe Hill, född 1879 i Gävle, emigrerade till USA och blev där 1915 avrättad i Salt Lake City, formellt för ett rånmord han på oklara grunder anklagades för men enligt IWW och en stor skara försvarare på grund av sin fackliga agitation för IWW.

Så här löd Phil Ochs’ hyllningssång, ursprungligen utgiven på LPn ”Tape From California” (A & M records 213042, 1968):

Joe Hill

Text och musik: Phil Ochs, 1968

Joe Hill come over from Sweden shores
Looking for some work to do
And the Statue of Liberty waved him by
As Joe come a sailing through, Joe Hill
As Joe come a sailing through

Oh his clothes were coarse and his hopes were high
As he headed for the promised land
And it took a few weeks on the out-of-work streets
Before he began to understand
Before he began to understand

And Joe got hired by a Bowery bar
Sweeping up the saloon
As his rag would sail over the barroom rail
Sounded like he whistled on a tune
You could almost hear him whistling on a tune

And Joe rolled on from job to job
From the docks to the railroad line
And no matter how hungry the hand that wrote
In his letters he was always doing fine
In his letters he was always doing fine

Oh, the years went by like the sun goin’ down
Slowly turn the page and when Joe
Looked back at the sweat upon his tracks
He had nothing to show but his age
He had nothing to show but his age

So he headed out for the California shore
There things were just as bad
So he joined the Industrial Workers of the World
’Cause the union was the only friend he had
’Cause the union was the only friend he had

Now, the strikes were bloody and the strikes
Were black as hard as they were long
In the dark of night Joe would stay awake and write
In the morning he would raise them with a song
In the morning he would raise them with a song

And he wrote his words to the tunes of the day
To be passed along the union vine
And the strikes were led and the songs were spread
And Joe Hill was always on the line
Yes, Joe Hill was always on the line

Now, in Salt Lake City a murder was made
There was hardly a clue to find
Oh, the proof was poor but the sheriff was sure
Joe was the killer of the crime
That Joe was the killer of the crime

Joe raised his hands but they shot him down
He had nothing but guilt to give
It’s a doctor I need and they left him to bleed
He made it ’cause he had the will to live
Yes, he made it ’cause he had the will to live

Then the trial was held in a building of wood
And there the killer would be named
And the days weighed more than the cold copper ore
’Cause he feared that he was being framed
’Cause he found out that he was being framed

Oh, strange are the ways of western law
Strange are the ways of fate
For the government crawled to the mine owner’s call
That the judge was appointed by the state
Yes, the judge was appointed by the state

Oh, Utah justice can be had but not for a union man
And Joe was warned by summer early morn
That there’d be one less singer in the land
There’d be one less singer in the land

Now, William Spry was Governor Spry
And a life was his to hold
On the last appeal, fell a governor’s tear
”May the Lord have mercy on your soul
May the Lord have mercy on your soul”

Even President Wilson held up the day
But even he would fail
For nobody heard the soul searching words
Of the soul in the Salt Lake City jail
Of the soul in the Salt Lake City jail

For 36 years he lived out his days
And he more than played his part
For his songs that he made, he was carefully paid
With a rifle bullet buried in his heart
With a rifle bullet buried in his heart

Yes, they lined Joe Hill up against the wall
Blindfold over his eyes
It’s the life of a rebel that he chose to live
It’s the death of a rebel that he died
It’s the death of a rebel that he died

Now, some say Joe was guilty as charged
And some say he wasn’t even there
And I guess nobody will ever know
’Cause the court records all disappeared
’Cause the court records all disappeared

Say wherever you go in this fair land in every union hall
In the dusty dark these words are marked
In between all the cracks upon the wall
In between all the cracks upon the wall

It’s the very last line that Joe Hill wrote
When he knew that his days were through
”Boys, this is my last and final will
Good luck to all of you, good luck to all of you”

A & M har också gett ut den här sången på en dubbel-CD, Phil Ochs ”American Troubadour” (540 728-2, 1997, distribution PolyGram).

När jag 1969 gav ut min ”Joe Hills sånger” (Prisma), använde jag mig av Jacob Branting som översättare, och han spelade också en aktiv roll när jag 1967 fick uppdraget att för Aftonbladets kultursidor skriva en lång, introducerande text om Phil Ochs.

Därför är det föga förvånande att man bland ”Phil Ochs sånger översatta av Jacob Branting” (Författarcentrum, 1971) finner just hans svenska tolkning av Phil Ochs’ sång om Joe Hill:

Joe Hill

Svensk text: Jacob Branting, 1971
Amerikansk originaltext och musik: Phil Ochs, 1968 (”Joe Hill”)

Joe Hill kom över från Sveriges kust
efter arbete letade han
och Frihetsgudinnan hon vinkade
när Joe Hill kom seglande iland

Han var illa klädd men var full av hopp
när han for till löftenas land,
och han gick några veckor som arbetslös
innan han såg ett sammanhang.

Och Joe fick arbete på en saloon
där han städade dagen lång.
När hans torktrasa for över stolar och bord
lät det som han visslat på en sång.

– – –

Det blev inte bättre när han gett sig av
och kom till Kalifornien
så han blev medlem i IWW
för hans enda vän var fackföreningen.

Och varenda strejk var blodig och svår
lika hård som den var lång,
och Joe var med varje natt när man stred
och var morgon fick han upp dem med en sång.

Han skrev sina texter för fackföreningsbruk
till den låt som just då var populär,
och strejkerna växte och sångerna spreds
så Joe Hill var mycket till besvär.

I Salt Lake City begicks ett mord
och om ledträdar var det smått,
och fast utan bevis var sheriffen viss
om att Joe hade mordet begått.

Joe gav sig genast men han sköts ner
för han var ju skyldig ändå.
Fast han bad om hjälp fick han ligga i sitt blod
men hans livsvilja rådde dom ej på.

Sen hölls rättegång i ett slutet rum
för att utpeka mördaren,
och tiden vägde tyngre än de kalla bojorna
för han kände hur fällan slog igen,
för han kände hur fällan slog igen.

I sanning förunderlig är västerns lag
och underlig är ödets lott,
för regeringen var svag för gruvbolag
och domaren sin tjänst av staten fått.

I 36 år fick han leva sitt liv.
Ej ringa hans gärning var,
för sångerna han skrev fick han nogsamt betalt
när hans hjärta fick en kula i förvar.

Ja, Joe Hill blev uppställd mot en mur,
hans ögon band man för.
Han valde att leva som en rebell
och han dör rebellens död när han dör.

Nu säjer en del att han dömdes med rätt
och en del att det omöjligt var han,
och hur det var blir nog aldrig klart
för alla domstolsakterna försvann.

Och vart man far i vårt vackra land
i varje fackföreningssal
i det dammiga dunklet står dessa ord
på väggen i en flagnande lokal…

Hans sista rader när han fått besked
att det var slut med Joe Hill:
Mitt testamente, pojkar, blir kort.
Jag önskar er alla lycka till.

Scenshowfestivalen

23 februari 2015 11:22 | Media, Musik | 2 kommentarer

Jo, jag såg östersundsdelen av Melodifestivalen i lördags – jag har bara inte hunnit skriva om den här deltävlingen.

Jag slås allt mera av att ingen av de tävlande melodierna – det som borde vara det mest intressanta i en musiktävling – lyckas fästa sig i mitt musikminne. I själva verket finns också ett mönster, att de bidrag som vinner den röstande TV-publikens gunst bärs upp av något annat än schlagerkvaliteter.

Sämre låtar har vi hört i den här tävlingen än ”Jag är fri / Manne leam frijje” med Jon Henrik Fjällgren, men nog bör den här colombianens samedräkt och fagra utseende också ha spelat en avgörande roll för att TV-tittarna, när de skulle rösta, helt enkelt kom ihåg honom.

Det verkar vara hausse för colombianer i år, och Kristin AmparosI See You” har åtminstone ansatser till snygg ballad, men möjligen tyckte TV-publiken att hon ändå inte var tillräckligt snygg, så för hennes del blev det Andra chansen.

Ungdomlig skönhet och ett ungdomligt tilltal är något som framför allt den yngre publiken uppskattar, och det hade blott 16-åriga Isa Tengblad, så hon gick direkt till final med ”Don’t Stop”.

En andra chans fick också ”Bring Out the Fire” med Andreas Weise.

Nästa år vill jag se Arne Weise tävla i Melodifesivalen. Men ska han då inte dö i hjärtinfarkt i direktsändning, bör han välja något i lugnare tempo än sonens att sjunga.

Melodikrysset nummer 8 2015

21 februari 2015 12:17 | Barnkultur, Film, Musik, Serier, Ur dagboken | 7 kommentarer

Det var nästan bara svenskt i dagens melodikryss, och när vi undantagsvis hörde något på något annat språk, var det ”Don’t Know Why” med Norah Jones, som verkar vara en av Anders Eldemans egna favoritet. (Nå, också jag har något med henne i skivhyllorna.)

Fast på den klassiska sidan förekom det också musik med utländska rötter.

Dels fick vi höra ouvertyren ur Giuseppe Verdis opera ”Otello”, som i sin tur bygger på William Shakespeares pjäs ”Othello” – märk den lilla men inte minst i korsordssammanhang betydelsefulla skillnaden i stavning.

Dels fick vi höra Jussi Björling sjunga ”Guds lov i naturen”, komponerad av Ludwig van Beethoven.

Steget från Björling till Östen med resten och deras ”Grilla, grilla” kan synas långt, men jag tycker att också Östen & co och matlagning i naturen har sin charm.

Vi kan ju fortsätta med dem som i övrigt har deltagit i Melodifestivalen.

Martin Stenmarck, som 2005 deltog med ”Las Vegas”, hör väl inte till mina personliga favoriter, men betydligt värre har jag hört i de här tävlingarna. Fast i dag hörde vi den med Lennart Palm.

Den Bamse-hit som spelades i dag, ”Ut på äventyr”, har som förlaga ”Genom eld och vatten” med Sarek i Melodifestivalen 2003.

Fast ska vi hålla oss till sånt som barn gillar, vill jag för egen del framhålla ”Olyckans sång” med Ted Åström och Electric Banana Band.

Att Håkan Hellström ganska ofta förekommer i Melodikrysset, i dag med ”Äntligen på väg”, känns ganska självklart.

Men själv blir jag också glad när Eldeman spelar någon som man inte har hört på ett tag. Ett exempel ur dagens kryss: Brolle med ”Alla rosor har en tagg”.

Glad blir jag också, när Eldeman spelar riktiga schlager, sånger som slog.

Ett exempel från början av dagens kryss är Ulf Peder Olrogs ”Violen från Flen”.

Två andra gav Eldeman i form av en dubbelfråga. Som ljudillustrationer där spelades dels ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som jag själv helst minns med upphovsmannen, Thorstein Bergman, dels ”Gamla stan”, som Edvard Persson och Gideon Wahlberg gjorde i filmen ”Flickorna från Gamla stan”, 1934.

Då kommer vi också tämligen osökt över på den allra sista frågan i dag, den som illustrerades med ”Vart tar alla vackra flickor vägen?”, skriven av Karl Gerhard. Texten hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter, och som jag tidigare har påpekat, går kritiken i den av oss gubbar inte heller av för hackor.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^